Jag och familjen D

När jag var barn brukade vi besöka familjen D. Pappa D och min pappa delade yrke och det ledde till att han och hans fru blev goda vänner med mina föräldrar. Dessutom hade vi det gemensamt att båda våra familjer var inflyttade från andra länder, de från Tyskland och vi från Danmark. Både min mamma och Mamma D var hemmafruar.
Kort sagt har vi mycket gemensamt. Det är till och med så att jag och deras yngste son samt min pappa och Mamma D delar födelsedagar. Yngste sonen D är exakt fem år äldre än mig.

Jag växte upp långt från min släkt. Jag saknar kusiner och har bara en morbror, med vilken jag knappt haft någon kontakt. Men jag hade familjen D, och de fyllde på något vis ut det tomrummet. Deras barn har varit lite som mina äldre kusiner för mig. Mamman och pappan som äldre släktingar, som brydde sig om mig och intresserade sig för mig och mitt liv.
Jag har ärvt cyklar, skidor och skridskor av deras barn. Mamman har stickat min barndoms favoritmössa. De var med på mitt dop och min konfirmation men tyvärr inte på mitt bröllop.

Den yngste sonen var min idol. Jag tyckte han var så rolig, så häftig. Han kunde saker jag inte kunde, han visade mig hur man spelar datorspel och biljard, jag fick prova hans snowboard, han hittade alltid de bästa gömställena när vi lekte kurragömma.

Det var en bit att köra till familjen D, de bodde i en annan by några mil bort. Jag kände mig alltid lika förväntansfull på väg dit. Kände mig varm i magen när jag fick syn på deras gula hus. Jag minns exakt hur det lät när vi gick uppför trappan i trapphuset, hur det liksom gnisslade i plastmattan som klädde trappstegen.
Pappa D öppnade alltid dörren, det hälsades hjärtligt. De andra familjemedlemmarna bildade välkomstkommité i hallen innanför. Vi skakade alltid hand, men det kändes aldrig formellt.

Mamman lagade (och lagar säkert än idag) supergod mat från scratch. Vi började alltid våra besök med att samlas kring deras jättestora matsalsbord som dignade av mat, och så åt vi tills vi nästan sprack.
Pappa D satt vid ena bordsänden, Mamma D vid den andra. Jag och mina föräldrar på den ena sidan, de tre barnen på den andra. Alltid på samma platser. Det var tryggt och vant.
Det haglade skämt och roliga anekdoter, vi skrattade mycket och högt. Det dracks aldrig en droppe alkohol hos familjen D, har jag kommit på i efterhand. Men det var likafullt en uppsluppen stämning varje gång.

Efter maten satt vi i soffgruppen i grön plysch en stund. Vardagsrummet hos familjen D såg alltid likadant ut. Möblerna var alltid de samma, så även gardinerna, tavlorna och lamporna. Det möblerades aldrig om, bortsett från att biljardbordet ibland stod framme och ibland inte. På jul hade de en jättestor gran och massor av tyska julprydnader i trä.

Vartefter kvällen gick spred vi ut oss i huset. Jag och yngstingen lekte i hans rum. De äldre syskonen gjorde sitt bästa för att undgå våra vilda upptåg. Mammorna hamnade oftast i djupa samtal kvinnor emellan vid köksbordet. Papporna satt i Pappa D:s kontor och diskuterade jobb blandat med djupsinnigheter.

Vi åkte sällan hem från familjen D före midnatt. Jag brukade bli så trött att jag nästan somnade innan det var dags att klä på sig och ta adjö. När det var dags att åka samlades alla i hallen igen. Om avskedet drog ut på tiden kunde jag ge allihop en kram till för säkerhets skull.
Pappa D följde oss oftast ut vintertid för att kontrollera att bilen startade som den skulle. Det sista vi såg när vi körde iväg var honom där han stod och vinkade i sin toppluva utanför det gula huset.

På vägen hem somnade jag alltid i bilen och min pappa fick bära in mig när vi kom hem.

Jag saknar familjen D. De är viktiga människor för mig. Det som är så speciellt med dem är att de är hela familjens vänner. Inte min pappas eller min mammas eller mina i första hand.
Jag och maken har goda vänner, mycket goda. Men de är antingen mina eller makens. Vi har knappt några gemensamma vänner och ännu färre som har familj där vi kan umgås på det sättet som vi och familjen D gjorde.
Jag vill ha en egen familjen D. En familj där vi alla trivs och är vänner med varandra. Inte bara vänner så att vi kan umgås utan att ha tråkigt, utan riktiga vänner. Vänner man kan prata med. Där barnen tycker om att leka med varandra och inte känner sig hoptvingade av föräldrarna.
En egen familjen D vill jag ha. Jag hoppas vi hittar en så småningom.