Dottern (med indignerat tonfall): - Pappa säger att jag är en prinsessa!
Jag: - Är du inte det då?
Dottern: - NÄÄ! Jag är faktiskt en människa!
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
fredag 22 april 2011
onsdag 9 mars 2011
Tjejigheter
Okej, så här är det: jag är inget stort fan av rosa. Eller snarare är det så att jag egentligen inte har något emot färgen som sådan, men jag ogillar vad den symboliserar. För mig är rosa i första hand en symbol för det tjejiga. Det är tyll och fluff och opraktiska kläder som inte går att leka i och som sitter oskönt men är söööta. För att flickor ska vara söta och inte leka yvigt. Vilket är helt galet, för flickor leker lika yvigt som pojkar och har lika stort behov av bekväma, stryktåliga kläder som kan tvättas i sextio som pojkar. Alla som påstår annat är välkomna att komma och titta när min dotter och hennes tjejkompisar leker.
Av denna anledning har jag inte köpt så mycket "tjejiga" kläder. De är helt enkelt inte av samma goda kvalitet som kläderna på pojkavdelningen (visst är det sjukt att det finns flick- och pojkavdelningar redan från bebisålder och uppåt, jag tycker det borde finnas en barnavdelning och så är det bra med det).
Jag har också ansträngt mig att både tala om för min dotter att hon är fin och att hon är tuff. För hon är både söt och tuff, varför skulle jag uppmärksamma henne bara på det ena? Hon är den tuffaste ungen jag vet, hon är inte blyg för andra barn, hon kan sova över hos folk hon varit hos två gånger utan att fråga efter mamma och pappa en enda gång och hon tycker om att åka jättefort ner för snöbackarna med sin rattkälke. Hon är skittuff. Och hon är söt också. Hon har stora, grönblå ögon och långa, svarta ögonfransar och lockigt hår. Hon älskar att pärla (hennes uttryck för att lägga pärlplattor) och att leka med sina dockor. Hon är både och. Och jag gör mitt allra, allra bästa för att uppmuntra båda delarna, för jag är av åsikten att man ska uppmuntra det barnen gillar, oavsett om det är tjejigt eller killigt.
Men jag känner nu hur dottern börjar glida mer och mer in i det rosa träsket. Det var så klart oundvikligt, hon lär sig av de andra flickorna i dagmammegruppen att flickor ska gilla rosa och söta saker. En dag sa hon att en pojke i gruppen hade en tjejtröja när han hade lila på sig. Jag frågade varför hon tyckte att det var en tjejtröja. Hon svarade att pojkar inte ska tycka om lila. Jag sade att man får tycka om vilka färger man vill oavsett om man är pojke eller flicka och om pojken vill ha lila tröja på sig vill jag inte att hon säger till honom att det är en tjejtröja, för det är det inte, det är en barntröja som är lila och antagligen har han på sig den för att han gillar den.
Jag antar att det är det bästa och mesta jag kan göra, att förmedla att jag tycker att man får klä sig och gilla vad man vill och att det är okej.
Idag lät jag i alla fall dottern få lite utlopp för sin tjejighet (som sagt; uppmuntra båda sidor var det) och gick på Glitter med henne och köpte diadem och hårspännen. Dotra fick välja helt fritt förutom ett halsband som var lite för dyrt och kom ut med ett rosa diadem med stor glittrig blomma, hästhårspännen, ett halsband med en häst och ett hårband med fjärilar. Jag köpte lite åt mig själv också. Dottern tyckte jag hade urdålig smak som valde bruna och grå hårband, men hon erkände i kväll att jag var ganska snygg även om jag inte bar rosa. Det finns hopp.
Av denna anledning har jag inte köpt så mycket "tjejiga" kläder. De är helt enkelt inte av samma goda kvalitet som kläderna på pojkavdelningen (visst är det sjukt att det finns flick- och pojkavdelningar redan från bebisålder och uppåt, jag tycker det borde finnas en barnavdelning och så är det bra med det).
Jag har också ansträngt mig att både tala om för min dotter att hon är fin och att hon är tuff. För hon är både söt och tuff, varför skulle jag uppmärksamma henne bara på det ena? Hon är den tuffaste ungen jag vet, hon är inte blyg för andra barn, hon kan sova över hos folk hon varit hos två gånger utan att fråga efter mamma och pappa en enda gång och hon tycker om att åka jättefort ner för snöbackarna med sin rattkälke. Hon är skittuff. Och hon är söt också. Hon har stora, grönblå ögon och långa, svarta ögonfransar och lockigt hår. Hon älskar att pärla (hennes uttryck för att lägga pärlplattor) och att leka med sina dockor. Hon är både och. Och jag gör mitt allra, allra bästa för att uppmuntra båda delarna, för jag är av åsikten att man ska uppmuntra det barnen gillar, oavsett om det är tjejigt eller killigt.
Men jag känner nu hur dottern börjar glida mer och mer in i det rosa träsket. Det var så klart oundvikligt, hon lär sig av de andra flickorna i dagmammegruppen att flickor ska gilla rosa och söta saker. En dag sa hon att en pojke i gruppen hade en tjejtröja när han hade lila på sig. Jag frågade varför hon tyckte att det var en tjejtröja. Hon svarade att pojkar inte ska tycka om lila. Jag sade att man får tycka om vilka färger man vill oavsett om man är pojke eller flicka och om pojken vill ha lila tröja på sig vill jag inte att hon säger till honom att det är en tjejtröja, för det är det inte, det är en barntröja som är lila och antagligen har han på sig den för att han gillar den.
Jag antar att det är det bästa och mesta jag kan göra, att förmedla att jag tycker att man får klä sig och gilla vad man vill och att det är okej.
Idag lät jag i alla fall dottern få lite utlopp för sin tjejighet (som sagt; uppmuntra båda sidor var det) och gick på Glitter med henne och köpte diadem och hårspännen. Dotra fick välja helt fritt förutom ett halsband som var lite för dyrt och kom ut med ett rosa diadem med stor glittrig blomma, hästhårspännen, ett halsband med en häst och ett hårband med fjärilar. Jag köpte lite åt mig själv också. Dottern tyckte jag hade urdålig smak som valde bruna och grå hårband, men hon erkände i kväll att jag var ganska snygg även om jag inte bar rosa. Det finns hopp.
fredag 3 december 2010
Rosa skräp
Dottern har fått en avskyvärd film; Mintys jul från My Little Pony. Jag är helt oskyldig, jag skulle aldrig ha gått med på att köpa den, men jag kan precis se framför mig hur maken veknar när dottern utropar "det är rosa hästar!".
Nåja, nu äger hon den, och hon såg den idag. Fy, så hemsk den är. Jag försökte ignorera den och läsa min bok i stället, men jag kände riktigt hur allt det där pastelliga och puttenuttiga och supertjejiga bildade en rosa gegga inne i min hjärna.
Jag minns precis hur bra jag tyckte My Little Pony var när jag var sju-åtta år. När jag fyllde åtta önskade jag mig så hett, så hett ett stall med en sån där liten ponny i. Ett sånt hade min kompis Nina och jag såg det som höjden av lycka att få äga ett. Jag fick en kasettradio med dubbla kassettdäck i stället. Klokt av mina föräldrar, en stor besvikelse på själva födelsedagen. Men så klart roligare i längden. Men jag gillade verkligen de där pastellfärgade hästarna, jag tyckte de var så fina, jag älskade att borsta deras randiga manar tills de förfabrikerade lockarna gick ur. Jag hade en sån där Titta-lyssna-läs-bok också, om någon sorts dansshow i my little pony-land. Jag minns att min mamma inte tyckte om att läsa den, hon tyckte den var löjlig.
Nu är det jag som tycker det är löjligt, och dottern som förförs av det rosa fluffet. Min enda tröst är att det är en fas. Det kommer att gå över och en dag kommer hon att lägga sin rosa fluff-film i en låda och förtränga att hon någonsin har ägt den.
Nåja, nu äger hon den, och hon såg den idag. Fy, så hemsk den är. Jag försökte ignorera den och läsa min bok i stället, men jag kände riktigt hur allt det där pastelliga och puttenuttiga och supertjejiga bildade en rosa gegga inne i min hjärna.
Jag minns precis hur bra jag tyckte My Little Pony var när jag var sju-åtta år. När jag fyllde åtta önskade jag mig så hett, så hett ett stall med en sån där liten ponny i. Ett sånt hade min kompis Nina och jag såg det som höjden av lycka att få äga ett. Jag fick en kasettradio med dubbla kassettdäck i stället. Klokt av mina föräldrar, en stor besvikelse på själva födelsedagen. Men så klart roligare i längden. Men jag gillade verkligen de där pastellfärgade hästarna, jag tyckte de var så fina, jag älskade att borsta deras randiga manar tills de förfabrikerade lockarna gick ur. Jag hade en sån där Titta-lyssna-läs-bok också, om någon sorts dansshow i my little pony-land. Jag minns att min mamma inte tyckte om att läsa den, hon tyckte den var löjlig.
Nu är det jag som tycker det är löjligt, och dottern som förförs av det rosa fluffet. Min enda tröst är att det är en fas. Det kommer att gå över och en dag kommer hon att lägga sin rosa fluff-film i en låda och förtränga att hon någonsin har ägt den.
torsdag 28 oktober 2010
Högtflygande ambitioner
För några dagar sedan gick jag och dottern en kvällspromenad ner till en av Röbäcks otaliga hästhagar och tillbaka. Dottern har blivit så gammal nu att man kan gå på promenad och prata, och jag älskar det verkligen. Jag är en person som tycker om att prata gåendes med vem det vara månde, så att jag kan göra det med min dotter är toppen.
Hur som helst, månen var uppe och nästan full.
- Mamma, jag vill åka till månen när jag blir stor.
- Jaha? Då måste du bli astronaut.
- Ja, jag ska bli astronaut. Och då måste jag ha ett rymdskepp. Och en rymddräkt.
- Ja, det måste man ha om man ska åka till månen.
- Och så vill jag åka till match.
- Till match?
- Ja. Match är röd.
- Menar du Mars?
- Ja, match. Jag vill åka dit.
- Det skulle vara något. Ingen har varit på Mars. Tänk om du blir första människan där?
- Ja. Det finns stora dinosaurier på Match.
- Nej, det finns det inte. Det bor ingen på Mars. Det är så kallt där, så ingen kan bo där.
- Nej. Pappa kan hjälpa mig att bygga en rymdraket. Som åker iväg så här, med eld, så här: "vommm".
- Du får fråga honom om han inte kan hjälpa dig att bygga en rymdraket i ditt rum som du kan leka med.
- Ja. Och du får följa med till Match, om du vill.
- Vad snällt. Det vill jag gärna.
Sedan berättade hon att hon ville ta med sig svärmors hundar till Mars, och jag berättade om rymdhunden Laika, men bara om att Laika åkte ut i rymden, inte att hon brann upp på vägen tillbaka. Och sedan fick dottern sin första fysiklektion, för jag berättade att jorden är en rund boll och månen en mindre boll som snurrar runt jorden. Sedan insåg jag att "jorden" inte är ett helt självklart begrepp för en treåring och försökte förklara att allting ligger på jorden, Röbäck och stan och Boden och Danmark, oavsett var man åker är man på detta klot. Och som den treåring hon är tyckte hon inte det var konstigt alls.
Det är väldigt roligt att förklara saker för någon som bara suger i sig kunskap som en svamp. Och man lär sig precis lika mycket själv genom att försöka förklara svåra saker utifrån det barnet redan vet och kan referera till. Treårsåldern är i sanning en guldålder.
Hur som helst, månen var uppe och nästan full.
- Mamma, jag vill åka till månen när jag blir stor.
- Jaha? Då måste du bli astronaut.
- Ja, jag ska bli astronaut. Och då måste jag ha ett rymdskepp. Och en rymddräkt.
- Ja, det måste man ha om man ska åka till månen.
- Och så vill jag åka till match.
- Till match?
- Ja. Match är röd.
- Menar du Mars?
- Ja, match. Jag vill åka dit.
- Det skulle vara något. Ingen har varit på Mars. Tänk om du blir första människan där?
- Ja. Det finns stora dinosaurier på Match.
- Nej, det finns det inte. Det bor ingen på Mars. Det är så kallt där, så ingen kan bo där.
- Nej. Pappa kan hjälpa mig att bygga en rymdraket. Som åker iväg så här, med eld, så här: "vommm".
- Du får fråga honom om han inte kan hjälpa dig att bygga en rymdraket i ditt rum som du kan leka med.
- Ja. Och du får följa med till Match, om du vill.
- Vad snällt. Det vill jag gärna.
Sedan berättade hon att hon ville ta med sig svärmors hundar till Mars, och jag berättade om rymdhunden Laika, men bara om att Laika åkte ut i rymden, inte att hon brann upp på vägen tillbaka. Och sedan fick dottern sin första fysiklektion, för jag berättade att jorden är en rund boll och månen en mindre boll som snurrar runt jorden. Sedan insåg jag att "jorden" inte är ett helt självklart begrepp för en treåring och försökte förklara att allting ligger på jorden, Röbäck och stan och Boden och Danmark, oavsett var man åker är man på detta klot. Och som den treåring hon är tyckte hon inte det var konstigt alls.
Det är väldigt roligt att förklara saker för någon som bara suger i sig kunskap som en svamp. Och man lär sig precis lika mycket själv genom att försöka förklara svåra saker utifrån det barnet redan vet och kan referera till. Treårsåldern är i sanning en guldålder.
lördag 9 oktober 2010
Godkänd nattning
I kväll var det min tur att natta dottern. Jag läste Pelle Svanslös för henne, och när jag var klar ville hon läsa en till bok. Det ville inte jag (vi har en regel om en bok nu för tiden) och det talade jag om för henne. Arg blev hon. Vi kompromissade, och jag lade mig bredvid henne och sjöng vargsången, som jag brukade sjunga för henne när hon var bebis. Hon blundade, och jag trodde nästan att hon hade somnat. Efter den sista, nynnade versen sträckte hon dock ut sin hand - fortfarande med slutna ögon - strök mig över kinden och mumlade:
"Du kan gå ner nu, mamma".
Vår stora, lilla tjej. Nu var hon trygg. Nu klarade hon sig själv. Hon visste det, och hon kunde kommunicera det.
"Du kan gå ner nu, mamma".
Vår stora, lilla tjej. Nu var hon trygg. Nu klarade hon sig själv. Hon visste det, och hon kunde kommunicera det.
måndag 4 oktober 2010
Ett barn av den nya tiden
Modern berättar för dottern om hur det var när hon var barn, för länge sedan:
- När jag var liten, då fanns det ingen barnkanal. Då fanns bara bolibompa klockan sex, och lilla sportspegeln och så Disneydags på fredagar. Nu finns ju barnkanalen som man kan titta på nästan när som helst.
- Ja, och så kan man kolla på datorn! (hon syftar på SVT plays barnkategori)
- Ja, det kan man också göra.
- Vet du? När man tittar på datorn, då är man fri.
- När jag var liten, då fanns det ingen barnkanal. Då fanns bara bolibompa klockan sex, och lilla sportspegeln och så Disneydags på fredagar. Nu finns ju barnkanalen som man kan titta på nästan när som helst.
- Ja, och så kan man kolla på datorn! (hon syftar på SVT plays barnkategori)
- Ja, det kan man också göra.
- Vet du? När man tittar på datorn, då är man fri.
söndag 3 oktober 2010
Läkande superkraft?
Dottern leker superhjälte och går omkring med en barnfilt som cape. Ivrigt berättar hon om saker bara superhjältar kan.
- Vet du, superhjältar, de kan flyga, och så kan de sätta på plåster själva!
- Vet du, superhjältar, de kan flyga, och så kan de sätta på plåster själva!
fredag 30 juli 2010
Rätt så när som på 30 år, 6 månader, 12 dagar, 8 timmar och 39 minuter...
Dottern mäter saker med linjal och självklart ska jag också mätas. Hon tittar koncentrerat på linjalen och konstaterar tvärsäkert:
"Ja, du är sex minuter".
"Ja, du är sex minuter".
fredag 23 juli 2010
Monster i soffan
Har just lekt en stund med dottern. Vi hade båda två en rosa/vitrandig strumpa på ena handen och en grön med dinosaurier på på den andra. Dottern förklarade att strumporna var monster och döpte dem till Monster, Lemmis, Duppik och Duppik (ja, de hade samma namn, fast en stund senare fick en av Duppikarna byta namn till Duggi för det blev så allmänt förvirrat).
Strumpmonstrerna gungade, hoppade studsmatta, gömde sig för isbjörnar och knackade på hos varandra i sina respektive hus under pläden. Sen var mina monster tvungna att gå hem och sova, eftersom jag skulle koka te. Då fick alla monstrerna åka skottkärra och sen var det visst en av strumporna (eller alla fyra) som misskötte sig, för nu sitter de allihop i fängelse borta i lekhörnan.
Att vara förälder är i sanning ofta en ganska surrealistisk upplevelse. Det är litegrann som jag tänker mig att det skulle vara att leva ihop med Tim Burton i huvudet på John Malkowich. Fast på ett bra sätt.
Strumpmonstrerna gungade, hoppade studsmatta, gömde sig för isbjörnar och knackade på hos varandra i sina respektive hus under pläden. Sen var mina monster tvungna att gå hem och sova, eftersom jag skulle koka te. Då fick alla monstrerna åka skottkärra och sen var det visst en av strumporna (eller alla fyra) som misskötte sig, för nu sitter de allihop i fängelse borta i lekhörnan.
Att vara förälder är i sanning ofta en ganska surrealistisk upplevelse. Det är litegrann som jag tänker mig att det skulle vara att leva ihop med Tim Burton i huvudet på John Malkowich. Fast på ett bra sätt.
lördag 10 juli 2010
Riddaren som inte ville slåss
Dottern har börjat leka riddare. Det är oklart om hon inspirerats av kompisens drak-och-riddarborg, Shrek eller Jane and the dragon. I vilket fall står hon med cykelhjälmen neddragen över ansiktet som en rustningshjälm och sitt trollspö i handen som ett svärd och pratar om hur hon hanterar drakar.
"...Och så kom det en drake, och då gjorde jag så här, och då sprutade draken eld... och då gick jag åt andra hållet."
Bra logik när det gäller att hantera eldsprutande drakar tycker jag. Även andra oövervinnerliga fiender och aggressiva individer som man kan möta i livet. Håll fast vid den filosofin, min kära dotter.
"...Och så kom det en drake, och då gjorde jag så här, och då sprutade draken eld... och då gick jag åt andra hållet."
Bra logik när det gäller att hantera eldsprutande drakar tycker jag. Även andra oövervinnerliga fiender och aggressiva individer som man kan möta i livet. Håll fast vid den filosofin, min kära dotter.
fredag 9 juli 2010
Ovälkommen inkräktare
Jag älskar när dottern är lillgammal. Som igår kväll; när hon med det mest indignerade tonfall hon kunde uppbåda utbrast:
Det är en fluga i VÅRT HUS!
Ja, herregud. Att den bara vågade.
Det är en fluga i VÅRT HUS!
Ja, herregud. Att den bara vågade.
måndag 21 juni 2010
Hon är lyckligt ovetande om blommor och bin...
I morse stod dottern och pysslade med något minuterna innan jag skulle på jobbet. Jag skulle precis gå ut genom dörren när hon uttalade följande:
- Det här är en lillebror som jag håller på att fixa.
Jag hejdade mig mitt i rörelsen. Det här ville jag verkligen inte missa.
- En lillebror?
- Ja.
- Men jag tror att om någon ska fixa en lillebror så är det jag och Ronnie.
- (skrattar) Näää!
- Jo. Vi fixade ju dig, tror du inte vi kan fixa en lillebror?
- Näää! (ännu mer skratt)
- En lillasyster då, tror du vi kan fixa det?
- Näää! (skrattar så hon kiknar)
Vi får väl se. The jury is still out on that.
- Det här är en lillebror som jag håller på att fixa.
Jag hejdade mig mitt i rörelsen. Det här ville jag verkligen inte missa.
- En lillebror?
- Ja.
- Men jag tror att om någon ska fixa en lillebror så är det jag och Ronnie.
- (skrattar) Näää!
- Jo. Vi fixade ju dig, tror du inte vi kan fixa en lillebror?
- Näää! (ännu mer skratt)
- En lillasyster då, tror du vi kan fixa det?
- Näää! (skrattar så hon kiknar)
Vi får väl se. The jury is still out on that.
söndag 20 juni 2010
Testing, testing
Det blir lätt roligt när barn prövar sig fram med språket. De har inte stenkoll på vad ett speciellt ord betyder, och för att ta reda på det kastar de in det i första bästa mening för att se vad reaktionen från de vuxna blir. Vår dotter är inget undantag. Idag började det plötsligt regna och vattnet skvalade ner över uteplatsen. Dottern satt i soffan och tittade fascinerat på skyfallet.
"Titta, mamma, titta vad det regnar! Det är alldeles förtjust!"
"Titta, mamma, titta vad det regnar! Det är alldeles förtjust!"
tisdag 15 juni 2010
(Välkommen) utveckling
Dottern har kommit i "vad-är-det-där-för-nånting?-åldern". Precis allt frågas det om. Idag stod vi en lång stund utanför ICA eftersom dottern just där och då ville veta vad alla delar på cykeln hette.
- Vad är det där för nånting?
- En cykelkorg.
- Vad är det där för nånting?
- Ett cykellås.
- Vad är det där för nånting?
- En pedal.
- Vad är det där för nånting?
- Cykelramen.
- Vad är det där för nånting?
- Det är också cykelramen.
Osv ad infinitum.
Jag antar att detta är förstadiet till den berömda "varför-åldern".
Visst kan det kännas lite frustrerande att stå med påsar i händerna och hungrig mage efter arbetsdagens slut och svara på dessa frågor. Men samtidigt känner jag precis som maken igår, när han sade "det är så roligt att hon har börjat fråga så mycket". För är det inte precis det här vi föräldrar vill ska ske med våra barn? Jag vill att min dotter ska fråga, att hon ska vara intresserad och nyfiken. Jag vill svara på hennes frågor, jag vill ge henne min bild av verkligheten. Det är ju min enda chans att lära henne allt jag kan, att föra vidare de värderingar jag vill att hon ska ha och lämna öppet där jag tycker att hon ska få finna svaren själv. Jag skulle inte gå så långt som till att säga att jag älskar när hon frågar tusen frågor, men jag kan inse att det är sunt och bra på alla sätt.
Dessutom är jag glad för att hon kommit i "jag-kan-själv-åldern", eftersom den är bra så mycket behagligare och lätthanterligare än "jag-kan-egentligen-själv-men-vill-att-du-gör-det-åt-mig-åldern" som hon varit i ett tag.
- Vad är det där för nånting?
- En cykelkorg.
- Vad är det där för nånting?
- Ett cykellås.
- Vad är det där för nånting?
- En pedal.
- Vad är det där för nånting?
- Cykelramen.
- Vad är det där för nånting?
- Det är också cykelramen.
Osv ad infinitum.
Jag antar att detta är förstadiet till den berömda "varför-åldern".
Visst kan det kännas lite frustrerande att stå med påsar i händerna och hungrig mage efter arbetsdagens slut och svara på dessa frågor. Men samtidigt känner jag precis som maken igår, när han sade "det är så roligt att hon har börjat fråga så mycket". För är det inte precis det här vi föräldrar vill ska ske med våra barn? Jag vill att min dotter ska fråga, att hon ska vara intresserad och nyfiken. Jag vill svara på hennes frågor, jag vill ge henne min bild av verkligheten. Det är ju min enda chans att lära henne allt jag kan, att föra vidare de värderingar jag vill att hon ska ha och lämna öppet där jag tycker att hon ska få finna svaren själv. Jag skulle inte gå så långt som till att säga att jag älskar när hon frågar tusen frågor, men jag kan inse att det är sunt och bra på alla sätt.
Dessutom är jag glad för att hon kommit i "jag-kan-själv-åldern", eftersom den är bra så mycket behagligare och lätthanterligare än "jag-kan-egentligen-själv-men-vill-att-du-gör-det-åt-mig-åldern" som hon varit i ett tag.
torsdag 29 april 2010
Språkbegåvning med en potatis i halsen
Maken till dottern: Kan du säga "Ich liebe dich"?
Dottern: Isch libe disch.
Maken och jag: Ja, du kan prata tyska!
Jag: Kan du säga "Je t'aime"?
Dottern: Sötääm.
Maken och jag: Och franska också. Vilken språkbegåvning du är!
Jag: Kan du säga "jeg elsker dig"?
Dottern: Jajjälskadajj.
Jag: Och danska också! Mitt modersmål! Kan du säga "rød grød med fløde på"?
Dottern: Rröhrrkrööhrrharrlöhrrharr (otydligt, skorrande nonsens).
Danska är ett svårt språk, även om man har femtio procent danska gener.
Dottern: Isch libe disch.
Maken och jag: Ja, du kan prata tyska!
Jag: Kan du säga "Je t'aime"?
Dottern: Sötääm.
Maken och jag: Och franska också. Vilken språkbegåvning du är!
Jag: Kan du säga "jeg elsker dig"?
Dottern: Jajjälskadajj.
Jag: Och danska också! Mitt modersmål! Kan du säga "rød grød med fløde på"?
Dottern: Rröhrrkrööhrrharrlöhrrharr (otydligt, skorrande nonsens).
Danska är ett svårt språk, även om man har femtio procent danska gener.
fredag 16 april 2010
Våran stora, lilla tjej
I kväll hände det igen, dottern överraskade oss med ett språng i sin utveckling. Jag var på jobbet, så maken var ensamt vittne till stordådet, men här följer en resumé av hans berättelse:
Han låg på soffan och blundade lite när dottern helt plötsligt säger: "pappa, jag är trött. Nu går jag och lägger mig." "Godnatt", säger maken och väntar sig att hon ska be honom följa med upp och läsa henne till sömns som vanligt. Men icke, hon gör precis som hon sagt, går upp för trappan, ropar "Godnatt pappa" och det nästa han hör är att hon goar in sig i täcket där uppe i sin säng och så hörs det inget mer.
När jag kom hem en kvart senare sov hon som en liten spädgris.
Som sagt, mitt barn verkar inte behöva lära sig någonting, hon gör saker själv när hon vill helt utan förvarning, det har hon gjort ända sedan hon som nybakad ettåring knuffade bort matningsskeden, tog sin egen och började äta själv.
Maken och jag har funderat fram och tillbaka på hur vi ska lära henne att somna själv, vi har provat att gå ut i olika skeden i insomnandet, vi har köpt in Emil i Lönneberga på ljudbok för att hon skulle få lyssna på det efter att vi gått och känna sig trygg med Astrids snälla röst, men inget har funkat. Förrän nu, och vi har inte gjort ett dugg. Hon tog beslutet helt själv.
Och så minns jag plötsligt mina fina gudbarnsflickor som en kväll sade till sin mamma att i kväll skulle de natta sig själva och inser att jag inte borde vara förvånad alls.
P.S. Hon hade tagit på sig nattlinnet själv, till och med. Åt rätt håll. Den här mamman är djupt imponerad och en smula orolig över att hennes lilla plös håller på att bli stor alldeles för fort.
Han låg på soffan och blundade lite när dottern helt plötsligt säger: "pappa, jag är trött. Nu går jag och lägger mig." "Godnatt", säger maken och väntar sig att hon ska be honom följa med upp och läsa henne till sömns som vanligt. Men icke, hon gör precis som hon sagt, går upp för trappan, ropar "Godnatt pappa" och det nästa han hör är att hon goar in sig i täcket där uppe i sin säng och så hörs det inget mer.
När jag kom hem en kvart senare sov hon som en liten spädgris.
Som sagt, mitt barn verkar inte behöva lära sig någonting, hon gör saker själv när hon vill helt utan förvarning, det har hon gjort ända sedan hon som nybakad ettåring knuffade bort matningsskeden, tog sin egen och började äta själv.
Maken och jag har funderat fram och tillbaka på hur vi ska lära henne att somna själv, vi har provat att gå ut i olika skeden i insomnandet, vi har köpt in Emil i Lönneberga på ljudbok för att hon skulle få lyssna på det efter att vi gått och känna sig trygg med Astrids snälla röst, men inget har funkat. Förrän nu, och vi har inte gjort ett dugg. Hon tog beslutet helt själv.
Och så minns jag plötsligt mina fina gudbarnsflickor som en kväll sade till sin mamma att i kväll skulle de natta sig själva och inser att jag inte borde vara förvånad alls.
P.S. Hon hade tagit på sig nattlinnet själv, till och med. Åt rätt håll. Den här mamman är djupt imponerad och en smula orolig över att hennes lilla plös håller på att bli stor alldeles för fort.
torsdag 15 april 2010
onsdag 14 april 2010
Det värmde en 30-årig kvinnas hjärta
- Mamma, du är vacker!
- Tack, gumman, vad snäll du är. Jag tycker du är vacker.
- Men du är vackrast!
- Tack, gumman, vad snäll du är. Jag tycker du är vacker.
- Men du är vackrast!
Ibland är det svårt att låta bli att skratta
- Mamma, jag vill ha en mammoped!
- Nej, tyvärr, du får åka trehjuling ett tag till. Moped får man inte köra förrän man är femton.
- Jag är tretton år!
- Nej, du är tre. Så du får tyvärr nöja dig med trehjulingen ett tag till.
- Jag vill rida på kanel!
- Jag tror inte det går, det är dåligt om kameler i den här stan.
Dottern spanar in innehållet i grytorna på spisen.
- Åååh! Jaaa! Söttbullar å rackaroner!
- Pappa ska på fica och handla.
- Titta mamma! Titta vad många stelökon ekorren har! (ära och berömmelse till den som gissar vad hon menade med det).
- Nej, tyvärr, du får åka trehjuling ett tag till. Moped får man inte köra förrän man är femton.
- Jag är tretton år!
- Nej, du är tre. Så du får tyvärr nöja dig med trehjulingen ett tag till.
- Jag vill rida på kanel!
- Jag tror inte det går, det är dåligt om kameler i den här stan.
Dottern spanar in innehållet i grytorna på spisen.
- Åååh! Jaaa! Söttbullar å rackaroner!
- Pappa ska på fica och handla.
- Titta mamma! Titta vad många stelökon ekorren har! (ära och berömmelse till den som gissar vad hon menade med det).
söndag 11 april 2010
Maaammaaa, jag är färdig!
Från en dag till en annan har dottern börjat gå på toaletten. Förra veckan kunde vi sitta där inne och sjunga och läsa böcker i en halvtimme i stöten tio gånger om dagen och det hände absolut ingenting, bara för att två minuter senare hända mitt på golvet. I förrgår sade dottern plötsligt "jag är kissnödig" och så gick hon på toaletten och gjorde vad hon skulle som om hon aldrig gjort annat.
Min tro på att barn utvecklas i den takt de gör oavsett hur mycket vi försöker skynda på dem har härmed förstärkts. Det är klart att man kan nöta och träna tills man blir blå i ansiktet för att "lära" sina barn att gå/äta själva/kissa på toaletten/klä på sig osv. Men jag tror inte att det gör att barnen lär sig snabbare och jag tror absolut inte att det är nödvändigt. Jag tror på att ge barnet förutsättningarna; köpa en läragåvagn, lägga fram en sked, förklara hur pottan funkar, inte klä på barnet per automatik utan uppmuntra till att pröva själv. Sedan kan man inte göra så mycket mer. Det kommer när det kommer. Jag är övertygad om att barn har en inneboende vilja att lära sig saker och det kommer de att göra bara de har förutsättningarna för det och tron på att de klarar av det.
Min tro på att barn utvecklas i den takt de gör oavsett hur mycket vi försöker skynda på dem har härmed förstärkts. Det är klart att man kan nöta och träna tills man blir blå i ansiktet för att "lära" sina barn att gå/äta själva/kissa på toaletten/klä på sig osv. Men jag tror inte att det gör att barnen lär sig snabbare och jag tror absolut inte att det är nödvändigt. Jag tror på att ge barnet förutsättningarna; köpa en läragåvagn, lägga fram en sked, förklara hur pottan funkar, inte klä på barnet per automatik utan uppmuntra till att pröva själv. Sedan kan man inte göra så mycket mer. Det kommer när det kommer. Jag är övertygad om att barn har en inneboende vilja att lära sig saker och det kommer de att göra bara de har förutsättningarna för det och tron på att de klarar av det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)