Här firar vi med förkylning och förstoppning. Det är J:s mage som chockats lite av att äntligen äta annat än bröstmjölk och reagerat med att producera hårda, små korvar som är ett helvete när de ska ut. Jag tröstar, trycker i henne så mycket katrinplommonpuré hon orkar och hoppas att det ska gå över snabbt.
Äldsta är förkyld och lite småfebrig, så hon får inte vara med sina kompisar. Dock är hon så pass frisk att hon på grund av detta klättrar på väggarna av understimulans. Jag har skavsår i öronen efter att hon pratat och berättat saker och ställt frågor exakt hela dagen. Jag gillar att prata med henne, men fem minuters tystnad känns inte så dumt ibland. Och idag har det pga lillasysters magåkomma blivit mycket "mamma, du sade ju att du skulle limma det här/skura golvet/titta på adventskalendern/julpynta" "ja, men jag måste byta blöja/laga mat/mata/trösta J/städa undan i köket först, sen ska vi göra det". Och varje gång accepterar hon besviket. Hon samarbetar så gott hon kan, och det känns inte roligt att hon hela tiden måste vänta på sin tur.
Vi såg i alla fall första avsnittet av julkalendern tillsammans, och hon fick hjälpa till att skura, vi trotsade snöyran och baxade barnvagnen till ica och köpte lördagsgodis och jag läste om när Pettsson och Findus firar jul åt henne som godnattsaga. Jag hoppas att hon kommer att minnas de små stunderna, att hon kommer att uppskatta att jag verkligen försökte även när förutsättningarna var superkassa. Jag hoppas hon inser att jag ville och tyckte att hon förtjänade så mycket mer.
