Existentiella frågor

Två barn, fyra och fem år gamla, pratar om vad som hänt med det ena barnets hund när den dog.

- De begravde honom och sen hamnade han i himlen.
- Nä-ä.
- Jo, när nån dör då gräver man ner dem.

De kontemplerar detta faktum en stund.

- Och då kommer de till himlen, fortsätter flickan vars hund är död tvärsäkert.
- Men det går ju inte.
- Jo.
- Har du sett det?
- Nä. Han är så långt uppe, så han syns inte.

Avrådan

Den här sommaren har jag faktiskt lyssnat på varenda sommarprogram i P1 som sänts. Många är intressanta, vissa är mest mysiga och det är oftast trevlig lyssning i lurarna under en kvällspromenad.

Jag vill dock utfärda ett par varningar. Lyssna inte på Freddie Wadlings program. Du kommer att bli tokig. Det låter som om han inte bara saknar manus, han saknar stödord, han saknar röd tråd. Det är mest "eh" och "ööh" och "höhö"-anden när han tycker att han själv är skojig. Det är bara det att det är han inte.

Lyssna inte heller på Ulf Brunnberg. Han försöker provocera så mycket han kan och det blir oerhört tröttsamt redan efter fem minuter. Han svingar vilt mot än miljörörelsen, än feminismen. Han säger att hans program inte ska handla om honom själv men sedan halkar han ändå in på "jag och Gösta, ni vet" (Ekman, så klart). Namedroppingen urartar totalt, med klimax i tacktalet mot slutet.
Lite komiskt blir det ändå att höra Ulf beskriva sin snäva världsbild när han berättar om när han besökte Moskva för några år sedan och förvånades över att de "har ju allting där, jag såg inte en enda traktor".

Det värsta var ändå när han med illa dold förtjusning över sin egen genialitet föreslog att något mediebolag borde starta en "male-channel", en tv-kanal för män. Enbart. Gissa vilka program Ulf Brunnberg tyckte skulle spegla exklusivt manliga intressen? Jo, så klart, citat: "boxning, kampsport, motorsport. Vetenskapsprogram, historieprogram. Racing, båt, bilar, motorcyklar".

Alltså, män gillar sport och motorer. Och vetenskap. Och historia. Och sen inte så mycket mer. Han specificerar för säkerhets skull att det inte skulle få förekomma inredning, mat eller samlevnad på hans manskanal. För sånt är män inte intresserade av. Och kvinnor gillar alltså inte vetenskap och historia. Jag antar att jag är man.

Bra inställning

I helgen ska jag och maken åka till Göteborg, hälsa på gamla vänner, gå på stan och se Big 4 på Ullevi. Dottern ska inte med, hon ska vara hos sin gudmor. Vi satt och pratade med henne om det, försökte förbereda henne lite.

Jag och mitt modershjärta är så klart rädd att hon ska vara ledsen och sakna oss men jag har en känsla av att mina rädslor är ogrundade.

Jag: - Jag kommer att sakna dig när vi är i Göteborg. Det tror jag säkert att din pappa också kommer att göra.
Maken: - Ja, det kommer jag att göra.
Dottern: - Men jag kommer att ha roligt!

Slutpraktiserat

Jo, praktiken gick bra, kan jag meddela eftersom jag legat på latsidan och inte bloggat om det än.
Jag fick se en fotledsoperation och en akut fasciotomi på en lårmuskel. Och jag blev så bra på att ta venprov att min sista patient sade "det kändes nästan inte alls". Jag har gett subkutan injektion och tagit bort agraffer och dragit drän. Och satt kateter och klarat det på första försöket.

Mina handledare tyckte jag skulle börja jobba på avdelningen, vilket måste vara det ultimata betyget och jag blev oerhört lycklig över att läsa det i deras slutbedömning.

Jag tyckte - precis som jag förutspådde - att det här med operationer, that's the shit! Nu kan jag bara inte bestämma mig för om jag vill bli anestesisköterska eller operationssjuksköterska. Men det känns som ett riktigt I-landsbeslut som dessutom ligger långt fram än.

Två och ett halvt års slit för ett papper

Det här, närmare bestämt.


Jag är alltså äntligen klar med undersköterskestudierna, även på pappret.
Givetvis gick det inte helt friktionsfritt att få hem betygen eftersom det trots allt är Viva komvux i Umeå vi snackar om; världsmästare i undermålig administration. De hade skickat betygen till fel adress så de hamnat någonstans i grannområdet. Som tur är bor vi i Röbäck där folk är snälla även mot främlingar, och betygen hittade till vår postlåda ändå. I en plastpåse, kan jag tillägga, eftersom det regnat idag och den anonyme, ställföreträdande brevbäraren förstod att så viktiga papper inte mår särskilt bra av väta. Tack för det!

Ack, den unga kärleken

Som nämnt är dottern sedan en tid förtjust i sin killkompis A. Nu tänker hon ta nästa steg och delge honom vetskap om sina ömma känslor. Och hon har full koll på vad som händer då.

- Jag ska berätta för A att jag är kär i honom. Och då blir det dags för en puss.

Livets mysterium

Hade ett samtal med dottern som på bara några meningar rörde sig från ung kärlek till bajs. Helt normalt när man är fyra år. För att ni ska få en inblick i hur det gick till ska jag försöka återge meningsutbytet.

- Jag är kär i A. (A är dotterns ett år äldre killkompis som hälsade på oss idag tillsammans med sin lillebror).
- Ja, jag har ju förstått det. Tänk om ni blir tillsammans och får barn när ni blir vuxna. Då blir hans föräldrar farmor och farfar och jag och Ronnie blir mormor och morfar.
- Ja, och då blir jag mamma och A blir pappa.
- Ja. Vad konstigt att tänka sig.
- Då får jag ett barn i magen.
- Ja, det får du om du blir mamma.
- Men... Hur kommer barnet ut?

Här flög ett antal tankar genom huvudet på mig. Jag är för att säga som det är men vill samtidigt inte säga något som låter skrämmande. Bestämde mig dock på en mikrosekund för att vara ärlig.

- Genom snippan.
- Hahahahahahahaha! Näääää! Vad tokigt!
- Det är sant.

Vid det här laget skrattar dottern hysteriskt.

- Hahahaha! Tänk om jag hade kommit ut genom rumpan, då hade jag varit en bajskorv! Hahaha! En bajsbebis! Hahahahahahaha!

Undrar när hon kommer ur den här fasen där allt - precis allt - kan associeras till bajs?

Sådan mor, sådan dotter

Dottern: "Jag måste skriva en lista".

Jag blev så stolt att jag nästan fick en tår i ögonvrån.

Nördcravings

Ja, det är supertöntigt, men om jag hade jättemycket pengar (så mycket att jag hade problem att göra av med dem) skulle jag köpa en sån här (attans att den är slutsåld). 199 dollar, det är väl inte så farligt mycket för en grej som bara ska stå där? Fast jag skulle ännu hellre vilja ha en sån här. Den är ju fantastisk, som ett dockskåp. Man får till och med se rum som inte är med i filmen.

Jag inser att det är tur att jag inte är mångmiljonär. Jag skulle bli en excentrisk tant som skulle omge mig med konstiga prylar och jag skulle inte kunna ta mig fram för alla böcker och filmer jag skulle äga. Och på kvällarna skulle jag sitta och leka med mitt Bag-end-dockskåp och mina små lord-of-the-rings-actionfigures. Tur jag är relativt lågavlönad så jag har möjlighet att fungera socialt trots mina mer eller mindre obskyra intressen.

PS. Snart kommer miniatyr-Rivendell också. Komplett med nio torn, sjuttiofem småsmåsmå träd, åttio trappor och 2350 pyttesmå tegelstenar. Den ryktas ta upp ganska mycket plats. Excentrisk tant kanske inte är så dumt ändå, tror jag måste köpa en trisslott.

Börjar bli varm i kläderna...

Sjätte dagen på ortopeden är över. Nu börjar jag så smått veta i vilka skåp allt finns, hur rutinerna ser ut och i stort sett få kläm på saker och ting. Det känns bra att våga ta egna initiativ, att själv kunna gå på larm och inte behöva vara som en liten svans på handledaren. Jag tyckte det var jättejobbigt de första dagarna när jag inte kunde jobba självständigt, jag är så van att vara bra på det jag gör och kunna ta egna beslut. Men nu känns det bättre.

Idag har jag fått skriva journalanteckningar, och jag har lyckats mäta residualurin med bladder-scan och lyckades "redan" på tredje försöket hitta rätt med ultraljudsmojängen.

I morgon ska jag få lägga upp arbetet och kommendera min handledare. Vi får se hur det avlöper. Hon sade i alla fall att hon tycker att jag är duktig och att hon är glad att hon fick mig som elev, och det känns så klart väldigt bra.

Överlag gillar jag att vara på sjukhuset. Jag har aldrig tyckt att sjukhus är obehagliga ställen, och särskilt inte nu. Det är faktiskt rent av så att jag tycker det är riktigt härligt att parkera cykeln i morgonsolen 06.30 och vandra in i det där stora, vita bygget på morgnarna. Jag gillar att gå i korridorerna och jag gillar mina arbetskläder och jag gillar att komma in på avdelningen. Jag skulle lätt kunna jobba på sjukhuset, det kan jag säga redan nu. 

Jag är positivt överraskad över stämningen bland personalen också. Jag har hört mycket om hierarkin mellan personalkategorierna, att läkarna skulle vara snorkiga och sjuksköterskorna ännu snorkigare, men jag tycker inte alls det är så, i alla fall inte på min avdelning. Uskorna och sköterskorna jobbar tillsammans jättebra och där är det inga konstigheter. Läkarna är öppna och välkomnande till och med mot usk-elever som jag. Ingen fråga är dum och de förklarar gärna saker och ting.

Det enda jag hittills blivit besviken över är att jag inte får följa med på operation i morgon. Jag hade siktat in mig på att följa med på en borttagning av tumör i en höft, men det skulle visst bli en heldagshistoria och det där med att stå och se på när de gräver bort tumörvävnad var visst för magstarkt för en studerande som första ingrepp att observera, de tyckte jag skulle följa med på en knäoperation eller liknande första gången i stället. Jag hade emellertid väldigt gärna sett på utgrävning av tumörvävnad, så det kommer förhoppningsvis fler chanser.