BMI-skalor

När jag skulle sätta en målvikt för mig själv tänkte jag mig en som inte var allt för låg. En vikt jag kunde acceptera men som jag inte skulle behöva svälta mig själv för att nå. Och det fungerade ju, jag har ätit mig mätt varenda dag hela vägen och inte behövt gå till några extremer för att nå den här vikten.

Vid valet av vikt utgick jag från BMI-skalan, ni vet den där som räknar ut en vikt i förhållande till ens längd och så får man fram en siffra som på en skala avgör om man är underviktig, normalviktig, överviktig eller lider av fetma. Mitt mål var att hamna i fältet normalviktig på BMI-skalan, vilket man tydligen gör när man väger 65 kilo om man som jag är 160 cm lång.

Jag började på "fet" på skalan, hamnade sedan på överviktig och nu är jag alltså precis normalviktig, men om jag skulle gå upp ett kilo skulle jag vara överviktig igen, jag ligger precis på gränsen med mina 64,5 kilo.

Jag har aldrig kollat hur lite en person av min längd kan väga utan att bli underviktig, men det kollade jag nu av ren nyfikenhet. En person som är 160 cm lång kan enligt BMI-skalan väga så lite som 48 kilo innan den personen klassas som underviktig. 48 kilo! Det är ju sanslöst! Skulle jag väga 48 kilo skulle jag se ut som ett vandrande skelett. Jag höll på att säga att så lite har jag aldrig vägt, men det är så klart inte sant. Men det kanske var i fjärde klass eller nåt.

Jag har tappat allt förtroende för BMI-skalan. Särskilt sedan jag hittade en som gjorde skillnad på kvinnor och män och som tyckte att jag var tvungen att gå ner ytterligare, till 60 kilo, innan jag kunde bedömas vara normalviktig. Nej, den som uppfann BMI-skalan kan ta och stoppa upp den någonstans, jag tänker inte titta på den mer. Jag har storlek medium i kläder, jag får inte lårskav när jag går och när jag mäter bukhöjden liggande på rygg har jag ett par centimeters marginal upp till gränsen för farlig bukfetma. Jag tror det räcker bra så här. Jag vill se ut som en kvinna, inte som en tioåring. Fast lite mer muskler skulle inte skada.

Störd kroppsuppfattning

Jag har som jag berättat tidigare gått ner massor i vikt. Nästan exakt 23 kilo, och målvikten är därmed nådd. Jag har blivit mycket smalare än jag var för ett år sedan och väldigt många i min omgivning applåderar mig och säger att jag har blivit så smal. Några stycken har till och med sagt att "nu räcker det väl, nu ska du väl inte gå ner mer?" som om jag skulle vara fasligt mager. Min chef trodde på mitt utvecklingssamtal att jag passerat min målvikt med flera kilo, trots att jag först uppnådde den morgonen därpå.

Det som är konstigt är att jag har så svårt att se det själv. Visst kan jag se skillnaden när jag jämför gamla bilder med nya bilder, och jag ser siffrorna på vågen svart på vitt (eller snarare digitalsvart mot displaygrått) och vet att jag numera kan stoltsera med att vara normalviktig enligt bmi-skalan. Jag kan se att jag inte är tjock. Men smal? Nej, jag ser det inte själv. Mager? Absolut inte. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag en kurvig kvinna som inte är överviktig, men inte heller smal. Fyllig, kanske.

När maken tog målviktsbilden som jag visade upp här på bloggen nyligen tog han först en annan bild, då jag stod mitt på golvet och han satt i soffan och fotade. Det blev lite underifrånperspektiv, och jag ratade bilden direkt, för jag såg ju för fasen fortfarande tjock ut på den. Skitsur blev jag och utbrast uppgivet att det är något jävla fel, för jag har nått målvikten och ska vara smal nu, varför ser jag fortfarande tjock ut? Maken utbrast i sin tur att jag fick ge mig. Men jag övertalade honom ändå att ta en ny bild.

När jag var i tonåren led jag av störd kroppsuppfattning. Jag var aldrig anorektisk, men jag hade kunnat bli det om jag fått hållas, för jag hade en anorektikers kroppsuppfattning. Jag var smal, jag vägde åtta kilo mindre än jag gör nu, men kunde inte se det själv och gjorde allt jag kunde för att gå ner i vikt. Det här är jag sedan dess medveten om, jag vet att det inte är jag som är tjock och jag skulle aldrig försöka gå ner till en ohälsosamt låg vikt. Jag vet exakt hur lite som är för lite och jag vet hur jag måste äta för att må bra. Det finns kort sagt ingen risk att jag hamnar i den spiralen igen, jag mår för bra för det idag och jag har för stora kunskaper.

Men den störda kroppsuppfattningen finns kvar, trots att jag är medveten om att den är störd. Just för att jag är medveten om den litar jag (till skillnad från då) inte på vad jag ser på bilder och i spegeln. Jag vet att antingen tror jag mig se en smalare eller en tjockare version av mig själv än jag är i verkligheten (ja, jag har periodvis trott att jag varit smalare än jag varit också, fråga mig inte hur det fungerar men så är det). Det är väldigt jobbigt att ha gått ner så här mycket och sedan inte kunna känna mig nöjd när jag ser mig själv i spegeln, trots att jag vet att jag borde vara det.

Hur kan det vara så här? Hur kan jag vara så blind, varför ser mina ögon något annat än verkligheten? Jag har försökt att analysera, jag har stått framför spegeln och verkligen försökt se en normalviktig kvinna framför mig, men det går inte. Är det för att jag fokuserar på de små skavanker som finns kvar? Är det för att jag är så van att möta en tjockis i spegeln att jag fastnat i det? En psykolog skulle säkert kunna svara på mina frågor, men jag orkar inte söka upp en för den skull. Det räcker med att jag är medveten om att det är psykiskt och inte tror att det är på riktigt, för det är då det blir farligt.

Men jag skulle ändå önska att jag kunde se en bild av mig själv och ärligt tycka att jag är smal och snygg. Det hade varit så himmelens roligt.

Målvikten är nådd!

I morse nådde jag äntligen mitt viktmässiga mål. Det har tagit mig tio månader att gå ner 22,7 kilo, nästan en fjärdedel av mig själv har försvunnit. Jag är inte supersmal, rumpan är kvar om än i något mindre format (och det kan den gott få vara - kvar alltså) men jag är i alla fall inte tjock, jag är normalviktig för första gången på flera, flera år. Jag kan inte minnas att jag har vägt så här lite sedan jag var tjugotvå år gammal. Jag är nöjd.

Jag vet att jag ser trött ut, men jag är småbarnsförälder och klockan är över nio. Och jag vet att gunghästen och kojan i bakgrunden drar ner modebloggspoängen, men återigen, jag är småbarnsförälder.

Sluta truga och börja ta hänsyn i stället!

Som ni vet har jag gått ner i vikt hela det här året. Det har gått lättare än jag trott, men det har ändå inneburit att jag varit tvungen att lägga om min livsstil och försaka en del saker jag verkligen älskar åtminstone sex dagar i veckan. Till de sakerna hör kakor och bullar. Jag kan helt enkelt inte gå ner i vikt om jag äter kakor och bullar mitt i veckan förutom på min gottedag. Jag har provat, och det förstör hela den veckans resultat.

Det här stör mig inte så mycket i allmänhet, men det finns situationer då det blir märkbart. En sådan situation är när det vankas personalmöte. Då ska det nämligen ätas kaka, och inget annat än kaka. Jag är inte sådan att jag propsar på att den som står för fikat ska köpa något speciellt åt mig, utan jag brukar ta med mig en hårdbrödmacka eller en frukt själv. De flesta av mina kollegor är också mycket förstående och någon har till och med frågat om jag önskar något särskilt i stället för fika. Det uppskattar jag.

En annan situation då det blir märkbart att man avstår är vid födelsedagar, bjudningar och dylikt. Då "ska" man äta kakor, bullar, tårta eller alla tre sorterna. Ibland gör jag då ett undantag för den goda sakens skull, men vissa gånger vill jag inte, och då vill jag inte bli kritiserad för det. Att äta fika kan väl aldrig vara ett tvång? Ändå trugas det, och jag får nästan känna mig otrevlig som avstår bullarna. Hade jag inte varit så in i Norden envis av naturen hade jag säkert många gånger tagit en kaka till slut bara för att vara snäll och göra det som förväntas av mig.


Allergiker får specialkost, människor bjuder inte en vegetarian på kött, en nykterist får inte vin i glaset (även om jag vet att dessa kategorier människor också får stå ut med en hel del okunskap, hänsynslöshet och särbehandling från omgivningen; jag blev själv bjuden cocacola som alkoholfritt alternativ när jag ammade på ett bröllop där alla andra drack vin - jag menar, hur svårt är det att köpa in alkoholfritt vin?). Varför ska då inte någon som försöker äta nyttigt få ett alternativ när alla andra bjuds? Ni som trugar, försöker ni även få nykterister att dricka vin? Vegetarianer att äta kött? Ger ni dem ingenting annat i stället?

En arbetskamrat berättade för ett tag sedan om en annan kollega (vi kan kalla henne X) hon haft som också försökte äta nyttigt. X hade pratat mycket om hur hon kände sig stark som klarade av att avstå från fikat. X hade också berättat att hon åt mycket vitkål nu när hon försökte gå ner. Varpå min kollega, den veckan hon skulle stå för fikat till personalmötet, hade köpt ett vitkålshuvud åt X. Min kollega - som annars är en trevlig människa -  tyckte det var omåttligt roligt. Det tyckte inte jag, och jag kunde inte låta bli att säga att jag tyckte det var ganska taskigt gjort.

En person som försöker gå ner i vikt och äta nyttigt gör något som är ganska krävande, särskilt i början, när man ska vänja sig till sitt nya sätt att leva. Det här är så klart individuellt, men för väldigt många är det lätt att falla tillbaka, att börja fuska för ofta. Därför är det rent ut sagt ganska elakt att truga, säga "men du kan väl bara ta en bit" eller med förolämpad ton utbrista "men jag har ju stått och bakat den här kakan själv, vill du inte smaka?" Och oavsett om man har svårt att låta bli eller inte vill ingen som äter nyttigt pekas ut som avvikande och konstig. Varför skulle det vara något att håna? Varför ska en person som försöker gå ner i vikt belönas med ett vitkålshuvud?

Nej, visa lite respekt i stället, godta ett nej och gå kanske till och med så långt att du köper lite god frukt eller dylikt nästa gång du har fikabjudning. Det skulle vara omtanke i sin rätta form.

Träningsblogg?

Josefine sade vid något tillfälle att hon tycker det är synd att jag inte har bloggat om min viktnedgång. Jag har nämnt något om att jag satt igång där efter nyår, men sedan har jag i stort inte rört ämnet särskilt mycket. Varför inte? Kanske av rädsla för att stå där med skammen om jag skulle misslyckas? Kanske för att jag inte ville berätta hur många kilo jag faktiskt vägde? Kanske för att jag inte ville jinxa det hela? Kanske för att jag helt enkelt inte riktigt trodde att min viktnedgång skulle vara intressant att läsa om för andra?

Oavsett orsak tänkte jag berätta lite nu om vad jag har gjort och hur jag har gjort. Jag har gått ner 18 kilo sedan nyår. Metoden är enkel: sunt förnuft. Egentligen visste jag vad jag gjorde fel, jag visste vad jag åt för mycket av, jag visste att jag rörde på mig alldeles för lite, och sedan jag åtgärdat dessa "brister" har jag gått ner i vikt, sakta men säkert.

Vad gäller maten har jag inte uteslutit något, jag äter både kolhydrater, protein och fett. Däremot försöker jag äta mat som är bra för kroppen, jag äter "bra" fetter från fisk, nötter och avokado och skippar mättade fetter. Jag äter långsamma kolhydrater, fullkorn. Jag skippar det mjuka brödet och äter hårdbröd i stället, 1-2 skivor om dagen, max. När jag komponerar mina måltider fyller jag halva tallriken med grönsaker och delar den andra halvan i lika stora delar protein och kolhydrater. Detta är alltså tallriksmodellen för att gå ner i vikt, inte att förväxla med tallriksmodellen för att hålla vikten där man tar lite mer kolhydrater och lite mindre grönsaker, vilken helt felaktigt brukar visas upp i media när man jämför dieter för viktminskning.

Frukosten består av gröt med linfrön, kanel och mjölk, en halv grapefrukt och ett kokt ägg. Varje dag, sju dagar i veckan. Lagad mat till lunch och middag. Ett mellanmål på eftermiddagen och ett på kvällen. Då brukar det bli en frukt eller en morot och ibland också en hårdbrödmacka med makrill, tonfisk, avokado och skinka eller keso. Ibland tar jag några valnötter också.

Vad äter jag till lunch och middag? Det brukar vanligtvis bli kyckling, fisk eller bönor/linser i någon form. Ibland blir det köttbullar, ibland äter jag kassler eller blodpudding. Det mesta funkar, det handlar om hur mycket man äter av det. Jag gillar att ugnssteka kyckling- eller laxfiléer med kryddblandningar eller pesto på. Fläskfilé penslad med ajvar relish är gott. Kolhydratkällorna är oftast fullkornspasta, fullkornsris, hel bulgur, hel dinkelvete, matkorn eller quinoa. Men äter jag sill eller rökt lax vill jag ha potatis till, och då äter jag potatis. Som sagt, jag utesluter egentligen ingenting. Fast jag äter inte sås, såser är generellt helt onödiga kaloribomber. I stället kan jag göra en ratatouille till, eller lägga dit en klick keso, eller tillsätta en tesked pesto till de kokta grönsakerna. Det finns många sätt att göra trist mat lite roligare. Lite hackade nötter blandat med rivet citronskal och citronsaft är gott till fisk. Frukt i salladen är gott.

Jag tänker på att försöka få i mig nyttiga livsmedel, de som är rika på omega 3, antioxidanter eller kostfibrer. Här finns en bra sida där man kan se vad olika livsmedel innehåller. Dessutom har jag fastnat för grönt te.

När man ska äta halva tallriken grönsaker går det åt mycket grönsaker. För att lösa detta har jag alltid ett flertal påsar med frysta grönsaker i frysen, och jag har alltid en jätteburk med treveckorssallad i kylen. Här har ni receptet på den, den är jättegod:

1/2 vitkålshuvud

4 stora morötter

Snitta vitkålen fint, riv morötterna grovt.

Gör en dressing på:

1 dl vatten

1 dl olja (jag brukar ta rapsolja)

1 dl vinäger (jag använder äppelcidervinäger)

1 tsk salt

1 tsk socker (1 msk i orginalreceptet, men jag försöker skära på sockret där jag kan)

ca 4 msk örtkryddor (brukar ta oregano och/eller basilika)

Koka upp detta och häll över grönsakerna. Blanda. Lägg i en jättestor burk eller flera små (med lock!). Om man har god köks- och handhygien ska salladen hålla sig i tre veckor, men min är alltid slut på mindre än en vecka, så jag vet inte säkert.

Det här är alltså maten jag äter, alla dagar utom lördagkvällar. Då får jag äta precis vad jag vill från och med middagen. Där finns alltså möjligheten att äta en god köttbit med sås och potatisgratäng och nybakt baguette för att sedan äta glass och godis i soffan. Utan dessa lördagkvällar kan jag med säkerhet säga att jag aldrig skulle ha klarat att hålla mig de andra sex dagarna i veckan.

Jag har inte jättemycket tid att träna. Det är minst fyra kilometer till närmaste gym och jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att jag aldrig skulle fara dit tillräckligt ofta med de förutsättningar jag har idag. För mig ska träning vara extremt lättillgänglig för att jag ska utföra den. Så jag köpte "träna en kvart om dagen" av Paolo Roberto och tränar en kvart några gånger i veckan. Och jag har blivit mycket starkare. Övningarna kräver inga redskap (fast jag brukar använda min yogamatta) och går att utföra hemma. Enda nackdelen är att jag skäms lite över att träna inför min käre make eftersom jag ser så löjlig ut när jag värmer upp och hoppar omkring i vardagsrummet.

Jag springer sedan i våras. Det är tidseffektivt, jag behöver bara byta om och gå ut genom dörren så börjar träningspasset. Det är sex minuters promenad till elljusspåret. Och så cyklar jag var jag än ska i stan. Till jobbet, när jag utför ärenden, när jag hämtar och lämnar dottern, när jag ska hälsa på folk osv.

På detta sätt brukar jag hinna röra på mig någonstans mellan fyra och fem timmar i veckan, vilket jag ser som godkänt.

Kort sagt har min filosofi hela tiden varit att endast göra förändringar som jag kan leva med resten av mitt liv. Jag ser inte det här som en tillfällig metod eller kur för att gå ner mina kilon, utan som en början på ett hälsosamt liv. Därför har jag inte gjort några ofantliga förändringar i min kost, jag har inte uteslutit kolhydrater eller fett eller kött. Jag äter allt och tänker på hur mycket i stället. Jag tränar inte heller vansinnigt mycket, utan tänker att det är bättre att jag tränar lite och ofta än mycket och sällan. Det är bättre att jag göra några armhävningar på golvet hemma än att jag inte styrketränar alls för att jag inte ids ta mig till gymmet.

Det här inlägget hade inte syfte att skryta. Det har till syfte att fungera som exempel på att kan jag så kan du också. Jag vägde nästan 88 kilo när jag började i januari. Nu väger jag strax under 70. Jag har inte spenderat många kronor på min viktminskning, jag har inte tagit en enda nutrillet och jag har inget gymkort. Det går ändå. Min metod är inte nödvändigtvis det som fungerar för dig, du måste så klart tänka över vilka förändringar du är villig att göra. Och jag tror att innerst inne vet du precis varför du väger mer än du borde, så då är det där du ska göra förändringen. Lycka till!

Mission accomplished!

I början av sommaren började jag jogga. Eftersom det var ungefär åtta år sedan sist tog jag det extremt lugnt i början, joggade och gick om vartannat och ökade löpsträckorna successivt tills jag någonstans i juli orkade ta mig runt 2,4 kilometersspåret utan att gå alls. Sedan dess har jag förbättrat min tid på den sträckan med ungefär två och en halv minut, och är så klart glad över det, men kände ändå att det var dags att ta det hela ett steg längre.

Min bästa vän Josefine har lagt in såväl belöningar som utmaningar för sig själv när hon nått olika viktmässiga delmål, såsom att springa upp till toppen av Bräntberget eller stå i plankan i två gånger två minuter. Jag vill också gärna ge mig själv en utmaning, och i brist på berg i närheten tänkte jag att jag kunde försöka springa dubbelt så långt som jag hittills gjort, alltså springa 2,4-spåret två gånger.

Idag var det således dags. Jag tog det extremt lugnt, takten var nästan löjeväckande långsam. Men jag tog mig runt, två varv, utan att gå ett enda steg. Det kändes fantastiskt. När jag skulle gå hem från elljusspåret efteråt kändes benen konstigt nog inte ens trötta.

Det här ska jag göra om.

Upptrappning i kampen mot kilona

Kommer ni ihåg att jag var så lycklig när jag ställde mig på vågen för ett tag sen? Sedan den nionde april har jag knappt gått ner ett endaste gram. Eller jo, ett par hundra gram eller så har försvunnit, men det känns riktigt surt att det inte hänt mer.

Jag har ju hört talas om att det kommer platåfaser i viktminskning, men jag var på en platåfas just före den vägningen då jag stod och stampade på samma vikt i flera veckor, så jag tycker att det borde kunna sätta fart nu.

Det handlar inte om att jag har fuskat, för det har jag inte gjort, inte en endaste liten gång. Jag har varit väldigt, väldigt duktig. Dessutom har jag börjat cykla till jobbet och det brukar visa sig rätt omgående i form av en förlust på ett eller ett par kilo. Men icke.

Så nu har jag tagit till hårdhandskarna mot fettdepåerna. Jag har börjat träna en kvart om dagen enligt Paolo Robertos recept. Varje dag skuttar jag runt här och flåsar och svettas. Jag har till och med fått maken att börja, så vi svettas tillsammans. Dessutom rör jag på mig mer än någonsin på praktiken på äldreboendet, jag tycker jag springer runt precis hela tiden där.

Om det här inte fungerar vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Börja springa i ren desperation?

Delmål - check!

I morse var det roligt att ställa sig på vågen. Egentligen är det inte officiell vägning förrän i morgon, men jag kan aldrig vänta så jag ställer mig på den i stort sett varje morgon. Och i morse var jag som sagt glad över vad jag såg.

Jag har äntligen passerat 80-strecket och därmed uppnått mitt första delmål. Sammanlagt åtta kilo har försvunnit från min kropp sedan nyår, och jag saknar dem inte det minsta. Det ska firas med okontrollerat frosseri på kollegas femtioårsfest i morgon.

Viktbesvikelse

Den här veckan har jag skött kosten exemplariskt, jag har inte fuskat en enda gång. Ändå visade vågen på 0,3 kg mer än förra veckan vid vägningen i morse. Jag surade ihop totalt. I och för sig är det inte mycket, men när man hoppats på ungefär ett halvkilos minskning känns det inte kul.

Om jag visste vad det berodde på skulle det kännas aningen bättre. I och för sig har jag inte promenerat alls den här veckan och jag har inte styrketränat mina tre kvällar på golvet hemma i vardagsrummet, men det har funnits andra veckor med minimal mängd motion då jag ändå gått ner som jag ska enbart på grund av maten.

Nu längtar jag mer än någonsin efter att det ska sluta snöa och vägarna ska bli bara så jag kan ta fram cykeln. Vis av erfarenhet vet jag att viktnedgången får sig en skjuts på ungefär två kilo i samband med att jag börjar cykla till jobbet. Och det skulle verkligen behövas efter den här besvikelsen.

Yes!

I morse var det verkligen en fröjd att ställa sig på vågen för den veckoliga vägningen. Nu har jag allt som allt gått ner nästan 4,5 kg sedan jag började om med mitt nyttiga liv i början av januari. Takten är perfekt, i snitt ett halvt kilo i veckan, precis som det ska vara för en varaktig viktminskning. Men jag ser på siffrorna att det varierar stort, en vecka kan jag gå ner nästan ett kilo för att nästa bara gå ner trehundra gram. Nåja, man ska väl se på genomsnittet, eller hur?

Nu är jag i alla fall åter nere under inskrivningsvikten på MVC för snart fyra år sedan. Jag har ett halvt kilo kvar till min lägsta notering sedan dess, just före jul 2008. Jag är dock långt ifrån målvikten, men jag har räknat ut att om jag fortsätter i den här takten kommer målvikten att nås i början av hösten. Det kan jag leva med.

En fördel med fenomenet att tiden går fortare ju äldre man blir är att sju-åtta månader inte längre känns som en ocean av tid. Det går ju på ett kick.

Bot och bättring

I måndags hade jag min 30-årsmiddag. Det var en liten tillställning (fyra vuxna, två barn), men inte desto mindre mycket trevlig. Vi åt chevré chaud till förrätt, fläskfilé på spenatbädd toppad med pesto till huvudrätt och Josefine hade bakat sin härliga chokladmarängtårta på semihemligt recept till efterrätt. Vi åt tills vi inte kunde äta mer.

Det blev en del tårta till övers. Den delade vi på, så jag och maken hade varsin rejäl bit kvar. Jag åt upp min senare samma kväll så fort maten sjunkit lite i magen. Maken rörde inte sin. Dagen efter stod tårtbiten fortfarande kvar i kylen. Så även på onsdagen. Då började jag känna mig lite orolig för den, om inte maken snart åt den skulle den ju bli dålig. Jag påminde honom om tårtbitens existens. Han sade att han inte kände för något så sött. Där satt han med sin hälsogloria och bara ignorerade världens bästa tårta!

"Ät den du", sade han. Innerst inne jublade jag, men jag försöker äta nyttigt nu och onsdag var definitivt inte min gottedag, så jublet blandades med "nej, nej, ska inte, ska inte". "Släng den då om du inte vill ha den", tyckte maken. Det avgjorde saken. Den tårtan skulle inte slängas, det skulle jag inte tillåta.

Jag gjorde en snabb kalkyl i huvudet och räknade ut att tårtan antagligen inte skulle hålla till fredag (den stora Gottedagen). Skulle den ätas skulle det ske där och då. Så jag åt den. Med massor av dåligt samvete, men ack, så gott det var.

Detta är förklaringen till att jag denna fredag kväll som normalt är min gottekväll med godis/Ben & Jerry's/ost och kex/chips och dipp i stället just har stoppat i mig ett kokt ägg, lite treveckorssallad och en torr skiva Vasa sport fiber plus. Jag må ha varit nere i diket och slirat, men nu är jag på vägen igen.

Triumf!

Efter att mina ihärdiga försök att tappa vikt misslyckades så nesligt förra veckan var jag lite nervös inför denna veckas vägning. Visserligen har jeansen börjat kännas lite lösare, men jag vill inte ta något för givet.

Men när jag ställde mig på vågen i morse blev jag glad; jag har tappat 1,4 kilo sedan förra veckan! Fantastiskt! Tyvärr kan jag inte hitta måttbandet, så jag kan inte se hur mycket det betyder volymmässigt, men det är ju i alla fall ungefär ett och ett halvt mjölkpaket med fett mindre.

Dessutom var jag duktig och tränade igen i morse. I kväll ska jag ha en välförtjänt gottekväll. Jag och dottern ska göra hemmagjord pizza och chokladbollar.

Och så gör vi ett nytt försök...

Jag ska erkänna att jag inte varit till gymmet på jättelänge. Det är faktiskt flera, flera månader sedan. Det blev liksom inte av när maken fick mer jobb, jag började plugga och tiden plötsligt blev knapp.

Men idag blev det av, och det ska om inget går gruvligt fel bli av igen på fredag. Två gånger i veckan ska jag försöka ta mig iväg, om jag samkör styrkan med konditionen tror jag att det räcker, jag cyklar ju trots allt tolv kilometer varje gång jag ska till och från jobbet också.

Det var jätteskönt att träna, men det kändes lite nedslående att ha blivit så svag. Jag fick (nästan) börja från början med vikterna. Men av erfarenhet vet jag att det kommer att gå snabbt upp nu i början, så det bekymrar mig inte så mycket.

Dessutom tycker jag att min nya gympåse är klockren. Egentligen handlar texten så klart om påsen (fairtrade, ekologisk bomull, miljövänlig i förhållande till plastpåsar), men jag väljer att se det som en liten uppmuntran från mig till mig.

Nedslående

Jag fattar ingenting. Den här veckan har jag ätit jättenyttigt. Inte syndat alls. Jag har cyklat sammanlagt sex och en halv mil. Men när jag ställde mig på vågen i morse står jag still (till och med 200 gram plus) jämfört med förra fredagen.

Blä.

Jag - den karaktärfasta

Igår var jag stark. Jag tittade film på kvällskröken och bäst som jag låg där i soffan började jag känna mig lite småhungrig. I huvudet gick jag igenom innehållet i såväl kyl som skafferi. Godispåsen med resterna från i fredags tornade upp sig i mina tankar. Likaså paketet med chocolate chip cookies som maken köpte häromdagen.

Men jag tog en morot och en liten handfull osaltad nötblandning. Go me!

Skidor

I går åkte jag skidor för första gången på ungefär 12-13 år. Det gick förvånansvärt bra, jag ramlade bara en gång. Det var dessutom en jättelöjlig vurpa, det var inte ens i en backe eller så, utan jag skulle byta spår, en skidan halkade iväg och där satt jag. Som tur var var det bara en gammal tant som kom körande i en halv kilometer i timmen som såg.

I dag har jag åkt igen, och gissa om det känns i benen fast jag bara höll på i knappt fyrtio minuter. Man använder muskler man aldrig använder annars och flåset kommer igång redan efter några hundra meter med min konditionsnivå. Samtidigt tycker jag skidåkning påminner om simning på så sätt att det är ganska skönt medan man håller på, det är först efteråt man känner hur mycket man tagit i.
Kollade dessutom in hur mycket kalorier man bränner på skidåkning. Resultatet: jag brände lika mycket på 35 minuter som jag brukar göra på en timme i konditionsrummet på gymmet. Fantastiskt!

Är mucho stolt över mig själv för detta hälsosamma initiativ. Hoppas jag hinner ut i spåret snart igen.

Balansräkning

Anne före jul: startvikt minus åtta kilo.

Anne efter julmat, julgodis, julmatsrester och julmust: startvikt minus sex kilo.

Slutsats: Julen betydde 14.000 kalorier för många, från och med nu är det back to normal med nyttigmat och träning. Men det var värt det.

En ärlig komplimang

Vi norrlänningar är inte såna som säger saker i onödan, det är ju allmänt känt. Därför tycker jag också att det på något vis känns mer att få en komplimang från en norrlänning. Det känns äkta. Idag fick jag en sån av en arbetskamrat som sade med klingande inlandsdialekt:

- He syns att du ha gått ihop dej hä bak. Du sku ta å mät dej.

Åh, vad glad jag blev.

Nyttigt och onyttigt

Igår var det gottedag. Så här såg det ut:



Alltihop var jättegott.

Idag var det tillbaka till hälsosamma matvanor. Jag var dessutom och tränade ett styrkepass nu på kvällen. Det var inte många på gymmet klockan åtta på kvällen en lördag, kan jag meddela. Jag tror vi var fyra som mest.
Man känner sig extra duktig när man tränar vid tidpunkter när alla andra sitter med en kaloristinn öl i handen någonstans.

Framgång!!!

I morse var det dags för veckans vägning. Jag hade inte höga förhoppningar eftersom jag inte tränat alls på grund av förkylning. Men hör och häpna: jag hade ändå gått ner 1,8 kg sedan förra veckan!
Nästan två kilo på en vecka!

Totalt har jag nu tappat 3,2 kg sedan jag började träna och införde tallriksmodellen för tre veckor sedan. Inte illa pinkat, om jag får säga det själv.