tisdagen den 1:e januari 2013

Gott nytt år!

Lilla J vaknade fyra minuter i tolv och fick vara med vid tolvslagsfirandet. Nu håller hon äntligen på att somna om bredvid mig i sängen. Hon andas så där ljudligt som små barn gör när de suger på napp, samtidigt som hon klämmer mig rytmiskt på armen med sin lilla, varma hand.

2012 gav mig ett barn. Vad har 2013 på lut?

lördagen den 1:e december 2012

Glad första advent!

Här firar vi med förkylning och förstoppning. Det är J:s mage som chockats lite av att äntligen äta annat än bröstmjölk och reagerat med att producera hårda, små korvar som är ett helvete när de ska ut. Jag tröstar, trycker i henne så mycket katrinplommonpuré hon orkar och hoppas att det ska gå över snabbt.

Äldsta är förkyld och lite småfebrig, så hon får inte vara med sina kompisar. Dock är hon så pass frisk att hon på grund av detta klättrar på väggarna av understimulans. Jag har skavsår i öronen efter att hon pratat och berättat saker och ställt frågor exakt hela dagen. Jag gillar att prata med henne, men fem minuters tystnad känns inte så dumt ibland. Och idag har det pga lillasysters magåkomma blivit mycket "mamma, du sade ju att du skulle limma det här/skura golvet/titta på adventskalendern/julpynta" "ja, men jag måste byta blöja/laga mat/mata/trösta J/städa undan i köket först, sen ska vi göra det". Och varje gång accepterar hon besviket. Hon samarbetar så gott hon kan, och det känns inte roligt att hon hela tiden måste vänta på sin tur.

Vi såg i alla fall första avsnittet av julkalendern tillsammans, och hon fick hjälpa till att skura, vi trotsade snöyran och baxade barnvagnen till ica och köpte lördagsgodis och jag läste om när Pettsson och Findus firar jul åt henne som godnattsaga. Jag hoppas att hon kommer att minnas de små stunderna, att hon kommer att uppskatta att jag verkligen försökte även när förutsättningarna var superkassa. Jag hoppas hon inser att jag ville och tyckte att hon förtjänade så mycket mer.

torsdagen den 15:e november 2012

Träna, träna

Här hemma tränas det för fulla muggar. J har inte lärt sig att rulla runt ännu, och hon gillar inte att träna heller, men vi lägger henne på mage korta stunder i alla fall och låter henne försöka. Hon ser mest ut som en skalbagge på rygg (fast på mage då) och hon börjar gallskrika efter max en minut.

Storbarnet är tvärtemot lillasyster oerhört aktiv. Hon springer, hoppar, härmar mina armhävningar och dansar ballett i vardagsrummet efter bilderna i en bok från biblioteket.

Min egen träning har trappats upp några snäpp nu. Jag kör fortfarande min bålstabilitetsträning, men bara en eller ett par gånger i veckan. Utöver det kör jag nu två rena styrkepass på vardagsrumsgolvet. Senaste tiden har de bestått av s.k. tabataintervaller, dvs man jobbar i tjugo sekunder och vilar i tio, detta upprepas åtta gånger. Jag säger er att armarna är som spagetti efter en sån omgång med dips mot soffans armstöd...

Löpningen har äntligen lossnat ordentligt. Jag började lite smått, mycket försiktigt efter tremånaderskontrollen att jogga. Nu har jag faktiskt sprungit en mil inte bara en utan två gånger och hunnit med mitt första intervallpass. Tekniken och styrkan börjar sitta, nu kan jag ta i när jag springer och det är verkligen skönt. Det finns inget bättre än att komma hem efter ett löppass helt uppe i det blå av endorfiner.

Promenerar gör jag fortfarande, men inte varje dag, det blir mest de dagarna jag ska hämta storbarnet från dagmamman.

Allt detta tillsammans med kosten som jag fortfarande håller nyttig har gett resultat: tjugo kilo har jag gått ner sedan toppnoteringen innan förlossningen. Nu är det tolv kvar till normalvikt.

onsdagen den 24:e oktober 2012

En önskan om mer tid.

Det finns så mycket jag skulle vilja göra om jag hade mer tid. Just nu går all tid till att gå vardagen att rulla och familjen att må bra. Självklart är detta viktigast och därför prioriterat. Men allt det där som prioriteras bort; jag önskar att jag hann mer av det.

Då skulle jag läsa alla de böcker som ännu står olästa i bokhyllan (och läsa om några favoriter), se osedda tv-serier och filmer, lyssna mer på radio, lyssna på skivor, se Agenda och Uppdrag granskning och alla fina naturprogram. Jag skulle sticka mer och bry mig mer om vår pyttelilla trädgård och börja odla på kolonilott. Framför allt skulle jag träffa mina vänner mer.

Visst, det kommer en tid när vardagen inte längre är lika tidskrävande, när man önskar att man träffade sina barn oftare, men ändå. Insikten om hur kort livet faktiskt är börjar drabba mig med full kraft och det ger mig panik. Jag vill hinna så mycket och har så lite tid.

torsdagen den 18:e oktober 2012

Plockeliplock

Jag begriper inte varför det ständigt är tusen saker som befinner sig på fel ställe i vårt hem! Utifrån hur det ser ut verkar vi mest släppa saker där vi går och står. Det måste vara det vi gör. Det är leksaker, skor, smutskläder, frukostrester, hårborstar, plåster, de där små grejerna som sitter runt öppningen på brödpåsar, tuschpennor, filtar...

Jag tycker att jag bara plockar upp och ur och in och ned och ändå är det som om sakerna sitter på små fjädrar som ba' "sproing" och så ligger samma grej framme igen. Det är ett sisyfosgöra att försöka hålla ordning.

Har en teori om att oredan beror på att vi har för mycket saker att stöka med, så en rensning är igång. Garderoben är genomgången och kraftigt uttunnad, jag har gjort av med hälften av mina CD-skivor och resten av familjen uppmuntras (med varierande framgång) att rensa i sina saker.

Om det kommer att bli mindre att plocka i framtiden återstår att se, men att slänga saker ger mig en känsla av frihet, helt klart. Jag ska äga tingen, inte tingen äga mig.


söndagen den 14:e oktober 2012

Äntligen fick vi tummen ur!

Vår "hall" (eller snarare utrymmet närmast ytterdörren) har verkligen behandlats styvmoderligt. I ett och ett halvt år pratade vi om att ta bort garderoben som stod där och tog så mycket plats, och sedan tog det ytterligare drygt ett halvår (tills igår) innan vi införskaffade krokar, lånade borrmaskin och fixade upphängning för dotterns ytterkläder i hennes höjd.

En gammal badrumskrok och en halv sån där leksaksförvaringsgrej från IKEA får tjäna som möss- och vantförvaring, för lämpliga, upphängningsbara korgar för ändamålet har vi inte lyckats hitta. Dottern är i alla fall nöjd och utbrast lyckligt att när hon kommer hem ska hon hänga allt på sin rätta plats. Vi kan ju alltid hoppas att den inställningen håller i sig.





lördagen den 6:e oktober 2012

Jag såg en bild

Jag brukar undvika att titta på bilder om det varnas för att de är starka, särskilt om det handlar om barn och djur. Jag vill inte blunda för att hemskheter sker, men jag vill inte ha dessa saker på näthinnan när jag ska sova, och jag orkar inte gråta varje gång jag besöker aftonbladets hemsida.

Men jag såg en bild ändå, och eftersom jag i texten nedan kommer att beskriva den vill jag härmed varna den som inte vill läsa om sådana hemskheter att sluta här.

Det var en bild från inbördeskrigets Syrien, och jag klickade alltså på den, varför vet jag egentligen inte. Den föreställde barn. Mördade barn. En pojke hade ögonen öppna, men de såg ingenting. Det var flera barn, kanske åtta-tio stycken, uppskattningsvis mellan två och tio år gamla.

En liten flicka såg jag särskilt länge på. Hennes ansikte syntes inte, men längd och kroppsbyggnad påminde mig om min egen femåring. Hon hade en tröja och byxor på sig, och på byxorna kunde man se att hon kissat på sig. Jag har läst om att människan ofta tömmer urinblåsan när hon dör, men om denna flicka kissat för att hon dog eller för att hon var så skräckslagen innan dödsögonblicket är egalt. Likheten med min egen dotter och hennes nersölade byxor gjorde att jag inte kunde sluta se henne även efter att jag klickat bort mig från bilden. Det blev omöjligt att se henne som "den främmande andre", någon från ett annat land, en annan kultur, någon som jag i mitt liv här inte har något gemensamt med, inte kan relatera till. Snarare kan jag inte låta bli att relatera.

Och så tänker jag på krigets absurditet. Inte enbart på kriget i Syrien, utan på krig i allmänhet. På att vi ser oss som civiliserade för att vi har formulerat "krigets lagar" och skrivit under på konventioner som beskriver "krigsförbrytelser". Alla krig borde i sig själva betecknas som förbrytelser. Att civila dödas i krig är mord, och det borde vara olagligt oavsett om det är meningen eller ej. Att ett barn används som mänsklig sköld gör det inte rätt att döda det för att komma åt den som skyddar sig bakom det. Att ursäkta civilas död med att soldater placerat sig bland dem är fan ingen ursäkt.

Krig är absurda företeelser. Att skicka iväg unga män och kvinnor för att döda andra unga män och kvinnor (och kanske även civila i alla åldrar) de aldrig mött för politiska syften, det är absurt.

lördagen den 25:e augusti 2012

Om att låta kvinnor vara kvinnor och män vara män

Ibland (ganska ofta) hör eller läser jag kritiska röster påstå att feminister borde låta män vara män och kvinnor vara kvinnor.
Uttrycket "låta" antyder att det skulle vara enklast så, om man bara lät män och kvinnor vara skulle de automatiskt bete sig på ett visst, utifrån sitt kön definierat sätt.

Vet ni vad? Det är nys.

Om jag bara får vara den jag är:
- blir jag hårig som ett troll (eller en karl)
- går jag absolut inte i högklackat
- har jag på mig bekväma, praktiska kläder
- skrattar och pratar jag högt, lite för högt "för att vara kvinna"
- köper jag hellre en bok om militärhistoria under andra världskriget än en ny handväska
- köper jag mot förmodan en väska brukar den inhandlas på herravdelningen
- sminkar jag mig inte
- har jag kortklippta, omålade naglar och minimalt med smycken
- dricker jag hellre en god öl än en drink eller ett glas vitt vin

Jag skulle kunna rada upp många fler exempel på hur jag bryter mot könsnormerna om jag tillåts vara mig själv, utan krav och förväntningar utifrån. Om könsrollerna - vilka antifeminister tycker att vi ska "låta" män och kvinnor leva i - kräver att jag måste förändra mina intressen, mitt utseende och mitt sätt att vara, hur kan då dessa roller vara så naturliga som de här människorna hävdar?

Är det kanske, möjligen, eventuellt så att det är DE som försöker förändra människor till att bli något de inte är? Att när de anklagar feminister för att inte "låta" människor få vara som de är så sysslar de i själva verket med gammal, hederlig projicering?

Jag vet inte jag, men jag känner faktiskt väldigt få som utan viss omformning passar in i könsrollerna. Dessa roller är, för att säga det milt, förjävla snäva i passformen. Vore det inte bättre om vi lät kvinnor och män vara precis som de är och ge blanka fan i om det medför att kvinnorna blir som män och männen blir som kvinnor?

Om träning, mat och normer

Läste en fantastisk artikel om hur vi ser på mat, kroppar och utseende igår, som satte igång tankar i mitt huvud. Artikelns tes är att i vårt samhälle är det enda "fina" att både vara naturligt smal och inte bry sig så mycket om vad man stoppar i sig, utan äta och dricka gott. Denna kombo är inte alla förunnad, fast många låtsas att de fungerar så (men sen kräks de på toaletten eller springer ett par mil för att bränna bort latten och kanelbullen).

Att äta och dricka gott och vara tjock är däremot inte okej, då har man ingen karaktär. Och avstår man det goda och tränar för att hålla övervikten borta är inte heller det okej, för då är man tråkig och späker sig.

För oss som bara behöver titta på en kaka för att gå upp ett par kilo är det kört. Vi kan inte "leva livet fullt ut" med alla goda pastarätter och cupcakes som Leila bakat och roséviner på en solig sommartisdag. Vi får höra att vi är tråkiga, att vi borde "unna oss" lite mer. Men om vi gör det och går upp i vikt, då är ju inte det bra det heller. Knasigt.

lördagen den 18:e augusti 2012

Nostalgi

I kväll botaniserade jag och äldsta dottern bland lämningarna från min barndom. Till dotterns ofantliga glädje hittade vi my little ponies, barbiedockor och -kläder, dockskåpssaker, gulliga smådjur, smyckesskrin, parasoll och annat smått och gott. Hon ville ta hem och leka med allt på en gång.
För mig var det som att öppna en tidskapsel. Där fanns min lilla byrå som jag gjort till dockskåpet av tändsticksaskar, i lådorna låg fortfarande små, små dagböcker (med text i) LP-skivor gjorda av urklippta bilder från Skivor & Band-katalogen, små encentimetersbörsar med papperspengar och annat pyssel som är så smått att endast små, flinka barnfingrar kunnat tillverka det. Jag tog fram de små sakerna som legat där sedan jag lekte med dem för mer än tjugo år sedan och upplevde tiden som dimension på ett väldigt konkret sätt.
Nu har min dotter plockat fram alla smådjuren som brukade bo i mitt dockskåp och som nu ska flytta in i hennes lekar. Hon leker bio med dem och iPaden. Det låter precis som något jag kunde ha gjort om det hade funnits iPadar på min tid.
Allt smälter plötsligt ihop i den sena timmen, nu och då, minnen och verklighet, vuxen och barn, hon och jag.