Jag: en dominant ragata?

Blev nyligen av en till maken närstående person anklagad för att vara dominant och förtrycka min man. Behöver jag säga att jag finner denna anklagelse befängd?

Ja, jag är viljestark. Ja, jag hade i början en tendens att vilja bestämma hemskt mycket, ibland för mycket. Men jag var arton år då. Nu knackar jag på dörren till trettio och jag törs med största säkerhet påstå att jag inte är samma person som jag var då. Och ja, jag har raljerat när jag berättat om hur jag lyckades få maken att tro att han valt tapeter i lägenheten på Berghem. Men ta det för vad det är.
Och nej, man behöver inte ha gått igenom ett förhållande där man själv varit kuvad för att vägra låta det hända en själv. Det räcker med ett hyfsat mått av självkänsla.

Jag ska berätta hur det funkar i det Björnströmska äktenskapet:

När jag driver igenom min vilja föregås det av en diskussion. Oftast rör det sig om saker där jag är övertygad om min åsikt i frågan medan maken tycker att det inte spelar någon roll hur vi gör eller där han redan är enig med mig.

Om vi är oense är det ungefär fifty-fifty vem som får sin vilja fram. Om jag gör det är det för att jag har de mest övertygande argumenten. Att få sin vilja fram för att man argumenterar så övertygande för sin linje att den andra ger med sig är väl knappast att köra över någon?

När maken får som han vill är det antingen för att vi diskuterar och han vinner eller för att han bara gör som han själv vill utan att fråga mig om min åsikt. Så gör jag aldrig. De enda tillfällen vi bråkar nu för tiden är när detta händer.

Frågan är vem som kör över vem?

Dessutom är det ytterst nedlåtande att säga att min man skulle vara ett viljelöst mähä som låter sin fru styra honom totalt. Han är en vuxen man som är nästan lika nära trettio som jag och han kan definitivt sätta ner foten om han önskar. Att påstå något annat är respektlöst.

Kvinnor tar oftast besluten i vardagen. Vad som ska ätas till middag, vad barnen ska ha på sig på skolfotograferingen, vad som ska köpas i present när svärmor fyller jämt. Är detta dominant eller är det att ta ansvar? Dessa beslut måste tas men oftast är män högst likgiltiga inför dem. De anser dem inte vara viktiga. "Bestäm du", säger de och lämnar kvinnan att välja.

Sen när de separerat ylar de om att "hon skulle jämt bestämma allt, jag hade aldrig något att säga till om". Men lägg av, för faan! har jag lust att skrika. Jag har träffat ytterst få riktigt kuvade män. Visst, de existerar, men vanligare är obrydda och oengagerade män som låter sina fruar och flickvänner organisera det där som kallas vardagen. Sen, när det kommer till stora beslut som köp av bil eller bostad, då har de plötsligt en åsikt. Hur många kvinnors åsikt väger tyngst vid familjens val av ny bil? Jag bara undrar.

Värst av alla är de där som tror sig veta exakt hur beslutsordningen ser ut hemma hos någon annan. Man vet aldrig, aldrig hur det egentligen fungerar mellan två människor, om man inte är en av de två själv, och därför ska man akta sig för att uttala sig tvärsäkert om det man faktiskt inte har en aning om. Det finns saker som inte berättas. Det finns saker som bara två personer känner till. Och så ska det vara.

Personen som yttrade de här dumheterna om mig (och i förlängningen maken) kommer mest troligt aldrig att läsa det här och följdaktligen talar jag för döva öron. Men jag kunde inte låta bli. Man blir för arg för det ibland.

En film för mig

Jag har hittat en film jag jättejättegärna vill se. Det spelar ingen roll att den fått mediokra recensioner, det har många filmer som jag älskat fått. Filmen heter "The boat that rocked" och handlar om en piratradiostation som sände rock'n'roll från ett fartyg i Nordsjön på sextiotalet. Det finns flera skäl till att jag vill se den.

1. Den är skriven och regisserad av Richard Curtis. Jag älskar hans Love actually. Jag gillar Bridget Jones. Fyra bröllop och en begravning är en klassiker inom feelgood-genren. Ingen gör feelgood som Richard Curtis.

2. Philip Seymour Hoffman.

3. Bill Nighy.

4. Musiken. De har satt ihop ett sjuhelvettes soundtrack. Lyssna på det på Spotify.

Ljuva sömn

I morse fick jag sova så länge jag ville. Jag vaknade halv elva. Jag kommer inte riktigt ihåg senast jag inte blivit väckt och tvingats stiga upp på morgonen, tror det var lite över en månad sedan. Och innan den gången hade det gått ungefär lika lång tid.

Igår när jag vaknade kände jag mig faktiskt panikslagen över det faktum att jag inte fick sova mer. Det enda som gav mig vilja att lyfta huvudet från kudden var det faktum att maken lovade att jag skulle få sova idag, ett löfte som nu alltså har infriats.

Nu ska det bli ändring, för jag har kommit till insikten att om vi fortsätter så här är frågan om det blir jag eller maken som kollapsar först. Han jobbar som en galning för att få sitt företag att gå runt så pass att han kan plocka ut lön överhuvudtaget, och jag både jobbar och pluggar och funderar nu på att gå upp i tid till hösten. Mitt i detta ska vår dotter också få sin tid och energi.

Jag har föreslagit för maken att vi ska planera in en sovmorgon för oss var i veckan. Den ska stå i almanackan och den får inte rubbas om det inte är nödsituation.

Ljuvliga teknik

Efter en helg utan bredband och DVD njuter jag och dottern av att åter ha tillgång till den moderna tekniken. Dottern är inne på sin andra film för kvällen, och jag betar av de 47 nya inlägg som ramlat in i min bloglovin'-box. Härligt.

Men vi hade det rätt bra där uppe också. Så här roligt hade dottern när vi besökte en påsktom dagislekpark igår.

Resa bokad

Så ja. Nu har jag efter många om och men bokat biljetter tur och retur Umeå-Kiruna för mig och dottern över påsk. Tyvärr blev det inklusive platsreservationer och återbetalningsskydd (man vet aldrig med alla sjukor som går) en ganska dyr historia. Över trettonhundra fram och tillbaka, varav dotterns resa kostar futtiga tjugo spänn.
Jag tar tillbaka allt positivt jag någonsin sagt om SJ, jag hatar dem innerligt. Ena snikna jävlar.

Det ska hur som helst bli kul att se Kiruna igen, det är över två och ett halvt år sedan jag var där sist. Egentligen var det tänkt att vi på plats skulle mött upp maken och hans band som skulle spela på Arran-tanssit (ja, ja, före detta Arran, men Babylon låter ju bara för fånigt), men spelningen blev inställd, så det blir bara jag och dotra. Det blir nog bra det med.

Jag ska ta med mig kameran, maken har beordrat mig att fota jättemycket, även på stan och omgivningarna. Misstänker att han ändå saknar sitt Giron ibland. Lika bra att föreviga förresten, snart börjar de ju flytta skiten.

Det enda som kan bli aningen jobbigt är dotterns åksjuka. Får ladda upp med många spypåsar och ombyten. Har undersökt saken och åksjukemedicin får inte ges receptfritt till barn under fem år. Tror det blir lite tajt att hitta en läkare som kan skriva ut något innan fredag morgon, så vi får lita till apotekets råd om att äta kolhydratrikt i förebyggande syfte och försöka vara så utvilade vi kan med tanke på att vi ska upp klockan sex på morgonen...

Fotograf: Käre maken
Watch out, here we come. (Klickbara bilder)

Insikt

Jag tänkte just skriva ett inlägg om dotterns potträning, men insåg snabbt att:

a) det känns rätt integritetskränkande å min dotters vägnar att skriva om hennes naturliga behov.

b) det finns inte en vettig människa som vill läsa om sånt på en blogg.

Fullt upp

Förlåt mitt skrala bloggande under de senaste dagarna. Jag har haft för mycket att göra för att ens komma i närheten av blogspot helt enkelt.

Dels har jag jobbat i helgen och dels har jag suttit och skrivit inlämningsuppgift om mysiga saker som faecesprov (jag hoppas verkligen aldrig att jag behöver lämna ett sånt prov, okej med kiss och blod, men tanken på att folk ska undersöka mitt bajs är obehaglig).

Den lilla tid som fanns kvar efter att jobbet och skolan tagit sin har unga fröken Självständighetsålder lagt beslag på. Just nu är hennes älsklingstrots att öppna och rota i kylen. Inte bra för kylskåpet, inte bra för unga frökens matvanor. Barnsäkerhetslås måste inköpas pronto.

Fast hon är söt när hon står där och tittar in i kylen och säger "Macka! Ha den! Med tastej!".

Bloglovin'

Följ min blogg med bloglovin

Var hälsad vackra Tornedal!

Jag längtar till sommaren varje år, men i år längtar jag lite extra. I sommar ska jag nämligen få återvända hem, hem till Tärendö, den vackraste byn som existerar för mig.

Mitt barndomshem är sålt och jag har ingen släkt där uppe, men det är ändå hemma. Jag ska uppleva sommaren där för första gången på nio år. Jag ska se midnattssolen. Ingen natt är så vacker som den där solen lyser.

Jag undrar hur jag kommer att reagera när jag kommer dit, jag tror att jag kommer att gråta. Det är alldeles för länge sedan jag var där och jag saknar den platsen så förskräckligt att det ibland gör nästan fysiskt ont. Det är den största sorgen i mitt liv; att jag mist anknytningen till min barndoms by.

Nu är jag förväntansfull som ett barn en vecka innan sin födelsedag. Jag längtar efter att sitta där i bilen och efter timmar av skog och små hus efter vägkanten se kyrktornet sticka upp mellan träden. Och så öppnar sig landskapet, Kalix älv och Tärendö älv blandar sina vattenmassor mitt framför mina ögon och allt är så smärtsamt bekant.

I min tanke är jag redan där.

Ursäkta bildkvalitén (avfotad gammeldags pappersbild) men är det inte vackert så säg?

Ett ärofyllt uppdrag

Jag har blivit ombedd att ta ett mycket ärofyllt, ansvarstyngt och viktigt uppdrag. Kanske det största jag hittills blivit ombedd att göra bortsett från att ta hand om mina gudbarn om deras föräldrar skulle dö.

Jag ska bistå en kvinna vid hennes förlossning.

Kvinnan i fråga är som tur är ingen komplett främling utan min bästa vän sedan sexton år. Och barnet som förhoppningsvis ska födas fram friskt och fint kommer att bli min tredje guddotter. Men det känns ändå väldigt stort och väldigt nervöst.

För det första kom det mycket oväntat. Jag vet att vi står varandra nära, och Josefine var faktiskt med på min förlossning, men det var ändå lite eljest. Hon närde redan då en önskan om att bli en "riktig" doula och hade läst på massor samt fött två egna barn. Hon var ändå lite mer än "bara" en väninna.
Medan jag, trots att jag till stor del delar hennes syn på förlossningen och är villig att plugga innan, är trots allt just "bara" jag. En kvinna med en ynka förlossning i bagaget och Gudrun Abaschals Att föda i tummad pocketutgåva i bokhyllan.
Jag hade alldeles ärligt talat aldrig en tanke på att hon skulle be mig vara med. Jag är förvånad, förtjust och en liten smula förlägen.

För det andra känns det spännande. Det ska bli jätteroligt att se en kvinna föda på riktigt, på nära håll. Att vara den första som ser lilla Signe när hon kommer ut. Jag hoppas att jag får ta med mig min kompis Canon EOS och föreviga upplevelsen med några vackra (kanske svartvita?) bilder när jag hinner mellan massagen och saftpåfyllningen.

Jag är ingen professionell doula. Jag har inte fött en massa barn. Jag vet inte var vetekuddarna finns på NUS förlossningsavdelning. Men jag känner Josefine, jag vet (ungefär) vad hon vill och känner (absolut) till hur hon inte vill att det ska bli. Om hon tror att jag kan tillföra något när det väl gäller så är det säkert så.

Doulan, det nyfödda barnet och den utpumpade mamman. Snart är rollerna bytta.