lördag 27 november 2010

Bäst att kolla först...

Dottern pratar i telefon med sin morfar och berättar om sina två Disney-filmer:

"jag kunde hälsa på er och ta med dem. Har ni också TV hemma hos er?"


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett ärligt barn

Igår hälsade dotterns gudmor tillika min bästa vän Josefine på. Dottern älskar sin gudmor och var mycket entusiastisk över besöket. Självklart ville hon visa Josefine sitt rum, men hon var noga med att lägga in en brasklapp innan;

"Kom! Du ska få se mitt rum! Där uppe! (paus) "Det är ganska stökigt."


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett "varm i hjärtat-ögonblick"

I kväll ville dottern inte sova med det samma efter att jag läst hennes godnattsaga. Jag sade att hon fick vara vaken en stund och leka lite i sängen om hon ville.

En stund senare hörde jag henne rumstrera runt ordentligt med grejerna där uppe och ropade åt henne att jag tyckte hon skulle gå och lägga sig. Hon sade att hon höll på och efter en stund blev det tyst. Jag antog att hon faktiskt sov.

Nyss var jag upp och tittade till henne. Tomt i sängen! Min blick gled över rummet i jakt på den försvunna dottern. Och där, mitt på lekmattan, hade hon lagt sig. Så skönt, med täcket dubbelvikt så det agerade både madrass och täcke, den sköna kudden under huvudet och favoritdockan inhyllad i ett eget täcke i famnen.

Jag antar att hon somnade mitt i leken. Hon såg ut att ha det riktigt mysigt, det var nästan inte så jag nändes flytta henne till sängen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Advent

Idag snöar det, ordentligt. Det är säkert kallt också, men jag är osäker, eftersom termometern är översnöad:



Idag ska jag och dottern på adventsknytis och jag har i en veckas tid planerat att ha med en form för lussekatts-butterkaka jag såg i en receptfolder från ICA. Den planeringen har doch fallerat på grund av en utebliven handling av ingredienser igår, helgöppettider på ICA idag och lång tidsåtgång på nämnda kaka. Så det får bli kolakakor och mjuk peppar kaka i stället.

För övrigt bakade vi pepparkakor igår, jag och dottern. De blev precis så halvsega och skrynkliga som hembakta pepparkakor ska vara. Dottern smygåt lagom mycket av degen och var väldigt nöjd. Julen är inledd.



- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 22 november 2010

Nobbad av vårdcentralen

I tider av prioritering måste man tydligen vara rejält sjuk till och med för att få en tid på vårdcentralen. Vill kolla om jag har en begynnande infektion i lungtrakten, men se det går inte. Jag hänvisades till "snuvmottagningen" där det inte finns tidsbeställning utan patienterna får snällt komma dit klockan åtta på morgonen och anmäla sig i receptionen enligt principen om först till kvarn. Egentligen öppnar mottagningen i fråga inte förrän 09.00 men sköterskan rådde mig att komma klockan åtta om jag ville få en chans till en tid, för de tar bara emot sex patienter per dag. Så jag får väl göra det på fredag morgon, när jag är ledig. Från jobbet finns det ingen möjlighet att gå den tiden på dygnet och jag tänker inte sjukanmäla mig för att fara till vårdcentralen och kanske få en tid.

Jag är inte för sjuk för att jobba, än. Det är ju det jag vill undvika att bli genom att behandla vad fanken det nu kan vara som gror i mina luftrör och släpper ifrån sig grön äckelpäckelgeggamoja. Men det verkar som om jag är tvungen att bli lite sjukare först, innan jag kan bli friskare.

BMI-skalor

När jag skulle sätta en målvikt för mig själv tänkte jag mig en som inte var allt för låg. En vikt jag kunde acceptera men som jag inte skulle behöva svälta mig själv för att nå. Och det fungerade ju, jag har ätit mig mätt varenda dag hela vägen och inte behövt gå till några extremer för att nå den här vikten.

Vid valet av vikt utgick jag från BMI-skalan, ni vet den där som räknar ut en vikt i förhållande till ens längd och så får man fram en siffra som på en skala avgör om man är underviktig, normalviktig, överviktig eller lider av fetma. Mitt mål var att hamna i fältet normalviktig på BMI-skalan, vilket man tydligen gör när man väger 65 kilo om man som jag är 160 cm lång.

Jag började på "fet" på skalan, hamnade sedan på överviktig och nu är jag alltså precis normalviktig, men om jag skulle gå upp ett kilo skulle jag vara överviktig igen, jag ligger precis på gränsen med mina 64,5 kilo.

Jag har aldrig kollat hur lite en person av min längd kan väga utan att bli underviktig, men det kollade jag nu av ren nyfikenhet. En person som är 160 cm lång kan enligt BMI-skalan väga så lite som 48 kilo innan den personen klassas som underviktig. 48 kilo! Det är ju sanslöst! Skulle jag väga 48 kilo skulle jag se ut som ett vandrande skelett. Jag höll på att säga att så lite har jag aldrig vägt, men det är så klart inte sant. Men det kanske var i fjärde klass eller nåt.

Jag har tappat allt förtroende för BMI-skalan. Särskilt sedan jag hittade en som gjorde skillnad på kvinnor och män och som tyckte att jag var tvungen att gå ner ytterligare, till 60 kilo, innan jag kunde bedömas vara normalviktig. Nej, den som uppfann BMI-skalan kan ta och stoppa upp den någonstans, jag tänker inte titta på den mer. Jag har storlek medium i kläder, jag får inte lårskav när jag går och när jag mäter bukhöjden liggande på rygg har jag ett par centimeters marginal upp till gränsen för farlig bukfetma. Jag tror det räcker bra så här. Jag vill se ut som en kvinna, inte som en tioåring. Fast lite mer muskler skulle inte skada.

torsdag 18 november 2010

Störd kroppsuppfattning

Jag har som jag berättat tidigare gått ner massor i vikt. Nästan exakt 23 kilo, och målvikten är därmed nådd. Jag har blivit mycket smalare än jag var för ett år sedan och väldigt många i min omgivning applåderar mig och säger att jag har blivit så smal. Några stycken har till och med sagt att "nu räcker det väl, nu ska du väl inte gå ner mer?" som om jag skulle vara fasligt mager. Min chef trodde på mitt utvecklingssamtal att jag passerat min målvikt med flera kilo, trots att jag först uppnådde den morgonen därpå.

Det som är konstigt är att jag har så svårt att se det själv. Visst kan jag se skillnaden när jag jämför gamla bilder med nya bilder, och jag ser siffrorna på vågen svart på vitt (eller snarare digitalsvart mot displaygrått) och vet att jag numera kan stoltsera med att vara normalviktig enligt bmi-skalan. Jag kan se att jag inte är tjock. Men smal? Nej, jag ser det inte själv. Mager? Absolut inte. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag en kurvig kvinna som inte är överviktig, men inte heller smal. Fyllig, kanske.

När maken tog målviktsbilden som jag visade upp här på bloggen nyligen tog han först en annan bild, då jag stod mitt på golvet och han satt i soffan och fotade. Det blev lite underifrånperspektiv, och jag ratade bilden direkt, för jag såg ju för fasen fortfarande tjock ut på den. Skitsur blev jag och utbrast uppgivet att det är något jävla fel, för jag har nått målvikten och ska vara smal nu, varför ser jag fortfarande tjock ut? Maken utbrast i sin tur att jag fick ge mig. Men jag övertalade honom ändå att ta en ny bild.

När jag var i tonåren led jag av störd kroppsuppfattning. Jag var aldrig anorektisk, men jag hade kunnat bli det om jag fått hållas, för jag hade en anorektikers kroppsuppfattning. Jag var smal, jag vägde åtta kilo mindre än jag gör nu, men kunde inte se det själv och gjorde allt jag kunde för att gå ner i vikt. Det här är jag sedan dess medveten om, jag vet att det inte är jag som är tjock och jag skulle aldrig försöka gå ner till en ohälsosamt låg vikt. Jag vet exakt hur lite som är för lite och jag vet hur jag måste äta för att må bra. Det finns kort sagt ingen risk att jag hamnar i den spiralen igen, jag mår för bra för det idag och jag har för stora kunskaper.

Men den störda kroppsuppfattningen finns kvar, trots att jag är medveten om att den är störd. Just för att jag är medveten om den litar jag (till skillnad från då) inte på vad jag ser på bilder och i spegeln. Jag vet att antingen tror jag mig se en smalare eller en tjockare version av mig själv än jag är i verkligheten (ja, jag har periodvis trott att jag varit smalare än jag varit också, fråga mig inte hur det fungerar men så är det). Det är väldigt jobbigt att ha gått ner så här mycket och sedan inte kunna känna mig nöjd när jag ser mig själv i spegeln, trots att jag vet att jag borde vara det.

Hur kan det vara så här? Hur kan jag vara så blind, varför ser mina ögon något annat än verkligheten? Jag har försökt att analysera, jag har stått framför spegeln och verkligen försökt se en normalviktig kvinna framför mig, men det går inte. Är det för att jag fokuserar på de små skavanker som finns kvar? Är det för att jag är så van att möta en tjockis i spegeln att jag fastnat i det? En psykolog skulle säkert kunna svara på mina frågor, men jag orkar inte söka upp en för den skull. Det räcker med att jag är medveten om att det är psykiskt och inte tror att det är på riktigt, för det är då det blir farligt.

Men jag skulle ändå önska att jag kunde se en bild av mig själv och ärligt tycka att jag är smal och snygg. Det hade varit så himmelens roligt.

torsdag 11 november 2010

Målvikten är nådd!

I morse nådde jag äntligen mitt viktmässiga mål. Det har tagit mig tio månader att gå ner 22,7 kilo, nästan en fjärdedel av mig själv har försvunnit. Jag är inte supersmal, rumpan är kvar om än i något mindre format (och det kan den gott få vara - kvar alltså) men jag är i alla fall inte tjock, jag är normalviktig för första gången på flera, flera år. Jag kan inte minnas att jag har vägt så här lite sedan jag var tjugotvå år gammal. Jag är nöjd.

Jag vet att jag ser trött ut, men jag är småbarnsförälder och klockan är över nio. Och jag vet att gunghästen och kojan i bakgrunden drar ner modebloggspoängen, men återigen, jag är småbarnsförälder.

onsdag 10 november 2010

Lönesamtal

Jag har haft mitt årliga löne- och utvecklingssamtal. Min chef sade att hon inte kan hitta någonting jag kan förbättra i mitt arbete. Nu tycker jag själv att man alltid kan bli bättre, men självklart blev jag glad. Min chef gillar mig. Och jag gillar min chef.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 9 november 2010

Bra och dåliga böcker

Jag läste ut Dan Browns Den förlorade symbolen i förrgår. Den rekommenderar jag inte åt någon. Möjligtvis kan man få ut något av den om man inte läst något annat av samma författare tidigare, men om jag mötte någon som inte gjort det skulle jag i stället rekommendera att denne läste DaVinci-koden. Så nej, jag skulle inte rekommendera "den förlorade symbolen" åt någon.

Anledning? Den följer exakt samma mall som Browns andra böcker om Robert Langdon. Jag har läst DaVincikoden och Änglar och demoner tidigare, så jag är bekant med konceptet nu. Robert Langdon dras helt oförhappandes och aldrig på eget initiativ in i en rafflande historia som innehåller makabra mord, mytiska symboler och kluriga ledtrådar. Vid sin sida har han en attraktiv dam. Det finns en äldre, distingerad herre som fungerat som någon form för mentor för Langdon. The bad guy är en fanatiker med konstigt namn.

Redan innan jag hade läst halva boken hade jag räknat ut den ondes sanna identitet. Jag hade också räknat ut under vilken sten frimurarnas skatt befann sig. Har man läst ett par böcker av Brown är man mer än önskvärt bekant med hans sätt att tidigt i historien ge små ledtrådar till upplösningen, och de blir så lätta att identifiera att det är rent fånigt. Jag läser inte många deckare, men ska jag nu läsa en vill jag i alla fall att den ska vara spännande och överraskande. Jag ska inte kunna räkna ut hur allt ska gå halvvägs.

Nej, den boken var ingen höjdare.

Nu har jag börjat med Isabel Allendes Zorro - så föddes legenden, och jag blir påmind om precis varför jag älskar hennes böcker. Jag har inte ens läst hundra sidor och är redan fast i berättelsen. Hennes språk är sprudlande, varmt, målande och härligt. Historien vindlar fram i fantasifulla svängar och jag tänker att ingen kan berätta som Allende. Det är en ren njutning, en upplevelse, att läsa hennes böcker. Det är som att se en film i bokformat, men med ett språk som ger så mycket mer till personbeskrivningarna än en film någonsin skulle kunna göra. När jag är klar med den här boken är jag övertygad om att jag kommer att rekommendera den till alla. 

Det ljusnar

Det har varit en rätt tuff höst för min del. Jag jobbar alltjämt heltid och läser dessutom 200 gymnasiepoäng den här terminen, det är mer än heltid. Jag har inte orkat räkna på saken men gissar att jag landar på en sysselsättningsgrad någonstans kring 220%.

Inte för att jag lägger så mycket tid på skolan. Jag är effektiv när jag läser och skriver och ett studiearbete brukar ta två halvdagar i anspråk, på sin höjd. Men när man har deadlines som hänger över en blir det ändå ett stressmoment. "Jag måste läsa det där kapitlet", "hur ska jag formulera det här svaret på ett bra sätt", "vilket gruppboende ska jag göra studiebesök på" osv.

Nu har jag i alla fall lämnat in alla studiearbeten i psykiatrikursen och har bara provet kvar om en dryg månad. Två studiearbeten, ett fördjupningsarbete samt två studiebesök återstår i utvecklingsstörning/funktionsnedsättning. Den sjuttonde december lämnar jag in det sista och tar jullov. Och från och med nyår ska jag som det ser ut gå ner på 85% på jobbet igen och sluta jobba nätter. Det känns som om hjulen börjar rulla en aning långsammare från och med nu.

Till våren ska jag bara läsa en kurs, sjukvård, och den verkar intressant och lovande. Äntligen mer om kroppen och sjukdomar, och så roliga saker som blodprov och sånt på den praktiska sidan. Jag älskade medicinsk grundkurs eftersom den handlade om just det jag tycker är intressantast, själva kroppen och processerna i den. Alla dessa andra kurser i omvårdnad och etik har självklart inte varit helt och hållet onödiga, men det känns inte som om de tillfört så mycket ny kunskap, snarare återtugg av självklara saker jag redan vet.

I mars-april någon gång räknar jag med att vara klar. Hej, löneökning! Hej, fritid! Jag ser er i ljuset i slutet av tunneln, jag är på väg!

fredag 5 november 2010

Men halloween var ju för en vecka sen?

I köket pågår matlagning och bus. Maken har blivit Monsterkocken som hotar att bjuda på fladdermöss, grisöron eller maskar till middag. Dottern deklarerar bestämt att hon inte gillar någon av rätterna, så det får nog bli köttfärsbiffar som det var tänkt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Höjden av lathet är...

- när man gör saker som man normalt gör med händerna med fötterna i stället, för att man inte gitter sträcka sig en aning. Man skulle ju därmed riskera att förstöra sin perfekta liggställning i soffan, råka knuffa kudden i ett mindre skönt läge eller släppa in kalluft under filten.

Saker som att ta av sig sockarna till exempel. Jag är världsbäst på att ta av mig sockar utan att använda händerna.


- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 3 november 2010

Inte på topp

Dottern har smittat mig med elaka barnbasilusker. Igår kväll började det lite smygande med retningar i halsen och massiv nästäppa. Tidigt i morse när dottern kom och väckte mig hade det eskalerat till ont i hela kroppen och feber. Blä.

Det värsta är att jag i stället för att jobba har fått sjukanmäla mig. Det innebär jättestort avdrag för karensdag på nästa månads lön. Jullönen. Nämen så perfekt. Inte.

Den enda fördelen är att jag har en utmärkt ursäkt att äta upp min Ben & Jerry's chocolate fudge brownie som står i frysen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 2 november 2010

Äntligen!

En app för blogger till iphone! Som jag har längtat. Från och med nu kommer ni att få se betydligt mer av mig här, det kan jag lova.

Passar på att testa funktionerna lite och slänger med en bild på kära dottern i sin egenvalda rockabillyoutfit. Vi löpte linan ut, gjorde en playlist på spotify med Elvis och Jerry Lee Lewis och buggade tills dottern blev snurrig.


- Posted using BlogPress from my iPhone