Intermezzo

Jag håller på att fila på ett inlägg som ska sammanfatta mitt 00-tal, vi får se om jag hinner bli klar med det på den här sidan om nyår. Det blir inte i kväll i alla fall, jag ska strax gå och lägga mig i sängen och spendera lite tid i sällskap av Edward och Bella. Jag är inne på andra boken nu och det enda störningsmomentet är att det är för mycket Jacob Black och för lite Edward. Ge mig mer blek skönhet nu!

Har just läst första Twilight-boken och sett filmen...

Jag har bytt älsklingsvampyr. Bill har hamnat på andraplats. Om jag var tonnis idag skulle den här bilden ha hängt ovanför min säng och bli pussad på varje kväll. Äh, jag erkänner, jag fyller trettio om mindre än en månad och jag vill fortfarande ha den här bilden hängande ovanför min säng. Tror ni det är okej med maken? Jag kan hänga en av honom bredvid.

Ja! Det ringer! Jag väntar med att svara...

Om ni ringer mig på mobilen och jag inte svarar med det samma, så låt det gå ett par-tre signaler till. Det är bara jag som vill lyssna lite mer på min nya ringsignal:



Med tanke på texten tänkte jag först att den bara skulle användas när min käre make ringer, men jag kom fram till att den är allt för tuff för att inte användas i alla tillfällen.

Irritationsmoment nr: 798753490257230957

Jag trodde att jag hatade att gå på stan i juletid på grund av alla stressade människor. Jag måste revidera den uppfattningen; jag hatar att gå på stan i juletid på grund av alla människor som vistas där som inte alls är stressade, för de går så jävla sakta.

Det finns fan inget värre än att själv ha bråttom och hamna bakom ett gäng som går och flanerar i bredd i en galleria. Vem kommer på att göra sånt? Finns det verkligen folk som är riktigt riktiga i huvudet som tänker "ja, vi åker ner på stan tre dagar före julafton och går och fönstershoppar lite, tar in den sköna julstämningen"?

Min barndoms kärlek på bio i maj

Som jag berättat förut var min första kärlek den som uppenbarade sig för mig i mitt elvaåriga huvud när jag läste Robin Hood. Jag drömde redan i unga år om en skäggig, stark karl som skulle lyfta mig som en fjäder och kyssa mig andlös. Och rädda mig från prinsens knektar och jag skulle vara en fager mö och vi skulle leva lyckliga i Sherwoodskogen.
Jag fick en skäggig, stark hårdrockare som orkar lyfta mig även om jag inte är en nätt, fager mö och han kysser mig andlös.

Därmed inte sagt att jag helt släppt mina barndoms fantasier. När jag såg den här trailern måste jag erkänna att jag blev liiite till mig i trasorna. Russell Crowe liknar bilden i mitt huvud betydligt mer än Kevin Costner, han är skäggigare och råare. Jag kommer definitivt att bänka mig i biomörkret i maj.

Och så var vi tillbaka på ruta ett...

Dotterns dagmamma måste sluta på grund av att jobbet inte funkar för hennes familj. Jag har full förståelse för det, jag hade gjort samma sak om jag varit i den situationen själv. Det känns tråkigt, men jag accepterar det.

I morse berättade hon det för mig vid lämningen, och berättade också att en av de andra dagmammorna flaggat för att hon ville ha dottern i sin grupp. Dottern var där en dag förra veckan, och det gick alldeles utmärkt, hon bara vinkade och sprang in. Skulle den kvinnan bli dotterns nya dagmamma skulle det inte ens behövas någon inskolning, känns det som.

Senare på förmiddagen ringde rektorn. Han var underrättad om att vi visste vad som var på gång, och ville berätta lite om vad som nu kommer att hända. Dotterns nuvarande dagmamma kommer att sluta till månadsskiftet, alltså om två veckor. Från och med första januari kommer dottern att få vara hos den dagmamman som jag nämnt tidigare, hon som vill ha dottern i sin grupp. Men enligt rektorn ska dottern inte få vara där mer än januari ut, kanske en bit in på februari. Sedan ska en ny dagmamma anställas för att ersätta vår nuvarande. Henne ska dottern få börja hos när hon startar.

Någonstans här kände jag att jag började gå i baklås. Dottern har alltså först flyttat till ett helt nytt område och lämnat sitt gamla hem och sin älskade dagmamma Karin för att först gå på ett dagis där vi hade världens jobbigaste inskolning, sedan börjat hos en ny, okänd dagmamma där det visserligen funkat bra men där det också var en jobbig inskolning eftersom den drog ut på tiden på grund av sjukdom. Nu ska hon lämna även den dagmamman, börja hos en ny och vara där några veckor, för att sedan byta igen till en hon aldrig träffat förut.

Jag påpekade att den här dagmamman dottern ska vara hos i januari vill att dottern ska gå kvar där, och att jag tycker det skulle vara en bra idé för både dotterns och vår skull. Rektorn muttrade något om att det redan är många barn i grupperna och att hon just nu skolar in ett nytt barn. Jag bet mig i tungan för att inte säga att det är väl dagmamman själv som avgör hur många barn hon klarar av att ha.

Nej, rektorn tycker dottern ska flytta till den nya dagmamman tillsammans med de två ettåringarna som knappt kan gå som börjat hos hennes nuvarande dagmamma för någon vecka sedan, istället för att vara hos en dagmamma hon känner och är trygg med, tillsammans med barn hon känner som är i hennes egen ålder.

Efter att vi avslutat samtalet skrev jag ett mail till rektorn där jag förklarade exakt vad jag kände, att jag inte tror att det är bra för ett barn att byta barnomsorgsplats fyra gånger på ett halvår och att vi är oroliga för vad det här medför för henne. Han skrev tillbaka att han förstår vad jag menar men inte kan lova något.

Jag funderade länge över vari problemet ligger. Dagmamman vill ha dottern hos sig, vi vill att hon ska vara där, dottern är i princip färdiginskolad. Till slut kom jag på vad jag tror det bottnar i. Om de ska anställa en ny dagmamma måste de ha tillräckligt många barn att placera hos henne. Utan vår dotter finns det bara två barn för henne att ta. Men jag tycker inte man kan tänka så.

På deras hemsida står det att barnens trygghet kommer i första hand. I morgon ska jag ringa till placeringsassistenten och påminna om detta faktum, för den där rektorn verkar jag inte komma längre med.

Jag hatar det här. Just när vi trodde att vi fått ordning på barnomsorgen, en trygg plats för dottern att vara på tills hon börjar skolan, så händer det här. Jag får ont i magen och har bara lust att gråta.

Tisdagstema: Ur fokus

Veckans tisdagstema är "ur fokus".
Nedan ser ni i fokus värkstimulerande dropp. Den ofokuserade mannen är i själva verket djupt fokuserad på den födande blivande modern till hans barn. Ingen av dem fokuserade på fotografen, de hade viktigare saker att tänka på.

En upprörande petitess

Någon sorts lobbyverksamhet måste ha förekommit. Har ABF:s datorkurs för seniorer haft chokladröstning som första punkt på sina studiecirkelträffar? Fuskats måste det ha gjort i vilket fall. För inte faan är körsbärslikören den bästa biten i Alladinasken?

Körsbär i likör har bespottats och spottats ut i alla tider. Den har alltid blivit kvar sist. Ingen vill ha den. Dessutom har den förökat sig medelst celldelning. Förr låg det en äckelpäckelbit mitt i asken, men den är ersatt av någon sorts vit chokladpralin, flankerad av inte mindre än TVÅ körsbärslikörer. När jag tänker efter måste denna lobbyverksamhet alltså ha pågått under en längre tid. Det är en konspiration, ett körsbärsälskarnas illuminati som ligger bakom detta, jag känner det på mig.

Ägglikören är det första offret på körsbärsreligionens altare. Må så vara, den är inte särskilt god den heller. Men Gud nåde dem den dagen de ger sig på trillingnöten!

Organisation in absurdum?

Är man oerhört överdrivet organisatoriskt lagd eller bara förfärligt anal om man ens funderar på att skaffa en särskild pärm/mapp för att hålla ordning på sina listor som man gör för att hålla ordning på allt annat?

I'm freeeee!

Sista provet gjort idag. Det enda som återstår nu är att jag ska besöka sjukhuskyrkan för ett studiebesök i morgon och det känns relativt smärtfritt.

Det har blivit MVG på arbetsmiljö och säkerhet samt vård- och omsorgsarbete, så jag är mycket nöjd hittills med terminens utveckling, men jag känner ändå att det blev för mycket med tre kurser samtidigt. Nästa termin blir det två.
Jag roade mig faktiskt med att räkna ut min sammanlagda sysselsättning den här terminen om man räknar ihop jobb och skola. Resultatet: 240%. 260% efter att jag gått upp på heltid i slutet av november.

Inte så konstigt med andra ord att jag skulle vilja gå och bädda ner mig och inte stiga upp igen förrän dagen före julafton...

Nu ska jag fira att jag är pluggfri i över en månad tills vårterminen börjar (förutsatt att jag kommer in så klart) på min trettioårsdag 18/1. I stället för skolböcker ska jag ta med mig mina Vänner-boxar när jag jobbar natt, och så ska jag sitta och okynnessträcktitta jättemånga avsnitt på raken innan jag går och lägger mig, i stället för att sitta och göra anteckningar och mindmaps och försöka komma ihåg vad man ska tänka på när man vårdar folk med stroke. Det ska bli så härligt.

Planen för i morgon är alltså sjukhuskyrkan på NUS, följt av tripp på stan för inhandlande av julklappar, eventuellt lite julpynt för att ersätta det dottern haft sönder, julpysselsaker, galonbyxor, galonhandskar (varför kan vi aldrig få ordentlig vinter, varför??!!), tyg till julgardiner i köket samt någon sorts röd klänning som dottern kan ha på lucia på fredag när hon ska vara tomte samt på julafton. Maken har fått tillbaka på skatten så julen är räddad.

På fredag ska jag lämna dottern hos dagmamman klockan tio, åka hem, packa en väska, åka på luciafirande, direkt efteråt skippa fikat och ta med mig dottern på första bästa buss till stan, gå omkring en stund så dottern får lite luft och inte blir åksjuk, ta en ny buss till Marieberg, lämna dottern och väskan hos Josefine, ta första bästa buss ner till stan igen, jobba, åka till Marieberg, sova över där, sy gardiner, äta chokladmarängtårta och åka hem (med stopp i stan igen för dotterns välmåendes skull).

Sedan ska jag och dottern spendera resten av helgen ensamma eftersom maken har studioinspelning hela helgen.

Nästa vecka ska jag göra så lite som möjligt.

Och så en simpel fråga (eller fyra)

Kan det vara så att personer som talar sig varma om att invandrare ska spridas ut i landet i stället för att klumpas ihop i förstäder till våra storstäder egentligen menar att de ska spridas ut någon annanstans än där de själva bor? Jag menar, i ljuset av Vällinge och allt?

Kan det vara så att dessa personer tycker att det är dåligt med områden som består av en mycket stor majoritet invandrare men bra med områden som består av en mycket stor majoritet svenskar (läs: vita, svensktalande personer)?

Kan det vara så att invandrare som flyttar till Rosengård eller Tensta gör det av samma skäl som svenska personer flyttar till Lidingö? (Eller varför inte till Röbäck, jag påstår inte att jag är annorlunda). Kan det vara så att de gör det för att de känner sig tryggast tillsammans med människor med samma språk och kultur?

Kan det vara så att vi egentligen är så lika?

Jag vet inte.

Edited to add: Oj, jag råkade visst stava Vellinge ortsnamn fel i länken ovan. Det var inte min mening, men till mitt försvar kan jag säga att det är många som stavar Gellivare där jag är född med Ä, fast det enligt kommunens hemsida ska stavas med E. Gellivare är - liksom Vellinge - en liten, oansenlig ort långt borta i en avlägsen landsände. Så en sådan felstavning är väl ändå förlåtlig? ;)

Tips inför kommande avtalsrörelse

Varje gång Kommunal ska till att sluta avtal för oss talas det om högre löner för de lägst avlönade. Det skulle jag visserligen välkomna, för det skulle gynna mig, men det finns ett par frågor jag personligen skulle vilja att facket tog tag i, och det nu, för de stället till med ett himmelens obehag för de som drabbas.

1. Avskaffa delade turer.
Jag har inte drabbats själv av detta infernaliskt onda sätt att lägga schema, men jag känner människor som tvingats stå ut med att arbeta säg 07.00-12.00, gå hem, och sedan komma tillbaka och arbeta 16.00-20.00. Här om dagen hörde jag om en som började åtta på morgonen och slutade tio på kvällen, med en paus på tre timmar mitt i.

Detta går kanske an om det händer någon eller ett par gånger på ett sexveckorsschema, men jag känner till folk som jobbar så här flera gånger i veckan. Och det borde bannemej inte vara tillåtet. Hela dagen är förstörd, vad hinner man på dessa få timmar mitt på dagen? Hur kul kan det vara att jobba så om man har barn? vänner? intressen? ett liv överhuvudtaget?

2. Skriv in i avtalet att man under inga omständigheter ska kunna beordra personal med små barn att komma och jobba om de inte har tillgång till någon form av barnomsorg/annan förälder/barnvakt som kan ta hand om barnen under tiden.
Enligt gällande avtal är det fullt möjligt att tvinga mig, mor till en (snart) treåring, att komma och jobba ett extra pass vid behov även om jag inte kan hitta någon som tar hand om min dotter. En avtalskunnig person på Kommunalarbetaren har sagt att "Det är dock en kutym att arbetsgivaren tar hänsyn till arbetstagarnas sociala situation när beordring blir aktuell". Det är alltså inte ens en riktlinje, det är en godtycklig "kutym" som anses vara ett tillräckligt skydd för oss småbarnsföräldrar.

Vem som helst med en halv hjärna kan inse att man inte kan lämna ett litet barn ensamt hemma. Inte en liten stund, än mindre ett arbetspass. Skulle en förälder göra det står socialen snart utanför dörren och begär att omhänderta barnet omedelbart. Det är så uppenbart orimligt att jag inte förstår varför regeln inte finns?

Det kan i alla fall inte skyllas på att det inte händer.Tre av mina kollegor har råkat ut för att den som ringt om utbeordring hävdat att "det är inte ett tillräckligt skäl att neka" att personerna i fråga inte hade någonstans att göra av barnen under arbetstiden. Den ena hotades med erinran, till vilket hon klokt nog svarade "ge mig en då, jag kan inte prioritera mitt jobb framför mitt barn". Den andra sade att i så fall måste hon ta med sig sina två små barn på jobbet. Det gillades inte av personen i andra änden av telefonledningen, och hon fick tillåtelse att stanna hemma. Den tredje fick också höra att kommunen som arbetsgivare inte har någon skyldighet att ta hänsyn till att arbetstagaren inte har någon barnomsorg. Hon drabbades av anklagelse om ogiltig frånvaro och indragen lön.

Tar arbetsgivare och fack verkligen för givet att alla har makar/sambor/mor- eller farföräldrar/goda vänner som bara kan komma rusande för att man måste fara och jobba? I dagens samhälle har vi inte farmor boende på övervåningen längre, vi har inga hemmafrugrannar som barnen känner alla gånger. I vårt fall bor våra föräldrar 50 mil bort respektive i ett annat land, de kan inte komma störtande och ta hand om vår dotter. Min man har eget enmansföretag som ljudtekniker, skulle han tvingas avbryta ett uppdrag har han ingen ersättare, han skulle kunna bli stämd av konsertarrangören och gå i konkurs på kuppen. Säkert är i alla fall att de inte skulle anlita honom igen. Mina vänner har själva jobb där de ofta jobbar kvällstid, risken är stor för att när jag behöver barnvakt är de själva på jobbet. Jag kan väl inte vara den enda här i landet som har en dylik situation?

Återfall

Det är länge sedan jag skrev något om något som har med politik att göra. Jag brukade spruta ur mig åsikter, men med tiden blev det mindre och mindre, av ren lathet. Orkade inte blogga varje gång jag blev upprörd över något.

Men nu har jag gått och retat mig länge och väl över en massa saker, så nu får ni stå ut med åsiktssprutans återkomst. Jag ska dock skona er och ta alltsammans i ett par inlägg på raken, så är det över sen. Så kan vi återgå till roliga citat av dottern och senaste nytt i privatlivet.

1. Försäkringskassans människosyn och dess konsekvenser.

I veckan har det varit folkstorm mot regeringen och försäkringskassan över att svårt sjuka cancerpatienter tvingas till att gå till arbetsförmedlingen och söka heltidsjobb i stället för att arbeta deltid hos sin nuvarande arbetsgivare. En storm som jag är förvånad över att den inte kommit tidigare, men det krävdes väl att välutbildade onkologer och andra specialister sade det rätt ut för att Christina Husmark Persson m.fl. skulle reagera. Vi vanliga dödliga är vid det här laget luttrade och vet att Alliansen kör över oss i vilket fall, så det är inte förvånande att de inte hört vårt knorrande i det här fallet.

Hur som helst, regeringen skyller på försäkringskassan, försäkringskassan skyller på regeringen och Sveriges samlade läkarkår, ingen vill ta ansvar, men nu ska reglerna i alla fall förtydligas. I de utdrag av regelverket jag läst står att det finns undantag från 180-dagarsregeln om det finns synnerliga skäl för att man inte kan arbeta, men vad som är synnerliga skäl finns det inga exempel på. Jag, som normalt tror det värsta om vår nuvarande regeringen, är faktiskt villig att ge dem the benefit of doubt och tror att de nog menar att det är ett synnerligt skäl att vara döende i cancer. Men - föga förvånande - väljer försäkringskassan att tolka det på motsatt vis.

Personligen är jag av åsikten att det är så mycket fel med denna förbenade försäkringskassa och dess regelverk att den borde läggas ner ögonaböj och byggas upp på nytt, från grunden. Deras människosyn har gång på gång visat sig vara att svenska folket är en kverulant, hypokondrisk församling som inget hellre vill än att gå hemma med sjukpenning fast de är fullt friska. De har ingen som helst tilltro till att människor vill jobba och göra rätt för sig, alla fuskar och alla är lata.
Ska jag säga vad jag tror så är minst 70% av alla "fuskfall" egentligen fall där den stackars sökanden inte lyckats fylla i blanketten rätt.
Visst, jag är inte så naiv att jag inte tror att det finns de som fuskar, de finns garanterat, men jag tror problemet är kraftigt överdrivet.

Vad jag verkligen inte förstår vad gäller försäkringskassan är att deras egna läkare tillåts att år ut och år in sätta sig över behandlande läkare. Jag kan inte dra någon annan slutsats utifrån vad försäkringskassan säger än att försäkringskassan misstror den svenska läkarkårens kompetens att sjukskriva när det behövs och låta bli när det inte gör det. Om vi ska dra den slutsatsen till sin spets är det alltså läkarnas utbildning och kompetens det är fel på. Det kan åtgärdas genom att läkarutbildningen i viss mån görs om för att läkarna ska klara denna arbetsuppgift bättre, och fortbildning för redan praktiserande läkare. Men några krav på någon sådan åtgärd hörs inte från försäkringskassans håll.

Om vi ska lita på vad försäkringskassan säger, att svenska läkare sjukskriver för lätt, så är det rätt ut sagt förvånande att det inte ställs krav från försäkringskassans håll på att det ska till en förändring. Hur ska vi tolka detta?

Jag tror som så, att försäkringskassan egentligen inte alls tycker att svenska läkare sjukskriver för lätt i särskilt stor omfattning. I alla fall inte i en sådan grad att en stor, genomgripande förändring är behövlig. Nej, om jag ska formulera mina stilla funderingar så är det så att försäkringskassan har en budget som ska hållas. De har fått nya regelverk genom åren som har till syfte att spara pengar i sjukförsäkringssystemet. Både socialdemokratiska regeringar och den nuvarande borgerliga har varit med på det tåget. Nya, hårdare regler har tillkommit och de har även fått en hårdare och hårdare tolkning från försäkringskassans sida. Därför används försäkringskassans egna läkare som medel för att neka sökande sjukpenning för att spara. För att komma undan med detta skyller försäkringskassan på att det är de behandlande läkarna som skriver för luddiga sjukintyg som deras egna läkare inte kan tolka rätt.

Jag anser att det faktiskt är absurt att som försäkringskassan gör hävda att en läkare som inte träffat patienten och enbart läst den behandlande läkarens sjukintyg ska kunna avgöra om patienten ska sjukskrivas på ett bättre sätt än den behandlande läkaren. För att kunna avgöra hur en människa mår, om denne klarar att arbeta, hur allvarligt dennes tillstånd är, måste det väl ändå vara nödvändigt att träffa patienten öga mot öga? En läkare får inte skriva ut medicin till en patient utan att träffa denne, men arbetsförmåga kan bedömas utan att ens tala med patienten?

Om patientkontakt inte är nödvändig för att bedöma en patients tillstånd är det väl lika bra att vi slutar med remissbesök också? Då räcker det väl med att läkaren på vårdcentralen skriver ner lite om patientens symtom, kanske ett utdrag från journalen, skickar det till specialistläkaren som utifrån detta avgör om patientens vidare öde och behandling? Nä, skulle inte tro det.

Försäkringskassan talar om att man ska se till arbetsförmåga, inte till sjukdom. Om jag förstått saken rätt bottnar detta i en lagändring från 1995 där det klargjordes att försäkringskassan ska bortse från arbetsmarknadsrelaterade och sociala hänsyn i sin bedömning av de sökande. Därmed har vi anledningen till att försäkringskassan kan säga att en svetsare som är sjukskriven på halvtid ska söka heltidsjobb på kontor. Vem som helst kan se att det är absurt, att det är så gott som omöjligt för en svetsare att få ett stillasittande arbete utan omfattande omskolning, men se det behöver försäkringskassan inte ta hänsyn till, det står i lagen. Finns det ett arbete, vilket som helst, som personen kan utföra, det spelar ingen som helst roll om den sökande har adekvat utbildning för det, så är personen att anse som arbetsför. Härmed sparar försäkringskassan pengar, för de kan slussa över den sökande till arbetsförmedlingen. Det ekonomiska ansvaret för personens försörjning blir en fråga för A-kassa alternativt kommunen. Med dagens lagstiftning betyder det att staten sparar och de betalande A-kassemedlemmarna eller kommunernas skattebetalare står med ökade utgifter. Att den sökande är för sjuk för att arbeta med det personen kan är irrelevant, det är inte försäkringskassans problem.

Så i stället för att en person jobbar halvtid och betalar skatt blir de heltidsarbetslösa. I bästa fall kommer de att omskola sig (för skattepengar). I nästvärsta fall blir de långtidsarbetslösa. I värsta fall får de ingen A-kassa för att arbetsförmedlingen anser dem för sjuka för att kunna anses stå till arbetsmarknadens förfogande, och i stället hänvisas de till socialbidrag och blir en kostnad för kommunen. Vilket jag, om jag ska vara ärlig, inte tror att de blir friskare av.

Nyligen vann några kvinnor som blivit nekade sjukpenning under sin graviditet mot försäkringskassan i tingsrätten. Försäkringskassans skäl till nekandet är att graviditet inte är en sjukdom och följdaktligen kan inte symtom som är relaterade till graviditeten ge sjukpenning. Hur svåra dessa symtom är anses irrelevant. Men hur resonerar försäkringskassan då? Nyss var det ju arbetsförmågan - inte graden av sjukdom - det skulle tas hänsyn till.

De här personerna är kanske inte sjuka enligt regelverket (även om jag skulle hävda att graviditet inte är en sjukdom men att man kan bli sjuk av att vara gravid) men är de arbetsförmögna? Kan en förskollärare med svår foglossning bedömas ha full arbetsförmåga? Den handläggaren som tog det beslutet kan inte ha någon som helst aning om vare sig vad foglossning är eller vad en förskollärare gör. Jag skulle inte vilja att min dotter togs om hand av en person som inte kan gå i trappor eller ta längre steg än tio centimeter åt gången. För att inte tala om att leka med barnen. Får man åtminstone efterlysa konsekvens i försäkringskassans resonerande?

Nästa inlägg: Frågor jag tycker mitt fack Kommunal borde ta tag i NU.

Frestelsen har förlett mig

Jag ska härmed erkänna det pinsammaste jag gjort på länge. Jag har brutit mot en av mina starkaste principer, emotsagt mig själv, brutit ett dyrt och heligt löfte till min bättre hälft och det är inte utan att jag känner mig en smula... besudlad.

Jag har börjat spela Farmville.

Detta förrädiska, lilla spel på facebook har både lockat och frustrerat mig i flera månader. Jag var snabb att blockera det från förstasidan och jag spydde galla över alla som envisades med att lägga upp "NN has fertilized the crops of nine neighbours, return the favour", eller "NN has sent you an apple tree, will you accept?". Jag hatade detta spel. Jag gick till och med med i gruppen "Våga vägra Farmville".
Men samtidigt blev jag nyfiken, vad tiden led. Vad är det med det här spelet som gör att alla tycker det är så roligt? Och igår blev nyfikenheten för stor. Jag måste få VETA.

Försiktigt knappade jag mig in på spelets sida. Jag hann knappt säga "hoppsan" förrän jag tilldelats sex små jordlotter, varav två kunde skördas omedelbart. De vet vad de gör, de där människorna på Zynga, för här tog speldjävulen tag i mig omedelbart, kröp ihop på axeln intill mitt öra och viskade "det skadar inte att pröva, eller hur?" med insmickrande röst.

Nu är jag ohjälpligt fast. Och det värsta och skämmigaste av allt är att jag tycker det är kul. Jag räknar timmar tills jag får skörda mina skärbönor och drömmer om villa, prärievagn och svarta får.

Vet ni förresten hur maken reagerade när jag berättade (läs: erkände) sanningen för honom? Först rågarvade han åt mig i ungefär tre fulla minuter och sen sade han "men vi har ju pratat om det här, du lovade ju..." och så rågarvade han igen. Han har en gång för alla insett att han inte kan få frun utan att nörden följer med.

Underligt

Som ni trogna läsare vet brukar jag ibland roa mig med att kolla vad folk som hittat fram till min blogg via google har sökt på. Idag hittade jag det underligaste sökordet hittills. Personen i fråga har sökt på "pepb pepb".

Vad ännu underligare är: personen spenderade två minuter och trettionio sekunder på min blogg. Trots att jag aldrig skrivit om något som har med "pepb pepb" att göra, än mindre har en aning om vad det är för något.

Dessutom har jag ingen som helst aning om varför det sökordet ledde till min blogg.

Mycket underligt.

Ett användbart tips

Dotterns tandborstning har krånglat en hel del, för att säga det milt. Hittills har (och det låter hemskt, jag vet) metoden varit att lirka och försöka, borsta lite här och lite där, tills hon blir jättearg och skriker, och då borstar man så mycket och fort man bara hinner medan hon i alla fall har munnen öppen. Usch.

Men så läste jag hur Abbes pappa gör. Och nu är det inga problem. Hon skrattar sig igenom tandborstningen. Vi jagar tandtroll som bygger kojor och som har randiga tröjor och som försöker springa och gömma sig bakom tänderna. Efteråt proklamerar hon stolt att vi fått bort "ALLA tandtrollen" fast de sprang så fort från tandborsten.

Ett stort tack till Abbes pappa som gjort våra morgnar och kvällar lite lättare.

I valet och kvalet

Om knappt två månader fyller jag trettio. Det är ingenting jag har ångest över, inte än i alla fall, känner att det är en ganska bra ålder ändå. Känner mig mer som trettio än som tjugo i vilket fall.

Men det är ju det här med firandet. Det känns knepigt. Jag skulle gärna ha något litet party, men jag vill inte att det ska bli för stort. Jag vill å andra sidan gärna bjuda mina vänner, några från jobbet, folk jag gillar och umgås med. Jag skulle vilja ha en liten middag i goda vänners lag och bara ha en trevlig kväll.

Men om jag räknar efter vilka jag skulle vilja bjuda blir det några stycken. En tio-tolv stycken till och med. Och om jag ska ha middag, då är det väl kutym att bjuda respektive också? Då börjar vi nästan vara uppe i storlek med makens och mitt bröllop. Det betyder mycket tid, energi och pengar.

Just nu lutar jag åt någon sorts "öppet hus" (vad tantigt det låter i mina öron, är det det?) och sen en middag med de ALLRA närmast sörjande på kvällen. Då kanske jag kan få ner antalet lite. Eller kanske middag och eftersläpp? Måste nog hyra kvarterslokalen om alla ska få plats.

Hur har ni gjort/planerar ni att göra/hade ni gjort om ni var jag? Jag är i behov av goda råd.

Vilket problem, och ett överraskande sådant. Jag som alltid säger att jag knappt har några vänner...

Klassiker med ny innebörd

Dottern springer runt och sjunger för full hals:

Små groderna, små groderna, är läskiga att se, kakako, kakakoooaaa!

Fler märkliga preferenser

Vi kan nu addera brie-ost till listan över konstiga saker min superkräsna dotter trots allt gillar. Eller brill-ost, som hon säger. Hon beskrev dessutom osten som "ost med smör". Hm.

Hon upphör aldrig att förvåna.

Herregud, folk!

Det var en tjej som svimmade i morse på bussen. Vi var nästan framme vid min hållplats när hon ställde sig upp och bara föll ihop. Jag satt kanske fyra säten längre bak, och nästan alla som satt framför mig ställde sig upp, liksom jag. Men sedan stod de bara där och glodde. Ingen rörde en fena.

Jag och en äldre man var de enda som sprang fram, jag var lite burdus och knuffade undan folk, men det tycker jag de kan ta. Är man så handlingsförlamad att man bara står där och blockerar gången och stirrar får man skylla sig själv. En annan tjej ringde ambulansen. Busschauffören blev skärrad och körde och stannade och körde igen och stannade igen.

Tjejen som svimmat vaknade ganska fort igen, som tur var, och jag försökte komma ihåg vad jag lärt mig under förstahjälpen-utbildningen. Jag kom i alla fall ihåg att fråga henne om hon hade någon sjukdom. Det bestämdes att en ambulans skulle möta upp på Vasaplan. Jag hoppade av strax efter det, så jag vet inte hur det gick, men jag hoppas det gick bra för henne.

En obstinat liten dam

Dottern ligger på golvet och sparkar och gråter så tårarna sprutar. Jag har sagt något hon absolut inte håller med om. Och uppenbarligen har hon bestämt sig för att inte hålla med om något annat jag säger heller.

Jag: Du är jättearg och ledsen, förstår jag.
Dottern: INTE ARG!!! INTE LEDSEN!!! INTE NUUU!!! BUÄÄÄÄÄÄ!!!

Av någon anledning bedömde jag henne som mindre trovärdig.

Vad får de lära sig i skolan nu för tiden?

Idag hamnade jag framför Umeås unga intelligentia på bussen hem. En kille och en tjej, sexton år enligt egen utsago, diskuterade resmål.

Killen: Har du varit till Tjernobyl?
Tjejen: Va?!
Killen: Tjernobyl.
Tjejen: Vad är det?
Killen: Jamen, det där kärnkraftverket i Ryssland som gick sönder.
Tjejen: Jahaaa... ja, just det. Nä, det har jag inte.
Killen: Jag tänkte bara, du har väl varit i Moskva?
Tjejen: Ja, det har jag.

Tyst en stund.

Tjejen: Fast det är klart, jag har ju inte varit i hela Moskva, jag var ju bara där en dag.

Fina vitsord och tråkig kväll

Trots att jag inte var på plats och kunde se det med egna ögon verkar maken ha gjort bra ifrån sig på spelningen på Scharinska. VF:s recensent gillade det i alla fall.

Recension finns att läsa här.

Själv hade jag en inte fullt så spännande kväll framför TV:n. Inte särskilt rock'n'roll. Och jag var så hemsk att jag åt några av dotterns sega råttor som hon fick i fiskdammspåsen på födelsedagskalaset vi var på igår. Men till mitt försvar vill jag påpeka att det enda hon äter ur påsen är fruxoasken och klubban, alla andra godisar stoppar hon i munnen, tuggar en gång, varpå hon tar ut dem och lägger dem i handen på närmaste vuxna person och säger "ta bort den".

Min dotter är till och med kräsen när det kommer till godis. Ni kanske förstår hur middagarna ser ut här i huset?

Tyvärr var det minst rock'n'rolliga att jag fick någon sorts magbakterie, så jag tillbringade en oproportionerligt stor del av gårdagskvällen och -natten på toaletten. Inget kul. Inget kul alls. Men nu har det gått över.

Ronne och hans vänner

I dagens Västerbottens Folkblad finns en intervju med makens band, Hate Ammo. Den är okej, förutom att artikelförfattaren kosekvent kallar min käre make Ronnie för Ronne.

Läs artikeln här.

Sådan mor, sådan dotter

Min kära dotter föredrar sina makaroner med pesto framför ketschup. En liten gourmet in the making?

Fast jag, som var überkräsen som barn, tryckte i mig oliver och inlagda syltlökar på löpande band. Tror att det är det berömda äpplet som inte fallit särskilt lång bort från sitt modersträd.

Läkarbesök

Äntligen har jag fått vara till läkaren. Resultatet blev att jag ska få en remiss till NUS för en endoskopi eftersom läkaren hittade ett litet sår som han inte kunde diagnostisera. Dessutom tog han sig en titt på ett födelsemärke som jag tycker ser lite konstigt ut. Det är hyfsat nytillkommet, dvs jag upptäckte det för ett par månader sedan. Från början trodde jag det var en blemma eller inflammerad hårsäck eller dylikt, men nu har det växt i storlek och det liknar inget annat födelsemärke jag har. Det är illrött i kanterna, brunt i mitten och upphöjt.

Läkaren tyckte det såg rätt bra ut ändå eftersom det är jämnt i kanterna (fast när jag har undersökt saken via sjukvårdsupplysningen står det att även färgen spelar roll), men sade att visst kan han ta bort det, inga problem. Skicka det till patologen och allt. Men sedan började han prata om att vi kan göra det om ungefär en och en halv månad. Då började det blinka röda lampor i mitt huvud och jag protesterade och bad att få göra det så fort som möjligt. Här har man i alla år matats med information om att sådant ska ske så fort som möjligt, att cancer ska behandlas i ett tidigt stadium unt so weiter. Jag har faktiskt oroat mig rätt mycket över det här, nu vill jag VETA.

Ponera att märket är elakartat, då har jag alltså först väntat tre veckor på den här första undersökningen, sedan ytterligare sex veckor tills jag får ta bort det och sedan X antal veckor innan labsvaren kommer. Är det elakartat ska det antagligen undersökas om det spridit sig. Det skulle lätt kunna gå flera månader från upptäckt till att en eventuell behandling sätts in. Värdefulla månader.

Inte konstigt att undersökningar visar att det är de "jobbiga" cancerpatienterna, de som ställer krav och tjatar, som överlever i störst omfattning.

Min bästa vän

Jag har en vän som är min allra bästa. Jag och Josefine har varit bästa vänner i sexton år i år, mer än halva mitt liv. Vi har haft våra duster, men alltid hittat tillbaka till varann, för vi upptäckte att det fanns inga bättre vänner där ute. Vi hör ihop och behöver varann.

Vi träffades ironiskt nog genom musiken. Med tanke på att jag inte fattar vad stickigt ljud är och hon inte vet hur man hittar ett A så är detta smått otroligt. Likväl är det sant. Jag minns så väl hur det gick till, vi befann oss i en stuga vid Tarfala forskningsstation. Där låg vi på var sin brits och lyssnade på radio. Jag jublade varje gång de spelade Country house med Blur och hon när de spelade Roll with it med Oasis. Och genom en gemensam kärlek till britpop föddes en vänskap.

Josefine skolkade och smet hem till mig när jag var sjuk och vi tittade på Blur's hysteriskt roliga turnéfilm Starshaped. Vissa avsnitt spolade vi tillbaka (minns ni - VHS!) och såg om och om igen tills vi grät av skratt. Jag skrattar fortfarande åt Graham Coxon när han superbakis sitter och dricker kaffe i en skumpande bil til tysk schlager.

Vi gick ut nian tillsammans och började gymnasiet. Vi flyttade hemifrån tillsammans, in i en liten etta med kokvrå på trettiotvå ynka kvadrat där vi rymde två sängar, ett skrivbord, två stolar och en bokhylla. Skrivbordet var både pluggplats, TV-bänk och matbord. Där åt vi makaroner med ketschup. Vi gjorde en lista över möjliga maträtter för att få variation: Makaroner med pulversås, makaroner med köttbullar, makaroner med korv och slutligen Josefines trumfkort vita klimp. En dag lyxade vi till det och åt trerätters: chokladbollar till förrätt, mamma scans ostekta köttbullar till huvudrätt och krossad ananas direkt ur burken till efterrätt. Vi vältrade oss i känslan av självbestämmande och möjligheten att bara skita i näringslära och andra regler. Till vårt försvar var vi bara sjutton år.

I fönstren hängde vi flaggor, på väggen hängde vi snygga reklamer vi klippte ur gratistidningen Chili, på garderoben hängde vi konstiga citat från den andra gratistidningen OSA. Vi hade de bästa festerna, vi hade alltid folk hemma hos oss. Till och med mitt i natten kunde vi vakna av att någon vän i behov av samvaro kastade smågrus på fönstret. Så satt vi uppe och pratade och försov oss till första lektionen dagen därpå.

Vi blev sedermera ovänner av att bo så trångt, och jag kastade ut Josefine med buller och bång. Men det tog inte länge, så blev vi sams igen. Vi grät en skvätt och så var det bra. Sedan dess har den största krisen varit när vi bodde ihop andra gången och hennes katt och min katt ville ha ihjäl varann. Vi stod på var sin katts sida och försvarade våra fyrbentas beteenden som de bästa lejonmammor i världen. Men sedan den där första gången har jag aldrig känt att vänskapen varit hotad, och jag kan ärligt talat inte tänka mig att den någonsin kommer att ta slut innan en av oss dör.

Vi har organiserat häxkvällar med våra två medhäxor (nej, ingen magi, bara fyra damer som smider planer för våra karlslokar), vi har hjälpt varandra att spy galla över karlslokar, vi har hjälpt varandra att fly från karlslokar, vi har sagt ett sanningens ord åt varandras karlslokar. Vi har stöttat varandra genom problem på jobbet, i skolan, med föräldrar, med djur och med barn. Josefine var med när jag födde min dotter. Hon var med och planerade tidernas mest sanslösa möhippa för mig (vafaan, är jag i PAJALA???). Vi har suttit med varandra och lyssnat på osammanhängande gråt och djup, djurisk sorg och ångest. Och vi har skrattat tillsammans. Oj, vad vi har skrattat. Vi har svurit och förbannat och tröstat och ställt upp.

Och vi fortsätter att göra det än idag. Jag vet ingen som känner mig så bra som Josefine, inte ens Ronnie, för han må vara min man och min älskade, men han har inte varit med lika länge som Josefine. Hon vet hur liten jag kan vara och hur modig jag kan vara och hur patetisk jag kan vara och hur fin jag kan vara. Och jag känner henne på samma sätt.

Jag är gudmor till hennes barn. Hon åt mitt. Josefine är inte gudmor på pappret, hon är gudmor i verkligheten. Om både jag och Ronnie skulle dö hoppas jag innerligt att det respekteras att vår vilja är att Josefine ska ta hand om vår dotter och lära henne det hon behöver veta här i livet. Jag litar på att hon lär henne allt hon kan och lite där till.

Jag har ingen köttslig syster, men jag har Josefine. Hon är min dotters moster, i själ och i hjärta. Den bästa som finns.

Inte lära barnen fula ord, var det

Dottern gillar att bli kittlad. Ibland kommer hon fram till mig med bus i blick, tittar uppmanande på mig och säger "pipi!". Det betyder att jag ska peta henne i magen och säga just "pipi" varje gång. För det är en sån grej vi gör, helt enkelt, och hon tjuter och har roligt.

Men nyss drabbades jag av tanken att tänk om hon säger till dagmamman att hennes mamma brukar "pippa" på henne. Det skulle lätt kunna bli lite pinsamt att förklara.

Tillfälligt fotobloggeri

Ganska ofta tar jag en bild som jag tänker att "den här ska jag lägga på bloggen". Men sedan ids jag inte alltid (okej, nästan aldrig) lägga över bilden på datorn (fast det bara tar en minut).

Nu har jag ett antal sådana bilder som jag till slut fått tummen ur och lagt in på hårddisken. Så ni får allihop i ett svep, håll till godo.

Här ser ni kära dottern en dag när hon var så trött att hon lade sig på golvet och somnade.

Maken har ett litet nördigt headset som han använder när han ska prata med sina hockeykompisar när han spelar NHL online på PS3:an. Nu har det gått sönder så han måste ha på sig en mössa för att hålla fast mojängen mot örat. Därtill valde han den fulaste mössa det Björnströmska hushållet kunde uppbåda. Män äro lustiga varelser.

Enligt mina ansträngningar i släktforskning finns det samiskt DNA i maken och dottern. Kanske det var därför dottern en kväll helt på eget bevåg tog på sig dessa plagg?

Och här ses dotterns egenkomponerade "dagens outfit". Lila strumpbyxor, nattlinne samt en lite för stor men mycket älskad Alfons & Milla-tröja.

Önskelistor

Eftersom jag vet att potentiella julklappsgivare läser bloggen kommer här några vattentäta tips på bra julklappar till medlemmarna i familjen Björnström:

Till dottern:
- Böcker om Pettsson och Findus. Hon har Kackel i hönsgården, Rävjakten, Stackars Pettsson och Pettsson får julbesök.
- Nattlinnen och pyjamaser. Och byxor. T-shirts. Sockar! Hon drar för närvarande storlek 104 på kläder och 24-25 i skor.
- Stora pärlor, pärlplattor (för stora indianpärlor), tillbehör till att göra halsband och sånt.
- Allt som har med hästar att göra. Filmer, sängkläder, leksakshästar... hos den här damen har hästtokigheten startat i ung ålder.
- Ljudböcker, gärna Astrid Lindgren som läser sina egna sagor.

Till mig:
- Garn. Lovikka-garn, ullgarn i olika färger för exempelvis yllesockar.
- Krukväxter alternativt presentkort på Buketten.
- Presentkort på bio, gärna med tillhörande erbjudande om barnvakt...
- Sims 3. Fast det är jag ganska säker på att maken köper till mig.
- Strumpor. Enkla svarta eller vita saker, tunna. Gärna utan mönster så man slipper besväret att para ihop rätt par med varandra.

Dagsstatus

Sakta men säkert betar jag av punkterna på att-göra-listan. Helgen är jobbad, uppgifterna inlämnade (ett litet sidospår av pur stolthet: jag har fått MVG på tre av tre inlämnade uppgifter i Vård- och omsorgsarbete), lönesamtalet är över och det gick mycket bra och igår köpte jag vinterskor till dottern. Vilka hon till både min och makens förvåning accepterade och tog på sig med det samma. Annars brukar det alltid vara svårt att få henne att ta på sig nya ytterkläder, av någon anledning.

Tillkommit har - som varje vecka - två nya inlämningsuppgifter. Den ena handlar om omvårdnad vid livets slut, ett tungt ämne som får en att tänka över sin egen dödlighet. Inte speciellt kul, men nödvändiga tankar att tänka innan man hamnar på ett jobb där man möter död och sorg.

Att boka en ny läkartid visade sig lättare sagt än gjort, jag skickade ett mail via deras mailbokningssystem där jag föreslog alla mina lediga dagar och halvdagar under de närmaste två veckorna men ingen av dem passade tydligen. Nu vill de att jag ska ringa dit och boka, så jag får väl göra det. Någon som vet om man får gå till läkaren på betald arbetstid? Skulle vilja få komma dit så fort som möjligt. Med risk för att läkaren kommer att tycka att jag är hypokondrisk kommer jag förutom själva syftet med besöket (uppföljning av mina magproblem) att be honom kolla på mina födelsemärken. Har aldrig gjort det och det kan ju vara bra att veta att inget av dem ser suspekt ut.

I morse fick jag sovmorgon av min underbare make. Jag sov till elva. När jag kom ner uppgraderade jag makens status från underbar till rent guddomlig, för då hade han städat hela nedervåningen. Jag finner inte ord för hur fint jag tycker sånt är.

Lättroad

Just nu är det roligaste min dotter vet att jag jagar henne, fångar henne och väser "sssicket sssnack".
Det behövs inte mycket för total lycka när man är snart tre år gammal.

100% ironi

Punktering på bakdäcket, halleluja!
Jag blev så oerhört lycklig när jag kom ut från Östra Gymnasiet efter förflyttningsutbildningen och upptäckte att i stället för att susa hem med det samma var jag tvungen att gå eftersom bakdäcket var helt platt.

Jag riktigt älskar människor som krossar glas, särskilt på cykelvägar! Vi har alldeles för lite krossat glas på Umeå stads cykelvägar, fram för mera glaskross! Och det är ju så moget att krossa flaskor. Det är verkligen höjden av vuxenhet att gå där med sin femkommatvåa och i stället för att ställa den på marken i ett hörn bara ha sönder den, gärna i så många bitar som möjligt. Det är så väldigt meningsfullt, det gör världen rikare och människor så mycket lyckligare.

Nä, jag är så less att jag inte ens orkar ironisera över det här. Skärp till er era *host*helvetesjävlaskit*host* idioter! Maken fick punka för en vecka sedan och nu är det alltså min tur, för andra gången på två månader. Vi har annat att göra än att byta cykelslangar.

Det är mycket nu

Ni får verkligen ursäkta min brist på bloggaktivitet. Jag har för det mesta inte tid att blogga, och om jag mot förmodan har det har jag inte haft tid att vara med om något som är tillräckligt intressant för att skriva på bloggen. Istället har jag följande för händer:

- Vara förälder. Ganska tidskrävande som alla ni föräldrar vet. Särskilt nu när dottern kräver ett stort tålamod och mycket stödläsande av Jesper Juul.
- Jobba helg. Den långa helgen. Ska i princip bo på jobbet från 17.00 i morgon till 21.00 på söndag.
- Plugga. Sitter med den första av två inlämningsuppgifter som ska skickas in senast på söndag kväll. Försvåras av nämnda jobb, men jag hoppas att hinna plugga en del på jobbet också. Och så kursdag två i förflyttningsteknik på måndag.
- Förbereda mig för lönesamtal nästa vecka. Skitsvårt att komma ihåg konkreta exempel på vad man gjort som passar ihop med de hyfsat luddiga lönekriterierna.
- Måste boka ny läkartid i stället för den jag missade igår eftersom jag glömt att omboka den.
- Ska sätta mig in i det här med att byta elbolag. Fick elräkningen idag, det måste gå att få ett billigare alternativ än Umeå energis tillsvidarepris.
- Backup ska göras på laptopen, den har börjat bli lite instabil och måste nog få sin hårddisk formaterad.
- Tvätthögen är gigantisk. Jag är inne på de riktigt fula fultrosorna nu, så en tvätt är av nöden tvungen.
- Det finns fortfarande några få ouppackade lådor. Packa upp eller ställa i förrådet? Måste gå igenom.
- Ska undersöka marknaden för vinterdäck till cyklar. Skulle spara mucho dineros och vara bra ur motionssynpunkt.
- Ringa dotterns nya dagmamma och bestämma tid för inskolning. Och så skola in.
- Gräva ner jordgubbsplantorna innan det blir tjäle.
- Börja leta julklappar medan pengar och tid finns.
- Hitta vinterskor och overall till dottern, skulle helst varit gjort IGÅR.

Dagens ömhetsbetygelse

Dottern: Mamma, älskar dina öron!

Men vad ska jag med Vampire-Bill till...

...när jag har världens bästa make?

I förrgår när jag kom hem väntade en överraskning, mer visste jag inte. Det första som hände när jag kom innanför dörren var att jag noterade att det var välstädat och fullt med stearinljus och mysfaktor. Så fick jag en badrock i handen och ett förslag om att gå upp och ta ett bad och värma mig efter den kalla cykelturen hem från kvällspasset på jobbet.

Ett varmt bad i skenet av ännu fler stearinljus senare kom jag ner och där väntade ost, kex och ett glas rött. Där satt vi och myste, men vi är ju som vi är, så det var ingen romcom eller snyftare på TV, nä, vi kollade Mythbusters. Och det var superromantiskt.

So Honey, I owe you one.

Som en tonåring

Jag har drabbats av en riktig tonårscrush på Bill Compton i True Blood. Maken skrattar åt mig och retas och påstår att detta är ett utbrett syndrom och att mången fruar är lite småsugna varje onsdag kväll när de fått sin True Blood-fix för veckan.

Personligen såg han det som en fördel att han kanske har större chanser till lite trevligt vuxenmys efter att Vampire-Bill har värmt upp mig. Om så är sant eller inte låter jag dock vara osagt. Min egen mor läser ju bloggen.

Jag säger bara - blicken.

När världen är ny förundras man

I morse stod jag och dottern och tittade ut på den fuktiga, höstiga världen utanför. Vi hade ett litet samtal som fick mig att inse hur mycket det är man ska lära sig att fatta, som inte är självklart från början.

- Mörkt borta nu.
- Ja, nu är det ljust. Det är dag. På dagen är det ljust, och på natten är det mörkt.
- Det är dag nu.
- Ja, det är dag.
- Har regnat.
- Ja, det har regnat.
- På gräset regnat.
- Det har regnat på gräset.
- På träden regnat.
- Ja, det har regnat på allting ute. På träden, på gräset, på gungorna...
- Ha skor gå där.
- Det behövs nog stövlar om man ska gå ute nu och inte bli blöt. Och regnkläder.
- Litet träd där. Emmas lilla träd.
- Träden är allas träd. Eller egentligen är träden sina egna.
- Emmas lilla träd!

Det blir svårt att förstå ibland, och ännu svårare att förklara. Dag och natt är lätt, att man inte bara kan claima ett träd är lite svårare.

Man tager vad man haver

Jag hade glömt att vi slängde brödpenseln i samband med flytten (vi använde den till tapetklistret) och nyss stod jag där med frallor i behov av äggpensling. Nåja, man är väl inte dum, jag tog den där lilla mojängen som man rensar vitlökspressen med. Så kom den också till användning för en gångs skull och vallmofröna fastnade i tillfredsställande grad på frallorna. Snart nybakt, alltså, mums.

Lustig felsägning

Här om dagen skulle vi prata med makens bror på Skype. Dottern vet vem farbror Kenny är, och var nu väldigt glad att få en chans att tala med honom "live". När farbror dök upp på skärmen pekade hon och utropade förtjust:

- Titta! Farmor Kanin!

Svågern, generös som han är, svarade "jag kan vara Farmor Kanin för dig om du vill".

Dagmammeplats - check!

Saker och ting börjar falla på plats efter flytten. Vi har kommit i ordning, dottern trivs med sina nya omgivningar, det hejas på ICA och vi har hittat nödvändiga cykel- och promenadvägar. Idag kom då den bit som har saknats med posten. Ett erbjudande om plats hos dagmamma.

Det blir på Böleäng, en knapp kilometer härifrån, på vägen till mitt jobb och stan. Dessutom är vi redan bekant med dagmamman, eftersom hon är gift med en kompis till maken. Det är absolut ingen tvekan om att vi ska tacka ja till platsen. Dottern får börja där 2/11.

Så skönt. Modershjärtat klappar nöjt.

Goda råd inom räckhåll?

Ett ganska bra tag har vi försökt introducera pottan för dottern. Milt sagt är hon måttligt intresserad. Hittills har det lyckats att få behoven att hamna i pottan två gånger, och ena gången var det en ren olyckshändelse. Mest handlar potträningen i det Björnströmska hushållet om att skura, om ni förstår vad jag menar.

Nu har dottern blivit allt mer fientligt inställd till pottan trots uppmuntran och tal om hur de "stora tjejerna" som hon ser upp till gör. Hon kan sitta en stund, men inget kommer och det är uppenbart att hon spänner sig hela tiden, vilket så klart inte underlättar. Jag sitter bredvid och läser en bok, sjunger eller distraherar på annat sätt. Har prövat det klassiska knepet med en rinnande kran i närheten, ingenting. Hon har till och med fått sitta på pottan framför TV:n. Frågar jag nu om hon vill ta bort blöjan och pröva att sitta på pottan blir hon arg och säger "INTE pottan, INTE nu!".

Jag tror inte att det är fruktsamt att tvinga henne när hon inte själv vill, så på något sätt måste jag ju göra det roligt eller allra helst till något helt naturligt som det inte görs så stor affär av. Ungefär som att vi inte gör så stor affär av hur mycket eller lite hon äter eftersom det inte ska vara en prestation.

Jag tror egentligen problemet ligger hos mig, jag har av okänd anledning stressat upp mig otroligt över det här. Räknar hur många månader över två år hon är, jämför med när andras barn slutat med blöjor. Det känns som om jag borde försöka glömma det, för jag är ju egentligen helt emot att barn ska jämföras med varandra. Jag var aldrig orolig över att hon var sen med att krypa eller gå, varför ska jag då skynda på med pottan? Det är ju som sagt ingen prestation, ingen tävling, bara något hon ska lära sig, få kläm på. Alla barn lär sig inte lika fort, och det är ingen rak väg att lära sig något nytt.

Egentligen vill jag kunna luta mig tillbaka och tänka på pottan som jag gjorde med skeden när hon skulle lära sig äta själv. Skeden lade jag fram vid varje måltid, visade sedan med en annan sked hur det gick till genom att mata henne, och en sköna dag puttade hon bort min sked, tog sin egen och åt. Varför skulle det inte kunna vara likadant med pottan? Ta bort pressen, uppmuntra, se till att den är tillgänglig, visa hur man gör men låta dottern bestämma själv när och hur hon vill pröva?

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att beställa "Potträning utan gråt" av Elisabeth Pantley som skrivit "Somna utan gråt" som jag har haft mycket hjälp av. Den verkar ge just det jag är i behov av, nämligen tips på hur man kan förvandla potträning från en ångestladdad prestation till något naturligt och kanske till och med trevligt. Samt hjälpa mig att ha realistiska förväntningar.

Nyklippt

Här om dagen klippte jag dottern. Det behövdes verkligen, det har nog egentligen behövts i en månad, minst, men vi drar alltid ut på det eftersom det inte är det lättaste projektet i världen. Så inte heller den här gången. Dottern satt knappt still en sekund fast jag försökte distrahera henne med vattenlek i handfatet, så resultatet blev en smula ojämnt på sina ställen.

Luggen och sidorna är svårast att få till eftersom hon far dit med händerna hela tiden när man ska klippa. Dessutom försökte jag klippa upp lite för att få fram lockarna, men det misslyckades monumentalt. Nåja, övning ger färdighet.

Arvsanlag

Dottern har en intressant ögonfärg. Hon har inte fått mina melerade rakt av, men ej heller makens blå. Hon har någon form av mellanting. Lustigt hur det kan bli med gener.

Nedan ser ni mitt öga överst, sen makens och under dem dotterns. Lägg märke till att hon har mer gult än maken. (Bilderna är klickbara)

Varför inte gifta sig?

Disclaimer: Alla ni som valt att inte gifta er med era sambor, var snälla och ta inte detta personligt. Det är inte riktat till någon speciell och ska inte ses som en anklagelse.

Till saken: Jag är gift. Innan jag var gift var jag sambo i nästan sju år, men vi var förlovade nästan hela den tiden och ett giftermål har hela tiden funnits på vår horisont. Det blev ett litet bröllop, men det hade alla de klassiska ingredienserna: vit klänning, buketter, kyrka, kärlekssånger, fest, vals, tårta osv.

Jag kan förstå att det finns många som inte vill ha det. Tror man inte det minsta på Gud vill man av naturliga skäl inte ha en ceremoni i kyrkan. Känner man inte att man kan lova evig trohet ska man förstås inte göra det. Vill man inte lägga ut en massa pengar på en fest eller ha vit klänning ska man självklart inte tvingas till något sådant.

Men man kan ju faktiskt gifta sig utan att lova evig trohet, man kan gifta sig utan religiösa inslag, i jeans och t-shirt om man vill, och vill man att det ska vara en snabb historia kan man på en minut vara äktenskapliga makar enligt lagen. De enda gäster som krävs är två vittnen samt någon som får viga enligt lag.

Varför går jag på om det här då? Jo, för att jag har träffat många som säger att de inte vill gifta sig, men att de gärna vill ha samma trygghet som man har som gift. Att sambolagen borde förstärkas så att sambor har samma rättigheter som gifta, att sambor borde få ärva varandra m.m. De här människorna skriver testamenten, har möten med advokater för olika kontraktsskrivningar, skriver på faderskapsförsäkringar för att de i lagens ögon ska ha samma rättigheter som ett gift par.

Och då undrar jag, i min enfald, varför de inte väljer den enklare vägen och helt enkelt gifter sig. Som sagt behöver ett bröllop inte vara mer än att skriva på ett papper. ETT papper, istället för X antal som behövs om man som sambor vill ha samma skydd som gifta.

Jag tycker faktiskt att det ska vara skillnad lagligt sett på att vara sambo och att vara gift. Det handlar inte om något moraliskt, att jag tycker att äktenskapet skulle urvattnas eller något sådant. Nej, jag tycker helt enkelt det skulle bli ganska fel om ett par som flyttat ihop för en vecka sedan helt plötsligt ska ärva varandra om den ena råkar falla av pinn. Tänk dig, du har knappt lärt känna människan ordentligt, men om du dör ärver han eller hon allt du äger och har.

Jag tycker det är rätt att man ska kunna vara sambor och ha delad ekonomi och "dina och mina saker" i början. Är man gift står det i äktenskapsbalken att båda makarna ska ha samma levnadsstandard, alltså indirekt att man ska ha gemensam ekonomi, och skiljs man ur ett äktenskap (och inte har skrivit äktenskapsförord) spelar det ingen roll om den ena bara ägde en kastrull när man gifte sig, båda ska ha lika mycket när man delar upp grejerna. Det här blir lätt lite absurt om man inte varit ihop speciellt länge.

Har man däremot varit sambo länge och kanske till och med har barn tycker jag att det finns goda skäl att gifta sig. Då slipper man stå där om maken dör och vara tvungen att köpa ut sina egna barn ur huset och allt man äger för att få bo kvar. Man ärver i stället alltihop och får bo kvar i odelat bo. Är man gift antas det per automatik att gemensamma barn verkligen är gemensamma och man slipper försäkra detta på en löjlig blankett.

Jag anser inte heller att skälet att man binder sig genom att gifta sig är ett bra argument för att låta bli. Särskilt inte om man är sambor med barn. Att ha barn tillsammans är att binda sig hundra gånger tajtare till varandra än att gifta sig. Har man inga barn och skiljer sig från äktenskap behöver man aldrig någonsin mer ha kontakt med varandra, men har man barn och skiljs åt, vare sig det är från ett sambo- eller ett äktenskap måste man ändå behålla kontakten om det nu inte är så att den ena får enskild vårdnad och den andra inte får ens besöksrätt, vilket är mycket ovanligt. Och varför skulle det vara "lättare" psykiskt att skilja sig från ett mångårigt samboskap än från ett mångårigt äktenskap? Same shit.

Jag undrar helt enkelt varför många människor är så emot att gifta sig? Är det för att de bara ser bröllopet och inte är intresserad av att ha ett sådant? Eller är det för att de vill vara "fria" och kunna gå när de vill? Är de inte säkra på att de valt rätt partner och vill därför inte "binda sig" till denna/denne? Ni som läser som eventuellt valt aktivt att leva som sambos, kan ni inte berätta varför. Jag dömer er som sagt inte, jag undrar bara vad det är jag har missat, vilka orsaker finns det till att INTE gifta sig?

jag upprepar mig så gärna

Dottern vill alltid att man ska göra saker en gång till. Eller lengångtill som hon säger. Man ska alltid kittla magen en gång till, snurra henne ett varv till, viska i örat en gång till. Vi försöker så klart att tillmötesgå hennes önskningar, men oftast ledsnar vi före hon gör det. Men idag kunde jag hålla på hur länge som helst.

Jag: Jag älskar dig!
Dottern (studsar upp och ner i min famn): Älska dig, älska dig, lengångtill älska dig!
Jag: Jag älskar dig!
Dottern: Älska dig lengångtill!
Jag: Jag älskar dig!
Dottern: Lengångtill!
Och så vidare...

Fullt upp i höst

Idag var jag på kursintroduktion på Komvux. Alla lärarna verkar riktigt trevliga, upplägget känns bekant från förra terminen. Ämnena varierar i intressanthetsgrad, men jag känner ändå att jag får något ut av dem allihop, så det ska nog gå bra. Jag har dock insett att det blir mycket att göra.

Förra terminen läste jag en kurs som omfattade fem inlämningsuppgifter och ett prov. Nu har jag sammanlagt sexton inlämningsuppgifter och tre prov. Men jag har taktiken klar: göra en plan för i vilken ordning allt ska göras, och sedan bara sätta igång med att fokusera på den första uppgiften utan att ägna de andra en tanke. Sedan gäller det bara att fortsätta att beta av dem en efter en. Tänker jag på allt som är kvar blir det lättare att stressa upp sig, så att fokusera blir ledordet den här terminen.

Och så målbilden: högre lön, högre lön, högre lön...

Goda grannar

Jag har efter att ha bott på hittills tio olika ställen i mitt liv haft min beskärda del av grannar, både goda och mindre goda.

Några minnesvärda exemplar är de som bodde under oss på Carlshem som ringde och väckte oss och skällde ut oss för att vi levde om när det var en tredje granne som hade fest, eller de på Berghem som en gång drev mig till vansinne genom att spela "Du hast" med Rammstein på repeat i två timmar och högljutt sjunga med en kväll när jag låg i trettionio graders feber. På Mariehem tror jag grannen under oss var sjukligt folkskygg eller bara skiträdd för oss, för hon låste dörren när hon hörde oss i trapphuset. På Ersboda kom grannungarna och frågade oss om de fick låna vår cykelpump, dagligen. Till slut ljög jag och sade att den gått sönder.

Vår nuvarande granne kom och ringde på igår. Hon jobbar på Norrmejerier och undrade om vi vill ha lite youghurt och juice då och då. Hon får så himla mycket gratis och hennes pojkar är less och vill inte ha, så hon får slänga det mesta. Vi försäkrade henne om att det kommer hon inte att behöva göra i fortsättningen, så nu inväntar vi första leveransen på fredag.

Undrar om det var den där bullpåsen maken och dottern var över med när vi var nyinflyttade som gjorde det? Hur som helst är jag mycket nöjd med den nuvarande grannsituationen.

Vanliga och ovanliga namn

Sedan namnet Jorunn kom på tal som potentiellt namn på en kommande dotter har jag googlat lite. Jorunn är ett mycket ovanligt namn i Sverige, endast 349 flickor/kvinnor heter så. Min redan existerande dotter bär det betydligt vanligare namnet Emma, det har varit bland de tio vanligaste namnen i ungefär tjugo år och det finns massor av Emmor.

När vi bestämde oss för namnet Emma var det inte för att det är vanligt, för vi har aldrig tänkt i banorna vanligt/ovanligt när det kommer till namn. Men jag funderade ändå på om Emma skulle få heta Emma B under hela sin skoltid för att kunna skiljas från sin/sina namnar i klassen.

Men bland dagmammebarnen på Ersboda (runt trettio stycken) fanns ingen annan Emma. I hennes nuvarande dagisgrupp finns inte heller någon. Ingen jag känner eller är bekant med eller hört talas om har namngett sin dotter Emma. Jag kollade upp lite siffror på statistiska centralbyrån. År 2007 (då vår Emma är född) föddes 107.421 barn. Av dessa är väl antagligen ca hälften flickor. Det vill säga knappt 54.000 stycken. Av dessa fick 835 stycken namnet Emma. Det motsvarar 0,015%.

Nog för att jag nästan kan garantera att en Jorunn skulle bli ensam om sitt namn på hela skolan, men Emma verkar inte riskera att möta allt för många andra Emmor heller. Kanske är det så att det är så "inne" idag att ge sitt barn ett ovanligt namn att inte ens de vanliga namnen är så vanliga längre?

Min dotters tokiga far

Min man har en kvalite som gör honom underbar som förälder. Han är helt enkelt bäst i världen på att busa med sitt barn. Det bästa är att han verkar ha lika roligt som hon. När jag ska busa blir det helt enkelt inte riktigt på samma sätt, jag kan så klart kittlas och skratta, men jag kan inte göra det med samma inlevelse som maken.

Nyss förvandlades han mitt i korvstekningen till en jätteapa som hoppade omkring och frustade och kliade sig under armhålorna och utstötte gälla "UH-UH-UH". Självklart till dotterns enorma förtjusning. Med jämna mellanrum anföll han dottern med kittelattacker så hon föll ihop av skratt. Det kommer så naturligt för honom, och det kan jag känna mig avundsjuk på.

Å andra sidan kan jag läsa hur många böcker som helst, med inlevelse och teatraliska effekter. Det är jag bäst på.

Jamen, vad f...

Här går jag och hyllar SVT Play till höger och vänster, och så har de inte lagt upp nya avsnittet av True Blood som jag missade i onsdags. Det ska läggas upp direkt efter sändning. Det är fredag idag, det har gått två dygn. Jag har kontrollerat, programmet har verkligen sänts, det har till och med hunnit gå i repris.

Fy SVT, jag vill ha rabatt på licensen, pronto!

Ögonblick av guld att samla på

Jag och dottern spelar the Doors på Spotify och shejkar på vardagsrumsgolvet. Jag lär dottern buggsnurr, wheee! Gardinerna är fråndragna, lyset är tänt och hela Röbäck kan se exakt hur tokiga stollarna på trettisjuan är.

Älskar trummisens farmorskråskrage...

Jag är inte gitarrist, jag är bara gift med en

Makarna Björnström och deras dotter sitter vid middagsbordet på fredagkvällen och inmundigar plättar. Lugnet härskar, jag och dottern skyfflar in plättbitar i så stora kvantiteter vi kan eftersom plättar är vår absoluta favoriträtt. Maken är mer måttlig i sitt ätande, han är djupt försjunken i Luthmankatalogen. Dreglar mer över gitarrerna än plättarna, kan man säga.

Maken: Lönn, det tycker jag inte om. Det är så stickigt.
Jag: Vadå stickigt?
Maken: Det blir stickigt ljud. Mahogny däremot... (här följer lång harang om olika träslag och deras resonansegenskaper, bas och diskant och en massa sånt).
Jag: Jag trodde inte sånt spelade roll på en elgitarr.
Maken: (med eftertryck) Det gör det!
[Paus]
Jag: När du sa stickigt trodde jag du menade att man får stickor av att spela på såna gitarrer. I fingrarna.

Sweet victory!

Vill ni veta vad min käre man sade till mig för ett par dagar sen? Det är nog bäst att jag skriver det här så det finns svart på vitt ifall han skulle ändra sig.

"Jag har funderat, och Jorunn är faktiskt ett ganska fint namn. Jag gillar det."

Ni är mina vittnen.

Har förresten kollat upp vad Jorunn betyder. Så här säger svenskanamn.se:

Jorunn eller Jorun kommer av det gamla fornnordiska namnet Jórunnr, som är en sammansättning av orden "jór" (hingst) och "unna" (att älska).
Enligt runnamnslexikonet:
"jó" = häst
"jór" =vildgalt
"unna" = älska eller må bra
"run" hemlig kunskap.
Antingen någon som älskar vildgalt eller någon som har kunskap om hästar...

Antingen en riktig hästtjej eller en kvinnlig variant av Obelix, alltså...

(Punk)alagning

Mitt i flytten fick jag punktering på min cykels framdäck. Eftersom vi skulle cykla drygt en mil till Röbäck gick det så klart inte för sig. Problemet var bara att reparationskitet med lappar och verktyg var nerpackade i en låda, oklart vilken. Maken och jag konfererade och kom fram till att nöden har ingen lag, cykeln behövdes för de sista ärendena och vi försökte därför komma på ett sätt att få den att hålla hjälpligt bort till intersport för inköp av ny cykelslang.

Maken lyckades faktiskt, med hjälp av envishet, en hel tub superattacklim och gaffatejp. Jag tog mig både till intersport och hem igen utan att behöva pumpa en enda gång.

Detta är ännu ett exempel som stöder min tes att gaffatejp är så mångsidigt och användbart att man säkert skulle kunna reparera ett äktenskap som spruckit i sömmarna om man använde tillräckligt mycket.

För bra för att vara sant?

Pratade just med placeringsassistenten. Hon sade att det skulle anställas en till dagbarnvårdare på Böleäng, vårat andrahandsval av område. Eventuellt skulle detta ge oss en plats där i november. Hon ringde alltså inte för att säga att hon hade en plats åt oss, utan för att höra om vi fortfarande är intresserade, och om vi ska fortsätta ha samma antal timmar i veckan och samma yttertider som tidigare. Det lät lovande men det är alltså inte spikat. Eventuellt.

Nu går jag omkring och vill inte hoppas för mycket, för tänk om det inte blir så. Ett par veckor måste jag stå ut med att ha förväntningar och samtidigt försöka kväva dem, innan vi får veta.

Jag ville också vara Baby

Jag har också trånat. Jag ville också lära mig dansa så där romantiskt. Jag ville också att någon skulle komma och stå upp för mig och tala om att jag inte var någon som skulle sitta i ett hörn. Jag älskar också Dirty Dancing. Och mest av allt älskar jag det där sista, det ultimata LYFTET.

Och självklart finns inte ett enda j***a klipp tillåtet att bädda in på youtube.

Jorunn

Om vi får en dotter till vill jag att hon ska heta Jorunn. Det är ett norskt namn och jag tycker att det är fint, det har jag tyckt ända sedan jag läste Sofies värld när jag var femton och Sofies väninna hette Jorunn. Jag har varit inne på Kerstin och Villemo också, men allra helst vill jag ha en Jorunn. Igår bestämde jag mig för att lägga fram idén för maken.

- Du, jag har kommit på ett jättefint flicknamn. Om vi får en flicka vill jag att hon ska heta så. Du får inte säga att det är jättefult, om du tycker att det är konstigt kan du väl säga att du ska fundera på saken, okej?
- Okej, vad är det för nåt?
- Jorunn.
- Jorunn?!?
- Jorunn. Det är ett norskt namn. Det är ett ganska vanligt namn i Norge. Ett jättevanligt namn. (Nu är jag ute på svag is, för jag har ingen aning whatsoever om hur vanligt det är att norska flickor döps till Jorunn).
- Jag tänker bara på John Norum.
- Näää. Det slutar ju på N. Jorunnnnnn.
- Jag ska fundera på saken.
- Jag ska lobba för det här. Du tyckte inte om Kerstin heller först, nu tycker du det är okej, om en månad kommer du att gilla Jorunn också. Jag ska viska i ditt öra när du sover, jag tycker Jorunn är ett väldigt vackert namn, jag skulle hemskt gärna ha en dotter som heter Jorunn...
Maken ler och ser på mig med den där blicken som säger "ibland är du knäpp men jag älskar dig ändå".

Jag ska bannemig lyckas. Annars blir det Èowyn.

Dialektalt

Jag är fascinerad av dialekter. Något som dock stör mig oerhört när det kommer till läran och svenska dialekter är att alla norrländska dialekter klumpas ihop till en och exemplet som ges kommer alltid från Västerbottens inland eller Jämtland. Människor i Norrbotten låter inte ett dugg som en västerbottning eller en jämtlänning.

Jag är uppvuxen i Tornedalen och har trots mitt danska hemspråk haft en tornedalsk/norrbottnisk dialekt. Vi sa turvisas när vi turades om, vi kallade det som de här söderöver omnämner som pannkakor för plättar och på julen hängde vi pumlor i granen. Pumlor är alltså julgranskulor.
Jag vare sig talar eller förstår finska, ej heller den tornedalska varianten, men jag använde/använder uttryck och särskilt svordomar därifrån. Finska svordomar biter liksom bättre än svenska dito. Och äläää! formulerar en förälder som är less på sitt trotsande barn bättre än sluta!
Jag säger "nå?!?" när jag egentligen menar "varför då"?

Mitt språk har på grund av min mans härkomst även kryddats med en vis dos av Kirunamål. Innan vi träffades sade jag Kiiiruna. Nu säger jag Kirrruna. Jag vet vad karra (godis) och kånka (konsum) och tjågga (kiosk) är. Eftersom maken även bott några år i Överkalix vet jag vad subaan och keggo betyder, nämligen mjölk och kaka.

En av de språkliga egenheterna här i Västerbotten (kanske i ett större område än så, jag vet inte) är att inte säga den lilla stolen utan lillstolen, inte det gamla huset utan gammhuset, inte den nya tröjan utan nytröjan. Ja, ni fattar. Det här tyckte jag var lustigt när jag flyttade hit, men nu har jag vant mig och har faktiskt till och med kommit på mig själv med att använda liknande uttryck. Med tiden har min dialekt förändrats och mycket av det tornedalska lite finskbrytande har försvunnit och givit plats för uttryck som tvärgå på affären. Sista vokalen försvinner ibland i ord som inte, hinna, läsa.

Men idag reagerade jag ändå över det exotiska i att kassören på Röbäcks ICA gjorde mig uppmärksam på att jag glömt att packa ner ett jästpaket i påsen genom att säga "glöm inte sistjästen".

Vilket bullshit!

Som jag skrev i förra inlägget tyckte damen på komvux att jag inte riktigt platsade på yrkesvux på grund av min fasta anställning och avslutade gymnasieutbildning. Nu kom jag ju in ändå, men om det blir frågetecken en annan gång ska jag skriva ut och ta med det här stycket som är saxat från Umeå kommuns egen sida om yrkesvux (kursiveringen är min):

Vem får delta i yrkesvux?

Satsningen riktar sig till de grupper som saknar gymnasieutbildning, eller har en gymnasial yrkesutbildning som behöver kompletteras. Det ska också vara möjligt för den som läst em studieförberedande utbildning att växla om och skaffa sig en gymnasial yrkesutbildning.

Se där. Jag har visst rätten på min sida.

Tjoho!

Förra veckan ringde de från komvux och frågade lite kring min ansökan till vårdkurserna. Vad de ville veta var om jag var arbetslös eller varslad, för egentligen ska man tydligen vara det för att få läsa yrkesutbildning här i stan. Jag upplyste damen om det för det första gick alldeles utmärkt att bli intagen förra terminen trots att jag har en fast anställning, och för det andra har jag ett jobb som egentligen kräver undersköterskekompetens, samt att min chef gärna ser att jag utbildar mig. Dessutom, påpekade jag, är det en försäkran mot arbetslöshet i framtiden att ha en yrkesutbildning.

Mitt antagningsbesked har dock dröjt, antagligen eftersom vi precis har flyttat och posten tar ett par dagar extra på sig med eftersändningen. Men nyss kom jag på att det faktiskt går att kolla på nätet, och det visade sig att jag har kommit in! På alla tre kurserna!

Arbetsmiljö och säkerhet, Etik och livsfrågor samt Vård- och omsorgsarbete blir det. Tre steg närmare mot att faktiskt vara något.

Vilken lättnad!

I morse skulle jag lämna dottern på dagis för första gången sedan den hemska upplevelsen i måndags. Maken har rapporterat att det går bättre och bättre, men jag var ändå orolig.

Det visade sig dock att jag oroat mig i onödan. När jag tagit av dottern ytterkläderna och öppnade grinden in till avdelningen sade hon bara "hejdå" och sprang rakt in utan att ägna mig en blick. Jag gick därifrån med väldigt lätta steg och ännu lättare hjärta.

Igår var det föräldramöte, och förutom det vanliga "kom i tid, märk barnens kläder" och den kniviga frågan kring om barnen skulle få äta den glass som erbjuds två gånger per termin fick vi inget speciellt matnyttigt att veta. Rektorn informerade lite, men hon sade ingenting jag redan visste.

Men en fråga: Varför, varför talar förskollärare till föräldrar som om de är barn? Är de så arbetsskadade? Det var "Ja, nu ska vi ha ett litet möte här" och "här finns det kaffe, ni kan ta en mugg var här".

En positiv grej är att de ska köpa in mer leksaker som passar de äldre barnen. Tyvärr blir det inget lego som dottern älskar, för de får inte innehålla smådelar. Kanske ska föreslå pussel.

Update om magen och dagis

Idag var jag till vårdcentralen och fick träffa läkare nummer fyra i ordningen angående min krånglande mage. Han var väldigt trevlig och ordentlig och undersökte verkligen allt som går att undersöka. Jag fick lämna leverprover, njurprover, pankreas, g-test (nej, jag tror inte jag är gravid, men han ville kunna utesluta det), blodsocker och fick med mig några rör hem som jag ska ta såna där übertrevliga (not) bajsprover i. Blä. Men det känns bra att någon faktiskt försöker ta reda på vad som är fel i stället för att gissa.

Den enda undersökning som inte gjordes var röntgen, eftersom jag inte har ont idag, och läkaren tyckte i stället att jag ska åka direkt till akuten om jag får en ny smärtattack, så får de göra en buköversikt.

Eftersom jag var upptagen med läkarbesök fick maken lämna dottern på dagis. Igår pratade vi om att det skulle vara bättre att gå medan de är inne, för att det inte ska bli så långdraget som det blev igår när hon sprang efter och kunde se mig ända tills jag svängde uppe vid vägen. Tyvärr var de redan ute när maken och dottern kom dit, så den möjligheten fanns inte, så det blev ett lika hemskt avsked idag. Men de har inte ringt, så vi hoppas så klart att det går bra.

Dottern har i alla fall pratat om dagis i positiva ordalag i morse, hon pratade om några grisar som hon och en annan pojke lekt med. I alla fall tror jag att det var det hon menade, fast hon sade att det var pojken som var en gris. Jag tycker de är lite för unga för att ha kläm på det här med mansgrisar, så jag tror inte att så var fallet. Det känns i alla fulla fall bra att hon är positiv, då kan det väl inte vara jättehemskt, eller hur?

Dagisföljetongen del 2: Hjärtat brister

Idag ville fröknarna på dotterns förskola att jag skulle gå iväg i samband med att de lekte ute på lekplatsen.

(Som en parentes kan nämnas att lekplatsen känns lika tillfällig och opassande som resten av avdelningen, den består av en sandlåda och en klätterställning som är konstruerad på ett sätt som lämpar sig bättre för äldre barn, det finns inga gungor, ingen rutschkana, ingenting annat. Det finns det på den stora lekplatsen på framsidan, men där får inte dotterns grupp leka för där håller de äldre barnen från skolan till).

Hur som helst, jag sade hejdå och bad dottern om en kram. Hon kastade sig i mina armar och började gråta, uppenbarligen högst ovillig att skiljas från mig. Jag försökte uppmuntra henne att leka med hinkarna och spadarna, men det enda hon ville var att följa med mig. En fröken försökte få henne att pröva en trehjuling som distraktion, och en kort sekund trodde jag att det skulle fungera och begav mig mot grinden. Men innan jag hunnit säga hemfärd kom dottern springande efter med tårarna sprutande ur ögonen, skrikande "MAMMA! MAMMA!".

En annan fröken följde efter och försökte även hon få dottern på andra och roligare tankar, men det var lönlöst. Dottern gick motvilligt med tillbaka till sandlådan, men hon stod där och tittade efter mig och grät och ropade, jag hörde hennes hjärtskärande skrik hela vägen upp för backen mot ICA och jag grät innan jag var hemma.

Där och då brast mitt modershjärta som det aldrig gjort förut. Det kändes som om jag hade gjort henne fysiskt illa genom att lämna henne på det där hemska stället där hon absolut inte ville vara. Hon som aldrig har behövt kastas ut i något, vi har alltid vant henne långsamt och försiktigt vid nya saker. Det känns som om jag rycker bort trygghetsmattan under hennes fötter.

När jag kom hem ringde jag omedelbums till placeringsassistenten för att kolla dotterns plats i kön till dagmamma. Hon står på fjärde eller femte plats på Röbäck och på tredje på Böleäng. Det ser inte ut som om hon får någon plats snart, men jag förklarade läget i alla fall och kvinnan var väldigt förstående och gör säkert vad hon kan, men hon kan ju inte trolla fram platser.

Det är nästan så att jag ångrar att vi sade upp platsen på Ersboda, som det känns nu hade jag kunnat cykla en mil enkel väg för att få ha dottern hos Karin. Men jag förstår ju innerst inne att det är lönlöst, nu är det så här och det är bara att göra det bästa ut av det. Problemet är att jag inte hittar något positivt att ta fasta på.

Min stackars mage

Tisdag 25/8: Får jätteont i magen under eftermiddagen. Det vägrar gå över. Smärtan sitter i mellangärdet och skär till i attacker. Jag har inte haft så ont sedan jag födde barn. På natten vaknar jag av att det gör ont och kan inte somna om på en timme trots att jag är svintrött.

Onsdag 26/8: Åker till vårdcentralen. Äldre läkare med imponerande mustasch klämmer på min mage men kan inte komma fram till något. Annan äldre läkare utan imponerande mustasch tillkallas. Han klämmer också på min mage men kan inte heller komma fram till något.
Jag skickas till akuten för att träffa kirurg. Får träffa kirurg. Blir stucken i armen av snäll uska. Får dricka bedövningsmedel vilket känns som himmelriket. Kirurgen tror att jag har magkatarr, skriver ut omeprazol. Jag tar tabletterna och blir bättre, ända till...

... fredag 28/8: Får ännu ondare än förra gången på kvällen. Åker till akuten. Blir stucken i armen av manlig sjuksyrra som tycker jag är modig som låter mig stickas trots min starka, oresonliga rädsla för nålen. Tror nästan han ska ta fram en låda och ge mig ett bokmärke. Får dricka bedövningsmedel igen. Får träffa ung AT-läkare som är jättetrevlig. Han vill utifrån min journal och mina symtom skicka mig till röntgen för att kontrollera att det inte är tarmvred. Det vill inte röntgen så jag får voltaren och får åka hem igen.

Måndag 31/8: Har ont igen men inte lika farligt som fredagen, vilket är tur eftersom vi är mitt i flytten. Kan inte ta voltaren eftersom tabletterna är nedpackade. Det går över av sig själv.

Onsdag 2/9: Har ont på kvällen, tar voltaren, det blir hanterbart.

Fredag 4/9: Får alldeles vansinnigt ont igen på kvällen. Ingen voltaren eftersom jag inte hunnit hämta ut någon. Kan inte gå rak, kan inte göra något utan att det gör ont. Det gör lite mindre ont om jag ligger helt still i en viss ställning. Måste ringa maken och be honom komma hem och ta hand om dottern i stället för att gå på konsert.

Lördag 5/9: Fortfarande ont, men mindre än igår. Har hämtat ut diklofenac som ska tas vid behov, men har inte tagit någon utan spar dem till det gör helvetiskt ont igen.

Fundering: Nu har jag ätit omeprazol i tio dagar. Fortfarande får jag jätteont ungefär varannan - var tredje dag. Så ont att jag är handikappad de ungefär fyra-fem timmar det pågår. Jag försöker ta hand om mig så gott jag kan, men det blir inte bättre. Det kan väl inte vara meningen att det ska vara så här?

På måndag tänker jag ringa till vårdcentralen och kräva att få bli undersökt igen så vi kan utesluta att det är något annat, typ gallan eller tarmcancer eller något annat otrevligt. Någon sjukvårdskunnig (ja, jag syftar på dig, Marilene) som har någon åsikt?

Barnomsorg

I tisdags hämtade vi vår dotter från hennes fantastiska dagmamma för sista gången. Hur mycket vi än skulle vilja kan vi inte bo på Röbäck och ha barnomsorgen på Ersboda elva kilometer bort.

Det var väldigt känslosamt. Dottern fick ett silverhalsband med en liten nalle på och dagmamman fick en blombukett och ett egenihopknåpat kort. Vi blev tårögda allihop och vi gav löfte om att hälsa på i framtiden.

I onsdags började dottern inskolning på sitt nya dagis. Det som lät så (hyfsat) bra när vi pratade med placeringsassistenten är inte alls speciellt bra. Avdelningen har visserligen bara tolv barn, men så gott som alla är under två år och det känns som om den stackars personalen bara jobbar på löpande band med att mata, söva, trösta, tvätta.

Jag räknade till fem barn som hela tiden gick runt med tutten i munnen. Inte ens när dagmammorna på Ersboda har varit i gemensamma lokalen och det har varit trettio ungar där har något barn gått runt med napp konstant. Annat är det här. Det var hela tiden minst ett barn som grät och personalen har inte tid att trösta alla.

Lokalen är provisorisk, det är ett stort rum och ett hastigt hopsnickrat utrymme för tvätt och blöjbyte. Leksakerna är få och i huvudsak anpassade för väldigt små barn. Dottern är näst äldst, det finns en flicka som är ungefär lika gammal, sen är hoppet till nästa barn tio månader. Ett knappt års skillnad gör stor skillnad i den åldern. Dottern har alltså ingen i sitt eget utvecklingsstadie att leka med, hon tittar bara oförstående på de gråtande småbarnen och verkar undra vad de skriker för. Under de här inskolningsdagarna har hon endast lekt med mig och maken, fast vi försökt sätta oss i ett hörn och inte blanda oss i för mycket.

Det känns riktigt dåligt.