Dottern har valt sida

Brolle eller Joakim Cans? Jag kan inte bestämma mig.
Emma däremot, shejkar loss hejvilt i soffan när Brolles kör stämmer upp i första låten.


Brolle är dotterns favorit

Uppdatering: Det är dött lopp. Emma dansar lika mycket till Team Cans.

Älsklingslåt

Den här låten har jag älskat sedan den kom för fjorton år sedan (fjorton??? När blev jag så gammal?).

Pretenders - Stand by you

Det var begravning i Arboga igår

Utan tv-kameror, storbildsskärmar och journalister begravdes Max och Saga i Arboga igår, står det i Aftonbladet. Jag läser att det var en ljus och fin ceremoni med mycket musik i närvaro av de närmaste. När familjen tog farväl spelades musiken från Bröderna Lejonhjärta.
Det är då det brister för mig.



Läs mer:
Så blir Max och Sagas minnesstund
Barnen hyllas med egen låt

Det gör ont när tandkött brister...

Jag tycker småbarnsföräldrar har en benägenhet att överdriva det här med tänder. Nej, fel, även före detta småbarnsföräldrar gör det.
När Emma var två månader dreglade hon en hel del. Makens mormor fick höra talas om detta och var övertygad om att Emma höll på att få sin första tand. När det fem månader senare kom en tand var hon inte sen med att påpeka att hon hade kunnat förutspå det.

Innan vi fick barn fick vi - liksom alla andra blivande föräldrar - höra en förfärlig massa skräckhistorier kring det här med att ha barn. Många av dem var tandrelaterade. Vi skulle få ett helvete varje gång en tand kikade fram, Emma skulle skrika konstant i dagar, hon skulle få diarré och feber, varken äta eller sova. Grannarna skulle bli galna, vi skulle bli galna.

Jag vet inte om vi är lyckligt lottade med ett barn vars tänder slinker fram ganska obemärkt. Framtänderna uppe var en smula besvärliga, men annars har vi inte märkt något förrän tanden varit framme. Inte ens stora kindtänder har bjudit på någon utmaning. Förrän i går, det vill säga.

Emma var omöjlig att söva i går kväll, hon bara gnällde och grinade. Klockan ett kulminerade det med gallskrik och tårar. Vi kom på att spana in i munnen, och mycket riktigt, där satt den, boven i dramat, en kindtand uppe till höger.
Maken hämtade kylda bitringar och alvedon, men det varade till närmare två innan vi sov alla tre.

I dag är Emma dock fullt återställd, hon slog upp sina stora blå och började pladdra klockan nio. Jag kände mig däremot mer död än levande. Men man ska väl skatta sig lycklig som slapp diarré och feber.

Doves modeller retuscherade?

I dagens Aftonbladet står att en retuscherare har gått ut med att han har retuscherat bilderna på Doves "naturliga" modeller.

Det kanske han har gjort. Det är mycket möjligt. Men jag har faktiskt svårt att uppröras om så skulle vara fallet. Faktum är att tjejerna i reklamen - retuscherade eller ej - ser bra mycket naturligare ut än den genomsnittliga reklamtjejen. Har det trollats bort ett par finnar, lite gropar i låren eller bristningar här och där (för kilona verkar ju ha fått sitta kvar) så tycker inte jag att det är så stor sak.

Hur som helst - här kan ni jämföra själva. Första bilden är den som används i reklamen, som det nu hävdas är retuscherad. Den andra föreställer tjejerna poserande framför samma bild. Jag tycker de ser lika snygga ut på båda, vad tycker ni?

En pojke blev det...

Nu har våra vänner Danne och Frida fått sin lilla bebis. En pojke blev det, de fick komma hem från BB idag och alla mår bra. Grattis önskar vi!

Tänkvärt av Kadhammar

Peter Kadhammar skriver i dagens Aftonbladet en artikel där han jämför SVT:s beslut att visa Englas begravning i morgon med deras beslut att inte visa Fadime Sahindals för sex år sedan (TV4 gjorde det däremot).

Det förvånar mig att ingen väckt den parallellen förrän nu. Fallen är fullt jämförbara i fråga om medial uppmärksamhet och engagemang hos landets befolkning. Men SVT valde alltså att inte sända den gången.

Kadhammar försöker sig på en förklaring. Kanske är det så att skillnaden mellan de två tragedierna är att Fadimes död sågs som ett uttryck för ett kullturellt mönster, en symbol för hedersrelaterat våld, medan Englas död ses som ett isolerat dåd av en sjuk person.

Men, är det inte just ett strukturellt problem debatten kring vad som hände Engla har handlat om? Jag har hört otaliga människor säga "inte ens i en lite byhåla är barnen säkra längre...". Englas död har blivit en symbol för den allt otryggare värld vi lever i.
På sätt och vis ett uttryck för samma sak som Fadimes död var. Att samhället inte har resurser att hjälpa alla och därför finns det galningar som får härja fritt, vilket i vissa fall förr eller senare leder till en tragedi.

De må vara friska nog att sitta i fängelse (är den rättspsykiatriska utredningen av Anders Eklund klar?) men jag anser att man behöver hjälp om man rövar bort och mördar en tioåring, och man behöver hjälp om man känner en sådan press att behålla familjens heder att man skjuter sin egen dotter.

Ja, jag menar att man kan se Englas död som ett uttryck för ett mönster. En symbolhändelse. Men det får mig inte att ändra min uppfattning kring begravningen, jag anser fortfarande att det är fel. Englas mormor har reagerat och skrivit ett debattinlägg där hon anklagar kritiker av begravningen för att vara känslokalla. Hon ser det som personlig kritik av familjen.
Detta får mig att ännu starkare känna att det är helt fel att sända begravningen. Familjen kan inte se det objektivt, de kan inte skilja mellan sin personliga sorg och offentlighetens. Jag menar absolut inte att vara elak mot familjen, men de är i chock och då saknar man ofta perspektiv.

Det spelar ingen roll om Engla är en symbol eller vad hon i så fall är en symbol för. Hon var fortfarande en vanlig, underbar liten tjej. Hennes död är lika tragisk som alla barns. Hennes familjs sorg är enorm precis som alla föräldrars som mist ett barn. Låt henne få vara barnet, det älskade, saknade barnet som sörjs av dem som stod henne nära.
Jag tänker inte titta i morgon, jag tänker lämna Englas familj i fred.

Veckans topp fem: innan jag dör vill jag...

Denna veckas topp fem (läs här om du undrar vad det är för något) handlar om de där drömmarna vi har, de där sakerna vi vill uppleva. Någon gång.
Kort sagt: Fem saker du vill vara med om innan du dör.
Om du väljer att delta, lämna en länk till ditt inlägg i kommentarsfältet nedan som vanligt.

Här är mitt bidrag:

- Resa till Nya Zeeland. Jag har velat besöka det landet sedan jag var tretton år. Min önskan blev ännu starkare efter att ha sett den fantastiska naturen i sagan om ringen-filmerna.
Jag skulle vilja starta i Wellington och sedan hyra en bil och köra ner för sydön. I ungefär en månad. Hoppa världens högsta bungyjump utanför Queenstown.

- Fånga en lax. Jag gillar att fiska, så det är min fiskedröm. Den behöver inte vara jättestor. Fast ganska.

- Se Paul McCartney och Rolling Stones live. De må ha blivit coverband på sig själva, men det skulle vara så häftigt att se dessa musikaliska storheter på riktigt. Förresten är det rätt märkligt att Keith Richards har överlevt två beatlar. Vem fan trodde det för trettio år sedan?

- Bestiga Kebnekaise. Jag har inga intentioner att ta mig upp på några högre toppar, men det hade varit roligt att ha varit uppe på åtminstone ett berg, och då passar Kebne bra.

- Hitta en plats på jorden. Gärna ett hus, där vi trivs, där vi kan bo jättejättelänge. Där alla familjemedlemmar har det bra.

Heja Mischa!

Jag har ingen speciell åsikt om Mischa Barton som person. Jag såg inte OC och det enda jag vet om henne är det jag läst i skvallertidningar. Jag har förstått att hon har gjort en hel del dumheter, som man med rätta kan kritisera henne för. Att ta droger och köra bil påverkad är olagligt.

Däremot är det fullt lagligt att ha celluliter, fast man skulle kunna tro att det inte var så med tanke på reaktionerna på en strandklädd Barton med synliga gropar i låren. Nu säger Mischa ifrån, alla har celluliter och varför ska hon må dåligt över sina?

Jag tycker inte heller hon ska må dåligt. Hon, liksom alla vi andra kvinnor, förväntas leva upp till ett sjukt ideal. Mischa är en söt tjej, men hon ska alltså få skit för att hon inte är perfekt. Är det rimligt på något sätt?

Jag som kan datorer...

Svärföräldrarna har skaffat laptop, men de har inget trådlöst internet. Så jag fick en idé och lade fram den för maken:
- Men du, de kan väl få våran reuter, vi använder ju inte den.
- Reuter?
- Ja?
- Våran rOUter, menar du?