Makens gamla hemtrakter

Maken är född i Kiruna och bodde där sina första tolv år i livet, men sedan flyttade han (stackarn) till Överkalix. En by som är rätt fin till utseendet men som huserar en hel del tvivelaktiga filurer.

Det blev en del "fotosessioner" efter vägen och nämnda by blev det första. Här ses min far på jakt efter motiv vid bron över Ängesån. Han har en tendens att försvinna långt bort när han fastnar i fotandet och det kan bli svårt att lokalisera honom till slut (till min ömma moders stora förtret). Därför var det praktiskt att han hade på sig en röd tröja skulle det visa sig, men mer om det senare.

Gamla bropelare bredvid den nya bron

Mina två underbara stod också och tittade på utsikten.

Vi fortsatte vidare. Det var mest skog, skog, och lite mera skog. Enda avbrottet är skylten som talar om att man passerar polcirkeln. Kände oss som tyska turister när vi stannade och fotade den, men när vi bodde där tänkte vi ju aldrig på att fota sånt. Det kändes faktiskt märkligt att vara turist i sin gamla hembygd, om jag ska vara ärlig.

Bilden är tagen genom framrutan eftersom det bodde en särdeles skräckinjagande art av getingar vid rastplatsen. De var gigantiska och anföll direkt vi vågade oss på att stiga ur bilen. Vi fick använda oss av all vår smidighet och snabbhet och list för att lyckas förhindra dem att följa med in i bilen igen (och som ni som känner mig vet är undertecknad vare sig smidigast, snabbast eller listigast i världen, men dessa getingar tog fram dolda talanger, det vill jag lova).

Fortsättning följer...

Semester

Som ni kanske märkt har jag haft ett längre (*host* skitlångt *host*) uppehåll från bloggen. Nu är jag dock åter och tänkte berätta lite om vår Tornedalstripp.

Med tanke på dotterns tidigare tendenser till åksjuka (förra gången vi reste längre än fem kilometer medelst annat fordon än cykel spydde hon fjorton gånger på sju timmar) var vi förutseende och skaffade recept på Postafen. Denna medicin visade sig vara den ultimata lösningen, dottern visade inte minsta tecken på illamående under hela resan trots långa tågresor och otaliga timmar i bil.

Biverkningen är dåsighet, något som märktes av då och då. Så här trött var hon till exempel när vi väntade på tåget norrut, men det kan också bero på att klockan var halv sju på morgonen och hennes hemska föräldrar hade tvingat upp henne klockan fem.

Vi mötte upp mina föräldrar som kom från Danmark med samma tåg och när vi kom till Luleå bytte vi transportmedel till hyrbil. Sen tittade vi på det här under rätt lång tid:

Någonstans efter Töre hävde jag spontant ur mig att "ju längre norrut jag kommer desto nöjdare blir jag" och det stämmer ta mig fan. Det finns inget bättre för själen än en tripp till Norrbotten.

Fortsättning följer...

Nu blir det tyst ett tag

I morgon åker vi norrut, till Tornedalen, och stannar där en vecka. Laptopen kommer att följa med som fotolagring och filmvisare, men jag misstänker att jag inte kommer att vara i närheten av speciellt många trådlösa nätverk, så här på bloggen kommer det att vara tyst. Eller... tystare än vanligt i alla fall.

Men nu behöver ingen tro att jag är död i alla fall.

Ologiskt

Ägaren av den eminenta restaurangen Garaget i Umeå, Michael Hansen, ska stänga sin restaurang. Under lång tid har hans verksamhet utsatts för skadegörelse och en morgon hittar han en molotov coctail utanför ytterdörren.

Jag förstår honom. Jag tycker det är tråkigt att han måste ge upp, men om hoten riktas mot ens familj, då har man inget val.

En del av skadegörelsen har tydligen Djurens befrielsefront tagit på sig. Det finns visst ännu övervintrade militanta veganer kvar här i stan, om det är de som även lämnat molotoven vid Hansens dörr så skulle jag våga påstå att det är de galnaste djurvännerna hittills. Att hota att kasta brandbomber i sovrummet hos en barnfamilj samtidigt som man värnar om djur verkar i mina ögon bara korkat.

Och ologiska, dessutom. Hoten och vandaliseringen började efter att Hansen förra året grillade en hel oxe. Detta tyckte tydligen djurvännerna var värre än att först dela upp den i mindre bitar och sedan tillaga den. För sånt sysslar ju i princip varenda affär och restaurang i den här stan med. Vad är det som gör det ondare att helsteka ett djur än att steka oxfilé? Det känns liksom överflödigt att påpeka att djuret redan var dött, och knappast blev sur över att inte få bli sönderskuren först.

Att restaurangen som stänger är en restaurang som valde att gynna de lokala bönderna genom att köpa närproducerat kött är dessutom väldigt synd. Det behövs mer sånt.

Är det inte lite ironiskt?

Michael Jackson är död. Jag var personligen inget större fan, men har ju så klart inte kunnat undvika att följa hans fall (är för ung för att ha varit med om hans uppgång) de senaste tio-femton åren.

Den första tanke som slog mig när jag läste nyheten om hans död är att är det inte ironiskt att han som kämpade så för att hålla sig evigt ung, sov i ett tält eller bubbla eller vad fanken det nu var med extra syrgas och jag vet inte allt, han dog alltså som femtioåring?

Törs man nämna något om karma?

Michael Jackson har, trots att han var en av de märkligaste människorna jag någonsin hört talas om, en stor artist när det begav sig. Jag har faktiskt alltid gillat thriller.

Det märks att det är vackert väder när...

... man loggar in på Bloglovin' och det är noll nya inlägg. Inte en enda av bloggarna jag följer har uppdaterat idag.

Uppdatering: Var tvungen att manuellt gå in och kolla. Folk har visst hittat tid att blogga (de har väl tagit med sig laptopen ut i solen, kan jag tro) och det är bara bloglovin' som inte funkar. Tyckte väl att det var för konstigt för att vara sant.

Hjältinnan Björnström

En stor geting flög in i vårt vardagsrum idag. Den såg riktigt elak ut (getingar är per definition elaka varelser) och flög hotfullt omkring borta vid stereon. Jag och maken tog vår tillflykt till köket och spejade ängsligt ut för att se om den skulle flyga ut igen självmant eller om vi skulle bli tvungna att göra något. Det ville vi helst inte.

Efter en stund hittade getingen vår überfula furutrapp som den satte sig och tuggade på (för er mindre allmänbildade kan jag berätta att getingar tuggar i sig trä som de gört till pappersmassa, det är det som deras bo består av). Då tog jag mod till mig och hämtade ett stort glas och en glossig broschyr modell tjockt papper, och passade på att fånga getingjäveln i glaset medan den satt där och gottade sig i ful furu.

Nöjd med mitt modiga tilltag gick jag försiktigt ut med getingen och ställde ner glaset upp och ner, fortfarande med getingen ilsket surrande inuti. Den verkade rejält sur över att ha blivit avbruten i sitt smaskande.

Sedan svek mitt mod mig. Jag tror jag hade en viss mängd hjältinnepoäng och nu var de slut. Jag vågade inte vända på glaset och släppa ut getingen, i skräck att den rosenrasande skulle ge sig på mig. Maken fick göra det i stället. Han var inte heller den sturskaste i gänget och sprang in ungefär en hundradels sekund efter att han vält glaset.

Det är bara att inse. Vi är jättetuffa, jag och maken, men när det kommer till getingar är vi wusses.

Hu.

Det näst, näst bästa

Jag nämnde förut att vi stötte på patrull när vi sökte ny barnomsorgsplacering i samband med flytten. I går fick jag till slut tag i placeringsassistenten som visade sig vara en oerhört trevlig och hjälpsam människa. Hon kollade genast upp hur vi låg till i de olika köerna och sedan skulle hon kolla lite till och återkomma, varpå hon ringde igen efter fem minuter. I går var det bästa hon kunde skaka fram en plats på förskolan Pennan på Västteg. Det kändes så där. Dagmamma har ju funkat så himla fint för dottern så det känns inte som om vi vill ändra ett vinnande koncept, så att säga. Men finns det inget annat så...

I morse ringde placeringsassistenten igen. Antingen är hon världsbäst på sitt jobb eller så tycker hon synd om oss och jobbar lite extra på vårat case, för nu hade hon kollat alla möjliga placeringar, inte bara dem vi sökt. Och nu hade hon hittat en plats på en förskola på Röbäck.

Det är en plats på en ny avdelning där det bara ska vara barn som är födda '07 och '08, så dottern kommer att vara bland de äldsta. Jag hade tyckt det var bättre om det var åldersblandat, men det som vägde upp var att det bara ska vara tolv barn i gruppen. Genomsnittet här i stan är annars runt arton barn, så sett ur den synvinkeln är det ju mycket bättre.

Det lutar nog åt att vi tar den platsen och behåller vår ansökan om plats hos dagmamma på Röbäck och Böleäng. Skulle det visa sig att dottern trivs förträffligt får hon så klart stanna på förskolan, jag vill ogärna riva upp henne ytterligare en gång i onödan. Men det känns bra att ha ansökan kvar utifall att. Dessutom kan det ju hända att hon i alla fall ska flytta till en avdelning för större barn nästa år, och då kan det kanske sammanfalla med att vi får en plats hos dagmamma.

Framtiden är oviss, men det känns i alla fall aningen bättre.

Göteborgsresa fixad

Den 1/8 ska jag som jag meddelat tidigare se U2 på Ullevi. Nu har jag till slut fått tummen ur och fixat tågresan dit och hotellbokningen.

SJ:s prissystem visade återigen upp sin totala brist på logik. På resan ner betalar jag lite över 400 kronor för en sittplats. Ganska normalt pris. Liggplatserna på det tåget gick på över tusenlappen. På hemresan fick jag tag i en liggplats för 555. Hade jag valt att sitta hela vägen från Göteborg till Umeå hade det kostat mig över 900.

Om det är som SJ säger, att priserna speglar efterfrågan på just den platsen på den resan är det alltså populärare att sitta upp än ligga ner på nattåget. Något är lurt där.

Sova ska jag göra på Hotel Stravaganza, som ligger mitt på Avenyn. Jag har tur som har en snäll mamma som sponsrar detta, för det blir en dyr historia. Men eftersom jag är ganska sent ute är alla billigare alternativ tyvärr uppbokade redan. Och jag är en aning för gammal och bekväm för att stanna uppe hela natten.

Ett par produktiva dagar

Fru Björnström har inte legat på latsidan de senaste dagarna. Jag är igång med förberedelserna inför flytten, dvs projekt storstädning och rensning. Hittills har jag gått igenom mina garderober, dotterns garderob, linneskåpet, mina böcker och kokböckerna.

Resultat: Ett par-tre kubikmeter prylar som i omgångar ska lastas i cykelkärran (Guds gåva till folk utan bil) och föras till närmaste second-handbutik.

Förutom rensning håller jag alltså på att storstäda. Målet är att allt i huset ska städas lika noga som om det var flyttstädning redan nu, för att underlätta den samma när det väl är dags. Jag har dock inte vare sig tid eller ork att göra allt eller ens ett helt rum på en gång, så jag punktstädar. En fönsterbräda här, en spisplatta där. Skrubbar och gnuggar.

Idag var det väggen i duschen som stod på tur. Här fick jag hjälp av en entusiastisk dotter som också ville städa som mamma. Hon fick en egen svamp att gnugga med, men det roligaste visade sig vara att blöta svampen. "Lite vatten" sade hon hela tiden varpå hon blötte ner sig själv, mig och samtliga väggar och golvet.

Nåja, hon kände sig värdefull, tänker jag pedagogiskt.