In memoriam

Idag dog min farmor. Min bedstemor (det mysigare danska ordet för farmor/mormor). Hon var den sista av mina mor- och farföräldrar som försvann från oss. Men egentligen försvann hon i själen för flera år sedan när demensen sakta men säkert tog hennes personlighet ifrån henne. Jag träffade henne senast för tre år sedan och då insåg jag att min bedstemor var så gott som borta redan.

Jag känner mig ledsen över att jag förutom den gången för tre år sedan inte träffat henne överhuvudtaget sedan 1998. Det var för länge. Jag var ung och insåg inte att alla de jag älskar är dödliga och ville inte kännas vid att jag skulle ta chansen medan jag hade den. Men det går inte att göra om på nu.

Mina minnen av min bedstemor är många och spretiga och härrör allihop från min barndom. 
 
Bedstemor som... 
...alltid hade på sig kjolar och blusar som hon sytt själv. 
...stod i det lilla beredningsköket i huset på Grønskiftet 23 och kokade världens godaste varma choklad. 
...lät mig leka med hennes pyttesmå miniatyrgrytor och små virkade dockor men bestämt förbjöd mig att leka med de fina dockorna i vitrinskåpet. 
...lärde mig brodera, sy lapptäcken, knyppla, sticka, virka.
...förklarade hur man får kaktusar att blomma och stolt visade fram sin orkidésamling.
...satt mitt emot bedstefar vid köksbordet och läste Berlingske en söndagmorgon.
...tog en inbrottstjuv på bar gärning och sprang efter honom och höll fast honom i foten när han försökte fly genom häcken tills han släppte väskan med stöldgodset.
...lärde mig att om man går ensam på en väg och är jätterädd ska man stampa hårt med fötterna och ropa "här kommer jag och mina tio starka bröder!".
...tog med mig till hörnet där jag ramlade och stukade foten och sade till mig att spotta på den förrädiska plattan jag snubblat på.
...köpte och sparade ett paket bindor i en byrålåda ifall jag skulle vara där när jag fick min första mens. Det var jag inte, men jag är tacksam för omtanken.
...sydde en jättefin, röd manchesterklänning till mig när jag var sju år.
...hatade nyårsafton och fyrverkerier för att det påminde henne om tyskarnas skott under ockupationen. Och hon lät oss aldrig glömma att alla problem är bagateller jämfört med vad som hände under andra världskriget. Vilket i och för sig är sant.
...läste och läste och läste. Gick kvällskurser och lärde sig franska och italienska. Hon lade en stor ära i att vara allmänbildad. Den genen delar jag med henne.
...som hade tusen fascinerande berättelser som hon vägrade berätta. Och dem får jag aldrig höra. Det är det som smärtar mest.

Men vad ska jag med Vampire-Bill till...

...när jag har världens bästa make?

I förrgår när jag kom hem väntade en överraskning, mer visste jag inte. Det första som hände när jag kom innanför dörren var att jag noterade att det var välstädat och fullt med stearinljus och mysfaktor. Så fick jag en badrock i handen och ett förslag om att gå upp och ta ett bad och värma mig efter den kalla cykelturen hem från kvällspasset på jobbet.

Ett varmt bad i skenet av ännu fler stearinljus senare kom jag ner och där väntade ost, kex och ett glas rött. Där satt vi och myste, men vi är ju som vi är, så det var ingen romcom eller snyftare på TV, nä, vi kollade Mythbusters. Och det var superromantiskt.

So Honey, I owe you one.

Arvsanlag

Dottern har en intressant ögonfärg. Hon har inte fått mina melerade rakt av, men ej heller makens blå. Hon har någon form av mellanting. Lustigt hur det kan bli med gener.

Nedan ser ni mitt öga överst, sen makens och under dem dotterns. Lägg märke till att hon har mer gult än maken. (Bilderna är klickbara)

Min dotters tokiga far

Min man har en kvalite som gör honom underbar som förälder. Han är helt enkelt bäst i världen på att busa med sitt barn. Det bästa är att han verkar ha lika roligt som hon. När jag ska busa blir det helt enkelt inte riktigt på samma sätt, jag kan så klart kittlas och skratta, men jag kan inte göra det med samma inlevelse som maken.

Nyss förvandlades han mitt i korvstekningen till en jätteapa som hoppade omkring och frustade och kliade sig under armhålorna och utstötte gälla "UH-UH-UH". Självklart till dotterns enorma förtjusning. Med jämna mellanrum anföll han dottern med kittelattacker så hon föll ihop av skratt. Det kommer så naturligt för honom, och det kan jag känna mig avundsjuk på.

Å andra sidan kan jag läsa hur många böcker som helst, med inlevelse och teatraliska effekter. Det är jag bäst på.

Kamp om bästa läget

Det pågår en kamp i vårt hem. Jag sitter i ena soffan och beskådar hur maken och dottern slåss om den andra.

Det började med att maken lade sig i soffan, gottade in sig i filten och lade huvudet på den mjuka kudden. När dottern fick se detta sprang hon genast fram och slet med förorättad min bort filten från sin stackars far som desperat försökte hålla fast den.

När maken gick på toaletten passade dottern på. När han kom tillbaka var det hon som gottat ner sig under filten. Maken föreslog att de två kunde dela på soffan och ligga och mysa tillsammans, men dottern gav honom kalla handen. "Nä", sade hon, och ytterligare diskussion var meningslös.

När dottern gick passade maken på att återta sin plats. Detta skapade ett oerhört missnöje hos dottern som när hon återkom slet i filten ivrigare än någonsin samtidigt som hon indignerat pekade på soffan och skanderade "MIN MYSA".

Hennes kära far fick använda all sin list, men nu råder det fred.

Familjelyckan hotad?

Maken och dottern badar badkar.

Maken: Ajajaj! Inte sparka där! Då kommer du aldrig få några syskon!

Dottern kvittrar av skratt och plaskar vidare.

Kruxet med barnomsorgen

Idag ringde jag och rekade lite angående möjligheterna för att hitta barnomsorgsplats till dottern på Röbäck. Jag ringde till rektorn och frågade hur det ser ut, om det är lätt eller svårt att få plats. Hennes svar: stört omöjligt. Möjligtvis kommer det att finnas platser hösten 2010.

Nåväl, vi har sökt familjedaghem på Röbäck i första hand i alla fall, och i andra och tredje hand sökte vi Böleäng och Östteg, som i alla fall ligger på väg till jobbet, om än en bit bort. Jag hoppas verkligen det går vägen, för vi kommer av naturliga skäl inte att kunna nyttja vår nuvarande placering på Ersboda när vi flyttat. Det finns inte på kartan att vi cyklar en mil enkel väg för att lämna dottern, och än mindre sitta en timme på bussen till vintern.

Om vi inte får plats direkt när vi flyttar på något av områdena får vi vackert vänta, vi har ju ändå turen att maken förlägger sin arbetstid som han vill, så det får gå ett tag. I morgon ska jag ringa placeringsassistenten och fråga hur det ser ut.

Må hajarna vila i frid

En flicka jag känner är väldigt ledsen just nu.

En man jag känner kommer inte att säga något men i hemlighet bli rätt glad när han kommer hem och upptäcker vad som har hänt.

Han är ju rätt söt ändå...

Maken har hittat på ett nytt partytrick. Nej, det är inte min man som sitter framför ett absurt högt legotorn, klossarna står verkligen på hans huvud. Det var dessutom hans idé att det skulle förevigas.

Notera hans koncentrerade min.

Familjen Björnström goes Svensson

I kväll är vi så Svensson att det nästan är otäckt. Vi började med att fara till COOP forum och där inhandla tacos. Redan där scorade vi oerhörda svensson-poäng. Det kändes som om det var vi och hälften av alla Umeås barnfamiljer som trängdes runt tacohyllan och diskussionerna gick höga kring om vi skulle köpa Chunky salsa eller Rio grande medium hot sauce.
Under tiden jag och dottern väntade i kassan sprang maken över på bolaget och köpte den obligatoriska fredags-Carlsberg-Hofen som herr och fru Svensson... eh, Björnström ska inmundiga när dottern gått och lagt sig.

Sedan begav vi oss till Godishuset där andra hälften av Umeås barnfamiljer höll till. Efter inköp av stora mängder lösgodis (gottedag idag!) cyklade vi hem. Det var väl det enda icke-Svensson-aktiga, att vi cyklade och inte tryckte in oss själva och alla påsar i bilen. Lika bra det, jag hade inte velat vistas i bil på COOP forums parkering en sen fredagseftermiddag.

Nu har vi ätit våra tacos och nu stundar tittning av semifinalen i hockeyn. Sverige mot Kanada. Maken laddar genom att spela samma match på PS3 mot någon kanadick, och om det är något att gå efter så går det åt helvete, för maken förlorade just på straffar. Vi hoppas på ett bättre resultat i verkligheten.

Kunde vara vi.

Min man rockstjärnan

I fredags insåg jag åter igen varför min man är den bästa, snyggaste och häftigaste mannen i världen.

Manligt och kvinnligt

Makarna Björnström hade just en diskussion kring windows operativsystem. Frun gillar windows xp och har motvilligt gått med på att vista installerades på den gemensamma laptopen. Maken gillar vista.

Frun: - Men varför? Det är buggigt, det är ologiskt, det tar jättemycket resurser i anspråk...
Maken: - Jag gillar det. Det är snyggt.
Frun: - Snyggt? Det är alltså utseendet som har störst betydelse för dig, inte hur det funkar???
Maken: - Ja. Jag är man, jag gillar när det är snyggt. Du är kvinna, du gillar när saker fungerar.
Frun: - Du, jag tror du slog huvudet på spiken...

Long time, no see

Nu är jag tillbaka från julens radioskugga. Jag har förstås haft alla möjligheter i världen att vistas på internätet, men har faktiskt valt bort det till fördel för att umgås med min familj, som i all kompletthet har funnits under vårt tak de senaste dagarna.
Och det har varit så skönt.

När jag precis hade flyttat hemifrån och åren som följde på det tyckte jag det var mycket skönt att ha mina föräldrar på avstånd. Jag fick i lugn och ro grundlägga mitt eget liv och formge min egen tillvaro, egna vanor, traditioner och värderingar. Men nu när jag känner att jag har ett liv som är mitt skulle jag gärna ha dem en aning närmare.

Mina föräldrar bor i Danmark, sedan vi fick dottern som agerar morföräldermagnet syns vi som regel fyra gånger per år. Och det känns som om det är alldeles för lite.
Jag vill inte bo granne med dem, men de skulle gärna få finnas på bekvämt avstånd. Kanske på ett annat område här i stan? De pratar om att flytta upp när de går i pension, men det är långt dit. Åtminstone sex år, kanske till och med nio.

Jag förstår skälen till varför det blivit så här, jag är född ur en nomadisk släkt där folk som regel aldrig dött på samma plats som de föddes, men när vi är tillsammans som vi varit under dessa dagar märker jag hur hel det får mig att känna mig.
Att ha dem man älskar mest hos sig samtidigt är en ynnest.

En trött men nöjd liten tjej (och far)

Idag var maken och dottern med hela dagmammegruppen på Leos lekland.
Dottern har badat bollbad, åkt rutschkanor, hoppat i hoppborg, cyklat på trehjuling, spelat innebandy, krupit i tunnlar och skrattat konstant under tiden. Hon är helt slut.

Maken har följt med henne. Han har fått bollar i huvudet, åkt rutschkanor, hoppat i hoppborg, styrt trehjulingar, spelat innebandy, krupit i tunnlar och gått framåtböjd hela dagen i en klätterställning stor som en fotbollsplan. Han är lika slut han.

Gräsänka

Maken har åkt till Stockholm. Anledningarna är två, dels ser han Slipknot och Machine Head idag, dels ska han fira sin brors födelsedag i morgon. Födelsedagsbarnet har bestämt att de ska dra på krogen, och nu kanske en fru borde känna ett hugg av oro. Maken på krogen i främmande stad...

Men icke Fru Björnström, för hennes svåger är homosexuell och därför råkar hon veta att hennes make kommer att dras med på gayklubb i morgon. Finns det ändå anledning till oro för makens trohetsstatus är det något han lyckats dölja väl för mig i över elva år...

Höstminnen

För ett par månader sedan var hela familjen ute på cykeltur, syftet var att ta fina höstbilder. Några bilder hamnade aldrig på bloggen, så det tänkte jag råda bot på nu. (Klicka på bilderna för större versioner)

Sol och bad

I går var familjen på Umelagun och badade. Dottern tyckte det var hur kul som helst att skvimpa runt i sin "simstol", och jag och maken tyckte också det var rätt skönt (fast maken var lite badkruka först).
För övrigt var det en riktig självförtroendeboost: Klientelet bestod till 99% av barnfamiljer och därmed var antalet supersmala bikinibrudar som går omkring och drar in magen minimalt. I stället kryllade det av hängbröst, sladdriga magar och överflödskilon.
Det var så skönt. Helt klart värt pengarna bara för det.

Pappas pekbok

Dottern älskar pekböcker. Både jag och maken läser dem gärna med henne, men efterhand blir det lite enformigt. Därför tyckte maken det var väldigt skoj när dottern hittade en pekbok i hans smak:

Maken och dottern läser Clasohlson-katalogen

Tack för besöket!

Nu har vi vinkat av mina föräldrar som har varit på besök sedan i söndags kväll. Det har varit väldigt trevligt, både att träffa dem (vi har inte setts sedan februari) och att få lite avlastning med dottern.

Tyvärr har nämnda dotter inte varit på topp under veckan så jag och maken kom oss inte iväg på bio som vi hade tänkt. Två dagar hade hon feber, och en kväll fick vi vårt livs förskräckelse när lite kräk fastnade i halsen och hon inte fick luft. Vi hann ringa 112, men det kom i gång av sig själv och det blev en färd i ambulans utan blåljus och sirener till akuten, där vi sedan spenderade hela natten.
Tycker det räcker med nätter från hell nu, tack.

Hur som helst, tack mor och far för besöket, Ni är välkomna åter!

Heja Åsa Brolin!

I Aftonbladets artikelserie om stressade småbarnsföräldrar intervjuas idag Åsa Brolin. Hon och hennes man har bestämt sig för att stressa av i stället, för att få en lugn och skön tillvaro med sitt barn. Jag tycker det är på tiden att även sådana exempel lyfts fram.

Åsa och hennes man jobbar halvtid och har gått ner i "levnadsstandard" (för så uttrycks det ju ofta i mitt tycke helt felaktigt när man lever på mindre pengar) för att få mer tid och slippa stressa. De upplever att omgivningen provoceras av att de inte känner sig stressade, att de vägrar renovera och kan skrota runt en hel dag.

Jag försöker så långt det är möjligt att leva ett liv som Åsas. Jag jobbar frivilligt halvtid (vilket ingen människa verkar kunna förstå) och jag upplever mig inte alls som stressad. När dottern var späd vägrade jag "mammagrupper" och babyaktiviteter. De enda fasta tiderna vi hade var kontrollerna på BVC. Det var jätteskönt.
Men när jag berättade att jag vilade i stället för att diska så sa folk "åh, om jag ändå hade kunnat göra det, vad klok du är" som om jag hade uppfunnit glödlampan. Det är väl bara att lägga sig ner och låta tröttheten göra resten?

Igår pratades det om svenska folkets svagare köpkraft. Det utmålades som en katastrof. Folket har blivit fattigt och har inte råd med sina lån. Sen sade den ekonomiska experten att familjerna kanske måste göra avkall på annat för att ha råd att bo kvar, t.ex. kanske bara åka på en semesterresa i stället för två per år.
Jag höll på att sätta i halsen. Vad förväntar sig folk egentligen? Är det den nya definitionen av fattigdom? Att bara ha råd att åka till Grekland en gång? Mycket ska man höra.

Jag börjar förstå att folk stressar ihjäl sig om de ska ha råd med fin villa som dessutom ska renoveras till oigenkännlighet i enlighet med inredningsprogrammen på TV, och sedan åka till Kreta på sommaren och Thailand på vintern. Men kom inte och klaga i så fall, ni har banne mig valt det själva.