Vårt BF är på påskafton. Hoppas verkligen inte att vårt barn bestämmer sig för att tillhöra de fyra procent som faktiskt föds på den beräknade dagen, för i så fall är det ju upplagt för katastrof. Bemanningen på förlossningen är reducerad eftersom barnmorskorna tagit ut sin flex och åkt till fjällen, och hur lätt är det att få tag i en taxi till exempel klockan 23.00 på påskafton när alla andra är på väg till krogen?
fredag 30 september 2011
Tiderna förändras
Förra gången jag var gravid var jag tjugosex, jag hann precis fylla tjugosju en vecka innan dottern anlände. Då fanns ingen oro, jag struntade totalt i att oroa mig för missfall, att något skulle gå snett eller att barnet skulle vara sjukt.
Den här gången har jag i stället inte gjort annat än oroa mig. Jag är trettioett och kommer att hinna fylla trettiotvå innan barnet kommer. Jag vet att det inte är någon anmärkningsvärt hög ålder att få barn, särskilt inte idag, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig gammal. Jag har varit jätteorolig för att få missfall, och jag kände en sådan oro för att det skulle vara något fel att vi till slut valde att själva bekosta ett KUB-test där man mäter sannolikhet för vissa vanliga kromosomförändringar.
Testet gav som tur var ett mycket gott resultat: av kvinnor som är i min ålder, har exakt de nivåer av tillväxthormon jag har i blodet och ett foster med exakt så bred (smal) nackspalt som barnet i min mage är det 1 av 10119 som får ett barn med kromosomförändringar. Det är alltså en försvinnande liten risk och nu har jag släppt oron helt och hållet. Det är mycket skönt.
Jag har hunnit vara till barnmorskan två gånger, och har insett att mycket har hunnit ändras i mödrahälsovårdens rutiner sedan jag var gravid senast. Inför det första besöket skulle både jag och maken fylla i var sitt tjockt kompendium med frågor om alla möjliga aspekter av vår hälsa. Sist minns jag att barnmorskan frågade i förbifarten om vi hade vissa ärftliga sjukdomar i släkten och jag fick redogöra för mina alkoholvanor. Nu skulle jag (och maken) svara på allt från hur ofta vi använder tandtråd till om vi har tillgång till barnvakt om vi blir sjuka.
Även om det kändes som ett mindre jobb att svara och skatta och fundera på allt så välkomnar jag att landstinget lägger ner mer jobb på att kartlägga blivande föräldrars hälsa och framför allt att de kommit på att pappans livsstil också spelar en stor roll. Till exempel hjälper det ju föga att mamman är helnykterist om pappan är en våldsam alkoholist.
Jag är väldigt nöjd med vår barnmorska, hon är lätt att prata med och jag känner stort förtroende för henne. Maken sade spontant "vilken tur att vi fick henne" efter första besöket.
Alla prover som tagits hittills har varit bra, jag har precis som förra gången ett fantastiskt blodvärde (även om det senaste gången hade sjunkit från 150 till 140). Mitt BMI är högre än när jag nådde målvikten för snart ett år sedan efter en sommar med sämre karaktär, men inte så högt att jag måste göra en sockerbelastning som förra gången. Jag vägde trots allt nio kilo mindre i utgångsvikt den här gången.
Lite besviken blev jag dock när barnmorskan berättade att nästa besök inte kommer att äga rum förrän om ungefär tio veckor, efter ultraljudet. Tydligen har det kommit nya riktlinjer kring användande av doppler för att lyssna på hjärtljud, det ska helst inte göras under första halvan av graviditeten så vi får ge oss till tåls. Men vi har ju redan varit på ultraljud i samband med KUB-testet så det känns inte så hemskt att behöva vänta på dessa konkreta livstecken.
Den här gången har jag i stället inte gjort annat än oroa mig. Jag är trettioett och kommer att hinna fylla trettiotvå innan barnet kommer. Jag vet att det inte är någon anmärkningsvärt hög ålder att få barn, särskilt inte idag, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig gammal. Jag har varit jätteorolig för att få missfall, och jag kände en sådan oro för att det skulle vara något fel att vi till slut valde att själva bekosta ett KUB-test där man mäter sannolikhet för vissa vanliga kromosomförändringar.
Testet gav som tur var ett mycket gott resultat: av kvinnor som är i min ålder, har exakt de nivåer av tillväxthormon jag har i blodet och ett foster med exakt så bred (smal) nackspalt som barnet i min mage är det 1 av 10119 som får ett barn med kromosomförändringar. Det är alltså en försvinnande liten risk och nu har jag släppt oron helt och hållet. Det är mycket skönt.
Jag har hunnit vara till barnmorskan två gånger, och har insett att mycket har hunnit ändras i mödrahälsovårdens rutiner sedan jag var gravid senast. Inför det första besöket skulle både jag och maken fylla i var sitt tjockt kompendium med frågor om alla möjliga aspekter av vår hälsa. Sist minns jag att barnmorskan frågade i förbifarten om vi hade vissa ärftliga sjukdomar i släkten och jag fick redogöra för mina alkoholvanor. Nu skulle jag (och maken) svara på allt från hur ofta vi använder tandtråd till om vi har tillgång till barnvakt om vi blir sjuka.
Även om det kändes som ett mindre jobb att svara och skatta och fundera på allt så välkomnar jag att landstinget lägger ner mer jobb på att kartlägga blivande föräldrars hälsa och framför allt att de kommit på att pappans livsstil också spelar en stor roll. Till exempel hjälper det ju föga att mamman är helnykterist om pappan är en våldsam alkoholist.
Jag är väldigt nöjd med vår barnmorska, hon är lätt att prata med och jag känner stort förtroende för henne. Maken sade spontant "vilken tur att vi fick henne" efter första besöket.
Alla prover som tagits hittills har varit bra, jag har precis som förra gången ett fantastiskt blodvärde (även om det senaste gången hade sjunkit från 150 till 140). Mitt BMI är högre än när jag nådde målvikten för snart ett år sedan efter en sommar med sämre karaktär, men inte så högt att jag måste göra en sockerbelastning som förra gången. Jag vägde trots allt nio kilo mindre i utgångsvikt den här gången.
Lite besviken blev jag dock när barnmorskan berättade att nästa besök inte kommer att äga rum förrän om ungefär tio veckor, efter ultraljudet. Tydligen har det kommit nya riktlinjer kring användande av doppler för att lyssna på hjärtljud, det ska helst inte göras under första halvan av graviditeten så vi får ge oss till tåls. Men vi har ju redan varit på ultraljud i samband med KUB-testet så det känns inte så hemskt att behöva vänta på dessa konkreta livstecken.
torsdag 29 september 2011
Låt mig presentera!
Det här är det senaste tillskottet i familjen Björnström. Hon/han är tolv veckor gammal, lite drygt, och huserar än så länge hyfsat obemärkt i min mage.
Den här lilla varelsen är också en kraftigt bidragande orsak till att det varit skralt med inlägg här på bloggen på sistone. Dels har jag mått så illa att jag inte ens orkat tänka tanken, dels har allt jag velat skriva om varit graviditetsrelaterat. Och det gick inte så bra ihop med att jag ville hålla det hemligt för det stora internetet de första tre, kritiska månaderna.
Nu mår jag däremot mycket bättre, första trimestern är över och ni kommer nog att plågas med en del graviditetsrelaterade bloggposter från och med nu.
onsdag 7 september 2011
Hjälp!
På barnkanalen spelar de "Electric" med Layla K. Dottern studsar upp och ned och säger "jag tycker om den här musiken".
Vad har jag gjort för gruvligt fel i mitt föräldraskap? Vad?
Vad har jag gjort för gruvligt fel i mitt föräldraskap? Vad?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)