onsdag 31 mars 2010

Skärtorsdag

Jag tycker att det borde gå ut någon slags nationell riktlinje vad gäller öppettider på skärtorsdagen. Som det är nu är det ju totalt förvirrat. Dagmamman jobbar som vanligt, på skolan är det nog inte så många lärare närvarande på eftermiddagen (fick jag höra), vissa affärer har öppet som vanligt, andra stänger tidigare...

Bestäm er. Antingen är skärtorsdagen att räkna som del i påskledigheten eller så är den inte det. Antingen är det öppet, halvdag eller stängt. Men det kan väl för Guds skull vara likadant överallt?!

Makens släkt driver mig till vansinne

Ibland får dottern presenter från släktingar i form av leksaker som låter mycket, milt sagt. De har efterhand blivit många till antalet och snart kan man knappt titta på lekhörnan eller stampa lite för hårt i golvet i närheten av den för att det ska gnägga, tuta och spela en trudilutt. Följande djävulskap (i kronologisk ordning) har smugit sig in i vårt hem:

- En plastmojäng som spelar olika melodier om man petar lite på en av de åtta knapparna som sitter lite varstans på saken. Går inte att lägga i leksakslådan eftersom den i kontakt med andra leksaker skulle spela konstant tills batterierna tar slut.

- En annan plastmojäng med åtta knappar som vid tryck frambringar rätt orealistiska djurläten. Går inte heller att ha i leksakslådan. Saknar off-knapp.

- Käpphäst som ger ifrån sig galoppljud och vilda gnäggningar när man trycker på en viss punkt på vänstra örat. Den älskar dottern väldigt mycket, dessutom sätter den inte igång att gnägga i tid och otid, så den kan jag leva med.

- Mus som dansar och spelar musik om man trycker på armen. Den kör en rätt lång show. Batterierna är dock så gott som slut, så nu orkar den bara med första halvan av programmet innan den lägger av mitt i ett danssteg.

- Idag anlände så en till synes oskyldig åsna. Jag anade oråd direkt när jag kände en hård, fyrkantig låda i dess innanmäte. Mycket riktigt, något hände när man tryckte igång den med den alltför lättillgängliga on-knappen. Den rullar fram och tillbaka på golvet och skrattar. Den skrattar något alldeles förfärligt ska jag tala om. Inte slutar den heller, förrän man trycker knappen i off-läge igen. Vilket min dotter inte gör. Dessutom låter det nästan som att åsnan gråter alldeles hysteriskt, om man lyssnar ordentligt. Vad är det för barnleksak? En åsna som skriker och gråter och vrider sig i plågor på golvet i all evighet. Dottern försökte trösta den, tog upp den i famnen och strök den och sade "såja, såja, det är bra nu".

Alla de här presenterna kommer från makens sida av släkten. Kan jag ana en konspiration, med syfte att försvaga och slutligen bryta ned mitt psyke? För jag är hundra procent säker, sådana här presenter ger man inte till någon av pur godhet.

Påskönskningar

Dottern har förstått att något stort händer på lördag. Något stort och äggformat, närmare bestämt. Vi pratar påskägg.

Först var hon lycklig bara över tanken att få äga ett sånt där pappägg fullt med godis som låg i en korg på ICA redan förra veckan. Fint, tänkte vi, vi köper ett pappägg med blandad godiskompott, färdigt och klart. Men så började dotra komma med mer specifika önskemål, nu vill hon ha ett grönt ägg och dessutom ska det vara åtminstone lite lakrits i ägget. Vi får väl se vad vi hittar, helt enkelt.

Som tur är kommer mina föräldrar upp på fredag, och min mamma ska innan det på påskäggsshopping i Danmark där de tagit det här med påskägg ett steg längre. Där finns både fantasifulla chokladkreationer och silverägg och icke-ätliga designerägg i kunglig porslin. Så min mor kan säkert hitta ett grönt ägg, det är ju en ganska beskedlig önskan i sammanhanget.



lördag 27 mars 2010

Jag har inga problem med att betala skatt

Den senaste tiden har jag fört diskussioner med ett flertal personer som fört fram åsikten att de helst betalar så lite skatt som möjligt. De har alla varit av åsikten att staten snor deras pengar och att de minsann borde få behålla dem själva. Det är de ju så klart i sin fulla rätt att tycka. Skattefuska får de däremot inte göra, det är faktiskt lika fult som att bidragsfuska, i alla fall i min bok. Men sin åsikt måste alla så klart ha full rätt till.

Jag vet inte, jag kan inte hålla med. Jag har ett jobb, jag betalar skatt, jag betalar moms på i stort sett allt jag köper och jag inser ju att jag skulle ha betydligt mer pengar om jag inte gjorde det. Ändå ser jag inte mitt skattebetalande som ett problem, jag är helt ärligt inte det minsta bitter över att jag inte får ha kvar de pengarna i min plånbok. Jag får ju del av dem ändå, varje dag.

Jag åker buss eller cyklar på skattefinansierade vägar och cykelvägar som asfalteras och plogas för skattepengar. Bussen jag åker med körs visserligen av länstrafiken, men nog tror jag det är skattepengar med i spelet även där. Skattepengar betalar min dotters dagmammas lön, de betalar för fanken min egen lön också. Min dotter har fri tandvård och sjukvård. Skattebetalad. Hon får barnbidrag. Jag går/har gått i skolan och på universitet, kostnadsfritt för mig, sponsrat av skattepengar. Jag fick skattefinansierade studiebidrag under gymnasiet och universitetsåren, barnbidrag har hjälpt mina föräldrar att finansiera mina overaller och vinterskor. Min man har haft praktik för skattepengar på den tiden han var arbetslös. Dessutom har han uppburit skattefinansierad a-kassa. Vi har besökt sjukvården och tandläkaren ett flertal gånger hela familjen. Jag låg på BB i tre dagar för ynka åttio spänn om dagen. Bara maten där var värd mer.


Jag tycker vi har fått rätt mycket för våra skattekronor. Och ännu mer väntar. Gratis skolgång för dottern till den dag hon är färdigutbildad, sjukvård och subventionerad tandvård för oss alla och älderomsorg den dag vi blir gamla.


Företagare gillar att utmåla det som att de minsann betalar mer skatt än alla andra. De betalar ungefär i runda slängar 2/3 av det de drar in i skatt. Men det gör ju vi löntagare också. Arbetsgivaravgift + skatt = 2/3 av totalsumman. Det är bara det att vissa företagare verkar glömma att egenavgiften för en företagare motsvarar arbetsgivaravgiften för en anställd. Varför skulle en företagare vara fri från att betala in pengar till sin pension och sjukpenning?


Jag tror att det handlar om att företagare betalar in pengarna själv, i stället för att de är dragna och klara som det är när det gäller lön. Min man har enskild firma, så jag vet precis hur det fungerar. Han betalar skatt (samma skattesats som jag), egenavgift (samma procent som jag) och så betalar han moms på det han sålt. Men de pengarna är ju egentligen inte pengar han fått som sina egna, det är pengar han tagit emot av de som köpt för statens räkning. Dessutom vägs det upp av att han får kvitta dem mot de momspengar han köpt saker för. Det får inte jag som inte har något företag göra.


Alltså betalar min man procentuellt sett lika mycket skatt som jag. Sedan kan man så klart diskutera småföretagares sociala trygghet. I vissa fall är den bättre, i andra är den sämre. Tjänar man inget vidare på sitt företag får man inga höga ersättningar om man blir sjuk eller arbetslös, men i ärlighetens namn får man inte det om man har dålig lön heller. Däremot tycker jag att företagare borde få någon form för skattelättnad om man måste ta in vikarie när man är sjuk en längre period. En anställd vikarie kostar oftast mycket mer än man själv skulle ha gjort och dessutom kan det vara svårt att hitta någon som de facto kan jobbet. En anställd kan dessutom i praktiken inte ta över allt i företaget, pappersarbete och sånt måste ägaren göra, oavsett sjukdom. Eller är det meningen att man ska anställa en chef för vikarien också om man är sjuk?


Självklart mynnar diskussionen om att betala skatt eller inte ytterst ut i vad skattepengarna ska gå till. Och skattepengar går till mycket konstigheter, det kan jag absolut hålla med om. De går till tvivelaktiga projekt i både stor och liten skala, till folk som inte vill jobba, i form av återbäring till folk som fuskat med avdrag i deklarationen, till folk som har städhjälp och skulle ha råd med det även utan skattepengar och en massa andra saker som jag personligen inte tycker skattepengar ska gå till. Men de går också till folk som faktiskt inte kan jobba men ändå har rätt till ett drägligt liv, till sjukvård för cancersjuka barn, till färdtjänst för gamla som ska slippa vara isolerade, till järnvägar och lärarlöner och snöröjning. Och jag betalar gärna skatt för att vara med och bidra till dessa saker.


Det är politikerna som bestämmer hur skattepengarna ska fördelas, och vi kommer aldrig att vara helt eniga om hur detta ska ske. Vi kommer heller aldrig att leva i ett samhälle där inte en enda skattekrona betalas ut till någon som egentligen inte har rätt till den. Men jag tror hur som helst inte att systemet blir bättre av att vi inte betalar skatt.


Och jag tycker som sagt att det är precis lika fel att skattefuska och på det sättet tillskansa sig mer skattepengar än man hade rätt till som att tillskansa sig dem genom att söka bidrag man inte har rätt till. Fundera på det, du företagare (eller annan medborgare) som rättfärdigar ditt skattefusk med att du inte vill betala till ett system som ger skattepengar till folk som inte borde få dem. Sopa rent framför egen dörr. Kasta inte sten i glashus.

Bra skrivet om våldtäkten i Bjästa

Vill bara dela med mig av ett litet lästips. Lisa Magnusson har skrivit ett väldigt bra inlägg om våldtäkten i Bjästa och hur hon ser på saken. Jag kunde inte har beskrivit det bättre själv.

Läs det här.

Viktbesvikelse

Den här veckan har jag skött kosten exemplariskt, jag har inte fuskat en enda gång. Ändå visade vågen på 0,3 kg mer än förra veckan vid vägningen i morse. Jag surade ihop totalt. I och för sig är det inte mycket, men när man hoppats på ungefär ett halvkilos minskning känns det inte kul.

Om jag visste vad det berodde på skulle det kännas aningen bättre. I och för sig har jag inte promenerat alls den här veckan och jag har inte styrketränat mina tre kvällar på golvet hemma i vardagsrummet, men det har funnits andra veckor med minimal mängd motion då jag ändå gått ner som jag ska enbart på grund av maten.

Nu längtar jag mer än någonsin efter att det ska sluta snöa och vägarna ska bli bara så jag kan ta fram cykeln. Vis av erfarenhet vet jag att viktnedgången får sig en skjuts på ungefär två kilo i samband med att jag börjar cykla till jobbet. Och det skulle verkligen behövas efter den här besvikelsen.

tisdag 23 mars 2010

Buller Björnström

Jag har danskt påbrå, eller rättare sagt är jag hundra procent fina, danska gener även om jag är född på Gällivare BB och uppväxt i Tornedalen. Innan jag gifte mig hette jag Jensen i efternamn. I samband med att jag ingick äktenskap med maken tog jag dessutom namnet Møller, vilket kommer från min far och hans släkt. Så nu heter jag alltså Anne Elise Møller Björnström.

Dottern har också två förnamn och så Møller och Björnström. Igår försökte maken lära henne alla namnen, vilket inte var helt enkelt, särskilt Møller var svårt att få till. Därför säger dottern att hon heter Buller Björnström i stället. Låter ju faktiskt nästan likadant. Dessutom utomordentligt passande.

måndag 22 mars 2010

Det satt visst inte i ryggmärgen, ändå...

Jag har i två dagar försökt virka en mössa till dottern. Det verkar dock vara bestämt från högre ort att den aldrig ska bli klar.

Jag hittade garn och en lämplig virknål, och efter lite tjorv och många försök kom jag på hur jag skulle göra glidöglan också (vadå, man gör den ju bara en gång varje gång man virkar något, det måste väl vara tillåtet att glömma?). Glad i hågen insåg jag att jag utan vidare kom igång, virkningen satt i muskelminnet och arbetet framskred. Dock inte alls som det skulle enligt beskrivningen. Dessutom kom jag av mig i maskräknandet ett flertal gånger och var tvungen att riva upp.

Efter två upprivningar insåg jag att både min nål och mitt garn var tunnare än det som skulle användas. Äh, tänkte jag, jag improviserar. Lite fler varv och så lösa maskor jag kan, så blir det bra det här. Det blev det inte. Jag fick riva upp skiten ungefär fyra gånger till. Till slut lade jag virkningen på bordet och gick och lade mig.

I morse hittade jag själva virkningen i soffan, men virknålen är spårlöst försvunnen. Jag har letat precis överallt, under alla möbler, mellan och under dynorna i soffan, överallt. Virknålen är borta och tänker tydligen inte komma fram för allt smör i Småland. Som tur var hittade jag en annan nål. Den är ännu tunnare än den första, men jag testade och det funkade.

Hela förmiddagen virkade jag. Efter ett tag tittade jag på den lilla rundel jag åstadkommit, på bilden på beskrivningen, och på mitt verk igen. Det var något som inte alls stämde. Det såg inte likadant ut på något sätt. Jag brydde mitt huvud en stund. Nog är det väl själva fan, jag som har virkat en hel del för femton år sedan, inte kan jag väl ha gjort så kapitalt fel att det inte ens liknar?

Till slut var jag tvungen att bita i det sura och surfa in på en virkinstruktionssida. Och jo, mycket riktigt hade jag gjort kapitalt fel. Jag hade stickat hela mössan med smygmaskor i stället för fasta maskor. Hur kunde jag glömma hur man virkar fasta maskor? Bara att riva upp och börja om från början.


Sedan dess har jag virkat en halv mössa som visade sig vara för stor, rivit upp hälften och börjat om därifrån. Dessutom kom jag på att den säkert hade blivit snyggare med stolpar i stället för fasta maskor, men jag ids inte riva upp hela skiten igen. Har jag tur är mössan klar till midsommar i vilket fall.

torsdag 11 mars 2010

Tankeväckande

Magnus Betnér har skrivit en debattartikel på SVT debatt. Den handlar om Lars Vilks, hans Muhammed-rondellhund och är provocerande men tankeväckande. Han skriver det jag tänkt många gånger, att i vårt samhälle finns det en hårfin linje mellan vad som är hets mot folkgrupp och tabu å ena sidan, och vad som är ett viktigt uttryck för yttrandefrihet å andra sidan. På vilken sida av linjen någonting hamnar är subjektivt.

Och hur provocerande det han säger än är har han ju egentligen rätt i sak. Ska man få säga ditt ska man också få säga datt. Oavsett om ditt endast är provocerande för hyfsat troende muslimer och datt är provocerande för större delen av vår befolkning.

Sen tycker jag att lagen om hets mot folkgrupp faktiskt behövs, men det står för mig. Jag tycker bara precis som Magnus Betnér att det ska vara lika för alla.

tisdag 9 mars 2010

Vilket förfärligt gnäll!

Ja, det har varit en ovanligt kall och snörik vinter. Ja, det kanske inte är så lockande att gå ut när det är nära trettio minusgrader. Men jag tycker ändå Umeåborna har klagat onödigt mycket. "Vi kommer aldrig att få någon vår", "nu får den här vintern ta slut snart" und so weiter. Så låter det, nästan oavsett vem man pratar med.

Men hur har vintrarna sett ut tidigare år? Jag har bott här i tio år snart, och det här är faktiskt första vintern som det överhuvudtaget har varit någorlunda attraktivt att vara ute och gå under februari och mars. Andra vintrar har de månaderna varit förfärliga, det har varit plusgrader och minusgrader om vartannat med resultatet att vägar och gångstigar varit täckta av antingen slask som gör en blöt ända upp på låren eller spårig ishalka som gör promenader till en extremsport. Det är hopplöst att klä sig och barnens overaller och vantar bor i torkskåpet.

Men det här verkar Umeåborna ha förträngt. De inser inte att det här är ett mycket mer behagligt klimat än det vi är vana vid. En genomsnittsvinter i Umeå varar i två månader om man har tur, från mitten av december till mitten av februari. Sommaren varar ungefär från slutet av maj till första veckan i september. All övrig tid består av en lååång höst och en lååång vår. Med slask eller halka, regn, usch och blä och äckelpäckelgeggamojja

Jag har hundra gånger hellre lång vinter och kort höst och vår, om jag ska vara helt ärlig. Det här är min första vinter i Umeå då jag inte drabbats av hemlängtan och ångest i februari och önskat att jag var tillbaka i Tornedalen där vintern vet hur man uppför sig. Underbart.

lördag 6 mars 2010

Konkurrens jag kan godkänna

Maken erkände här om dagen att han tycker Lauren Graham är rätt snygg. Och jag blev glad. Så här i trettioårskristider känns det väldigt skönt att veta att min käre man tycker att en kvinna som är både äldre och rynkigare än jag är vacker.



torsdag 4 mars 2010

Service

Jag gillar vår lilla ICA på Röbäck. Särskilt en av killarna i personalen är alltid jättetrevlig och glad, skämtar med oss och klappar dottern på huvudet när hon går förbi. Idag var det han som satt i kassan när vi skulle betala. Det visade sig att jag missat att det var sex kiwi för tio kronor och bara tagit fyra. Och vad gör han? Jo, han hämtar två kiwi medan jag packar och lägger ner dem i påsen. Det kallar jag service, och det hade minsann aldrig hänt på ICA Gourmet.

Med en rejäl glimt i ögat

Trots att vi numera har en framgångsrik musiker i familjen så stiger det oss minsann inte till huvudet. Här i huset tror vi på att behålla våra vanor och inte känna oss förmer. Därför går vi till exempel inte ut och äter oxfilé till lunch för att fira, utan håller oss hemma i köket och steker fiskpinnar. Det är väl ödmjukt? Man måste behålla båda fötterna stadigt på jorden även när framgångens vindar blåser hårt. Vi är ju trots allt så gott som kändisar, maken ska intervjuas av lokaltidningen på fredag.

Förresten vill jag refereras till som Anne Björnström - the wife of legendary guitarist Ronnie Björnström from the incredibly successful thrashmetalband Hate Ammo från och med nu.

Äntligen får jag ta bladet från munnen!

Minns ni att jag sade att jag har något roligt att berätta för en evighet en och en halv månad sedan? Nu får jag äntligen berätta vad det är, eftersom det blev officiellt för en timme sedan.

Makens band Hate Ammo har fått skivkontrakt med Supernova Records, ett dotterbolag inriktat på hårdrock och metal som ligger under Bonnier Amigo Music Group. Bonnier Amigo är för er som inte känner till det det största svenskägda skivbolaget.

Första singeln släpps digitalt jättesnart, skivan är färdig och kommer i april. Och i sommar kanske min man spelar gitarr på en festival nära dig.

onsdag 3 mars 2010

Motiv från verkligheten

Här om dagen ritade dottern en teckning. Hon ritade med gul krita på sitt vita papper, raka streck. Jag frågade henne vad hon ritade för något. "Hundkiss i snön" svarade hon och ritade vidare. 

Det var faktiskt väldigt likt.