Viktbesvikelse

Den här veckan har jag skött kosten exemplariskt, jag har inte fuskat en enda gång. Ändå visade vågen på 0,3 kg mer än förra veckan vid vägningen i morse. Jag surade ihop totalt. I och för sig är det inte mycket, men när man hoppats på ungefär ett halvkilos minskning känns det inte kul.

Om jag visste vad det berodde på skulle det kännas aningen bättre. I och för sig har jag inte promenerat alls den här veckan och jag har inte styrketränat mina tre kvällar på golvet hemma i vardagsrummet, men det har funnits andra veckor med minimal mängd motion då jag ändå gått ner som jag ska enbart på grund av maten.

Nu längtar jag mer än någonsin efter att det ska sluta snöa och vägarna ska bli bara så jag kan ta fram cykeln. Vis av erfarenhet vet jag att viktnedgången får sig en skjuts på ungefär två kilo i samband med att jag börjar cykla till jobbet. Och det skulle verkligen behövas efter den här besvikelsen.

Buller Björnström

Jag har danskt påbrå, eller rättare sagt är jag hundra procent fina, danska gener även om jag är född på Gällivare BB och uppväxt i Tornedalen. Innan jag gifte mig hette jag Jensen i efternamn. I samband med att jag ingick äktenskap med maken tog jag dessutom namnet Møller, vilket kommer från min far och hans släkt. Så nu heter jag alltså Anne Elise Møller Björnström.

Dottern har också två förnamn och så Møller och Björnström. Igår försökte maken lära henne alla namnen, vilket inte var helt enkelt, särskilt Møller var svårt att få till. Därför säger dottern att hon heter Buller Björnström i stället. Låter ju faktiskt nästan likadant. Dessutom utomordentligt passande.

Det satt visst inte i ryggmärgen, ändå...

Jag har i två dagar försökt virka en mössa till dottern. Det verkar dock vara bestämt från högre ort att den aldrig ska bli klar.

Jag hittade garn och en lämplig virknål, och efter lite tjorv och många försök kom jag på hur jag skulle göra glidöglan också (vadå, man gör den ju bara en gång varje gång man virkar något, det måste väl vara tillåtet att glömma?). Glad i hågen insåg jag att jag utan vidare kom igång, virkningen satt i muskelminnet och arbetet framskred. Dock inte alls som det skulle enligt beskrivningen. Dessutom kom jag av mig i maskräknandet ett flertal gånger och var tvungen att riva upp.

Efter två upprivningar insåg jag att både min nål och mitt garn var tunnare än det som skulle användas. Äh, tänkte jag, jag improviserar. Lite fler varv och så lösa maskor jag kan, så blir det bra det här. Det blev det inte. Jag fick riva upp skiten ungefär fyra gånger till. Till slut lade jag virkningen på bordet och gick och lade mig.

I morse hittade jag själva virkningen i soffan, men virknålen är spårlöst försvunnen. Jag har letat precis överallt, under alla möbler, mellan och under dynorna i soffan, överallt. Virknålen är borta och tänker tydligen inte komma fram för allt smör i Småland. Som tur var hittade jag en annan nål. Den är ännu tunnare än den första, men jag testade och det funkade.

Hela förmiddagen virkade jag. Efter ett tag tittade jag på den lilla rundel jag åstadkommit, på bilden på beskrivningen, och på mitt verk igen. Det var något som inte alls stämde. Det såg inte likadant ut på något sätt. Jag brydde mitt huvud en stund. Nog är det väl själva fan, jag som har virkat en hel del för femton år sedan, inte kan jag väl ha gjort så kapitalt fel att det inte ens liknar?

Till slut var jag tvungen att bita i det sura och surfa in på en virkinstruktionssida. Och jo, mycket riktigt hade jag gjort kapitalt fel. Jag hade stickat hela mössan med smygmaskor i stället för fasta maskor. Hur kunde jag glömma hur man virkar fasta maskor? Bara att riva upp och börja om från början.


Sedan dess har jag virkat en halv mössa som visade sig vara för stor, rivit upp hälften och börjat om därifrån. Dessutom kom jag på att den säkert hade blivit snyggare med stolpar i stället för fasta maskor, men jag ids inte riva upp hela skiten igen. Har jag tur är mössan klar till midsommar i vilket fall.

Tankeväckande

Magnus Betnér har skrivit en debattartikel på SVT debatt. Den handlar om Lars Vilks, hans Muhammed-rondellhund och är provocerande men tankeväckande. Han skriver det jag tänkt många gånger, att i vårt samhälle finns det en hårfin linje mellan vad som är hets mot folkgrupp och tabu å ena sidan, och vad som är ett viktigt uttryck för yttrandefrihet å andra sidan. På vilken sida av linjen någonting hamnar är subjektivt.

Och hur provocerande det han säger än är har han ju egentligen rätt i sak. Ska man få säga ditt ska man också få säga datt. Oavsett om ditt endast är provocerande för hyfsat troende muslimer och datt är provocerande för större delen av vår befolkning.

Sen tycker jag att lagen om hets mot folkgrupp faktiskt behövs, men det står för mig. Jag tycker bara precis som Magnus Betnér att det ska vara lika för alla.

Vilket förfärligt gnäll!

Ja, det har varit en ovanligt kall och snörik vinter. Ja, det kanske inte är så lockande att gå ut när det är nära trettio minusgrader. Men jag tycker ändå Umeåborna har klagat onödigt mycket. "Vi kommer aldrig att få någon vår", "nu får den här vintern ta slut snart" und so weiter. Så låter det, nästan oavsett vem man pratar med.

Men hur har vintrarna sett ut tidigare år? Jag har bott här i tio år snart, och det här är faktiskt första vintern som det överhuvudtaget har varit någorlunda attraktivt att vara ute och gå under februari och mars. Andra vintrar har de månaderna varit förfärliga, det har varit plusgrader och minusgrader om vartannat med resultatet att vägar och gångstigar varit täckta av antingen slask som gör en blöt ända upp på låren eller spårig ishalka som gör promenader till en extremsport. Det är hopplöst att klä sig och barnens overaller och vantar bor i torkskåpet.

Men det här verkar Umeåborna ha förträngt. De inser inte att det här är ett mycket mer behagligt klimat än det vi är vana vid. En genomsnittsvinter i Umeå varar i två månader om man har tur, från mitten av december till mitten av februari. Sommaren varar ungefär från slutet av maj till första veckan i september. All övrig tid består av en lååång höst och en lååång vår. Med slask eller halka, regn, usch och blä och äckelpäckelgeggamojja. 

Jag har hundra gånger hellre lång vinter och kort höst och vår, om jag ska vara helt ärlig. Det här är min första vinter i Umeå då jag inte drabbats av hemlängtan och ångest i februari och önskat att jag var tillbaka i Tornedalen där vintern vet hur man uppför sig. Underbart.

Konkurrens jag kan godkänna

Maken erkände här om dagen att han tycker Lauren Graham är rätt snygg. Och jag blev glad. Så här i trettioårskristider känns det väldigt skönt att veta att min käre man tycker att en kvinna som är både äldre och rynkigare än jag är vacker.

Service

Jag gillar vår lilla ICA på Röbäck. Särskilt en av killarna i personalen är alltid jättetrevlig och glad, skämtar med oss och klappar dottern på huvudet när hon går förbi. Idag var det han som satt i kassan när vi skulle betala. Det visade sig att jag missat att det var sex kiwi för tio kronor och bara tagit fyra. Och vad gör han? Jo, han hämtar två kiwi medan jag packar och lägger ner dem i påsen. Det kallar jag service, och det hade minsann aldrig hänt på ICA Gourmet.

Med en rejäl glimt i ögat

Trots att vi numera har en framgångsrik musiker i familjen så stiger det oss minsann inte till huvudet. Här i huset tror vi på att behålla våra vanor och inte känna oss förmer. Därför går vi till exempel inte ut och äter oxfilé till lunch för att fira, utan håller oss hemma i köket och steker fiskpinnar. Det är väl ödmjukt? Man måste behålla båda fötterna stadigt på jorden även när framgångens vindar blåser hårt. Vi är ju trots allt så gott som kändisar, maken ska intervjuas av lokaltidningen på fredag.

Förresten vill jag refereras till som Anne Björnström - the wife of legendary guitarist Ronnie Björnström from the incredibly successful thrashmetalband Hate Ammo från och med nu.

Äntligen får jag ta bladet från munnen!

Minns ni att jag sade att jag har något roligt att berätta för en evighet en och en halv månad sedan? Nu får jag äntligen berätta vad det är, eftersom det blev officiellt för en timme sedan.

Makens band Hate Ammo har fått skivkontrakt med Supernova Records, ett dotterbolag inriktat på hårdrock och metal som ligger under Bonnier Amigo Music Group. Bonnier Amigo är för er som inte känner till det det största svenskägda skivbolaget.

Första singeln släpps digitalt jättesnart, skivan är färdig och kommer i april. Och i sommar kanske min man spelar gitarr på en festival nära dig.

Motiv från verkligheten

Här om dagen ritade dottern en teckning. Hon ritade med gul krita på sitt vita papper, raka streck. Jag frågade henne vad hon ritade för något. "Hundkiss i snön" svarade hon och ritade vidare. 

Det var faktiskt väldigt likt.