Nördcravings

Ja, det är supertöntigt, men om jag hade jättemycket pengar (så mycket att jag hade problem att göra av med dem) skulle jag köpa en sån här (attans att den är slutsåld). 199 dollar, det är väl inte så farligt mycket för en grej som bara ska stå där? Fast jag skulle ännu hellre vilja ha en sån här. Den är ju fantastisk, som ett dockskåp. Man får till och med se rum som inte är med i filmen.

Jag inser att det är tur att jag inte är mångmiljonär. Jag skulle bli en excentrisk tant som skulle omge mig med konstiga prylar och jag skulle inte kunna ta mig fram för alla böcker och filmer jag skulle äga. Och på kvällarna skulle jag sitta och leka med mitt Bag-end-dockskåp och mina små lord-of-the-rings-actionfigures. Tur jag är relativt lågavlönad så jag har möjlighet att fungera socialt trots mina mer eller mindre obskyra intressen.

PS. Snart kommer miniatyr-Rivendell också. Komplett med nio torn, sjuttiofem småsmåsmå träd, åttio trappor och 2350 pyttesmå tegelstenar. Den ryktas ta upp ganska mycket plats. Excentrisk tant kanske inte är så dumt ändå, tror jag måste köpa en trisslott.

Börjar bli varm i kläderna...

Sjätte dagen på ortopeden är över. Nu börjar jag så smått veta i vilka skåp allt finns, hur rutinerna ser ut och i stort sett få kläm på saker och ting. Det känns bra att våga ta egna initiativ, att själv kunna gå på larm och inte behöva vara som en liten svans på handledaren. Jag tyckte det var jättejobbigt de första dagarna när jag inte kunde jobba självständigt, jag är så van att vara bra på det jag gör och kunna ta egna beslut. Men nu känns det bättre.

Idag har jag fått skriva journalanteckningar, och jag har lyckats mäta residualurin med bladder-scan och lyckades "redan" på tredje försöket hitta rätt med ultraljudsmojängen.

I morgon ska jag få lägga upp arbetet och kommendera min handledare. Vi får se hur det avlöper. Hon sade i alla fall att hon tycker att jag är duktig och att hon är glad att hon fick mig som elev, och det känns så klart väldigt bra.

Överlag gillar jag att vara på sjukhuset. Jag har aldrig tyckt att sjukhus är obehagliga ställen, och särskilt inte nu. Det är faktiskt rent av så att jag tycker det är riktigt härligt att parkera cykeln i morgonsolen 06.30 och vandra in i det där stora, vita bygget på morgnarna. Jag gillar att gå i korridorerna och jag gillar mina arbetskläder och jag gillar att komma in på avdelningen. Jag skulle lätt kunna jobba på sjukhuset, det kan jag säga redan nu. 

Jag är positivt överraskad över stämningen bland personalen också. Jag har hört mycket om hierarkin mellan personalkategorierna, att läkarna skulle vara snorkiga och sjuksköterskorna ännu snorkigare, men jag tycker inte alls det är så, i alla fall inte på min avdelning. Uskorna och sköterskorna jobbar tillsammans jättebra och där är det inga konstigheter. Läkarna är öppna och välkomnande till och med mot usk-elever som jag. Ingen fråga är dum och de förklarar gärna saker och ting.

Det enda jag hittills blivit besviken över är att jag inte får följa med på operation i morgon. Jag hade siktat in mig på att följa med på en borttagning av tumör i en höft, men det skulle visst bli en heldagshistoria och det där med att stå och se på när de gräver bort tumörvävnad var visst för magstarkt för en studerande som första ingrepp att observera, de tyckte jag skulle följa med på en knäoperation eller liknande första gången i stället. Jag hade emellertid väldigt gärna sett på utgrävning av tumörvävnad, så det kommer förhoppningsvis fler chanser.

Man vet att det är länge sen man gick i skolan när...

...man måste leta reda på en beskrivning med bilder på internet för att kunna vika ett pappersflygplan.

Arg

Första inlägget på hundra år och så skriver jag för att jag har en dålig dag. Nåja. Ibland blir det bara så.

Idag har i alla fall inte varit någon bra dag. Jag har varit så arg och irriterad och rent av återhållet tvärilsk att jag börjar bli utmattad på kuppen. Jag har till och med skrivit arga mail/arga brev/hållit rosenrasande brandtal inne i mitt huvud och då är det illa ställt. 

Jag har svurit långa ramsor mentalt över stelbenta paragrafryttare, folk som låter principer gå före förnuft och gamla oförrätter som jag har svårt att förlåta (herregud, insåg just att jag är fruktansvärt långsint - det trodde jag inte om mig själv, där ser man) samt ultras bussystem. 

Har mitt i detta virrvarr av förbannelser och elaka tankar även försökt agera rättvist och förnuftigt gentemot mitt barn, vilket verkligen inte är det lättaste när båda är lika sockerlåga och trötta.

Nej, om idag vore en fisk skulle jag kasta tillbaka den. Långt.

Nya lokaler

Äntligen har maken hittat en riktig studio att verka i med sitt företag. Ironiskt nog är det samma studio som han suktat efter i ett flertal år på grund av den låga hyran och det fördelaktiga läget men aldrig lyckats övertyga nuvarande hyresgäst att överlåta till honom. Nu har det emellertid lyckats och maken är eld och lågor. Efter nyår får han flytta in och varje dag berättar han om nya idéer han har angående inredningen.

Jag tycker också att det här är roligt. Dels eftersom jag ska få vara med och fixa till i studion (maken tycker den behöver en "kvinnlig touch"), dels eftersom det betyder att maken kommer att vara på jobbet när han är på jobbet och ledig när han är hemma i stället för lite både och hela tiden som det är nu, och slutligen för att jag ska få ta över rummet där hemmastudion är nu.

Jag har tankar om ett kombinerat hobbyrum/läsrum/gästrum. Där ska finnas en extrasäng för gäster att sova i och för mig att läsa i. Där ska skrivbordet som nu står i vårt sovrum stå. På skrivbordet ska jag ställa fram symaskinen och där ska det också finnas plats att sitta och skriva på en bärbar (tyvärr har jag ju bara en kurs kvar i skolan, men bättre skaffa sig en pluggplats sent än aldrig). Jag ska ha ett par bokhyllor där inne med plats för en del böcker, pärmar och mappar och förvaringslådor. Min knyppelbräda ska få plats, alla mina garner och andra handarbetsgrejer. Där ska jag sitta och göra makens bokföring och där ska jag släktforska. Där ska jag hänga upp min nya U2-kalender och min Twilightaffisch.

Jag kan inte riktigt fatta det. Jag ska få ett eget rum. Ett eget space. Så underbart.

Julklapp som gav mersmak

Jag köpte en termosmugg från Sagaform till maken i julklapp. Han har pratat länge om sin önskan att äga en termosmugg, så det var en lyckad gåva. Den enda nackdelen med det hela är att jag ångrar att jag inte köpte en till mig själv också när jag ändå var i köpartagen. För mig som glömmer bort mina kaffekoppar och därmed är dömd att dricka kallt kaffe för tid och evighet är det här ju den ultimata prylen. Tror jag ska köpa en i försenad julklapp/alldeles för tidig födelsedagspresent till mig själv. En ärtgrön ska jag ha (maken fick givetvis en manlig och hårdrockskorrekt svart variant).

 

Nobbad av vårdcentralen

I tider av prioritering måste man tydligen vara rejält sjuk till och med för att få en tid på vårdcentralen. Vill kolla om jag har en begynnande infektion i lungtrakten, men se det går inte. Jag hänvisades till "snuvmottagningen" där det inte finns tidsbeställning utan patienterna får snällt komma dit klockan åtta på morgonen och anmäla sig i receptionen enligt principen om först till kvarn. Egentligen öppnar mottagningen i fråga inte förrän 09.00 men sköterskan rådde mig att komma klockan åtta om jag ville få en chans till en tid, för de tar bara emot sex patienter per dag. Så jag får väl göra det på fredag morgon, när jag är ledig. Från jobbet finns det ingen möjlighet att gå den tiden på dygnet och jag tänker inte sjukanmäla mig för att fara till vårdcentralen och kanske få en tid.

Jag är inte för sjuk för att jobba, än. Det är ju det jag vill undvika att bli genom att behandla vad fanken det nu kan vara som gror i mina luftrör och släpper ifrån sig grön äckelpäckelgeggamoja. Men det verkar som om jag är tvungen att bli lite sjukare först, innan jag kan bli friskare.

Det ljusnar

Det har varit en rätt tuff höst för min del. Jag jobbar alltjämt heltid och läser dessutom 200 gymnasiepoäng den här terminen, det är mer än heltid. Jag har inte orkat räkna på saken men gissar att jag landar på en sysselsättningsgrad någonstans kring 220%.

Inte för att jag lägger så mycket tid på skolan. Jag är effektiv när jag läser och skriver och ett studiearbete brukar ta två halvdagar i anspråk, på sin höjd. Men när man har deadlines som hänger över en blir det ändå ett stressmoment. "Jag måste läsa det där kapitlet", "hur ska jag formulera det här svaret på ett bra sätt", "vilket gruppboende ska jag göra studiebesök på" osv.

Nu har jag i alla fall lämnat in alla studiearbeten i psykiatrikursen och har bara provet kvar om en dryg månad. Två studiearbeten, ett fördjupningsarbete samt två studiebesök återstår i utvecklingsstörning/funktionsnedsättning. Den sjuttonde december lämnar jag in det sista och tar jullov. Och från och med nyår ska jag som det ser ut gå ner på 85% på jobbet igen och sluta jobba nätter. Det känns som om hjulen börjar rulla en aning långsammare från och med nu.

Till våren ska jag bara läsa en kurs, sjukvård, och den verkar intressant och lovande. Äntligen mer om kroppen och sjukdomar, och så roliga saker som blodprov och sånt på den praktiska sidan. Jag älskade medicinsk grundkurs eftersom den handlade om just det jag tycker är intressantast, själva kroppen och processerna i den. Alla dessa andra kurser i omvårdnad och etik har självklart inte varit helt och hållet onödiga, men det känns inte som om de tillfört så mycket ny kunskap, snarare återtugg av självklara saker jag redan vet.

I mars-april någon gång räknar jag med att vara klar. Hej, löneökning! Hej, fritid! Jag ser er i ljuset i slutet av tunneln, jag är på väg!

Smörgåsabstinens

Jag har PMS. Med det följer allsköns sug efter olika slags livsmedel, olika varje gång. Lite grann som graviditetscravings, fast de håller bara på i några dagar (och det är då för väl). Den här månaden är jag råsugen på mjukmackor. Så himla synd bara att jag enligt min egenkomponerade kostplan inte får äta mjukmackor annat än på lördag, och ännu mer synd att det inte är lördag idag. Hade det däremot varit lördag står de här påläggskombinationerna högst på listan (jag har fantiserat vilt om dem idag, alldeles för länge för att det ska vara hälsosamt):

- Polarbröd med skivbar leverpastej och gurka
- Små baguetter med köttbullar och rödbetssallad
- Pappas "mjölpaketsbröd" med skinka, senap, gurka och tomat
- Rostat bröd med ägg och kaviar
- Nybakta, danska "rundstykker" (småfrallor) med smör, marmelad och ingenting annat.
- "Mommos bröd" med smör och ost. Eller som julmacka, med tjock skiva julskinka och rödkål på toppen.

Jag kan inte få smörgåsarna ur huvudet. Jag ser dem framför mig, känner smaken i munnen vid första tuggan. Saliven flödar bara av att beskriva dem i text. Hela min kropp skriker efter dem. Jag erkänner, jag är en mackknarkare med abstinens.

Förrädare!

Idag skärskådade både jag och maken min utväxt i håret och hittade inte bara ett utan ett flertal gråa hårstrån. Min frisörvän hittade tre redan för fem år sedan, men jag valde att se dem som isolerade händelser, orsakade av preäktenskaplig stress eftersom de dök upp veckorna innan jag och maken gifte oss.


Men nu är de alltså här, ålderstecknen, de små vita förrädarna. Vissa av dem ligger till och med, för att citera maken, "så inblandade i det andra håret" att de inte bara kan ryckas ut hur som helst. Jag erkänner med det samma, jag gillar det inte alls. Måste man åldras synligt bara för att man har fyllt trettio? Ska det vara så? 

Maken var väldigt snäll och påstod att han tycker det är lite charmigt. "Det är bara ett tecken på att man inte är purfärsk längre". Jag fick något vilt i blicken och sade att om han trodde det skulle göra mig gladare trodde han väldigt fel. Jag vill visst vara purfärsk. "Är det därför alla de här har hamnat i vårt hem?" kluckade maken och svepte handen över den milda, ekologiska ansiktstvätten, det återfettande ansiktsvattnet, den exfolirierande scrubben och de uppstramande dag- och nattkrämerna jag inhandlade för någon månad sedan. Jag muttrade bara surt till svar, något om karlar som klagarsåinihelvete över att deras hår väljer att falla av och ändå inte förstår en kvinnas ålderskval.


Jag borde väl inse att jag inte är purfärsk. Inte mitt hår i alla fall. Egentligen borde jag försonas med det faktum att mina gråa hår beror på min ålder, ingenting annat. Men jag är inte riktigt där än, mentalt. Så jag väljer att skylla allt på regeringen. Ingen kan väl styras av borgare i fyra år utan att bli gråhårig på kuppen?

Nu: Hårfärgning.

Mopeden

Maken har köpt in en moped till familjen Björnström, så nu äger vi faktiskt ett motorfordon. Nämnda make hade en blå Puch Dakota när det begav sig och är därför van att framföra dessa saker, så han brummar obrytt omkring på Umeås gator.

Jag däremot har aldrig kört moped, inte en endaste gång i hela mitt trettioåriga liv. Jag kan faktiskt inte ens minnas att jag suttit på bönpallen medan någon annan körde. På den tiden var jag nämligen inte en av de tuffa tjejerna som gjorde sånt.

Det här inverkar menligt på min mopedkörning idag, det är tydligt. Jag borde ha lärt mig att köra när jag vara femton och orädd, inte nu när jag är trettio och bara kan tänka "om jag dör blir min dotter moderslös" när jag sätter mig på besten. Jag har blivit gammal och feg. Fast egentligen, vem fan lurar jag, jag har alltid varit feg. När jag var arton och skulle börja övningsköra med min far i familjens Mazda kom vi upp i sextio kilometer i timmen på Lulevägen, och jag nästan skrek av skräck, det gick ju så fort! Hur skulle jag någonsin kunna manövrera ett fordon på ett säkert sätt i sådana hastigheter?

Men det gick ju bra det med, jag lärde mig att köra och kontrollera en bil i dubbelt så hög hastighet så småningom, så varför skulle jag inte kunna lära mig att köra en moped i trettio knyck?

I går gick jag och maken ut till garaget för första moppelektionen. Jag fick på mig hjälmen och maken visade vad alla knapparna var och visade hur jag skulle hålla in bromsen och starta. Det första och mest uppenbara problemet visade sig vara att jag har så himla korta ben. Det var bara precis att jag nådde ner till marken med tårna, och det kändes definitivt inte betryggande. Maken var dock positiv och föreslog att jag skulle börja med att rullande backa ut ur garaget. Jag försökte, jag sköt ifrån med fötterna, men inget hände. "Släpp bromsen först", föreslog maken med ett roat leende i mungipan. Goddag yxskaft.

Jag lyckades att få ut mopeden ur garaget och efter väldigt många om och men fick jag den även uppställd åt rätt håll för att börja köra. "Då gasar du bara försiktigt", sade maken. Det gjorde jag. Mopeden sniglade framåt ett par meter. Jag skrek. "Lyft på fötterna", var makens nästa råd. "Finns inte på världskartan, tänkte jag. Mina fötter tår är just nu det enda som förhindrar hela det här ekipaget att välta". 

Jag gjorde några försök till och lyckades faktiskt köra ungefär femtio meter och till och med lyfta fötterna från marken under tiden. Rakt fram gick alltså bra. Men sen tog parkeringsplatsen slut och det var dags att svänga. Det gick inte alls. Det slutade med att maken svängde mopeden åt mig och så fick jag köra rakt fram igen tills jag vara tillbaka vid vår garageport. "Vad sakta du kör", skrattade maken. Han gick nästan lika fort som jag körde.


Maken, som varit så positiv och påstått att bara jag lärde mig vilken hand som skulle sköta gasen och vilken som skulle bromsa så skulle det gå bra, stod nu tyst en stund innan han sade "jag tror nog inte du ska ut i trafiken med den där riktigt än". Jag var helt enig med honom.

Men skam den som ger sig, idag ska jag ut och öva igen. 

Snart, jag lovar...

Snart ska jag ta tag i det här med bloggandet. De utlovade inläggen om Danmarksresan ska komma upp och bilderna från kosläppet i juni ska ni också få se, för nu har vi äntligen fått in dem på en dator (om än inte på rätt dator, men det får vara så). Dessutom ska jag fortsätta lyssna på och recensera sommarpratarna, men just nu är det pausläge på det eftersom jag har fastnat i the Sopranos och kvällarna går åt till att plöja ett par avsnitt åt gången. Herrejävlar, vad bra det är!

Det är så roligt att ha missat något formidabelt bra i serieform och få gotta sig i det i efterhand, utan att behöva vänta på nästa avsnitt. Det gäller förstås annat än TV-serier också. Jag började till exempel läsa Harry Potter precis när sista boken släppts och kunde utan uppehåll läsa alla böckerna i tur och ordning utan uppehåll.

Det är så roligt att jag kan ta att jag är populärkulturmässigt efterbliven ett tag. Att vara sist med allt ska bli min grej, det är värt det.

Skor

En trevlig bieffekt av att ha semester är att man får så himla bra lön för att göra absolut ingenting. Jag älskar semesterlönetillägg över väldigt mycket annat här i världen. En del av denna rikedom som anlände på mitt konto idag har jag planerat att skänka till löplabbet i utbyte mot ett par riktigt bra löparskor. Nu får det kosta, för jag har fastnat i det här med att springa och jag vill inte få några förslitningsskador, tack. Ett par bra skor håller i 150-200 mil, alltså behöver jag inte köpa nya skor om ett par månader för att sulan spricker eller hälen fnasas upp eller annat som brukar hända de billiga skor jag köpt hittills.

Från mina föräldrar (och i förlängningen från farmor och farfar som endast klädde sina fötter i Ecco) har jag med mig att man ska ha bra på fötterna. Det är skillnad på bra och dåliga skor, och bra skor måste man tyvärr betala mycket pengar för. Tidigare har jag prioriterat kvantitet framför kvalitet vad gäller skor, men nu har jag börjat prioritera att lägga de där extra hundralapparna på kvalitetspjuck, eftersom det faktiskt påverkar hälsan (ålderstecken?). Bra skor skonar fötterna, knäna och ryggen. Och de håller längre.

Visst är det säkert sant även när det gäller kläder, att dyra kvalitetskläder håller längre. Men bra kläder är inte avgörande för hälsan som bra skor är, och eftersom jag inte har råd eller lust att lägga så mycket pengar på garderoben får det bli att prioritera. Så, skor it is.

Det var när dottern kom in i vårt liv som det här med skor blev viktigt för mig. Vi har haft begagnade kläder och galonbyxor utanpå overaller för att de inte varit 100% vattentäta, men vi har så långt vi kunnat strävat efter att köpa kvalitetsskor till henne, särskilt när det kommer till vinterskor. Följdaktligen har hon travat runt i Kavat-kängor på vintrarna och aldrig någonsin varit vare sig blöt eller kall om fötterna oavsett om det varit slask och vattenpölar eller 25 minusgrader. De skorna har knappt blivit slitna av hennes användande och kommer utan problem att hålla även för yngsta gudbarnet och dotterns (förhoppningsvis) blivande småsyskon. Och slår man ut kostnaden på tre barn blir det bara drygt 200 spänn per unge.

När jag såg hur bra skorna vi köpte till dottern var började jag syna min egen skokollektion. De skor jag har som har hållit är de som har kostat: mina docMartens har passerat tio år på skohyllan och är fortfarande hela. Mina birkenstocktofflor sitter som gjutna på foten. Schollsandalerna är fortfarande lika sköna som när jag köpte dem inför Turkietresan 1996. Men jag har aldrig lagt några större pengar på ett par träningsskor, och det är ju jättekonstigt, för det är ju vid träning som bra skor är mest nödvändigt. Hur har jag tänkt egentligen? Nej, i stället stod det ett par gympadojjor från Skokanonen som höll i en månad eller två innan de började spricka i sömmarna.

Nu har jag köpt bra streetskor att ha till vardags, och ska alltså investera i löparskor härnäst. Jag känner mig mycket vuxen och ansvarsfull.

Hemkommen

Igår kom jag och dottern hem från semestern i Danmark. Maken stannade i Stockholm på vägen för att spela med bandet. Han ringde i förmiddags och var överlycklig över att Opeth varit där och bevittnat deras spelning.

Jag var inte lika lycklig när jag ställde mig på vågen i morse, semestern utan kostmässiga spärrar visade sitt resultat i form av en viktuppgång på nästan fyra kilo. Först ville jag bara gråta, men så insåg jag att det här inte kan vara en uppgång i fyra kilo rent fett. Ett kilo fett motsvarar 7.000 kalorier, och det är inte möjligt (hur mycket jag än har frossat) att jag har ätit mer än 20.000 kalorier än jag borde. Det måste snarare vara som min vän Josefine säger, att det handlar om att jag ätit mycket mer kolhydrater än jag brukar och därför bundit en massa vätska i kroppen (kolhydrater binder mycket vatten). Vätskan kommer att försvinna av sig själv när jag återgår till min vanliga kosthållning och min normala träningsmängd. Det hoppas jag i alla fall innerligt.

Jag ska berätta om vår semester så småningom, vi har gjort massor av roliga saker och det har varit en väldigt lyckad semester för alla parter. Men jag vill gärna ha med bilder i inläggen, och maken har datorn med alla bilderna på hos sig i Stockholm (det är nackdelen med flygreglerna för handbagage, jag kunde inte ta med mig både fotoväskan och datorväskan från Stockholm till Umeå). Så ni får helt enkelt ge er till tåls tills på söndag åtminstone. Då kommer maken och datorn hem igen och jag ska försöka författa ihop ett första inlägg.

Varmt!

Det är 25 grader varmt i skuggan, hur varmt det är i solen vill jag inte ens tänka på. Svetten ligger som en klibbig hinna över hela kroppen och jag har god lust att göra som min kloka dotter och kasta alla paltor till förmån för sval nakenhet.

I kväll sätter vi oss på nattåget och drar söderut med resmål Danmark. Vi ska hälsa på mina föräldrar, besöka Legoland och hinner med en sväng till Köpenhamn och Tivoli också innan vi sätter oss på flyget hem. Det ska bli riktigt skönt med en veckas semester någon annanstans än hemma. Hittills har jag och dottern varit ensamma, eftersom maken först jobbade på annan ort i åtta dagar och sedan jobbat hemma varenda dag. Han har inte varit ledig mer än några timmar per dag. Men nu ska han också vara ledig (han har ju inget större val, han får inte med sig mixerbordet i ryggsäcken).

Vad som däremot inte känns så himla kul är att det kommer att vara varmt och soligt hela tågresan ner. Hur många enochenhalvliters vattenflaskor vi än släpar med oss kommer det inte att bli någon behaglig upplevelse, känner jag på mig. Nej, ge mig ultimat resväder; tio grader varmt och lätt regn. Då känns det skönt att sitta inne i ett tåg och meditativt studera vattendropparnas mönster på fönstrets utsida.

Jag får klaga över värmen för jag gnällde inte ett dugg i vintras över kylan och snön. Dessutom tycker jag att det där bara är dumheter. Vad är det för fel med att vilja ha en behaglig temperatur? Bara för att man inte gillar den ena ytterligheten behöver det väl inte betyda att man måste gilla den andra? 

Och varför måste svenskar älska värme? Jag gör det inte. Jag har mycket hellre jättekallt än jättevarmt, kyla kan man klä sig mot, men värme, vad gör man då? När man inte har några kläder på sig kan man inte ta av sig mer, och är det fortfarande för varmt då så är det inte roligt någonstans. Jag sitter hellre i skuggan än i solen, jag tycker inte om att bli varm och att svettas av någon annan anledning än ett skönt träningspass gillar jag inte alls.

Jag får skit för det här ganska ofta. På jobbet tycker de jag är konstig som hellre sitter inne och läser än sitter ute i jeans och T-shirt i stekande sol på en vindstilla innergård i flera timmar. Men jag står på mig. Det är i alla fall inte jag som riskerar malignt melanom, tänker jag glatt för mig själv och njuter av svalkan.

Politiskt inkorrekt är det nya svarta

Jag är oftast vad som brukar kallas politiskt korrekt. Jag säger inte ord som blatte, neger eller svartskalle (utom vid ett tillfälle då the N-word råkade slinka över mina läppar och det var inte ens negativt menat men det blev jättedumt - ja, skratta du Mattias, jag skäms fortfarande). Jag tror att de problem som finns kring invandrartäta förorter beror på systemet snarare än invandrarna själva. 

Jag tycker det är fel att köpa sex (fy skäms, Sven-Otto Littorin), jag tror inte att den lyckliga horan existerar och jag tror inte strippor är så värst stolta över sitt yrke heller. Jag tror att våldtäkt är ett uttryck för makt precis som kvinnomisshandel, jag tror inte det har det minsta att göra med sexuell lust.

Vidare gör jag vad jag kan för miljön, jag tycker det är fullständigt onödigt att köpa äkta päls och jag släcker lamporna under earth hour.

Jag tycker det är bra att homo- bi- och transsexuella har samma rättigheter som heterosexuella. Klart som korvspad att de ska få gifta sig och adoptera barn, det är min åsikt.

Jag gör mitt bästa för att se utanför mina västerländska och lutherskkristna kulturglasögon och se att det finns andra kulturer som tycker vi beter oss märkligt. Vi är inte per definition bättre än dem lika lite som de är bättre än oss. Jag tycker det är fruktansvärt att människor i Afrika dör i parti och minut av en sjukdom som man kan leva med i decennier i väst.

Men - och nu kommer vi till pudelns kärna - när jag luftar dessa åsikter till någon som tycker annorlunda så säger de flesta "felet med dig är att du är så jävla politiskt korrekt". Som om det skulle vara ett generalfel hos mig, som om det vore ett skällsord, något fult.

Jag vet vad politiskt korrekt är. Det är att tycka det man "ska tycka" för att vara en människa med "rätt" åsikter. Men jag råkar tycka så här. Jag är humanist med stor empati, jag kan inte tycka annorlunda. Jag tycker att det är fel att ha fördomar, jag tycker att det är fel att en människa ska ha ett större värde än en annan bara för att de har olika hudfärg/religion/kön/sexualitet. Jag tycker verkligen det, det är ingenting som jag klistrar på mig för att verka vara på ett visst sätt.

Och varför ska det vara något negativt att vara politiskt korrekt om man verkligen står för sina åsikter? Är det så hemskt att någon är tolerant, empatisk, försöker få till en bättre värld för de som har det svårt? Varför, varför har det blivit ett skällsord att vara politiskt korrekt med tanke på vad det står för?

Jag skulle vilja vända på begreppen. För idag verkar det inte som att det är politiskt korrekt man ska vara för att gå hem i stugorna, det är politiskt inkorrekt. Vill du få med dig folk och bli accepterad för dina åsikter så finns det några säkra kort:

- säg att du tycker att alla invandrare som begår brott (oavsett art på brottet) borde utvisas, oavsett om de är svenska medborgare och har bott här i över trettio år. Lägg gärna till att du tycker att det här med hemspråk är dumheter som inte borde få förekomma i skolan, i Sverige talar vi svenska!

- säg att du tror att allt det här med miljön är en konspiration av FN:s klimatpanel och Al Gore. Säg att du tror att det finns massor av olja kvar men att USA och arabländerna håller det hemligt för att kunna driva upp priserna.

- säg att du tror att det säkert finns massor av horor som har det hemskt och tar heroin för att klara av det, men att du minsann träffat och pratat med en i Thailand som sade att hon valt det själv för att hennes son skulle kunna gå på universitetet. Säg också att du inte riktigt tror på det här med att fjortonåriga brudar från baltstaterna kan bli hitlurade av traffickingligor. Inte skulle väl deras föräldrar gå med på det? Och så desperata kan de väl inte vara där? Soviet finns ju inte längre?

- säg att du tycker att homosexuella gärna får vara tillsammans och gifta sig, men de kan ju låta bli att hålla handen och kyssas på stan, de måste ju tänka på att alla inte tycker att det är så kul! Och du tycker inte heller riktigt att det här med att de ska få adoptera är så himla bra, det är ju inte naturligt (utan en tanke på att inte heller adoptioner av heterosexuella par eller provrörsbefruktningar har det minsta med naturens gång att göra).

Det här är bara ett par exempel på vad du kan säga om du vill vara politiskt korrekt inkorrekt i Sverige idag. Du lär mötas av instämmande hummanden redan efter det första påståendet. Skulle någon motsätta sig kan du alltid beskylla dem för att de är politiskt korrekta. Det är nämligen hur ute som helst. Politisk inkorrekthet är det nya svarta.

Kanadapaket

För ett tag sedan vann jag genom en högst blygsam insats en bloggtävling hos Queen of Spadina, där vinsten var ett paket innehållande typiska "Kanadagrejer". Idag anlände det utlovade paketet och hela familjen följde spänt öppningen och avslöjandet av innehållet. Dottern tycker alltid att det är råspännande med paket och tyckte att maken borde göra en tårta eftersom det uppenbarligen måste vara min födelsedag. Maken hoppades väl att paketet skulle innehålla något hockeyinspirerat.

Det gjorde det inte, däremot låg det en flaska lönnsirap, ett litet godisägg (som ett litet kinderägg, antar att det är någon sorts kanadensisk godisspecialitet), en liten flaska Icewine samt en påse kanadensiska ketchupchips i paketet.

Jag tog en fin liten bild på sakerna, men datorn vill inte samarbeta med kamerans minneskort, så det bidde ingen bild på bloggen (av samma skäl dröjer bilderna från kosläppet som jag utlovade för hundrafemtio år sedan).

Ett stort tack till Ewa som tog sig tid att samla ihop grejer till paketet och sedan släpade med sig dem över Atlanten för att skicka dem till mig. Det var snällt!

Pyrande högar

I Röbäck finns ett elljusspår. I Röbäck finns också X antal hästar. En av dem har uppenbarligen motionerat på nämnda elljusspår, eftersom jag under kvällens joggingrunda fick kryssa mig fram mellan stinkande, jättelika högar av hästskit. 

Jag ska sluta klaga på hundägare som inte plockar upp efter sina fyrbenta vänner, här har vi verkligen ett miljöestetiskt problem. Jag inser att det skulle vara lite jobbigt att ha med sig skyffel och sopsäckar när man rider, och en "hästbajspåse" skulle fylla en hel hundbajspåsebehållare, men ändå. Så här kan det inte vara ju.

Anne van de Kamp

Jag leker hemmafru den här helgen. Maken har varit nere i Södra Sverige och spelat med sitt band och följdaktligen varit borta sedan tidigt, tidigt fredag morgon. Jag och dottern har hållit ställningarna här hemma. Vi har bakat (frallor och fullkornslimpa) och lagat mat. Både disk- och tvättmaskinen har gått varma. Mat har lagats och inmundigats, kyckling marinerar och lergryta ligger i blöt as we speak. En fläskfilé ska hinna ugnsstekas också. Och så ska jag göra en jättesats ratatouille och en jättesats treveckorssallad. Blir det någon stund över ska vi baka lite mer bröd. Egentligen borde jag nästan ta på mig en av mina nya sommarklänningar i femtiotalssnitt för att riktigt glida in i rollen som Bree van de Kamp.

Av alla sysslor gillar jag mest av allt att hänga tvätt utomhus. Vi har en sån där klassisk torkvinda, ni vet, på gården och där står jag och skakar och klädnypar fast. Den påminner mig om min sorglösa barndoms härliga sommardagar. Vi hade en rejäl doning i gjutjärn hemma i Tärendö, den gnisslade när min mor snurrade den. Jag lekte och sprang under de fladdrande lakanen, precis som min dotter gör nu. Torkvindan blir nästan den ultimata symbolen för frihet och glädje, jag kan riktigt se hur kläderna trivs där de vajar i brisen.

Fascinerande hobby

Idag har jag sett en ny sida hos maken. Jag köpte en byggmodell av Apollo 11 i skala 1:32 åt honom i födelsedagspresent och han har spenderat hela dagen omgärdad av lim- och färgångor. Totalt fokuserad, och alldeles vansinnigt noggrann. Följandes instruktioner till punkt och pricka, han som aldrig öppnar en manual annars.

Det var så fascinerande att se honom att jag har spenderat hela kvällen med att sitta mittemot. Dessutom har jag blivit sugen på att bygga något själv. Skeppet Wasa kanske? Jag kan absolut se oss sitta där med varsin modell på kvällarna, lånandes färgburkar av varann.

Problemet är bara vad vi ska göra av alla färdigbyggda prylar sen? För det första får de inte plats i bokhyllan. För det andra vet jag inte om vi vill skylta med vårt nörderi. Vi kanske får skaffa en skämshylla för våra byggen i någon undanskymd vrå av huset som inte visas upp på husesyner.