In memoriam

Idag dog min farmor. Min bedstemor (det mysigare danska ordet för farmor/mormor). Hon var den sista av mina mor- och farföräldrar som försvann från oss. Men egentligen försvann hon i själen för flera år sedan när demensen sakta men säkert tog hennes personlighet ifrån henne. Jag träffade henne senast för tre år sedan och då insåg jag att min bedstemor var så gott som borta redan.

Jag känner mig ledsen över att jag förutom den gången för tre år sedan inte träffat henne överhuvudtaget sedan 1998. Det var för länge. Jag var ung och insåg inte att alla de jag älskar är dödliga och ville inte kännas vid att jag skulle ta chansen medan jag hade den. Men det går inte att göra om på nu.

Mina minnen av min bedstemor är många och spretiga och härrör allihop från min barndom. 
 
Bedstemor som... 
...alltid hade på sig kjolar och blusar som hon sytt själv. 
...stod i det lilla beredningsköket i huset på Grønskiftet 23 och kokade världens godaste varma choklad. 
...lät mig leka med hennes pyttesmå miniatyrgrytor och små virkade dockor men bestämt förbjöd mig att leka med de fina dockorna i vitrinskåpet. 
...lärde mig brodera, sy lapptäcken, knyppla, sticka, virka.
...förklarade hur man får kaktusar att blomma och stolt visade fram sin orkidésamling.
...satt mitt emot bedstefar vid köksbordet och läste Berlingske en söndagmorgon.
...tog en inbrottstjuv på bar gärning och sprang efter honom och höll fast honom i foten när han försökte fly genom häcken tills han släppte väskan med stöldgodset.
...lärde mig att om man går ensam på en väg och är jätterädd ska man stampa hårt med fötterna och ropa "här kommer jag och mina tio starka bröder!".
...tog med mig till hörnet där jag ramlade och stukade foten och sade till mig att spotta på den förrädiska plattan jag snubblat på.
...köpte och sparade ett paket bindor i en byrålåda ifall jag skulle vara där när jag fick min första mens. Det var jag inte, men jag är tacksam för omtanken.
...sydde en jättefin, röd manchesterklänning till mig när jag var sju år.
...hatade nyårsafton och fyrverkerier för att det påminde henne om tyskarnas skott under ockupationen. Och hon lät oss aldrig glömma att alla problem är bagateller jämfört med vad som hände under andra världskriget. Vilket i och för sig är sant.
...läste och läste och läste. Gick kvällskurser och lärde sig franska och italienska. Hon lade en stor ära i att vara allmänbildad. Den genen delar jag med henne.
...som hade tusen fascinerande berättelser som hon vägrade berätta. Och dem får jag aldrig höra. Det är det som smärtar mest.

Våran stora, lilla tjej

I kväll hände det igen, dottern överraskade oss med ett språng i sin utveckling. Jag var på jobbet, så maken var ensamt vittne till stordådet, men här följer en resumé av hans berättelse:

Han låg på soffan och blundade lite när dottern helt plötsligt säger: "pappa, jag är trött. Nu går jag och lägger mig." "Godnatt", säger maken och väntar sig att hon ska be honom följa med upp och läsa henne till sömns som vanligt. Men icke, hon gör precis som hon sagt, går upp för trappan, ropar "Godnatt pappa" och det nästa han hör är att hon goar in sig i täcket där uppe i sin säng och så hörs det inget mer.

När jag kom hem en kvart senare sov hon som en liten spädgris.

Som sagt, mitt barn verkar inte behöva lära sig någonting, hon gör saker själv när hon vill helt utan förvarning, det har hon gjort ända sedan hon som nybakad ettåring knuffade bort matningsskeden, tog sin egen och började äta själv. 
Maken och jag har funderat fram och tillbaka på hur vi ska lära henne att somna själv, vi har provat att gå ut i olika skeden i insomnandet, vi har köpt in Emil i Lönneberga på ljudbok för att hon skulle få lyssna på det efter att vi gått och känna sig trygg med Astrids snälla röst, men inget har funkat. Förrän nu, och vi har inte gjort ett dugg. Hon tog beslutet helt själv.

Och så minns jag plötsligt mina fina gudbarnsflickor som en kväll sade till sin mamma att i kväll skulle de natta sig själva och inser att jag inte borde vara förvånad alls.

P.S. Hon hade tagit på sig nattlinnet själv, till och med. Åt rätt håll. Den här mamman är djupt imponerad och en smula orolig över att hennes lilla plös håller på att bli stor alldeles för fort.

Och så var jag nere på jorden igen...

- Mamma, där är din mage. Din blopp-mage!

Det värmde en 30-årig kvinnas hjärta

- Mamma, du är vacker!
- Tack, gumman, vad snäll du är. Jag tycker du är vacker.
- Men du är vackrast!

Ibland är det svårt att låta bli att skratta

- Mamma, jag vill ha en mammoped!
- Nej, tyvärr, du får åka trehjuling ett tag till. Moped får man inte köra förrän man är femton.
- Jag är tretton år!
- Nej, du är tre. Så du får tyvärr nöja dig med trehjulingen ett tag till.

- Jag vill rida på kanel!
- Jag tror inte det går, det är dåligt om kameler i den här stan. 

Dottern spanar in innehållet i grytorna på spisen.
- Åååh! Jaaa! Söttbullar å rackaroner!

- Pappa ska på fica och handla.

- Titta mamma! Titta vad många stelökon ekorren har! (ära och berömmelse till den som gissar vad hon menade med det).

Maaammaaa, jag är färdig!

Från en dag till en annan har dottern börjat gå på toaletten. Förra veckan kunde vi sitta där inne och sjunga och läsa böcker i en halvtimme i stöten tio gånger om dagen och det hände absolut ingenting, bara för att två minuter senare hända mitt på golvet. I förrgår sade dottern plötsligt "jag är kissnödig" och så gick hon på toaletten och gjorde vad hon skulle som om hon aldrig gjort annat.

Min tro på att barn utvecklas i den takt de gör oavsett hur mycket vi försöker skynda på dem har härmed förstärkts. Det är klart att man kan nöta och träna tills man blir blå i ansiktet för att "lära" sina barn att gå/äta själva/kissa på toaletten/klä på sig osv. Men jag tror inte att det gör att barnen lär sig snabbare och jag tror absolut inte att det är nödvändigt. Jag tror på att ge barnet förutsättningarna; köpa en läragåvagn, lägga fram en sked, förklara hur pottan funkar, inte klä på barnet per automatik utan uppmuntra till att pröva själv. Sedan kan man inte göra så mycket mer. Det kommer när det kommer. Jag är övertygad om att barn har en inneboende vilja att lära sig saker och det kommer de att göra bara de har förutsättningarna för det och tron på att de klarar av det.

Hälsan själv - om man bortser från igår alltså

Igår var jag på femtioårskalas. En jobbarkompis fyllde år och det var en väldigt trevlig tillställning. Faktiskt så trevlig att jag inte kom i säng förrän halv fyra i morse.

I morse var maken en riktig ängel och lät mig få sovmorgon till tio, sedan bussade han dottern på mig och då var det bara att stiga upp. Nu har han åkt iväg på photoshoot med bandet (det är sånt rockstjärnor pysslar med på söndagarna, tydligen, jag är inte så insatt) och jag är ensam med dottern.

Förr om åren (innan jag fick barn) var hela dagen förstörd dagen efter en fest. Jag låg som en klubbad säl och sov tills nästan hela dagen gått, sedan masade jag mig upp och hämtade pizza och svullade den med o'boy framför en film för att sedan sova ännu mer.

Idag är inte en sån dag. Jag har varit ute i solen med dottern och fotat henne när hon blåste såpbubblor samt kört henne jättefort fram och tillbaka på trehjulingen. I stället för pizza har jag ätit gröt med linfrön och kanel, ett ägg och en hårdbrödmacka med avocado. Just nu sitter jag med en kopp grönt te som ska neutralisera lite fria radikaler i mitt blod. Lite trött är jag fortfarande, men i övrigt känner jag inte av några men av gårdagen.

Jag vet att mitt yngre jag hade hatat mig och tyckt att jag är en präktig hurtbulle, och det kanske jag är också.Men det känns fantastiskt.

Miljöskadad

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag tror det beror på att jag har levt länge med en man som spelar NHL '10 i stort sett varje dag. Hur som helst har jag börjat tycka att den här låten som är med i sagda spel är - för att citera sagda makes mormor - en rätt "klämmig bit". Håll till godo.

Delmål - check!

I morse var det roligt att ställa sig på vågen. Egentligen är det inte officiell vägning förrän i morgon, men jag kan aldrig vänta så jag ställer mig på den i stort sett varje morgon. Och i morse var jag som sagt glad över vad jag såg.

Jag har äntligen passerat 80-strecket och därmed uppnått mitt första delmål. Sammanlagt åtta kilo har försvunnit från min kropp sedan nyår, och jag saknar dem inte det minsta. Det ska firas med okontrollerat frosseri på kollegas femtioårsfest i morgon.

En hälsning

Idag begravs min bästa väns syster. Hon har varit sjuk i hela sitt liv i en medfödd sjukdom, och att hon blev så gammal som hon blev var ingenting hennes familj ens vågade drömma om när hon föddes. Likväl är sorgen och saknaden förstås oändlig.


Jag vill härmed skicka en hälsning till min vän på denna sorgens dag och en hälsning och en förhoppning om en god resa till A.