Den vackraste platsen jag vet

I Tärendö finns det mycket vatten. Två älvar och ett antal större bäckar (som är lika stora som de där åarna som söderfolket kommer dragande med men de finns knappt med på kartan). Byn är stor till ytan, ungefär en mil på ena ledden och en halvmil på den andra. Bydelarna ligger utspridda längs med dessa vattendrag.

Jag är så klart subjektiv, men i mitt sinne finns ingen vackrare plats än denna by belägen på sluttningarna vid dessa breda älvar.

Midnattsolen över Tärendöälven ute vid Forest Hotel var särdeles ljuvlig.

Minnen av svunna tider

När min mamma och pappa flyttade från Tärendö fick min mamma en helt perfekt avskedspresent av sina kollegor och barnen på förskolan där hon jobbade. De hade varit ute på Tärendös gamla festplats Tärendöholmen som ligger precis där Tärendö och Kalix älv möts och plockat stenar som som de lackerat och lagt i en fin glasskål med ett värmeljus i. En sån vill jag också ha, så jag och min pappa begav oss en kväll till Holmen.

Min pappa brukade hjälpa till att rodda musikutrustningen, som kördes över den här bron med en liten pickup. Den rymdes precis på bredden.

Festplatsen används fortfarande en gång om året, i augusti när det vankas eldfest. Men när jag var liten var det andra bullar, då var det stort hoolabaloo både midsommarafton och midsommardagen, det var högsommarfest och eldfest. De hetaste schlagerakterna uppträdde på scenen och Sten och Stanley eller dylikt spelade i logen. Åtminstone 3-4000 besökande var standard. På sjuttiotalet när mina föräldrar flyttade upp kom det åttatusen, då när folkparkerna hade sin storhetstid. Till och med ABBA har spelat på Holmen, fast det visserligen var året innan de slog igenom.

Nu för tiden går inte folk på folkparker längre, och särskilt inte i byar som Tärendö. Stället står och förfaller, trots vissa försök att reparera och måla om. Det känns sorgligt, men samtidigt känns det som en sorts levande museum, en relik som påminner en om en helt annan tid.

Som sagt liggen Holmen precis där bifurkationen tar slut, där Tärendö älv rinner samman med Kalix älv. Om du tittar noga på bilden nedan ser du lite till höger om mitten strömmarna som bildas där de två älvarna möts.

En stor påse sten samlade jag också, så nu ska jag göra mig en egen "Tärendölykta".

Efter Holmen åkte vi till kyrkogården, och när det blev för tungt att se alla gamla vänner och bekanta som med tiden hamnat där hoppade vi in i bilen igen och åkte en sväng upp på Heinonenbacken där vi såg det här smått "annorlunda" garaget:

Jag slutar här och återkommer med några bilder där Tärendö visar sig från sin bästa sida.

Pajala marknad

Pajala marknad ägde i år rum 3-5:e juli. Vi var självklart där nu när vi var i krokarna. Tyvärr var inte vädergudarna på vår sida och när vi kom till Pajala på lördagen var det endast åtta grader celsius. Fast det var roligt även fast vi frös rumpan av oss.

Dottern fick en heliumballong ("luftballong!" utropade hon lyckligt). Vi köpte kryddor från Oldenburgs (Kubablandningen är grym, dessutom ska vi testa en creolsk grillkrydda som jag tror mycket på), muggar, marknadsgodis, nya fejkcrocs till dotra, en riktig brödnagg samt lite annat smått och gott. Och så äkta suovaskebab så klart.

En äkta suovaskebab ska enbart bestå av pitabröd, isbergssallad, suovas och orientdressing. Dekorationen består av en plastgaffel som sticks ner i mitten av det överfulla pitabrödet. Det har kommit till min kännedom att sörlänningar lägger i morötter och annat krafs och gör en slags suovaswok. Sånt borde vara klassat som patentbrott. Men vad kan man förvänta sig av ummikkos?

Maken och dottern flanerar på Soltorget. Den enorma fallossymbolen är ett gigantiskt solur, därav torgets namn.

Skyltar som pekar ut platser från "Populärmusik från Vittula"


Maken utanför sin första studio på fritidsgården Björnen, samt dottern med sin älskade ballong.

Fredag kväll var jag och maken ute och svirade, det började med en härlig vedbastu hemma hos god väns mamma, för att sedan fortsätta till annan gammal vän och sedan vidare till Bykrogen. Vi träffade många gamla bekantingar och gick säkert om många fler.
Eftersom jag jobbat ett halvår som lärare på Pajala högstadium var det ett antal gamla elever som kom fram. De var överlag väldigt snälla, en tyckte jag var den bästa franskaläraren vederbörande någonsin hade haft och en annan sade att jag inte ser ut att vara en dag över tjugofem. Det var snällt sagt, tycker jag.

Maken och gode vännen Peter på väg in mot byn.

Det är hit man kommer när man kommer hem...

Efter ett par dagar i Korpilombolo packade vi in vårt pick och pack i bilen igen och sade farväl till herr och fru D med löfte om att det absolut inte ska dröja nio år innan vi ses igen, varefter vi styrde kosan mot Tärendö, världens vackraste by.

Precis som jag befarade vällde känslorna fram när vi kom till korsningen vid älven och jag såg allt som såg ut precis som det brukar (bortsett från att träden blivit lite högre). Jag blev så överväldigad att jag helt glömde bort att ta en bild av själva utsikten, så den får ni inte se. Dessutom hade vi lite bråttom, för vi skulle till gamla goda vänner, Inga och Jalle, på lunch. Hos Inga och Jalle fanns många saker dottern gillade; gudagod laxpaj, ett flertal fotbollar (Jalle är gammal bolltrollare) samt vattenkannor och plantor att vattna.

Hos Inga och Jalle fick vi höra en kortare sammanfattning av allt skvaller från de senaste nio åren i byn. Vilka som gift sig, fått barn, skilt sig, vilka företag som gått i konkurs eller fått nya ägare och hur situationen i byn i övrigt ser ut.
Det var både goda och dåliga nyheter i blandning. Skolan, som hade just över hundra elever när jag flyttade kan nu bara skrapa ihop ett elevunderlag på drygt hälften. Korpilombolo är större och antagligen är det bara en tidsfråga innan barnen i Tärendö ska bussas dit, 46 km enkel väg.
Idrottsföreningen IFK Tärendö har ingen fotbolls- eller basketsektion längre, bara motion och skidor är kvar (Kalla-effekten).
Vad gäller goda nyheter har gamla Gulf-macken på Lehtonmäki öppnat igen efter att ha varit stängd och övergiven sedan sent åttiotal. Jag har köpt många GB-glassar där som barn så det kändes nostalgiskt.

Efter en trevlig eftermiddag checkade vi in i Skogsmulle-lägenheten på Forest Hotel, belägen vid Tärendö älv i en gammal skogsbruksskola.

Uppströms ser man ända till Kvarnforsen och kvarnen där det sägs spöka. Om det stämmer kontrollerade vi dock inte.

Sedan drog vi ut på nostalgipromenad i mina gamla kvarter. Sporthallen där jag spenderat x antal timmar på basketträning och gympalektioner med magister Jörgen (som bad oss sluta tidigare en gång för att han inte orkade se hur kassa vi var på volleyboll).

Precis runt knuten ligger badhuset som idag drivs av ideella krafter sedan kommunen strök det ur budgeten. Och ta mig fan, jag tror det är samma yukapalmer i fönstren som när jag var där och plaskade.

ICA finns kvar. Vi gick in och handlade, och det visade sig att varenda människa vi mötte redan hade hört att vi var i byn. Vi träffade nämligen en (1) Tärendöbo på We-Hå's i Korpilombolo och djungeltrummans kraft är alltså fortfarande bevisat stark.

Utsikt över älven och bågbron, Tärendös symbol jämte bifurkationen.


Tärendö är ungefär lika händelserikt som Korpilombolo.


Gamla Konsum står tomt och förfaller.


Liksom klädaffären. Fast den var stängd redan när jag var liten. En relik från Tärendös storhetstid på femtiotalet.


Byavägen mot Storbyns skola (den gula byggnaden längst bort). Den här backen brukade alla tjejerna i klassen åka ner för på en enda spark (min). Fråga mig inte hur vi fick plats med sex barn på en spark.

Så gick vi upp för Mellanvägen, svängde in på Rönnvägen, konstaterade att forna grannen Karlsson (som brukade skrika vid Jokkfall) mot all förmodan inte adderat mer snickarglädje på sitt radhus och så stod vi plötsligt utanför vårt gamla hus. Det är fortfarande gult, och såg välskött ut. Det kändes bra.

Det var nästan som att komma hem, jag ville gå fram och öppna dörren och slänga av mig skorna.

Fortsättning följer...

Första stoppet: Korpilombolo

Vi spenderade de första dagarna av vår Tornedalsvistelse hos familjen D i Korpilombolo. Det var väldigt trevligt på alla sätt och vis att återse gamla vänner. När vi inte åt fru D:s eminenta mat utforskade maken, dottern och jag byn. Den är rätt idyllisk, ligger på en sluttning ner mot en/ett sjö/träsk.

Vi hittade en fin lekplats där dottern lekte av all hjärtans lust.

Vi är fotointresserade i min familj.

Vi frågade en infödd om vägen till affären och fick vägbeskrivningen "tvärs över ängen".

Korpilombolo är precis som alla andra små byar i Tornedalen inte vad den har varit. En gång i tiden var Korpis precis som Tärendö egen kommun med ett flertal skolor och fullgod samhällsservice. När man promenerar runt där idag känns det väldigt länge sen. Men värdshuset finns kvar och där finns till och med uteservering.

Och visst händer det grejer i Korpistrakten...

Som ni förstår tog vi det lugnt under kvällarna. Dottern insåg att det näst bästa som finns är en lugn vrå och en kaka:

Men det bästa var så klart den bärbara datorn och filmsamlingen som vi var smarta nog att ta med oss. Dottern upptäckte tjusningen med Bee Movie första kvällen och sedan dess har "Biii måååviii" visats ungefär tretusen gånger fram till idag. Dottern älskar "Bärrrry" (hon håller på att lära sig säga R) och bin är hennes nya favoritdjur.

Stay tuned för vår ankomst till Tärendö i morgon...

Jokkfall

Jag har i ett inlägg en gång berättat om min förkärlek för vattenfall, och min favorit är så klart Jokkfall som ligger en bit förbi Pajalakorsningen efter vägen mot Tärendö. En granne berättade en gång att när han varit i Luleå och var på väg hem sent på kvällen och började känna sig lite trött så brukade han parkera vid Jokkfall, stiga ur och ställa sig på bron och skrika. Då kunde han hålla sig vaken ända till Tärendö.

Något i mig säger att det måste kännas härligt.

Den här synen väckte min fiskelust rejält (tyvärr blev packningen för omfattande för att fiskespöna skulle få följa med, något som grämer mig nånting så här i efterhand). På anslagstavlan på Nilles bar och grill i Svartbyn stod att den största laxen som dragits upp i Jokk i år var över 130 cm. Den största som siktats på webcamen i laxtrappan var över en och en halv meter. Den är nästan lika lång som jag.

Stockar från flottningen som ligger kvar.

Efter att jag gått fram och tillbaka på bron och fotat upptäckte jag att jag tappat bort min familj. Det var då min pappas röda tröja visade upp sin dödspraktiska egenskap som riktmärke:

Brons undersida är också rätt snygg.

Fallet sett uppströms.

Och som vanligt, fortsättning följer...