Träningsblogg?

Josefine sade vid något tillfälle att hon tycker det är synd att jag inte har bloggat om min viktnedgång. Jag har nämnt något om att jag satt igång där efter nyår, men sedan har jag i stort inte rört ämnet särskilt mycket. Varför inte? Kanske av rädsla för att stå där med skammen om jag skulle misslyckas? Kanske för att jag inte ville berätta hur många kilo jag faktiskt vägde? Kanske för att jag inte ville jinxa det hela? Kanske för att jag helt enkelt inte riktigt trodde att min viktnedgång skulle vara intressant att läsa om för andra?

Oavsett orsak tänkte jag berätta lite nu om vad jag har gjort och hur jag har gjort. Jag har gått ner 18 kilo sedan nyår. Metoden är enkel: sunt förnuft. Egentligen visste jag vad jag gjorde fel, jag visste vad jag åt för mycket av, jag visste att jag rörde på mig alldeles för lite, och sedan jag åtgärdat dessa "brister" har jag gått ner i vikt, sakta men säkert.

Vad gäller maten har jag inte uteslutit något, jag äter både kolhydrater, protein och fett. Däremot försöker jag äta mat som är bra för kroppen, jag äter "bra" fetter från fisk, nötter och avokado och skippar mättade fetter. Jag äter långsamma kolhydrater, fullkorn. Jag skippar det mjuka brödet och äter hårdbröd i stället, 1-2 skivor om dagen, max. När jag komponerar mina måltider fyller jag halva tallriken med grönsaker och delar den andra halvan i lika stora delar protein och kolhydrater. Detta är alltså tallriksmodellen för att gå ner i vikt, inte att förväxla med tallriksmodellen för att hålla vikten där man tar lite mer kolhydrater och lite mindre grönsaker, vilken helt felaktigt brukar visas upp i media när man jämför dieter för viktminskning.

Frukosten består av gröt med linfrön, kanel och mjölk, en halv grapefrukt och ett kokt ägg. Varje dag, sju dagar i veckan. Lagad mat till lunch och middag. Ett mellanmål på eftermiddagen och ett på kvällen. Då brukar det bli en frukt eller en morot och ibland också en hårdbrödmacka med makrill, tonfisk, avokado och skinka eller keso. Ibland tar jag några valnötter också.

Vad äter jag till lunch och middag? Det brukar vanligtvis bli kyckling, fisk eller bönor/linser i någon form. Ibland blir det köttbullar, ibland äter jag kassler eller blodpudding. Det mesta funkar, det handlar om hur mycket man äter av det. Jag gillar att ugnssteka kyckling- eller laxfiléer med kryddblandningar eller pesto på. Fläskfilé penslad med ajvar relish är gott. Kolhydratkällorna är oftast fullkornspasta, fullkornsris, hel bulgur, hel dinkelvete, matkorn eller quinoa. Men äter jag sill eller rökt lax vill jag ha potatis till, och då äter jag potatis. Som sagt, jag utesluter egentligen ingenting. Fast jag äter inte sås, såser är generellt helt onödiga kaloribomber. I stället kan jag göra en ratatouille till, eller lägga dit en klick keso, eller tillsätta en tesked pesto till de kokta grönsakerna. Det finns många sätt att göra trist mat lite roligare. Lite hackade nötter blandat med rivet citronskal och citronsaft är gott till fisk. Frukt i salladen är gott.

Jag tänker på att försöka få i mig nyttiga livsmedel, de som är rika på omega 3, antioxidanter eller kostfibrer. Här finns en bra sida där man kan se vad olika livsmedel innehåller. Dessutom har jag fastnat för grönt te.

När man ska äta halva tallriken grönsaker går det åt mycket grönsaker. För att lösa detta har jag alltid ett flertal påsar med frysta grönsaker i frysen, och jag har alltid en jätteburk med treveckorssallad i kylen. Här har ni receptet på den, den är jättegod:

1/2 vitkålshuvud

4 stora morötter

Snitta vitkålen fint, riv morötterna grovt.

Gör en dressing på:

1 dl vatten

1 dl olja (jag brukar ta rapsolja)

1 dl vinäger (jag använder äppelcidervinäger)

1 tsk salt

1 tsk socker (1 msk i orginalreceptet, men jag försöker skära på sockret där jag kan)

ca 4 msk örtkryddor (brukar ta oregano och/eller basilika)

Koka upp detta och häll över grönsakerna. Blanda. Lägg i en jättestor burk eller flera små (med lock!). Om man har god köks- och handhygien ska salladen hålla sig i tre veckor, men min är alltid slut på mindre än en vecka, så jag vet inte säkert.

Det här är alltså maten jag äter, alla dagar utom lördagkvällar. Då får jag äta precis vad jag vill från och med middagen. Där finns alltså möjligheten att äta en god köttbit med sås och potatisgratäng och nybakt baguette för att sedan äta glass och godis i soffan. Utan dessa lördagkvällar kan jag med säkerhet säga att jag aldrig skulle ha klarat att hålla mig de andra sex dagarna i veckan.

Jag har inte jättemycket tid att träna. Det är minst fyra kilometer till närmaste gym och jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att jag aldrig skulle fara dit tillräckligt ofta med de förutsättningar jag har idag. För mig ska träning vara extremt lättillgänglig för att jag ska utföra den. Så jag köpte "träna en kvart om dagen" av Paolo Roberto och tränar en kvart några gånger i veckan. Och jag har blivit mycket starkare. Övningarna kräver inga redskap (fast jag brukar använda min yogamatta) och går att utföra hemma. Enda nackdelen är att jag skäms lite över att träna inför min käre make eftersom jag ser så löjlig ut när jag värmer upp och hoppar omkring i vardagsrummet.

Jag springer sedan i våras. Det är tidseffektivt, jag behöver bara byta om och gå ut genom dörren så börjar träningspasset. Det är sex minuters promenad till elljusspåret. Och så cyklar jag var jag än ska i stan. Till jobbet, när jag utför ärenden, när jag hämtar och lämnar dottern, när jag ska hälsa på folk osv.

På detta sätt brukar jag hinna röra på mig någonstans mellan fyra och fem timmar i veckan, vilket jag ser som godkänt.

Kort sagt har min filosofi hela tiden varit att endast göra förändringar som jag kan leva med resten av mitt liv. Jag ser inte det här som en tillfällig metod eller kur för att gå ner mina kilon, utan som en början på ett hälsosamt liv. Därför har jag inte gjort några ofantliga förändringar i min kost, jag har inte uteslutit kolhydrater eller fett eller kött. Jag äter allt och tänker på hur mycket i stället. Jag tränar inte heller vansinnigt mycket, utan tänker att det är bättre att jag tränar lite och ofta än mycket och sällan. Det är bättre att jag göra några armhävningar på golvet hemma än att jag inte styrketränar alls för att jag inte ids ta mig till gymmet.

Det här inlägget hade inte syfte att skryta. Det har till syfte att fungera som exempel på att kan jag så kan du också. Jag vägde nästan 88 kilo när jag började i januari. Nu väger jag strax under 70. Jag har inte spenderat många kronor på min viktminskning, jag har inte tagit en enda nutrillet och jag har inget gymkort. Det går ändå. Min metod är inte nödvändigtvis det som fungerar för dig, du måste så klart tänka över vilka förändringar du är villig att göra. Och jag tror att innerst inne vet du precis varför du väger mer än du borde, så då är det där du ska göra förändringen. Lycka till!

Mission accomplished!

I början av sommaren började jag jogga. Eftersom det var ungefär åtta år sedan sist tog jag det extremt lugnt i början, joggade och gick om vartannat och ökade löpsträckorna successivt tills jag någonstans i juli orkade ta mig runt 2,4 kilometersspåret utan att gå alls. Sedan dess har jag förbättrat min tid på den sträckan med ungefär två och en halv minut, och är så klart glad över det, men kände ändå att det var dags att ta det hela ett steg längre.

Min bästa vän Josefine har lagt in såväl belöningar som utmaningar för sig själv när hon nått olika viktmässiga delmål, såsom att springa upp till toppen av Bräntberget eller stå i plankan i två gånger två minuter. Jag vill också gärna ge mig själv en utmaning, och i brist på berg i närheten tänkte jag att jag kunde försöka springa dubbelt så långt som jag hittills gjort, alltså springa 2,4-spåret två gånger.

Idag var det således dags. Jag tog det extremt lugnt, takten var nästan löjeväckande långsam. Men jag tog mig runt, två varv, utan att gå ett enda steg. Det kändes fantastiskt. När jag skulle gå hem från elljusspåret efteråt kändes benen konstigt nog inte ens trötta.

Det här ska jag göra om.

Mopeden

Maken har köpt in en moped till familjen Björnström, så nu äger vi faktiskt ett motorfordon. Nämnda make hade en blå Puch Dakota när det begav sig och är därför van att framföra dessa saker, så han brummar obrytt omkring på Umeås gator.

Jag däremot har aldrig kört moped, inte en endaste gång i hela mitt trettioåriga liv. Jag kan faktiskt inte ens minnas att jag suttit på bönpallen medan någon annan körde. På den tiden var jag nämligen inte en av de tuffa tjejerna som gjorde sånt.

Det här inverkar menligt på min mopedkörning idag, det är tydligt. Jag borde ha lärt mig att köra när jag vara femton och orädd, inte nu när jag är trettio och bara kan tänka "om jag dör blir min dotter moderslös" när jag sätter mig på besten. Jag har blivit gammal och feg. Fast egentligen, vem fan lurar jag, jag har alltid varit feg. När jag var arton och skulle börja övningsköra med min far i familjens Mazda kom vi upp i sextio kilometer i timmen på Lulevägen, och jag nästan skrek av skräck, det gick ju så fort! Hur skulle jag någonsin kunna manövrera ett fordon på ett säkert sätt i sådana hastigheter?

Men det gick ju bra det med, jag lärde mig att köra och kontrollera en bil i dubbelt så hög hastighet så småningom, så varför skulle jag inte kunna lära mig att köra en moped i trettio knyck?

I går gick jag och maken ut till garaget för första moppelektionen. Jag fick på mig hjälmen och maken visade vad alla knapparna var och visade hur jag skulle hålla in bromsen och starta. Det första och mest uppenbara problemet visade sig vara att jag har så himla korta ben. Det var bara precis att jag nådde ner till marken med tårna, och det kändes definitivt inte betryggande. Maken var dock positiv och föreslog att jag skulle börja med att rullande backa ut ur garaget. Jag försökte, jag sköt ifrån med fötterna, men inget hände. "Släpp bromsen först", föreslog maken med ett roat leende i mungipan. Goddag yxskaft.

Jag lyckades att få ut mopeden ur garaget och efter väldigt många om och men fick jag den även uppställd åt rätt håll för att börja köra. "Då gasar du bara försiktigt", sade maken. Det gjorde jag. Mopeden sniglade framåt ett par meter. Jag skrek. "Lyft på fötterna", var makens nästa råd. "Finns inte på världskartan, tänkte jag. Mina fötter tår är just nu det enda som förhindrar hela det här ekipaget att välta". 

Jag gjorde några försök till och lyckades faktiskt köra ungefär femtio meter och till och med lyfta fötterna från marken under tiden. Rakt fram gick alltså bra. Men sen tog parkeringsplatsen slut och det var dags att svänga. Det gick inte alls. Det slutade med att maken svängde mopeden åt mig och så fick jag köra rakt fram igen tills jag vara tillbaka vid vår garageport. "Vad sakta du kör", skrattade maken. Han gick nästan lika fort som jag körde.


Maken, som varit så positiv och påstått att bara jag lärde mig vilken hand som skulle sköta gasen och vilken som skulle bromsa så skulle det gå bra, stod nu tyst en stund innan han sade "jag tror nog inte du ska ut i trafiken med den där riktigt än". Jag var helt enig med honom.

Men skam den som ger sig, idag ska jag ut och öva igen. 

Rätt så när som på 30 år, 6 månader, 12 dagar, 8 timmar och 39 minuter...

Dottern mäter saker med linjal och självklart ska jag också mätas. Hon tittar koncentrerat på linjalen och konstaterar tvärsäkert:

"Ja, du är sex minuter".

Snart, jag lovar...

Snart ska jag ta tag i det här med bloggandet. De utlovade inläggen om Danmarksresan ska komma upp och bilderna från kosläppet i juni ska ni också få se, för nu har vi äntligen fått in dem på en dator (om än inte på rätt dator, men det får vara så). Dessutom ska jag fortsätta lyssna på och recensera sommarpratarna, men just nu är det pausläge på det eftersom jag har fastnat i the Sopranos och kvällarna går åt till att plöja ett par avsnitt åt gången. Herrejävlar, vad bra det är!

Det är så roligt att ha missat något formidabelt bra i serieform och få gotta sig i det i efterhand, utan att behöva vänta på nästa avsnitt. Det gäller förstås annat än TV-serier också. Jag började till exempel läsa Harry Potter precis när sista boken släppts och kunde utan uppehåll läsa alla böckerna i tur och ordning utan uppehåll.

Det är så roligt att jag kan ta att jag är populärkulturmässigt efterbliven ett tag. Att vara sist med allt ska bli min grej, det är värt det.

Skor

En trevlig bieffekt av att ha semester är att man får så himla bra lön för att göra absolut ingenting. Jag älskar semesterlönetillägg över väldigt mycket annat här i världen. En del av denna rikedom som anlände på mitt konto idag har jag planerat att skänka till löplabbet i utbyte mot ett par riktigt bra löparskor. Nu får det kosta, för jag har fastnat i det här med att springa och jag vill inte få några förslitningsskador, tack. Ett par bra skor håller i 150-200 mil, alltså behöver jag inte köpa nya skor om ett par månader för att sulan spricker eller hälen fnasas upp eller annat som brukar hända de billiga skor jag köpt hittills.

Från mina föräldrar (och i förlängningen från farmor och farfar som endast klädde sina fötter i Ecco) har jag med mig att man ska ha bra på fötterna. Det är skillnad på bra och dåliga skor, och bra skor måste man tyvärr betala mycket pengar för. Tidigare har jag prioriterat kvantitet framför kvalitet vad gäller skor, men nu har jag börjat prioritera att lägga de där extra hundralapparna på kvalitetspjuck, eftersom det faktiskt påverkar hälsan (ålderstecken?). Bra skor skonar fötterna, knäna och ryggen. Och de håller längre.

Visst är det säkert sant även när det gäller kläder, att dyra kvalitetskläder håller längre. Men bra kläder är inte avgörande för hälsan som bra skor är, och eftersom jag inte har råd eller lust att lägga så mycket pengar på garderoben får det bli att prioritera. Så, skor it is.

Det var när dottern kom in i vårt liv som det här med skor blev viktigt för mig. Vi har haft begagnade kläder och galonbyxor utanpå overaller för att de inte varit 100% vattentäta, men vi har så långt vi kunnat strävat efter att köpa kvalitetsskor till henne, särskilt när det kommer till vinterskor. Följdaktligen har hon travat runt i Kavat-kängor på vintrarna och aldrig någonsin varit vare sig blöt eller kall om fötterna oavsett om det varit slask och vattenpölar eller 25 minusgrader. De skorna har knappt blivit slitna av hennes användande och kommer utan problem att hålla även för yngsta gudbarnet och dotterns (förhoppningsvis) blivande småsyskon. Och slår man ut kostnaden på tre barn blir det bara drygt 200 spänn per unge.

När jag såg hur bra skorna vi köpte till dottern var började jag syna min egen skokollektion. De skor jag har som har hållit är de som har kostat: mina docMartens har passerat tio år på skohyllan och är fortfarande hela. Mina birkenstocktofflor sitter som gjutna på foten. Schollsandalerna är fortfarande lika sköna som när jag köpte dem inför Turkietresan 1996. Men jag har aldrig lagt några större pengar på ett par träningsskor, och det är ju jättekonstigt, för det är ju vid träning som bra skor är mest nödvändigt. Hur har jag tänkt egentligen? Nej, i stället stod det ett par gympadojjor från Skokanonen som höll i en månad eller två innan de började spricka i sömmarna.

Nu har jag köpt bra streetskor att ha till vardags, och ska alltså investera i löparskor härnäst. Jag känner mig mycket vuxen och ansvarsfull.

Monster i soffan

Har just lekt en stund med dottern. Vi hade båda två en rosa/vitrandig strumpa på ena handen och en grön med dinosaurier på på den andra. Dottern förklarade att strumporna var monster och döpte dem till Monster, Lemmis, Duppik och Duppik (ja, de hade samma namn, fast en stund senare fick en av Duppikarna byta namn till Duggi för det blev så allmänt förvirrat).

Strumpmonstrerna gungade, hoppade studsmatta, gömde sig för isbjörnar och knackade på hos varandra i sina respektive hus under pläden. Sen var mina monster tvungna att gå hem och sova, eftersom jag skulle koka te. Då fick alla monstrerna åka skottkärra och sen var det visst en av strumporna (eller alla fyra) som misskötte sig, för nu sitter de allihop i fängelse borta i lekhörnan.

Att vara förälder är i sanning ofta en ganska surrealistisk upplevelse. Det är litegrann som jag tänker mig att det skulle vara att leva ihop med Tim Burton i huvudet på John Malkowich. Fast på ett bra sätt.

Hemkommen

Igår kom jag och dottern hem från semestern i Danmark. Maken stannade i Stockholm på vägen för att spela med bandet. Han ringde i förmiddags och var överlycklig över att Opeth varit där och bevittnat deras spelning.

Jag var inte lika lycklig när jag ställde mig på vågen i morse, semestern utan kostmässiga spärrar visade sitt resultat i form av en viktuppgång på nästan fyra kilo. Först ville jag bara gråta, men så insåg jag att det här inte kan vara en uppgång i fyra kilo rent fett. Ett kilo fett motsvarar 7.000 kalorier, och det är inte möjligt (hur mycket jag än har frossat) att jag har ätit mer än 20.000 kalorier än jag borde. Det måste snarare vara som min vän Josefine säger, att det handlar om att jag ätit mycket mer kolhydrater än jag brukar och därför bundit en massa vätska i kroppen (kolhydrater binder mycket vatten). Vätskan kommer att försvinna av sig själv när jag återgår till min vanliga kosthållning och min normala träningsmängd. Det hoppas jag i alla fall innerligt.

Jag ska berätta om vår semester så småningom, vi har gjort massor av roliga saker och det har varit en väldigt lyckad semester för alla parter. Men jag vill gärna ha med bilder i inläggen, och maken har datorn med alla bilderna på hos sig i Stockholm (det är nackdelen med flygreglerna för handbagage, jag kunde inte ta med mig både fotoväskan och datorväskan från Stockholm till Umeå). Så ni får helt enkelt ge er till tåls tills på söndag åtminstone. Då kommer maken och datorn hem igen och jag ska försöka författa ihop ett första inlägg.

Varmt!

Det är 25 grader varmt i skuggan, hur varmt det är i solen vill jag inte ens tänka på. Svetten ligger som en klibbig hinna över hela kroppen och jag har god lust att göra som min kloka dotter och kasta alla paltor till förmån för sval nakenhet.

I kväll sätter vi oss på nattåget och drar söderut med resmål Danmark. Vi ska hälsa på mina föräldrar, besöka Legoland och hinner med en sväng till Köpenhamn och Tivoli också innan vi sätter oss på flyget hem. Det ska bli riktigt skönt med en veckas semester någon annanstans än hemma. Hittills har jag och dottern varit ensamma, eftersom maken först jobbade på annan ort i åtta dagar och sedan jobbat hemma varenda dag. Han har inte varit ledig mer än några timmar per dag. Men nu ska han också vara ledig (han har ju inget större val, han får inte med sig mixerbordet i ryggsäcken).

Vad som däremot inte känns så himla kul är att det kommer att vara varmt och soligt hela tågresan ner. Hur många enochenhalvliters vattenflaskor vi än släpar med oss kommer det inte att bli någon behaglig upplevelse, känner jag på mig. Nej, ge mig ultimat resväder; tio grader varmt och lätt regn. Då känns det skönt att sitta inne i ett tåg och meditativt studera vattendropparnas mönster på fönstrets utsida.

Jag får klaga över värmen för jag gnällde inte ett dugg i vintras över kylan och snön. Dessutom tycker jag att det där bara är dumheter. Vad är det för fel med att vilja ha en behaglig temperatur? Bara för att man inte gillar den ena ytterligheten behöver det väl inte betyda att man måste gilla den andra? 

Och varför måste svenskar älska värme? Jag gör det inte. Jag har mycket hellre jättekallt än jättevarmt, kyla kan man klä sig mot, men värme, vad gör man då? När man inte har några kläder på sig kan man inte ta av sig mer, och är det fortfarande för varmt då så är det inte roligt någonstans. Jag sitter hellre i skuggan än i solen, jag tycker inte om att bli varm och att svettas av någon annan anledning än ett skönt träningspass gillar jag inte alls.

Jag får skit för det här ganska ofta. På jobbet tycker de jag är konstig som hellre sitter inne och läser än sitter ute i jeans och T-shirt i stekande sol på en vindstilla innergård i flera timmar. Men jag står på mig. Det är i alla fall inte jag som riskerar malignt melanom, tänker jag glatt för mig själv och njuter av svalkan.

Sommarpratare

Varje år har jag intentionen att lyssna på så många sommarpratare som möjligt. Förra året lyssnade jag på ungefär ett och ett halvt program. Ungefär så brukar det sluta varje år.

I år har jag dock tagit mig i kragen. Jag lyssnar som en galning via SR:s lyssningsarkiv. Dessa program har jag tagit mig igenom hittills:

Babak Najafi - filmregissör med rötterna i Iran. Han berättade om sin resa från förortsunge till prisbelönt regissör. Det var en intressant, tänkvärd och fin berättelse. Bortsett från hiphopen gillade jag hans musik också.

Pär Johansson - grundare av Glada Hudik-teatern, en teaterensemble som "består av utvecklingsstörda och normalstörda" för att använda hans egna ord. Hans program var väldigt bra. Jag har sett honom tala om sin verksamhet tidigare och vissa saker har jag hört honom berätta förut, men det var ändå roligt att höra.

Per Holknekt - grundare och delägare i klädmärket Odd Molly och före detta Big Brother-deltagare. Jag hade faktiskt ingen aning om att han var "Big Brother-Per". Hans berättelse var också ganska färgstark och kul att lyssna på, men det var för mycket hardcore i hans musikval (han är gammal skejtare).

Rolf Ekéus - diplomat. Han utlovade hemligheter från FN:s inre kretsar och insidersnack från underrättelsetjänster. Det lät ju intressant, men det var tyvärr för lite av den varan och för mycket namedropping av kultpersonligheter i New York med epitet som "våra vänner", "våra bridgekamrater" och "vår granne". Spelade mycket klassiskt, mycket Wagner, och en del jazz.

Eva Gabrielsson - är egentligen arkitekt, men det pratade hon inte så väldigt mycket om. Mer talade hon om det hon är mer känd som - nämligen att hon i trettio år var Stieg Larssons sambo. Hon berättade om hur det gick till när han började skriva Milleniumböckerna och om hur hon mådde efter hans död och om hur absurd hon tycker sambolagen är.

Ulf Malmros - regissör. Berättade mycket om vad som inspirerade honom till att bli regissör. Kul att höra hur det gick till på Strixredaktionen under tidigt nittiotal. Och så berättade han om sin cancer.

Mats Sundin - hockeyspelare. Förvånansvärt kul att lyssna på. Berättade om hur det gick till när han till slut bytte klubb från Toronto till Vancouver och hur det var när han gjorde sin sista match. Bra musik. Plus för att han talade väl om Tornedalen.

Dessutom har jag gjort ett tappert försök att lyssna på Annicka Sörenstam, men hon var inte speciellt behaglig att höra på, det var så tydligt att hon läste innantill så jag stängde av. Nu är det Eva Dahlgrens tur.