I morse blev jag i alla fall glad åt att se någon sorts balans i eländet. Den "supercoola" (dotterns egna beskrivning) starwars-X-wingen hade landat på Askungens häststall.
Best of both worlds?
torsdag 16 februari 2012
Både och
Dottern befinner sig i den allra fruktansvärdaste, ryschpyschigaste, gulligulligaste prinsessåldern som finns. Hon älskar rosa och glitter. Jag ser på med fasa.
I morse blev jag i alla fall glad åt att se någon sorts balans i eländet. Den "supercoola" (dotterns egna beskrivning) starwars-X-wingen hade landat på Askungens häststall.
Best of both worlds?
I morse blev jag i alla fall glad åt att se någon sorts balans i eländet. Den "supercoola" (dotterns egna beskrivning) starwars-X-wingen hade landat på Askungens häststall.
Best of both worlds?
fredag 10 februari 2012
Lugn
Idag är första dagen på min långa ledighet. Jag har på ett sätt inte riktigt förstått att jag inte ska tillbaka till jobbet på mer än ett år och på ett annat sätt har jag det. I alla fall känner jag en stor, stor skillnad i humör och mående. Maken sade "du är mycket gladare" och det är absolut sant. Jag är gladare, lugnare.
Nu först förstår jag hur stressande det har varit att inte veta om jag skulle få ledigt, att känna att jobbet var en ohållbar situation. Jag har säkerligen varit en pest att vara i närheten av de senaste veckorna. Mest gnällt och surat, både på jobbet och hemma, varit lättirriterad och lättstressad som få. Nu känner jag bara ett stort lugn inombords. Visst, det gör fortfarande ont och jag mår inte prima fysiskt, men psykiskt är det som att vända på en hand att jämföra läget idag med det för en vecka sedan.
Nu är jag på väg in i förberedelse-mode i stället. Vill bygga bo (skruva spjälsäng, vika kläder i stl 56, ordna skötbord), träna andning och avslappning och tänka framåt på det som komma skall. Det kanske låter konstigt, men jag njuter av att tänka mer på det som kommer i stället för att sitta fast i nuet.
Dessutom känns det väldigt värdefullt att få extra mycket tid för dottern innan lillasyster anländer. Det här är vår sista chans på länge att ha så här mycket tid på tu man hand. Jag kan lägga all min energi på min familj - de som faktiskt betyder mest - i stället för att bittert konstatera att jobbet tar allt och min familj får ta till tacka med en Anne som inte orkar någonting.
Nu först förstår jag hur stressande det har varit att inte veta om jag skulle få ledigt, att känna att jobbet var en ohållbar situation. Jag har säkerligen varit en pest att vara i närheten av de senaste veckorna. Mest gnällt och surat, både på jobbet och hemma, varit lättirriterad och lättstressad som få. Nu känner jag bara ett stort lugn inombords. Visst, det gör fortfarande ont och jag mår inte prima fysiskt, men psykiskt är det som att vända på en hand att jämföra läget idag med det för en vecka sedan.
Nu är jag på väg in i förberedelse-mode i stället. Vill bygga bo (skruva spjälsäng, vika kläder i stl 56, ordna skötbord), träna andning och avslappning och tänka framåt på det som komma skall. Det kanske låter konstigt, men jag njuter av att tänka mer på det som kommer i stället för att sitta fast i nuet.
Dessutom känns det väldigt värdefullt att få extra mycket tid för dottern innan lillasyster anländer. Det här är vår sista chans på länge att ha så här mycket tid på tu man hand. Jag kan lägga all min energi på min familj - de som faktiskt betyder mest - i stället för att bittert konstatera att jobbet tar allt och min familj får ta till tacka med en Anne som inte orkar någonting.
onsdag 8 februari 2012
Bifall
Försäkringskassan har beviljat mig graviditetspenning och därmed jobbar jag mitt sista pass i morgon! Det känns alldeles underbart. Jag har varit orolig och vänt och vridit på vad jag skulle ta mig till om jag skulle få avslag.
Att fortsätta jobba skulle inte vara möjligt, det blir tyngre för varje dag och det har varit rejält jobbigt i flera veckor redan. Jag hade kanske kunnat bli sjukskriven för foglossningen, men har hört tillräckligt många skräckhistorier om hur F-kassan ger automatiskt avslag till gravida med besvär eftersom "graviditet inte är någon sjukdom" för att tveka. Sista alternativet hade varit att börja ta ut föräldrapenning, men vem vill ta ut dagar från två månader före förlossningen? Varje dag tagen innan barnet är fött är ju en dag mindre med barnet, och vi vill vara hemma med vårt barn så länge vi kan.
Att säga att jag är glad och lättad är alltså dagens underdrift. Nu ska jag vila och ladda för förlossningen!
Att fortsätta jobba skulle inte vara möjligt, det blir tyngre för varje dag och det har varit rejält jobbigt i flera veckor redan. Jag hade kanske kunnat bli sjukskriven för foglossningen, men har hört tillräckligt många skräckhistorier om hur F-kassan ger automatiskt avslag till gravida med besvär eftersom "graviditet inte är någon sjukdom" för att tveka. Sista alternativet hade varit att börja ta ut föräldrapenning, men vem vill ta ut dagar från två månader före förlossningen? Varje dag tagen innan barnet är fött är ju en dag mindre med barnet, och vi vill vara hemma med vårt barn så länge vi kan.
Att säga att jag är glad och lättad är alltså dagens underdrift. Nu ska jag vila och ladda för förlossningen!
tisdag 7 februari 2012
Håll tummarna!
Min handläggare på Försäkringskassan ringde faktiskt i morse. Trevlig kvinna med göteborgsdialekt vilket omedvetet gjorde mig mer välvilligt inställd till henne än om hon talat exempelvis stockholmska (vilken oerhörd fördel göteborgarna har där).
Hon kollade att det inte saknades några dokument eller underskrifter och lovade att ta itu med mitt ärende inom ett par dagar. På fredag är det alltså dags att ringa igen. Håll tummarna för mig.
Hon kollade att det inte saknades några dokument eller underskrifter och lovade att ta itu med mitt ärende inom ett par dagar. På fredag är det alltså dags att ringa igen. Håll tummarna för mig.
måndag 6 februari 2012
Tack, kära mor!
Idag är bäckenet värre än vanligt, misstänker att det kan ha något att göra med att jag jobbat tjugotvå timmar i helg. Oavsett orsak känns det i alla fall som om mitt bäcken gnisslar tänder - för att försöka förklara känslan - för varje steg jag tar om steget ifråga är längre än fem centimeter.
Maken ska så klart jobba hela kvällen (eftersom vi alltid har så fantastisk tajming vad gäller sånt här) så jag är ensam. Vilken oerhörd tur att min mamma bor nära och kunde gå och handla åt oss. Hon har även badat dottern, fixat kvällsfika och nattat henne.
Vad har jag gjort? Legat så stilla jag kan. Förhoppningsvis kan jag jobba i morgon.
Ringde förresten och frågade försäkringskassan om de tagit något beslut om min graviditetspenning ännu. Det hade de så klart inte, men tjejen på kundcenter var jättetrevlig och sade att hon skulle ordna så min handläggare ringer upp mig. Jag muttrade att det gör väl ingen skillnad, men hon antydde att eftersom det är så kort tid kvar till det datum jag ansökt från och med (på lördag) brukar de försöka snabba på ärendet en smula. Jag hoppas hon talade sanning, fast min cyniska sida tänker att det beror på att de just nu kör kundundersökningar kring bemötandet vid kundcenter...
Maken ska så klart jobba hela kvällen (eftersom vi alltid har så fantastisk tajming vad gäller sånt här) så jag är ensam. Vilken oerhörd tur att min mamma bor nära och kunde gå och handla åt oss. Hon har även badat dottern, fixat kvällsfika och nattat henne.
Vad har jag gjort? Legat så stilla jag kan. Förhoppningsvis kan jag jobba i morgon.
Ringde förresten och frågade försäkringskassan om de tagit något beslut om min graviditetspenning ännu. Det hade de så klart inte, men tjejen på kundcenter var jättetrevlig och sade att hon skulle ordna så min handläggare ringer upp mig. Jag muttrade att det gör väl ingen skillnad, men hon antydde att eftersom det är så kort tid kvar till det datum jag ansökt från och med (på lördag) brukar de försöka snabba på ärendet en smula. Jag hoppas hon talade sanning, fast min cyniska sida tänker att det beror på att de just nu kör kundundersökningar kring bemötandet vid kundcenter...
fredag 3 februari 2012
Kyla
Idag bet det i kinderna, termometern visade -23. Dottern fick låna min kashmirhalsduk och tyckte det var roligt att se ut som en tjuv/cowboy.
Rapport
Barnmorskebesök idag och allt är bra. Blodsocker bra, Hb uppe på 134 så nu slipper jag ta fler järntabletter, blodtryck bra, kissprov bra. SF-måttet följer sin kurva. Har fått alla nödvändiga papper som ska med till förlossningen och ska fylla i förlossningsplanen.
Bebisen ligger med huvudet nedåt, fortfarande rörlig men barnmorskan tror inte att hon vänder sig mer nu. Skönt.
Vikten faktiskt 100 g mindre än för två veckor sedan trots dubbla födelsedagar (dvs massiva tårtintag mitt i veckan). Tror fortfarande att jag genom att följa dietistens kostplan skulle gå ner i vikt om jag inte fuskade då och då.
Dottern fick följa med till barnmorskan och hon fick både känna på bebisfot och sköta on/off-knappen på dopplern så hon var nöjd. Hon har dessutom gått på raid i leksaksaffären för sina födelsedagspengar, så hon tyckte redan vid tvåtiden att "det här har varit en underbar dag!".
Ingenting hörs från försäkringskassan angående graviditetspenning. Jag ringer dit med jämna mellanrum och frågar efter hur det går med mitt ärende eftersom jag upptäckt att de är sällsynt långsamma att skicka ut sina besked. Beslutet om min nya SGI var fattat 24/1 men jag fick inte brev om det förrän 1/2. En dag var postgång och två dagar helg, men det återstår ändå fyra dagar brevhantering på kassan. Antar att det tar en dag att skriva ut pappret, en dag att lägga det i kuvertet, en dag att försluta det och en att lägga det i postlådan. Det går inte heller att se om beslut fattats på fk:s "mina sidor", vilket är märkligt i detta moderna tidevarv. Alltså ringer jag kassan i tid och otid. Vill ju veta, planera, meddela min chef i tid.
Bebisen ligger med huvudet nedåt, fortfarande rörlig men barnmorskan tror inte att hon vänder sig mer nu. Skönt.
Vikten faktiskt 100 g mindre än för två veckor sedan trots dubbla födelsedagar (dvs massiva tårtintag mitt i veckan). Tror fortfarande att jag genom att följa dietistens kostplan skulle gå ner i vikt om jag inte fuskade då och då.
Dottern fick följa med till barnmorskan och hon fick både känna på bebisfot och sköta on/off-knappen på dopplern så hon var nöjd. Hon har dessutom gått på raid i leksaksaffären för sina födelsedagspengar, så hon tyckte redan vid tvåtiden att "det här har varit en underbar dag!".
Ingenting hörs från försäkringskassan angående graviditetspenning. Jag ringer dit med jämna mellanrum och frågar efter hur det går med mitt ärende eftersom jag upptäckt att de är sällsynt långsamma att skicka ut sina besked. Beslutet om min nya SGI var fattat 24/1 men jag fick inte brev om det förrän 1/2. En dag var postgång och två dagar helg, men det återstår ändå fyra dagar brevhantering på kassan. Antar att det tar en dag att skriva ut pappret, en dag att lägga det i kuvertet, en dag att försluta det och en att lägga det i postlådan. Det går inte heller att se om beslut fattats på fk:s "mina sidor", vilket är märkligt i detta moderna tidevarv. Alltså ringer jag kassan i tid och otid. Vill ju veta, planera, meddela min chef i tid.
söndag 22 januari 2012
Fånge i min egen kropp
Jag har endast vid ett tillfälle tidigare i mitt liv känt mig så här begränsad av min egen kropp och det var när jag stukade foten kraftigt i tolvårsåldern och gick med kryckor i fyra veckor. Det är verkligen en högst oangenäm känsla att inte kunna använda sin kropp som man önskar.
Att böja sig framåt gör ont, att gå gör ont (för att inte tala om trappor, det tar mig en minut att komma upp för den lilla trappa vi har här hemma), att ligga på sidan gör ont men att ligga på rygg är inte heller någon höjdare för barnet börjar trycka på vena cava. Sitta på huk känns inte bra, gå ner på knä är urjobbigt. Det är kort sagt så mycket som gör så ont att det inte går.
Men jag vill samtidigt så gärna. Jag vill göra saker, jag vill klara saker. Jag vill att det enda som begränsar mig ska vara min egen lathet, för den kan jag ta tag i och köra över med jävlar anamma och pliktkänsla. Kunna men inte vilja är en sak. Att vilja men inte kunna är däremot något jag har svårt att förlika mig med.
Att böja sig framåt gör ont, att gå gör ont (för att inte tala om trappor, det tar mig en minut att komma upp för den lilla trappa vi har här hemma), att ligga på sidan gör ont men att ligga på rygg är inte heller någon höjdare för barnet börjar trycka på vena cava. Sitta på huk känns inte bra, gå ner på knä är urjobbigt. Det är kort sagt så mycket som gör så ont att det inte går.
Men jag vill samtidigt så gärna. Jag vill göra saker, jag vill klara saker. Jag vill att det enda som begränsar mig ska vara min egen lathet, för den kan jag ta tag i och köra över med jävlar anamma och pliktkänsla. Kunna men inte vilja är en sak. Att vilja men inte kunna är däremot något jag har svårt att förlika mig med.
fredag 20 januari 2012
#Drev68
Somnade i soffan i eftermiddags. När jag vaknade och tryckte på mobilen för att se om jag missat något visade det sig att Aftonbladet hunnit skicka ut hela två "Breaking news-meddelanden". Ett om att Socialdemokraterna strax skulle ha presskonferens på sitt högkvarter på Sveavägen 68. Äntligen skulle alla campande journalister som häckat där i två dagar och i brist på talföra sossar tvingats intervjua varandra få något att rapportera om, på riktigt. Nästa meddelande var "Juholt stannar kvar som partiledare". Jag var tvungen att le för mig själv. Jag kunde riktigt se framför mig hur Sveriges samlade kår av politiska reportrar drog en besviken suck. Jag dristar mig till och med till att tro att Lena Mellin på Aftonbladet suckade högst av alla, hon var i alla fall tvungen att tala ut om sin besvikelse efteråt.
Nej, det hade misslyckats att dreva bort Håkan Juholt för andra gången, så journalisterna var så klart besvikna.
Min fråga är när Sverige blev upp-och-ned-vända världen? I andra länder protesterar befolkningen i stora skaror mot regeringar och antingen slår makthavarna tillbaka hårt eller så tvingas de avgå. Media rapporterar om vad folket och makthavarna gör.
I Sverige protesterar en klick journalister mot en ledare för ett parti som inte ens sitter i regeringen, och rapporterar om vad de själva gör. Under tiden undgår regeringen både granskning och protester. Mycket märkligt.
Nej, det hade misslyckats att dreva bort Håkan Juholt för andra gången, så journalisterna var så klart besvikna.
Min fråga är när Sverige blev upp-och-ned-vända världen? I andra länder protesterar befolkningen i stora skaror mot regeringar och antingen slår makthavarna tillbaka hårt eller så tvingas de avgå. Media rapporterar om vad folket och makthavarna gör.
I Sverige protesterar en klick journalister mot en ledare för ett parti som inte ens sitter i regeringen, och rapporterar om vad de själva gör. Under tiden undgår regeringen både granskning och protester. Mycket märkligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)