Bröllopet

Precis som så många andra satt jag och tittade på när Victoria och Daniel äntligen fick varandra i lördags. Jag har ett arv att leva upp till, både min farmor och min mor var/är väldigt intresserade av allt det kungliga och älskar sånt här, så jag skyller på det.

Egentligen finns inte så mycket att tillägga allt som redan sagts och skrivits. Jag gillade Olles och Daniels tal, det kom en tår när de gav löftena (tänkte på mitt eget bröllop) och när de kom ut på lejonbacken. Tyckte det var roligt att de lät kamerorna vara kvar så länge och så nära. Tycker Victorias klänning var väldigt fin. Tyckte hela hon var väldigt fin, vilken utstrålning! Och tyckte det var roligt att de vågade vara sig själva och agera precis så genomlyckliga som de med all säkerhet var. Det värsta som finns är när kungligheter inte vill visa känslor för att de är så "fina".


Några funderingar:
Vad i hela friden pratade Daniels föräldrar med sina kungliga bordskamrater om? Ewa Westling satt mellan vår kung och kung Harald av Norge. Kung Harald satt och pratade med drottning Beatrix hela middagen, han kan inte ha varit någon rolig bordsgranne. Och kungen? Okej att hålla igång lite kallprat i en kvart, men en flera timmar lång sittning? Olle Westling såg ut att ha det trevligare mellan drottning Silvia och drottning Margrethe. De pratade i alla fall en hel del med varandra. Men vad kan de tänkas ha pratat om? Vilka gemensamma nämnare lyckades de finna?


Vad skulle vi ha gjort av vårt bröllop om vi också hade en sån där superbudget? För det första skulle jag ha bjudit fler. Vi begränsade oss till den närmaste familjen och de närmaste vännerna. Fler vänner skulle ha fått komma, kanske några fler släktingar. Och jag skulle ha bjudit dem på resan och boendet och alla kringkostnader. Det är dyrt att gå på bröllop och det där med att "man ska vara tacksam att man är bjuden" räcker inte när man är bjuden på tre bröllop den sommaren i olika delar av landet och plånboken gapar tom.


Dessutom skulle jag ha hyrt in Michael Stipe himself till att sjunga "Be mine" i kyrkan. Matte Holmgren gjorde en bra insats, men han är inte Mr Stipe och ingen kan sjunga som Mr Stipe. Och så skulle jag gärna ha haft en stor kör som skulle ha fått riva av "Come what may". Med en stråkorkester som komp.

Och så skulle jag ha mutat hotellet till att hålla relaxen öppen när vi kom dit mitt i natten.


I övrigt skulle jag inte ha ändrat någonting.

Hittade tyvärr ingen bättre video men den här får duga. Det är "våran låt" och den måste med.

Halva budgeten skulle ha gått åt till att flyga in Ewan och Nicole.

Bra skrivet om våldtäkten i Bjästa

Vill bara dela med mig av ett litet lästips. Lisa Magnusson har skrivit ett väldigt bra inlägg om våldtäkten i Bjästa och hur hon ser på saken. Jag kunde inte har beskrivit det bättre själv.

Läs det här.

Tankeväckande

Magnus Betnér har skrivit en debattartikel på SVT debatt. Den handlar om Lars Vilks, hans Muhammed-rondellhund och är provocerande men tankeväckande. Han skriver det jag tänkt många gånger, att i vårt samhälle finns det en hårfin linje mellan vad som är hets mot folkgrupp och tabu å ena sidan, och vad som är ett viktigt uttryck för yttrandefrihet å andra sidan. På vilken sida av linjen någonting hamnar är subjektivt.

Och hur provocerande det han säger än är har han ju egentligen rätt i sak. Ska man få säga ditt ska man också få säga datt. Oavsett om ditt endast är provocerande för hyfsat troende muslimer och datt är provocerande för större delen av vår befolkning.

Sen tycker jag att lagen om hets mot folkgrupp faktiskt behövs, men det står för mig. Jag tycker bara precis som Magnus Betnér att det ska vara lika för alla.

Nä nu jävlar!

EU bestämmer om mångt och mycket och jag tror vi har vant oss vid det, sakta men säkert. Trots att jag ibland irriterar mig (som när de nya EU-reglerna som reglerar arbetstid ställde till det rejält för schemaläggarna inom vården utan att något egentligen blivit bättre) höjer jag knappt på ögonbrynet längre när nyheterna talar om nya lagar stiftade av EU.

Bryssel känns avlägset och jag tror att jag något naivt känner att det som ligger så långt bort inte kan påverka mig och mitt liv, inte på riktigt, så att det märks. Självklart vet jag att EU påverkar mitt liv varje dag, men jag ser det inte och det som inte syns det finns inte. Skygglappar på.

Men nu, nu har jag anledning att elda upp mig rejält. Aftonbladet rapporterar idag att EU eventuellt kommer att förbjuda surströmming. Sverige har dispens som det är, men den går ut 2012 och då är det upp till EU om den ska förlängas.

Över min döda kropp att EU ska få ta min älskade stinkefisk! Jag är beredd att kämpa för det här. Jag är beredd att tåga och sjunga, skriva på protestlistor, ställa mig på Rådhustorget och demonstrationsäta surströmming om så behövs. Här måste vi norrlänningar gå ihop, solidariskt, mot övermakten. För tro inte en sekund att de där kräftkäkande stockholmarna kommer att hjälpa oss.

PS. Läste kommentarerna till artikeln och där var det något ljushuvud som hade en strålande idé: flytta tillverkningen till Norge! Norrmännen kommer att tjäna storkovan och jag anar att det inte finns speciellt hårda tullar längs Norgegränsen. Skulle vara kul om de få tulltjänstemän som (eventuellt) finns skulle börja dressera "surströmmingshundar".

Och så en simpel fråga (eller fyra)

Kan det vara så att personer som talar sig varma om att invandrare ska spridas ut i landet i stället för att klumpas ihop i förstäder till våra storstäder egentligen menar att de ska spridas ut någon annanstans än där de själva bor? Jag menar, i ljuset av Vällinge och allt?

Kan det vara så att dessa personer tycker att det är dåligt med områden som består av en mycket stor majoritet invandrare men bra med områden som består av en mycket stor majoritet svenskar (läs: vita, svensktalande personer)?

Kan det vara så att invandrare som flyttar till Rosengård eller Tensta gör det av samma skäl som svenska personer flyttar till Lidingö? (Eller varför inte till Röbäck, jag påstår inte att jag är annorlunda). Kan det vara så att de gör det för att de känner sig tryggast tillsammans med människor med samma språk och kultur?

Kan det vara så att vi egentligen är så lika?

Jag vet inte.

Edited to add: Oj, jag råkade visst stava Vellinge ortsnamn fel i länken ovan. Det var inte min mening, men till mitt försvar kan jag säga att det är många som stavar Gellivare där jag är född med Ä, fast det enligt kommunens hemsida ska stavas med E. Gellivare är - liksom Vellinge - en liten, oansenlig ort långt borta i en avlägsen landsände. Så en sådan felstavning är väl ändå förlåtlig? ;)

Jag ville också vara Baby

Jag har också trånat. Jag ville också lära mig dansa så där romantiskt. Jag ville också att någon skulle komma och stå upp för mig och tala om att jag inte var någon som skulle sitta i ett hörn. Jag älskar också Dirty Dancing. Och mest av allt älskar jag det där sista, det ultimata LYFTET.

Och självklart finns inte ett enda j***a klipp tillåtet att bädda in på youtube.

Min största skräck

Det jag är allra mest rädd för (och har varit ända sedan jag var barn) är att det ska börja brinna. Många är mardrömmarna om att vara instängd i ett brinnande hus, att inte kunna komma ut. Sedan jag fick barn har rädslan mångdubblats, för nu är det inte bara mig själv jag måste få ut, utan även mitt barn.

När jag läser om bränder kan jag ibland inte styra mina tankar utan blir så rädd att det ska hända mig själv att jag nästan börjar gråta. I mitt huvud ser jag hur jag förtvivlat letar efter min älskade dotter som har gömt sig i en garderob, eller ännu värre, att jag hör henne skrika men inte kan ta mig till henne eller inte kan hitta henne. Och mitt hjärta brister nästan bara vid tanken. Jag blir så livrädd.

Nu förstår jag min egen mor som alltid kollar var nödutgången finns när hon kommer till en ny byggnad.

Karin Ahlborg skriver i Aftonbladet idag om instinkten att ta sig själv (och sina barn) ut, bort från branden. Att det kunde ha gått för henne som för mamman och barnen i Rinkeby. Jag har liknande erfarenheter och tankar. Fokus för alla brandövningar i skolan har varit "ta er ut", fokus har legat på nödutgångar, att samlas på skolgården och räknas in av sin lärare. Inte att sitta kvar i klassrummet och vänta.

Brandövningarna i skolan var så långt från verkligheten man kan komma. Vi fick inte använda brandstegarna, utan skulle gå ut den vanliga vägen, nerför trappor och genom korridorer. Hade det verkligen brunnit hade vi blivit rökförgiftade allihop.

Att man ska stanna kvar i sin lägenhet och använda den som brandcell är något jag först stött på i vuxen ålder. Jag förstår varför, ett trapphus är ju verkligen en dödsfälla med rök som stiger uppåt och allt, men instinkten. Instinkten säger UT HÄRIFRÅN. Inte sitt still och vänta. När instinkten ger en fel signaler är det väl än viktigare att under övningar och information verkligen pränta in det här med att stanna kvar, om det nu i det aktuella fallet är rätt att göra?

Jag tycker faktiskt att det borde förekomma fler ordentliga brandövningar i samhället. Det borde finnas en handlingsplan (gjord av någon kunnig i brandförsvar) för vad man ska göra i händelse av brand uppsatt i alla lägenheter som visar vad man ska göra och i vilken ordning. En sån har vi på jobbet, och jag finner ändå en viss trygghet i att veta att om jag gör som det står där vet jag att jag gör "rätt", då handlar jag på det sätt som ger mig och de mina största möjliga chans att överleva.

Ologiskt

Ägaren av den eminenta restaurangen Garaget i Umeå, Michael Hansen, ska stänga sin restaurang. Under lång tid har hans verksamhet utsatts för skadegörelse och en morgon hittar han en molotov coctail utanför ytterdörren.

Jag förstår honom. Jag tycker det är tråkigt att han måste ge upp, men om hoten riktas mot ens familj, då har man inget val.

En del av skadegörelsen har tydligen Djurens befrielsefront tagit på sig. Det finns visst ännu övervintrade militanta veganer kvar här i stan, om det är de som även lämnat molotoven vid Hansens dörr så skulle jag våga påstå att det är de galnaste djurvännerna hittills. Att hota att kasta brandbomber i sovrummet hos en barnfamilj samtidigt som man värnar om djur verkar i mina ögon bara korkat.

Och ologiska, dessutom. Hoten och vandaliseringen började efter att Hansen förra året grillade en hel oxe. Detta tyckte tydligen djurvännerna var värre än att först dela upp den i mindre bitar och sedan tillaga den. För sånt sysslar ju i princip varenda affär och restaurang i den här stan med. Vad är det som gör det ondare att helsteka ett djur än att steka oxfilé? Det känns liksom överflödigt att påpeka att djuret redan var dött, och knappast blev sur över att inte få bli sönderskuren först.

Att restaurangen som stänger är en restaurang som valde att gynna de lokala bönderna genom att köpa närproducerat kött är dessutom väldigt synd. Det behövs mer sånt.

Bye, bye, eyebrows

Det är väldigt ytligt och ganska elakt och egentligen tycker jag illa om Lars Leijonborg på helt andra grunder. Men när jag läste att han ska avgå var ändå min första tanke denna:

"Gud så skönt, nu slipper jag reta mig på hans läskiga ögonbryn mer".

Men visst är det sant? Jag tycker de är jätteläskiga. De har faktiskt gjort att jag aldrig kunnat fokusera ordentligt på vad karln säger; "språktest för medborgarskap... (ögonbryn)... hårdare tag i skolan... (ögonbryn)... marknaden ska härska... (ögonbryn, ögonbryn, ögonbryn)...

Fast läget är inte så mycket bättre med Jan Björklund. När han är i bild är det enda jag tänker på om det är han eller Sven Otto Littorin som talar. De är så lika att jag ibland undrar om de i hemlighet är samma person.

Influensa mig hit och influensa mig dit

Ingen som inte är bosatt under en sten eller inne i en mycket liten garderob (fast till och med då har man väl tillgång till mobilt internet nu för tiden) har väl missat att vi har en influensapandemi in the making. Nya fall utreds och det verkar troligt att den här sjukdomen kommer att spridas över hela världen fortare än man kan säga semesterresa.

Enligt smittskyddsinstitutet är det här en helt ny typ av influensa och därmed är så gott som ingen immun mot den. Massor av människor kommer att bli sjuka. Det är så klart ett problem. Det kommer att orsaka trubbel på arbetsplatser att många är sjuka samtidigt. Tur att influensan sammanfaller med finanskrisen så det finns massor av arbetslösa potentiella vikarier - skynda att skola in folk, är mitt förslag.

Men det övergår mitt förstånd att vanligt folk får panik över den här sjukdomen. Det är en helt vanlig influensa, vad gäller symptom. De allra flesta som får influensa upplever det som en jobbig förkylning med feber och eventuellt diarré. Ingenting en frisk människa inte klarar av. Jag har haft influensa ett par gånger i mitt liv och jag mår alldeles utmärkt. Inga men.

De som är extra känsliga (gamla och sjuka) kan få något av de läkemedel som faktiskt visat sig verksamma mot influensan i förebyggande syfte. Nu gäller det bara att staten ser till att detta fungerar.

Jag tycker det är synd att sånt här alltid ska blåsas upp och ur proportion. Besvärligt för samhället ett tag, javisst. Fara för massdöd? Nej.

Läste för övrigt att svininfluensan bytt namn till den nya influensan. Vilket oerhört kreativt namn. Den fick visst inte heta mexikoinfluensan, för då kände sig mexikanerna utpekade. Löjligt.

För den som vill ha lite saklig information rekommenderar jag denna sida.

En liten hand

Jag sitter och läser Aftonbladet. Kastar ett öga på ledarsidan som självklart handlar om tragedien i mellanöstern. "Säkerhet går inte att bomba fram" är rubriken, och jag kan inte annat än hålla med. Jag tänker på hur mycket jag hatar dem som bestämmer, på båda sidor, att den här våldsspiralen aldrig ska få ett slut. Dem som motarbetar varje fredstrevare.
De är lika goda kålsupare allihop, dem jag tycker synd om är varken Israels regering eller Hamas. Jag väljer inte sida på det sättet, utan den sida jag lider med är de vanliga människorna, vare sig de är judar eller araber.
Det står i artikeln att dödssiffran nu uppgår till 600, varav en fjärdedel civila. Det är stora siffror, men i mitt huvud kan jag inte få siffrorna att bli människor. Det blir för ogripbart. Tills jag ser bilden.

Bilden är placerad mitt i texten och föreställer grus, en bit bråte i förgrunden. Bakgrunden är suddig och mörk. Mitt i bild syns en brun, dammig ärm ur vars manchett sticker en knubbig barnhand. Handen är också dammig, löst knuten som de brukar vara på små barn som sover.
Man ser inte resten av barnet, man ser inte om det är en flicka eller en pojke, men man ser knubbiga fingrar och man vet att han eller hon sover inte, han eller hon är död. Någonstans i Gaza ligger det här barnet och lever inte längre, och kanske finns det en mamma eller pappa i livet som är förtvivlad över det.

Det här är ett (1) av de ca 150 civila offrena. Ett barn. Ett barn är ett barn är ett barn. Oavsett om det är palestinskt, israeliskt eller svenskt. Det sörjs och saknas lika innerligt och det är inte mer eller mindre värt än något annat. Det är därför det känns futtigt att tala om rätt eller fel. Att ett barn dödas är alltid fel. Våld är aldrig rätt, alltid fel.

Artikeln finns att läsa här, dock utan bild, bilden fanns bara med i papperstidningen.

Så starka känslor

Det skulle vara en underdrift att påstå att jag blivit känsligare när det gäller barn som far illa sedan jag själv fick barn. Självklart har jag alltid tyckt att det känns hemskt, men inte på samma sätt som nu när det knyter sig i magen, tårarna trillar och hjärtat riktigt värker när jag läser eller hör talas om barn som misshandlas, mördas, mobbas, våldtas eller far illa på annat vis.

Det är så känslomässigt jobbigt att jag nästan är rädd för att läsa sådana artiklar. Men igår gjorde jag det i alla fall. Jag läste om Johanna som mördades i Hjo, och om hennes 2,5-åriga dotter som var ensam med sin döende mamma i 36 timmar. Jag läser om mormodern som hittade sin dotter och barnbarn.

Flickan hade försökt väcka sin mamma. Det gick inte. Senare hade hon stängt dörren, för att "det luktade hos mamma". När modern hittades hade hon ett grönt täcke lagt över sig. Något säger mig att det inte var mördaren som lagt dit det utan en liten flicka, knappt äldre än min egen dotter, som utförde en omtänksam handling för sin mor för sista gången.

Att Johannas mamma inte kunde hålla inne med sin sorg och ilska i rätten har jag full förståelse för.
Nu måste jag gå upp och stå och se på min sovande dotter en rätt lång stund.

Äktenskap och kriser

Läser att Madonna och Guy Ritchie ska skiljas efter sju års äktenskap. Det är visst ännu inte bestämt hur deras tillgångar ska delas upp, något jag skrivit om tidigare.

Nu säger hur som helst Aftonbladets relationsexpert att skilsmässan mest troligt beror på den klassiska sjuårskrisen. Jag börjar genast fundera över om jag och maken haft en sån?
Svaret är nej. Vi hade en hejdundrande femårskris, men när vi varit ihop i sju och ett halvt år (helt exakt) vaknade vi upp efter vår bröllopsnatt.
Då kändes kris rätt avlägset, måste jag säga.

Å andra sidan har vi aldrig följt mallen. Inte Madonna heller, förrän nu.

Madonna och Guy

Krisigt värre

Jag har lite småfascinerat följt ekonominyheterna i veckan. Det kan väl inte ha undgått någon att det varit kris.
Personligen har jag inte varit särskilt orolig, vi har inga bolån som kan bli dyrare, inga nämnvärda besparingar som kan gå upp i rök, jag har en fast anställning inom en bransch som det alltid kommer att finnas jobb i och maken har eget företag och är därmed van vid upp och nedgångar inkomstmässigt.

Men rubrikerna har ju onekligen varit svarta. Tidningarna och tv:s ekonominyheter basunerar ut att det är den värsta krisen sedan 1929.
Och jag kan faktiskt inte låta bli att himla med ögonen. Depressionen eskalerade under flera år och resulterade i en massarbetslöshet och ekonomisk nedgång som inte vände ordentligt förrän andra världskriget startade. Folk svalt. Den här krisen har pågått i en vecka och nu har börsen redan vänt uppåt igen.

Dessutom kan jag inte låta bli att tro att sånt här visar vilket luftslott börsen egentligen är. Det handlar ju trots allt om vad folk tror, vilka aktier de tror kommer att stiga eller sjunka, om det är klokt att sälja eller köpa. Klart som korvspad att börsen rasar när all världens nyheter rapporterar att hela systemet håller på att hamna i härdsmälta. Och om börsen går ner, då går det dåligt för företagen, och så går deras aktier ner ännu mer, och så vidare. Jag undrar i mitt stilla sinne hur stor del av det som händer på världens börser som rotar sig i verkligheten och hur mycket som grundar sig i simpel psykologi.

Jag kan inte heller låta bli att tycka att det hela är en smula vansinnigt. Men jag är så ekonomiskt okunnig att jag inte ens placerat min premiepension, så vad vet jag?

Madonna upphör aldrig att förvåna

Läser att Madonna och Guy Ritchie ska skiljas. Hennes tillgångar är rejält mycket större än hans. Men det finns inget äktenskapsförord.

Madonna har chockerat på många sätt genom åren, men det här måste vara det mest otippade hittills. Jag har alltid hållit Madonna för att vara en affärskvinna ut i fingerspetsarna, en dam med skinn på näsan som på ett jävligt smart sätt byggt upp sitt varumärke. Jag har sett henne som ganska kall och beräknande. Jag trodde att Madonna var en sån som skriver äktenskapsförord.

Men nej, tydligen är Madonna en romantiker som trodde att det skulle hålla för evigt med Guy. Det trodde jag aldrig.

Skilsmässan kan kosta henne miljarder

Är hårdrockare onda människor?

Är de det? Det verkar fortfarande, tro det eller ej, finnas folk som tror det. En rektor i Gamleby till exempel. Emil Koverot hade fått jobb där som estetlärare, men fick sparken efter en vecka på grund av att han är med i metal-bandet Blodsrit.
Rektorn tycker deras texter är destruktiva och därför anser han inte Emil vara lämplig som lärare.

Det andra skälet, förutom Emils bands texter, handlar om att det finns pingstvänner anställda på skolan. De skulle ta illa upp.

Min man är hårdrockare. Han är till och med en mycket hård hårdrockare rent musikaliskt, han spelar metal. Han har varit med i diverse band i den genren och inget av dem har haft vidare trevliga texter., blod och död och hemskheter handlar de om. Men står han som person för de texterna? Så klart inte. Om alla hårdrockare levde enligt sina texter skulle de vara psykotiska yxmördare hela bunten, och mig veterligen förekommer det inte yxmord i den graden i Sverige att det är möjligt att det förhåller sig så.
Nej, hårdrockare är artister precis som alla andra musiker. De spelar och verkar i en genre där texterna "ska" handla om sådana saker. Publiken förväntar sig det, och följdaktligen låter det så. Precis som dansband "ska" handla om hjärta och smärta, och hiphop om tuffa grabbar och snygga brudar.
Det är en image.

Jag har klagat på min man hårdrockaren många gånger, frågat varför de måste se så arga ut på skivomslagen när de är så snälla och goa i verkligheten, varför texterna inte kan handla om djupsinnig filosofi i stället. Men nej, då skulle det inte vara riktig hårdrock.

Maken påstår att de flesta som spelar och lyssnar på hårdrock gör det för att man får ur sig alla sina aggressioner genom musiken. Jag tror att det kan stämma, för paradoxalt nog är de allra flesta hårdrockare jättesnälla, godhjärtade, belevade människor. De står absolut inte för någon svart människosyn. Tvärtom.

Så att säga att en hårdrockare inte är lämplig på grund av texterna i hans bands musik är löjligt. Det är lika löjligt som att säga att en karatemästare inte får vara lärare för att han kan sparka ihjäl folk. Man måste skilja på artisten och personen, även när det gäller hårdrockare.

Vad som är ännu märkligare är att lärarna som tillhörde pingströrelsen ses som mer lämpliga lärare än Emil. Vet ni vilka hemskheter som står i bibeln, som de säger sig tro på?

Hårdrockare sparkad från sitt lärarjobb
Hårdrockande lärare blev uppsagd
Hårdrockande lärare blev uppsagd

Det är lite synd om Blondinbella

Det är synd om Blondinbella. Jag menar det, på riktigt.
Även om hon många gånger gett uttryck för bristande empati i uttalanden, och svär vid en politisk ideologi som handlar om allt annat än empati, betyder det inte att jag tänker sänka mig till hennes nivå.
Det senaste är att hon blivit utsatt för okvädesord och fått en flaska kastad mot sig när hon såg fotbollen i går i Kungsträdgården. Det är så klart fel av folk att agera så. Jag förstår att hon tyckte det var hemskt otäckt.

Det är lätt att reta sig på Blondinbella. Jag gör det också. Jag har tittat på hennes blogg, och jag finner den totalt ointressant. Det är det som retar mig, att en så ointressant blogg blir störst i landet och ger bloggerskan en massa tid i tv som kunde ha gått till en intressantare person.
Jag irriterar mig på Blondinbella av samma skäl som jag irriterar mig på Big Brother-deltagare och folk som blir kända för att vara ihop med kändisar. De skäl medieutrymme från de som verkligen har kloka saker att säga.

Men, när jag läser Jinges inlägg tycker jag plötsligt synd om flickan. Hon är bara sjutton år. Hon är fortfarande en tonåring. Det är det som är så bakvänt. Hon får massor av utrymme i media och hon irriterar folk, för hon är bara sjutton år, och det är det sjuttonåringar GÖR. Irriterar folk, alltså.
Jag irriterar mig alldeles enormt på tonåringar. De är så fruktansvärt störande i sin högljuddhet och sin egoism. Jag minns precis hur jag själv var i den åldern, hur häftig jag tyckte jag var när jag och mina kompisar gapade på bussen och syntes, hördes. Hur roligt jag tyckte det var att provocera. Hade jag blivit känd då hade folk garanterat kastat flaskor på mig också.

Därför inser jag nu vilken björntjänst hela kändisskapet är för Blondinbella. Och jag tycker synd om henne. Hon har satt sig i situationen själv, men det är naturligt för en tonåring att söka maximal uppmärksamhet. Någon borde ha satt stopp. Någon borde ha insett vad som skulle hända.

Hatattack mot "Blondinbella"
Blondinbella trakasserades under fotbollsmatch

Dumma, dumma människor

En man lämnade sin hund i bilen i två timmar i stekande sol och 25 graders värme. Föga överraskande dog hunden.
När ska folk förstå? Det här händer både barn och hundar varje sommar. De blir instängda i bilar och i vissa fall går det riktigt illa.
Har de här människorna aldrig öppnat dörren till sin bil efter att den stått i solen och känt hettan välla ut? Tänk att sitta i den hettan i två timmar utan att kunna komma ut.
Men nej, uppenbarligen finns det folk som inte tänker överhuvudtaget.

Det räcker med trettio (30) minuter i en het bil för att en hund ska bli överhettad. Det är kortare tid än de flesta spenderar inne på en stormarknad. Tänk på det i sommar, hundägare.

Husse shoppade - hunden kokade ihjäl

Paranoida amerikaner

Nu har den amerikanska tv-stjärnan Rachael Ray (som för övrigt är gapig och jobbig på alla sätt och vis) hamnat i blåsväder på grund av att hon hade en palestinasjalsliknande scarf på sig i en reklam. Företaget som gjorde reklamen har dragit tillbaka den på grund av all uppståndelse.
De amerikanska kritikerna påstår att sjalen symboliserar "mordiska palestinska jihad". Oj, de skulle se hur många terrorister det springer runt här i landet! Särskilt tonåriga sådana.

Jag har full förståelse för att det finns de som inte vill bära en palestinasjal eftersom de lägger symboliska värden i den som de inte kan stå för, men trots allt är det så att sjalen har blivit mer mode än politik på senare år.

För övrigt kan man diskutera om sjalens symbolvärde på sjuttiotalet - att stödja palestiniernas kamp för en egen stat - är det samma som att stödja terrorister. Men det är ett annat inlägg.

Tv-stjärnan Rachael Ray i terroristskandal

Riktiga guldpengar

Det är dags att väga guldtiorna lite extra i handen innan man betalar med dem på Konsum. Det finns nämligen åttan stycken i rent guld i omlopp. En nionde har hittat sin väg till Myntkabinettet och en tionde har skaparen av guldpengarna, Pär Lindblom, behållt själv.
Undrar om han kommer att anklagas för falskmynteri?

Jag har inte hört talas om det här förut, däremot har jag hört att det ska finnas ett antal tior där kronan (eller klaven, det beror på hur man ser det) är upp och ner. Dem ska man tydligen få hittelön för om man lämnar in dem.

Tiokronor i äkta guld