Skrämmande

I Grekland har sju procent röstat på ett öppet nazistiskt parti, ett parti som har en partiflagga förvillande lik den bekanta, röda med svastikan. Ett parti som gör heil-hälsningar och kallar sin ledare för führer.

Vi har redan främlingsfientliga partier i parlamenten i de flesta europeiska länder, och det är i mitt tycke illa nog, men dessa partier har kommit dit genom att framstå som något annat, mer rumsrent. De har rensat ut de mest radikala elementen och attributen för att verka ofarliga. Men här kommer alltså ett parti som öppet visar vilken linje de representerar, som aktivt försöker likna Hitlers nazistparti. Och de får, precis som Hitlers nazister en gång, sju procent i ett parlament.

Jag är inte tillräckligt insatt i grekisk politik för att kunna bedöma hur stor makt dessa sju procent ger partiet - jag hoppas den blir mycket begränsad - men valresultatet säger alldeles oavsett skrämmande saker om stämningarna i det grekiska samhället. Även för utomstående är det svårt att inte dra paralleller mellan Tyskland under depressionen och Grekland i kris 2012. Desperation och vanmakt gör saker med människor.

Jag tror inte att historien upprepar sig exakt, jag tror inte det grekiska nazistpartiet tar makten totalt och därefter försöker lägga resten av kontinenten under sig. Men det finns mycket annat otrevligt som kan hända, som vi måste se och reagera på. Kom ihåg, att inte säga ifrån är att i tystnad acceptera. Låt oss inte göra det.

Kalla saker för vad de är

Mannen som skjutit ihjäl ett antal människor i Malmö är seriemördare, inte serieskytt.

Anders Behring Breivik är terrorist, hans brott riktade sig mot staten och hade politiska och ideologiska motiv, oavsett hur vrickad han är.

När en man dödar en kvinna med vett och vilja är det ett mord som begåtts oavsett om de tidigare varit eller är ett par. Att kalla det "familjetragedi" är att förminska brottet. Alla mord är tragedier, men de är likförbannat mord.

Spring i benen

Varför gå när man kan springa, det är E:s inställning. Och varför gå över Röbäcksslätten och titta på hästarna när man kan färdas över en savann full med zebror? Där bilarna är elefanter, lyktstolparna giraffer, dikena med smältvatten fulla av krokodiler, hajar och flodhästar? Det blir ju så mycket roligare då.

Saker jag glömt om bebisar

Jag hade helt glömt de där små nöjda ljuden små bebisar gör, det där prejollret eller vad man nu ska definiera det som. Det där som låter som "glegle". Och det där som låter som om de knarrar eller gnisslar. Hur mysigt det är.

Sämst natt

Att bli väckt av ett hungrigt spädbarn som äter och sedan somnar om, det gör mig inget. En sådan natt kallar jag en bra natt, det är en natt då jag har fått sova.

Men i natt var ingen bra natt. I två pass har vi kämpat, först bara jag och J och sedan J, jag och maken, för att få sova. Vi var lika trötta alla tre. Första omgången varade mellan midnatt och tvåtiden, det andra mellan fem och sju på morgonen. Skrika-amma-skrika-rapa-skrika-amma-skrika-rapa, i en ständig loop. Det var som om hon aldrig hann äta sig mätt innan den svalda luften gjorde sig påmind och ville ut, och sedan hann hon inte rapa klart innan hon kände hur hungrig hon var. Resultat: gnöl, gnöl, gnöl.

Det här är något nytt för mig. Äldre dottern behövde i stort sett aldrig rapa, och behövde hon det behövde man bara lägga henne på axeln i två sekunder så rapade hon lydigt. Men med J går det trögt, och det är jobbigt, för alla inblandade.

Nattens upplevelser har hur som helst lett till att vi sovit bort största delen av dagen, alla tre (tack och lov att E skulle till dagmamman idag). Jag tänker emellertid inte säga att vi därmed inte gjort något vettigt. Att sova är bland det vettigaste som finns.

Bära barn

När jag inte bär J i selen vankar vi omkring så här. J verkar gilla att hänga på min arm som en liten apa, och ibland är det enda sättet att få upp en seg rap på. För den här tösen har sega rapar, vilka problem det är med dem ibland. Hoppas verkligen att det snart ska ge sig.

En grimas

Jag längtar precis som alla föräldrar till nyfödda barn efter det där första, magiska leendet. Under tiden får jag ta till tacka med när J råkar grimasera så det ser ut som ett leende. Och försöka fånga det på bild. Det går så där.

Upp på tå

Efter att ha fått råd av vän som är sjukgymnast (väldigt praktiskt med en sådan i bekantskapskretsen) övergick jag idag från att göra plankan på knä till att göra den på tå. Tydligen aktiveras inte alla muskler när man gör plankan på knä, så det är mer effektivt att korta tiden och stå på tå.

Jag stod så länge jag kunde, vilket blev 25 sekunder. Detta lyckades jag upprepa två gånger. Pregravid klarade jag som sagt 1,5 minuter, men då stakade jag runt milspåret och var i bästa formen sedan jag var femton. 25 sekunder får alltså anses godkänt, har jag bestämt mig för. Lite höftlyft och armhävningar (på knä) får komplettera styrkepasset.

Det är så underbart att röra på sig igen och använda kroppen. Jag gillar att träna när det är på mina egna villkor, när jag känner att det tar i musklerna, när jag får upp lite flås på promenaden. Jag har varit inaktiv pga foglossningen och gravidotympligheten så länge och verkligen lidit av det, så nu njuter jag enormt.

Igår gick jag och maken nästan åtta kilometer i rask takt. Det kändes underbart, även om det var jobbigt. Sol, vår. Motivationen är på topp.

Nära, nära

Lilla J vill allrahelst vara nära, nära hela tiden. Hon sover bäst liggandes på min mage och näst bäst på sin kudde mellan sin mor och far i stora sängen. Jag tycker det är okej. Vill jag kunna göra saker samtidigt har jag henne i selen, då är det möjligt att göra allt från att dammsuga eller tömma diskmaskinen till att hjälpa äldre dottern att hitta rena sockar. Det mesta går bra att göra med barn i sele faktiskt, det skulle vara duscha då som inte riktigt fungerar.

Men när det finns tillfälle idkar jag och J gärna soffhäng och nära föräldraskap. Det är mysigt, och jag tror att ju närmare desto tryggare, och ju tryggare desto modigare barn den dagen det ska ut på egna äventyr.

Rehabiliteringen börjar

I morse ställde jag mig på vågen för första gången sedan förlossningen. Den visade på åtta kilos viktnedgång, bara så där. Jag kan direkt dementera att det beror på kosten, för fusket har varit omfattande de senaste två veckorna.

Nej, för det första bär jag inte längre på drygt 3,5 kg barn, en liter extra blod, någon halvliter fostervatten och en moderkaka. En del extra energi går åt till amningen, och så är jag i allmänhet mycket mer rörlig nu när foglossningen är borta, så grundförbränningen har höjts.

Idag testade jag att göra plankan för första gången. Jag brukade klara 1,5 minuter gånger två, på tå. Nu lyckades jag med stor möda klara 30 sekunder gånger två, på knä. Försökte en tredje, men då skrek musklerna så redan efter ett par sekunder att jag bestämde att det fick räcka för första gången.

Formen på magmusklerna är alltså usel, men någonstans måste jag börja. Muskelkorsetten måste byggas upp för att undvika ryggproblem, för att klara att lyfta barn, för att kunna åka skidor nästa vinter. Bara att kämpa på.