Läkarbesök

Idag var vi på första rutinläkarbesöket med J. Hon växer och utvecklas som hon ska, rör på både armar och ben, fixerar blicken och följer med både med blick och huvudrörelser. Läkaren fick ett soligt svarsleende och till det en del gurglande svarsljud.

Vi talade om att hon fortfarande skriker mycket på kvällarna men läkaren försäkrade att det inte är något fysiskt fel på henne utan det är ett "funktionellt problem" dvs matsmältningsapparaten behöver lite inkörstid. Förutom det vi redan gör (fri amning, bära, massera, Sempers magdroppar) ska vi testa en babyro-vagga och minifomdroppar, och om det inte heller tar skruv ska jag testa mjölkfri kost.

Jag uppskattade att läkaren inte bara sade "det är kolik, hon kommer att skrika i tre månader" utan att han var tydlig med att det för det första inte ÄR kolik utan "kolikliknande symtom" och att det för det andra finns alla möjliga sätt att lindra och hjälpa, beroende på vad som är orsaken hos just det här barnet. Att sjukvården frångått att diagnosticera "kolik" så fort ett barn skriker i stället för att faktiskt försöka ta reda på varför barnet skriker är ett stort steg framåt, tycker jag. Nu är minifom en åtgärd bland flera, inte en universallösning, och föräldrar skickas inte hem till skrik och panik utan andra råd än "det går över".

Kompensation

Maken har köpt en ny telefon till mig. Han säger att det är för att jag förtjänar den eftersom jag drar ett tungt lass hemma just nu, när han jobbar jättemycket och lilla J skriker på kvällarna och jag ensam bär och tröstar och maratonammar. Jag misstänker att det är grottmänniskan i honom som kommer fram; han ska ut och jaga, om än pengar och inte mammutar men principen är den samma. Här ska försörjas.

Jag tror vi båda egentligen hellre hade sett att han var hemma mer och delade min börda, men nu är det som det är. Räkningar ska betalas, mat ska ställas på bordet. Jag är så klart jag, så jag tyckte det var en onödigt dyr present. Men samtidigt är jag glad att han ser, uppskattar och värderar det jag gör.

Nu sitter jag i alla fall och pillar med den nya luren. Mirakulöst nog fungerade allt vid säkerhetskopieringen i iTunes, så det var bara att fortsätta där jag slutade i sms-konversationer och wordfeudpartier. Ny, fin bakgrundsbild har jag snott av min kära mor i alla fall, så förstasidan blev så här fin:



Tack Ronnie! Den är jättefin och jag är väldigt glad för den.

En bra blandning

Här är E:s outfit som hon valt helt själv. Jag gillar att hon mixat mjuka, lekvänliga byxor med blommig, supersöt kjol och tröja med skelett (självlysande). Kläderna speglar henne; hon är inte enkelspårig, hon är mångfacetterad och intressant.

Ett ögonblick på jorden

Barnet är Oroligt. Äter, gnyr, somnar, vaknar, gnyr, äter, somnar. Jag lägger henne mot min axel och hela hennes halvmeterkropp vrider sig i mina armar. Det är så svårt att komma till ro när man korvat och tjorvat så länge.

Plötsligt blir hon stilla, och avslappningen tar sakta men säkert över. En arm glider iväg utför min, hennes näsa andas ljudligt i mitt vänstra öra. Hon blir en tung, liten klump. Totalt sorglös och hänsynslös, som mycket små barn ska vara.

Utvilad

J somnade kring ett i natt. Och sov till fem. Fyra timmar oavbruten sömn! Det är helt fantastiskt! Och inte nog med det: hon somnade om med det samma, sov till sju, somnade om och vaknade halv tio. Det betyder åtta timmar sammanlagt. Jag är officiellt utvilad.

Eftermiddag

J sov en stund i babysittern och E lekte med sina kompisar, så jag passade på att träna igenom ett nytt träningsprogram jag fått av min vän sjukgymnasten, med fokus på bålstabilitet (som jag som sagt vill jobba med nu efter graviditeten för att stärka upp kring bäckenet).

Det kändes riktigt bra att träna, jag orkade alla övningarna. Nu mellanmål.



Vasa sport med rökt lax och ett äpple.

Goda råd

Min kära vän Josefine är amningsrådgivare, och det är jag inte sen att utnyttja. Efter råd från henne lyckades vi igår få en mycket lugnare kväll än vi haft senaste veckan. Jag tror vi gick runt och bar på skrikande, rapnödig bebis i sammanlagt en kvart i stället för timmar. Och natten har varit förhållandevis lugn. Vilken lättnad.

Varannan natt

Förrgår natt var alltså sämst. Igår var en bra natt, J sov från 23.30 (efter en gnällig kväll i och för sig) till 07.30, enbart avbrutet av kortare matningar. Men i natt har vi åter vakat, först fram till två, sedan mellan fem och halv sex, och så uppstigning sju.

Och just idag kan jag inte sova när J sover fast E är hos dagmamman, eftersom jag ska till förlossningen och prata om min förlossning och hur det känns så här i efterhand med en aurorabarnmorska. Angeläget och bra på alla sätt, men tanken på att få blunda... Guddomligt.

Både lugnare och oroligare

På vissa sätt är jag en mycket lugnare förälder nu än när vi fick E. Jag känner att jag vet vad jag gör den här gången, jag har en liten arsenal med knep och trix som fungerade med det första barnet som jag i alla fall kan pröva, även om allt så klart inte funkar på den här lilla, helt egna individen. Jag behöver så att säga inte uppfinna hjulet igen. Det ger en viss trygghet.

Men samtidigt är jag mycket nojigare. Det började redan under graviditeten, jag var orolig för missfall, för att barnet skulle dö i magen eller under förlossningen. Det var jag aldrig förra gången. Och det fortsätter. Nu kan jag inte låta bli att googla för att ta reda på hur stor risken för plötslig spädbarnsdöd är och vad man ska göra för att minska den. Och fast jag nu vet att det är ett barn på fyratusen som dör i PSD så är jag ändå så himla orolig.

Det måste vara åldern. Jag har blivit gammal och nervös.

27 sekunder

Så länge klarade jag att stå i planka idag. Två gånger. Det går framåt, även om det är med myrsteg. Målet är 2 x 2 minuter.