Orientering

Dottern och jag skulle gå till hennes mormor som bor i kvarteret bredvid. Dottern hade ritat en karta (se nedan) där hon märkt ut vissa riktmärken efter vägen, och denna höll hon i ett fast grepp hela vägen. Dessutom räknade hon steg, först från 1 till 19, sedan blev det en alternativ talföljd: "19, 42, 67, 33, 73". Så höll hon på ett par hundra meter tills hon plötsligt tvärstannade och utbrast: "Mamma! Jag har tappat räkningen på stegen!". Jag försäkrade henne att det inte gjorde något, kartan var ju så tydlig att vi nog skulle hitta till Mormor i alla fall.

Efter ytterligare en bit passerade vi Röbäcken som också var utmärkt på kartan. I bäckfåran syntes mest snö, men på gångstigen fanns det vatten.

- Mamma, vattnet på kartan är vattnet på vägen. Visste du att jag visste att det fanns vatten på vägen?
- Nej, det visste jag inte att du visste.
- Det hade jag tänkt ut med min supercoola hjärna!

Klart mitt barn har en supercool hjärna. Vad annars?

Fyra veckor kvar

Besökte barnmorskan idag. Allt ser ut som det ska, bebisen har sjunkit ner och därmed avancerat från "rörlig" till "ruckbar". Med tanke på att dottern var ruckbar på sista barnmorskebesöket tre dagar innan sin födelse hyser jag inga större förhoppningar om att detta barn ska fixera sig innan det är dags att komma ut. Skönt i alla fall att huvudet ligger nedåt. Barnmorskan bedömer dessutom att det "inte är någon jättebebis" utifrån vad hon känner, vilket jag är tacksam för.

Nästa besök är bokat sex dagar innan bf-datum. Jag hoppas att jag inte hinner gå på det. Är innerligt less på att vara gravid nu.

Roligt sagt av femÅringen

Jag: "Hur går det, hittar du några kläder?"
Dottern: "Jaa, jag har hittat jättestora strumpbyxor, de passar på femöringar!"

Något eget

Vi har massor av kläder i minsta storleken barnkläder, det behövs absolut inga kompletteringar inför lillasysters ankomst. Men jag ville ändå gärna köpa något plagg som bara blir hennes, något hon kan få när hon blir äldre med en berättelse om att "den här hade du när du var liten bebis".

Idag när hela familjen Björnström ändå sprang runt i klädaffärer i jakt på byxor till den snabbväxande äldre dottern (vi kom hem med sju plagg och inget av dem var rosa, jag jublade inombords!) passade jag alltså på att titta på kläder i storlek nyfödd och fann den här pyjamasen, som jag absolut är nöjd med. Färgglad, ekologisk bomull, fint mönster. Allt jag önskar av ett barnplagg.

Ha-begär

Det här med boinstinkt är verkligen starka saker. Fem veckor kvar och jag borde förnuftigt sett ta det lilla lugna, men idag kom jag på mig själv med att stå på ICA och fingra längtansfullt på en flaska barnolja. Fick verkligen slita mig själv därifrån.

Kan dessutom meddela att alla bebiskläder i stl 50/56 är nytvättade och vikta i små, prydliga högar i byrån. Min kära vän var här i fredags och hade med sig sex jättestora lådor med kläder, en åkpåse och en babysitter. Det var som julafton.

En lös tand

Dottern må ha varit supersen med att lära sig att krypa, gå och kissa på pottan, men på två punkter har hon varit anmärkningsvärt tidig: För det första kunde hon säga klockrena R när hon var två och ett halvt. För det andra har hon nu - blott fem år och en månad gammal - sin första lösa mjölktand. Först blev vi oroliga och skyndade oss att kontakta min fader tandläkaren, men tydligen är det inget konstigt, hon är bara tidig.

Nu är hon råtaggad på att tappa tanden, hon vickar och vickar och funderar över om den ska lossna när hon äter och om det kanske ska ske redan i morgon. Maken tycker hela grejen med lösa tänder är lite äckligt, så han undviker att titta. Jag däremot tycker att det är nästan lika spännande som dottern, och minns hur jag själv tokvickade för att få mina lösa tänder att lossna snabbare.

Dags att börja deala med tandfen, alltså. Hur mycket får man för en 4.1:a nu för tiden?

Ett litet, litet ord

Just nu är ordet "hen" trots sin ringa längd det mest omdebatterade ordet i svenska språket. Det måste vid det här laget ha skrivits miljoner ord i debattartiklar, på kultursidor, i bloggar och på twitter om ordets vara eller icke vara. Som språkligt intresserad kan jag förvånas över att detta ord - som inte är ett låneord, som inte ersätter något annat redan existerande ord i svenskan och som faktiskt fyller en funktion - ses som så kontroversiellt. Vi använder utan att blinka ord som "outsourca" men vi kan inte säga "hen" om en person vi inte vet könet på. Det tycker jag är konstigt.
Sedan jag lärde mig att skriva har jag använt mig mycket av skrivande i alla möjliga former. Det har varit dagboksanteckningar, uppsatser, blogginlägg och tidningsartiklar. Som flitigt skrivande människa ser jag direkt användningsområden för ordet "hen". Många gånger har jag suttit där och tuggat på pennan och funderat på vilket pronomen jag ska använda; han, hon, den? Om jag benämner en person som arbetar inom ett specifikt yrke utan att det handlar om en specifik individ är det inte självklart att skriva "hon" eller "han" om till exempel butiksexpediten, polisen, läraren. Ofta skriver jag då "hon/han". Men "hen" är ju i det fallet mycket smidigare. Vissa föreslår att man i stället kan skriva h@n. Men är inte det ännu mer hitte-på-ord? Mig veterligen har vi faktiskt inga andra ord i svenskan som innehåller symboler som inte återfinns i alfabetet. Eller är det jag som är språkligt konservativ som tycker att vi ska hålla oss till alfabetets bokstäver när vi skriver?
Nej, jag föredrar att skriva "En lärare bör få tillräcklig planeringstid för att hen ska känna sig väl förberedd inför sina lektioner" än "En lärare bör få tillräcklig planeringstid för att han/hon ska känna sig väl förberedd inför sina lektioner". Jag kan så klart även skriva "vederbörande", men det är onödigt långt och om det förekommer ofta i en text riskerar ett längre ord som upprepas att bli mer störande än ett kort. Har vi dessutom både "vederbörande" och "hen" att välja på kan vi lättare undvika störande upprepning. Han/hon i upprepning tenderar för övrigt att bli rejält störande, i mitt tycke.
Ett andra användningsområde för ordet hen är när det handlar om en specifik person som man inte vet könet på. Att omtala random polis som "han" eller random sjuksköterska som "hon" när det inte handlar om en specifik individ funkar hjälpligt eftersom poliser oftare är män och sjuksköterskor oftare kvinnor och därför känns det inte så konstigt (även om jag personligen föredrar att inte förknippa ett yrke med ett kön om jag kan undvika det men där är vi inne på en annan diskussion som jag inte vill ta här och nu) men handlar det om en specifik individ där könet inte är känt känns det ju bara dumt att skriva antingen han eller hon.
Ta ett ofött barn till exempel, där föräldrarna inte kollat kön. Här är ju hen ett jättebra ord att använda när man talar om bebisen. "Hen sparkar mycket på höger sida" till exempel. Under min förra graviditet skrev jag h*n i brist på bättre (men då är vi där igen, det tar emot att använda ord som innehåller symboler). Ordet "bebis" används ofta av många, men jag har aldrig känt mig bekväm med det. "Bebis har fixerat sig"? Nej, jag kan inte säga så och få det att låta naturligt. Ska jag på samma sätt säga "barn åt inga makaroner" eller "vuxen gick till jobbet" när jag pratar om resten av min familj?
Tredje användningsområdet för ordet "hen" är när man talar om personer som faktiskt inte är vare sig kvinna eller man. Många hen-motståndare argumenterar att "en person med snippa är en hon och en person med snopp är en han, så enkelt är det". Men det är faktiskt inte alls så enkelt. Fler än vi tror föds som ett slags mellanting. Jag såg en dokumentär om fenomenet för någon vecka sedan och där sades det att om man räknar in alla former för androgynitet kan det vara så många som 1% av befolkningen. De "tilldelas" ett kön vid födseln, men i gruppen finns många som inte tycker att det känns rätt att sorteras in i ett kön, utan de känner sig som ett mellanting. En hen, helt enkelt. Varför ska inte dessa personer få omtalas könsneutralt om de själva önskar det? Varför måste vi på grund av en begränsning (avsaknad av könsneutralt pronomen) i vårt språk omnämna dem som antingen eller om de själva vill vara båda?
I finska språket finns för övrigt vare sig "hon" eller "han". Där finns bara könsneutrala "hän". De klarar sig till synes utmärkt ändå. Ingen nämnvärd förvirring kring vilket kön folk tillhör, vad jag har hört.
Sedan handlar inte diskussionen kring "hen" om att det helt ska ersätta orden "hon" och "han". Det är så vitt jag förstått tal om ett komplement. De som inte vill använda ordet är absolut inte tvungna till det, precis som det står folk fritt att använda ordet "plausibelt" om de av någon anledning inte gillar ordet "möjligt". Jag har helt enkelt svårt att se vad som är så hemskt med att vi berikar vårt språk med ett ord som har flera användningsområden där vi idag saknar likvärdiga, språkliga lösningar.
Att det i dagarna som inlägg i debatten skrivs texter eller som i fallet med den där nöjestidningen ges ut hela nummer där ordet hen konsekvent fått ersätta orden hon och han ska ses som just inlägg i debatten, inte som exempel på hur ordet är tänkt att användas generellt.
Och till sist, sämsta argumentet mot hen måste vara "det betyder höna på engelska". Får jag då fråga hur fasen vi utan att rodna kan använda ord som slut i svenskan? Det betyder faktiskt slampa på engelska, och personligen går jag hellre runt och säger höna än slampa. Eller vänta, jag säger ju inte någotdera, för jag talar SVENSKA, INTE ENGELSKA.

Gott från scratch

En fördel med att vara ledig från jobb och därmed ha en massa tid över är att jag hinner med saker jag aldrig prioriterar att lägga tid på annars. Idag har jag till exempel bakat egna semlor för första gången någonsin. Till och med mandelmassan har jag gjort själv!

Resultatet blev mycket saftiga bullar med en mandelmassa med härligt grovkornig konsistens och mindre sötma än i den köpta varianten. Övriga familjen tyckte också de var väldigt goda, och sammantaget med det rustika utseendet måste jag säga mig vara mycket nöjd med vad jag åstadkommit.





Ett stort tack till Victoria för receptet!

Just det, ja.

Vi har ingen skötplats klar, heller. Hylla för blöjor och sånt ska skruvas upp, ny skötbädd införskaffas. Och allt som nu trängs där (verktygslådan, städattiraljer, diverse skrot, mitt nya vallajärn) ska det hittas nya, mer permanenta förvaringsplatser till. Det är inte gjort i en handvändning, direkt.

Kudden är i alla fall lokaliserad, den befinner sig i gott sällskap av bebiskläderna och babysittern. Som förhoppningsvis hittar hit inom ett par veckor.

Sju veckor kvar. Mest känns det som en evighet, men jag vet att det kommer att gå fortare än jag tror, som tiden har en tendens att göra.

Boinstinkt

På onsdag är det sju veckor kvar till BF (står för beräknad födelse, kan jag informera oinsatta om) och min boinstinkt som nu är fri att blomma ut oinskränkt av jobb har gjort just det: blommat ut för fullt blås.

Idag har vi monterat spjälsängen (hittade skruvarna, tjoho!) samt bäddat den. Men fortfarande återstår mer än lovligt många moment att färdigställa för att jag ska känna mig lugn:

- Var är bebiskudden? Har tittat bland bebistextilierna samt i dotterns dockvagn utan framgång. Det pyttelilla örngottet ligger helt platt och sorgligt i spjälsängen. Hittar inte heller det bästa madrasskyddet i plastad frotté. Måste söka.

- Vi hittar grejerna som ska hänga från mobilen samt speldosan, men inte själva upphängningsanordningen.

- Vagnen är på plats men mjukliften är utlånad till vän som lånat ut den till annan vän. Så vagnen obrukbar tills mjukliften återkommer.

- Manduca-selen är ej beställd. Jag vill ha den i min ägo när bebisen föds, men måste invänta pengar att köpa den för.

- Bebiskläderna saknas. De står prydligt nedpackade hos god vän, redo att skeppas till oss. Det är bara det att jag och den goda vännen aldrig lyckas organisera ett överlämnande. Hon ska dock vara med som doula på min förlossning, så i värsta fall får hon ta med sig en påse cl 50-56 dit.

- Vilket för övrigt även gäller babysittern, som är betald och klar, men som står på samma plats som bebiskläderna.

- Klädförvaring för bebiskläderna är inte heller ordnad. Byrån vi använde när dottern var liten är nu full av vantar, mössor, stickade tröjor och tjocksockar. Men snart är det ändå sommar, de grejerna får nog finna sig i att pulas in längst in i någon garderob så jag får vika små bodys till byrån i stället. Kan nämligen inte tänka mig trevligare aktivitet just nu än att vika små bodys och para ihop små, små strumpor som bara kommer att ramla av små, små fötter.