torsdag 30 december 2010

Pausmusik

I väntan på att jag ska komma mig för att skriva inlägg nummer elva (eller är det tio? tolv?) om syskon (av vilka jag paradoxalt nog inte har några) delger jag er denna fantastiska låt som har snurrat på repeat i min spotify i ett par veckor nu. Det känns som en låt man antingen älskar eller så tycker man bara att den är... inte speciell alls. Jag älskar den.

tisdag 28 december 2010

Kvällsläsning

Här är min favorit bland julklappsböckerna. 561 sidor militär strategi och krigspolitik.



- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 27 december 2010

Dag 10 - Om det här vore min sista dag

Dagens ämne i 30 days är "What you wore today" vilket jag anser är ett ämne under min värdighet. I den svenska varianten är ämnet "bloggfavoriter". Vill ni veta vilka de är kan ni scrolla ner och kika i spalten till höger. Inte heller något engagerande ämne. Så jag valde ett tredje, nämligen vad jag skulle göra om detta var min sista dag.

Jag skulle vilja vara med min familj. Jag skulle krama och pussa dem mycket, och försöka förmedla i ord och handling hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. Känner jag mig själv rätt skulle jag i god tid ha skrivit brev, kanske gjort små album, med de ord och bilder jag vill att de ska ta sin tillflykt till när de vill minnas mig. Eftersom det - och allt det praktiska - redan skulle vara ordnat av mig - kontrollfreaket - skulle jag bara komma med ett par "kom nu ihåg att..." till min man. Och han skulle titta på mig med den där blicken och säga "jag vet, jag fixar det, vi klarar oss".

Jag skulle vilja äta något riktigt gott, med massor av onyttigheter eftersom det ändå var min sista dag.

Jag skulle vilja vara hemma.

Jag skulle vilja hinna träffa Josefine. Och mina föräldrar.

Jag skulle vilja natta min dotter och jag skulle ha svårt att gå därifrån, om det ens skulle vara möjligt. Och jag skulle inte vilja somna, för jag ska erkänna att jag är högst motvillig att lämna jordelivet.

Day 09 - Your beliefs

Egentligen har jag ingen uttalad tro ur ett religiöst perspektiv. Strax efter tjugo gjorde jag ett försök att bli kristen, men bibeln var för tråkig och för motsägelsefull och de uttalade kristna jag träffade verkade för knäppa.

Idag har jag ingen aning när det kommer till vad jag ska tro på. När det riktigt kniper händer det att jag ber till Gud, men jag har ingen större förhoppning om att någon lyssnar. Jag är faktiskt ganska nöjd med att luta mig tillbaka och erkänna att jag inte har en jäkla aning när det kommer till sådana frågor, för egentligen har ju ingen annan det heller. Bara för att någon har en uttalad tro med svar på alla de stora frågorna betyder det inte att den personen VET mer än jag. Vi vet precis lika lite.

Vad tror jag då på?

- att borgarnas bild av den egoistiske svensken är starkt överdriven, jag tror att de allra flesta kan tänka sig att betala skatt om den går till dem som behöver den.

- överhuvudtaget vill jag gärna tro gott om människor. Jag är däremot övertygad om att barn kan vara ena riktigt beräknande elakingar. De är mycket värre mot varann än vuxna anar och vuxnas största brott är att glömma bort det.

- att Malou von Sivers, Pernilla Wahlgren och Ernst Kirschsteiger inte alls är så mysiga som de försöker verka. Särskilt inte Malou.

- att LCHF inte är lösningen för alla vad gäller viktminskning. Faktum är att jag inte tror på några dieter överhuvudtaget.

- att det är omöjligt att lära av historien om man tror att historien kommer att upprepa sig som en kopia av sig själv. Det gör den inte, den är alltid föränderlig. Däremot upprepar sig de stora dragen hela tiden. Vi måste inse det och sluta stirra oss blinda efter små, fula män med mustasch som skriker på tyska. Nästa Hitler ser antagligen annorlunda ut, talar ett annat språk, kommer till makten på ett annat sätt och hackar på andra än judarna.

- att det finns människor som trivs i Stockholm och människor som aldrig skulle trivas i Stockholm och att det beror på ens personlighet vilken kategori man tillhör.

- att man inte behöver någon tro för att ha etik och moral. Och att denna kommer av miljö, inte av arv. Överhuvudtaget tror jag mer på miljö än på arv även om arv spelar roll. Jag tror inte arv styr oss i lika stor utsträckning.

- att mognad beror på erfarenhet och förmåga att reflektera över sitt eget beteende, inte på ålder. I alla fall efter 22 när hjärnan har utvecklats klart.

Viktiga detaljer

Dottern beställde själv idag på Gandhi. Hon hade mycket specifika önskemål:

"Jag vill ha tandoorikyckling, och så vill jag ha ett naanbröd, och ett paraply i mitt citronvatten!"

lördag 25 december 2010

Nya lokaler

Äntligen har maken hittat en riktig studio att verka i med sitt företag. Ironiskt nog är det samma studio som han suktat efter i ett flertal år på grund av den låga hyran och det fördelaktiga läget men aldrig lyckats övertyga nuvarande hyresgäst att överlåta till honom. Nu har det emellertid lyckats och maken är eld och lågor. Efter nyår får han flytta in och varje dag berättar han om nya idéer han har angående inredningen.

Jag tycker också att det här är roligt. Dels eftersom jag ska få vara med och fixa till i studion (maken tycker den behöver en "kvinnlig touch"), dels eftersom det betyder att maken kommer att vara på jobbet när han är på jobbet och ledig när han är hemma i stället för lite både och hela tiden som det är nu, och slutligen för att jag ska få ta över rummet där hemmastudion är nu.

Jag har tankar om ett kombinerat hobbyrum/läsrum/gästrum. Där ska finnas en extrasäng för gäster att sova i och för mig att läsa i. Där ska skrivbordet som nu står i vårt sovrum stå. På skrivbordet ska jag ställa fram symaskinen och där ska det också finnas plats att sitta och skriva på en bärbar (tyvärr har jag ju bara en kurs kvar i skolan, men bättre skaffa sig en pluggplats sent än aldrig). Jag ska ha ett par bokhyllor där inne med plats för en del böcker, pärmar och mappar och förvaringslådor. Min knyppelbräda ska få plats, alla mina garner och andra handarbetsgrejer. Där ska jag sitta och göra makens bokföring och där ska jag släktforska. Där ska jag hänga upp min nya U2-kalender och min Twilightaffisch.

Jag kan inte riktigt fatta det. Jag ska få ett eget rum. Ett eget space. Så underbart.

Julklapp som gav mersmak

Jag köpte en termosmugg från Sagaform till maken i julklapp. Han har pratat länge om sin önskan att äga en termosmugg, så det var en lyckad gåva. Den enda nackdelen med det hela är att jag ångrar att jag inte köpte en till mig själv också när jag ändå var i köpartagen. För mig som glömmer bort mina kaffekoppar och därmed är dömd att dricka kallt kaffe för tid och evighet är det här ju den ultimata prylen. Tror jag ska köpa en i försenad julklapp/alldeles för tidig födelsedagspresent till mig själv. En ärtgrön ska jag ha (maken fick givetvis en manlig och hårdrockskorrekt svart variant).

 

Dag 08 - Favoritsaker

Jag fastnade hjälplöst på "Day 08 - a moment". Jag kan inte komma på ett "moment". Så gott som alla andra bloggar jag har läst som har skrivit dessa trettio inlägg har skrivit om när deras barn föddes. Och för mig som har fött barn är detta så klart det största ögonblicket för mig också. Men jag har redan skrivit om det i min krönika om 00-talet och jag tycker inte om att upprepa mig medvetet.

Nej, det där med att komma på ett moment blev svårt, så jag tog till reservlistan där dag åtta i stället uppmanar till att skriva om sina favoritsaker. Inte det djupaste ämnet precis, men lättare. Och jag tror faktiskt att några personliga saker säger en del om vem man är som människa. Återstår då att se vilken bild ni får av mig utifrån dessa föremål som är kära för mig (utan inbördes rangordning):


- Alla mina fotografier, såväl digitala som papperskopior. Oavsett om fotografen är jag själv, min man eller min far. Oavsett motiv. Mina bilder är mina nycklar till mina minnen och jag är övertygad om att jag inte ens skulle minnas exakt hur min dotter såg ut som bebis om jag inte hade foton.


- Mina släktforskningsdata. För en människa som saknar släktgård och geografiskt djupa rötter som jag har det av någon anledning blivit spännande att gräva i släkten. Jag har upptäckt många gamla anor och har hållit på i flera år. Vissa uppgifter är oersättliga, muntligt berättade och nedskrivna enbart i min dator. Andra går att hitta åter men det skulle antagligen ta åratal. Tanken på att börja om ger mig rysningar.


- Sodastreamern. Tänk att lite bubblor gör sådan skillnad.

- Köksbordet, stolarna och kökslampan jag ärvt efter farmor och farfar.


- Mitt armbandsur från Skagen Denmark. Jag har aldrig sett en snyggare klocka.


- Gungstolen från Liviöjärvi som är lika gammal som jag.


- Lord of the rings-trilogin i extended edition med tokmycket extramaterial.

- En hel del av mina böcker, orkar inte räkna upp alla.


- Min iphone.

fredag 24 december 2010

Lyckat!

Dottern fattade inte att det var maken bakom tomteskägget, hon blev jätteglad och lite blyg när tomten kom. När maken kom tillbaka - efter att ha "gått med soppåsen" - berättade hon storögt för honom att tomten just varit här. Attans, att jag missade det, sade maken.

Vi öppnade julklapparna innan maten i tro om att vi i så fall skulle få en lugnare måltid utan en dotter som hoppade på stolen i väntan på att få öppna paket. I stället fick vi en dotter som hoppade i väntan på att få fortsätta leka med sina nya saker.

Julklapparna gick hem. Dottern blev så lycklig över sina få, men väl valda klappar att hon hoppade upp och ner, skrek och hade kunnat lysa upp ett mindre samhälle med sina gnistrande ögon.

Julmaten är just intagen och matkoman har slagit till, så nu spenderas resten av kvällen om möjligt i soffan framför teven. God jul!


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 23 december 2010

God jul!

Julen börjar vara i hamn hos familjen Björnström. Julklapparna ligger inslagna under granen. Julskinkan och revbensspjöllen togs fram ur frysen i tid. Hemmet är tillräckligt städat. Nya diskmaskinen kom i måndags. All mat är inköpt (och jag tror inte vi har glömt något - peppar, peppar).

Vi försöker verkligen att inte låta julstressen övermanna oss. Julen ska vara en trevlig högtid för alla parter, inte ett rejs man ska överleva. I år tycker jag att vi har lyckats genom att dels tagga ner kraven ett par snäpp och det vi måste göra har vi gjort i små portioner. Många julklappar har beställts på nätet. I stället för att åka på stormarknad och trängas bland hyllorna har julmaten hittat hem en sillburk åt gången vid de dagliga handlingarna.

Men trots dessa åtgärder blev det lite "hjärtat i halsgropen" idag. Maken har bestämt sig för att vara tomte i år, och därför lovat dottern att tomten ska besöka oss på jumafton. Men den för ändamålet nödvändiga tomtedräkten väntade han med att köpa tills idag. Stort misstag. Maken sms:ade i panik från stan där han trängdes med tusentals andra - lika panikslagna - människor och kunde meddela att det bara fanns för små tomtedräkter på Åhlens, och dessutom hade de slut på tomteskägg. Tomtemask är vi alltför godhjärtade för att utsätta dottern för.

Nu var maken alltså på vild jakt. Jag började fundera på backup, om man kanske kan göra tomteskägg av garn och om vi har någon gammal, röd gardin som skulle kunna sys om till tomtedräkt. Men jag hade inte behövt frukta. Maken lyckades via kontakter i de högre leden på stans största leksaksbutik lägga vantarna på deras sista tomtedräkt för vuxna (som var på väg att skickas tillbaka till leverantören). Med skägg. Ibland har man flyt.

Fast frågan är om det spelar någon roll, vi har nämligen en dotter som är mer skarpsynt än man kanske kan önska ibland. Det är i alla fall min slutsats efter följande konversation.

- Pratade du med jultomten?
- Nej, jag pratade med Ronnie. Han hade träffat jultomten och han sade att han helt säkert kommer hit i morgon.
- Då blir Ronnie en jultomte.
- Nej, Ronnie är ju din pappa. Han är ingen jultomte.
- Jo, det är han! Han är en jultomte på julafton.

Något säger mig att den här tomtecharaden inte blir långlivad hos oss. Och ja, jag har analyserat vad jag sade till maken i telefon men kan inte komma ihåg att jag försade mig en enda gång.

Hur som helst, god jul på er! Jag önskar er en trevlig helg med nära och kära. Och om ni firar med barn, ta det lugnt med alkoholen.




- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 15 december 2010

Tillfälligt avbrott

Nästa vecka ska jag fortsätta med de trettio inläggen. Har dessutom hittat en modifierad lista att låna intressantare ämnen ifrån när de där "vad har du på dig?"-inläggen kommer.

Den här veckan finns det helt enkelt vare sig tid eller energi för annat än skolan. Prov i psykiatri på fredag, fördjupningsuppgift om funktionshinder i helgen. Maken jobbar också som en galning nu, och som grädde på moset har dottern gått och blivit sjuk (igen).

Återkommer alltså om jag överlever de närmaste fem dagarna med vettet i behåll.


- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 11 december 2010

Day 07 - Your best friend

Min bästa vän heter Josefine. Om henne har jag skrivit förut, så jag ser ett nytt inlägg som ganska överflödigt. Läs det här i stället.

fredag 10 december 2010

Day 06 - Your day

Idag hände mycket lite av intresse.

- Det roligaste var att jag fick en presso-termos i julklapp av jobbet.

- Jag har köpt vinterskor, och i och med det brutit mot ännu en av mina principer genom att köpa billiga sådana i stället för ett par riktigt, riktigt bra. Men de verkar varma och halksäkra, så de får duga.

- Har även hunnit med att köpa en julklapp till maken.

- Jag har ätit alldeles för mycket fika på jobbet. Och magen har sagt ifrån och totalstannat. Min arbetskamrat Mattias har retat mig och sagt att jag kommer att drabbas av (jag citerar) en bajsattack när det bokstavligt talat lossnar.

- Har tittat på Nobelfesten med ett halvt öga och i mitt stilla sinne undrat vilka referensramar gästerna har som påstår att sagda fest är ett riktigt röjigt party.

torsdag 9 december 2010

Day 05 – Your definition of love

Hemma på toaletten i Tärendö hängde en spegel med snobbentryck. Två av karaktärerna stod bredvid varandra med händerna i den enes ficka och texten ovanför sade "Love is sharing a pocket in a cold evening". Ungefär så tycker jag också. Kärlek är de där små sakerna man gör tillsammans som vittnar om omtanke om den andre, de där handlingarna som vittnar om samhörighet och respekt och ömhet.

För att låna snobbens sätt att förklara kommer här några av mina egna "kärlek är - ".

Kärlek är -

- att vilja leva hela sitt liv med den andre. Jag tror stenhårt på att om man inte kan se sig bli gammal med den andre är det inte äkta kärlek. Om det sedan blir så är en annan femma, men känslan måste finnas där från början.

- att vilja göra den andre lite lyckligare. Varje dag. Genom att röra vid varandra, säga något snällt eller uppskattande, hälla ketschupen i hjärtform på makaronerna. Vill man inte göra sånt här överhuvudtaget (och inte bara har glömt det mellan dagishämtningarna, mellanmålen, jobbet och tvätten, vilket faktiskt är lättare hänt än man vill tro) är det fara å färde för kärleken. Det ska inte ta emot att vara snäll mot den man älskar.

- att låta den andre pröva sina vingar. Stötta och uppmuntra utveckling. Äkta kärlek låser inte, äkta kärlek lyfter och stöttar. Givetvis ska det här vara ömsesidigt, det är inte kärlek att hålla tillbaka den andre för att flyga själv. Jag tror att ett bra förhållande är som ett framgångsrikt team.

- när den andre gör en varm och go inuti. Inte som under förälskelsen när man får fjärilar och hjärtstopp vid ögonkontakt, utan när det känns lite bättre när den andre kommer hem efter en helg borta. När man gillar det man ser i andra änden av dubbelsängen när man vaknar. När man ligger sked i soffan och tittar på TV och det känns som om man inte vill vara någon annanstans just då. När man blir glad när man möts på stan och står och tittar när han kommer gående och tänker "fan, vad han är snygg ändå".

onsdag 8 december 2010

Day 04 – What you ate today

Vilket fruktansvärt tråkigt ämne. Och dumt att det kom just idag, när min kost inte alls har sett ut som den borde. För det första blev allt förskjutet eftersom jag hade sovmorgon. Frukosten blev lunch och lunchen middag.

Frukost (eg. lunch, klockan elva) - kaffe, gröt med kanel och mjölk, halv grapefrukt. Skulle ha ätit ett kokt ägg också, men vi hade inga, så det blev lite random grejer innehållande protein jag hittade i kylen. Närmare bestämt fetaost och rökt skinka. Det passade inte ihop, kan jag meddela.

Middag (eller vad säger man när man äter lunch klockan tre på eftermiddagen?) - varmkorv. Makens val. Egentligen hör varmkorv med alla snabba kolhydrater till sånt som jag undviker, men jag kände mig inte stark i karaktären. Och det var faktiskt riktigt gott, ibland är Bullens pilsnerkorv bara rätt. Efteråt gjorde jag dottern till viljes och smakade en lussekatt och en liten pepparkaka som hon bakat hos dagmamman. Man vill ju inte vara oartig.

Senare middag - sill, rödkål, lite veckosallad. Och sen sista biten fläskpannkaka från igår. Som jag hade lovat mig själv att stå emot.

Kort sagt: Alla fel. Ny dag i morgon. Då blir det kyckling och ratatouille och hel dinkel till lunch, och ägg till frukost. Back to normal.

tisdag 7 december 2010

Day 03 – Your parents

Mina föräldrar träffades när de var femton, i herrens år 1968. Medan studenterna i Paris kastade gatsten och amerikanerna protesterade mot kriget i Vietnam började min mamma och pappa danska folkdans ihop och var kära som bara tonåringar kan vara. Det höll i ett år, sedan tog det slut.

Om det sedan inte varit för min ömma moders kvinnliga intuition hade ni inte läst det här blogginlägget, för då hade jag inte funnits. Det dröjde nämligen ett antal år, och så en dag var det någon form för folkdansfest i mina föräldrars hemtrakter utanför Köpenhamn. Min mamma bara visste att min pappa skulle vara där. Hon åkte dit och med sig hade hon en dejt som hoppades på att få med henne hem. Min pappa var där, och kvällen slutade med att både han och dejten följde min mamma hemåt. Min mamma gick i mitten, och under färden smög hon ner sin hand i min pappas ficka. När dejten ville gå åt ett håll sade min mamma tack, men nej tack och så följde hon med min pappa i stället.


Min pappa läste till tandläkare, min mamma till förskollärare. De gifte sig borgerligt i Köpenhamns rådhus 1976 och är fortfarande gifta, 34 år and counting. Min pappa hade på grund av sin utbildning fått uppskov med lumpen, men när han var klar ryckte han in i marinen. Han hade dock turen att få höfeber och missa grundutbildningen, och om jag har förstått saken rätt satt han resten av tiden och lagade tänder på högre befäl. Mina föräldrar bodde under den här tiden i en etta på tjugofyra kvadrat med pentry i Fredrikshamn, ovanpå en bagare som bakade så gott bröd att min far spenderade mer än tio år med att försöka plagiera receptet.


Under sin utbildning hade min pappa varit på en så kallad "värvningsresa", en form för rekrytering som Norrbottens läns landsting pysslade med på den tiden. De samlade ihop ett gäng danska tandläkare och tog med dem upp till Norrbotten, bussade runt dem och visade upp sina tandkliniker med tillhörande vakanta tjänster och bjöd dem däremellan på god mat och trevlig samvaro. Min pappa blev förälskad redan när han stack ut huvudet genom tågfönstret i Älvsbyn och kände den friska höstluften i näsan.


Mina föräldrar blev särskilt förtjusta i tjänsten (och tjänstebostaden med öppen spis) i Övertorneå, men när det blev min pappas tur att välja var den tjänsten redan tingad, så det blev Tärendö i stället. Och så hamnade de där, i tandläkarvillan i min hemby. Villan var i deras ögon ett palats som de inte förstod hur de skulle kunna fylla (de kom ju från tjugofyrakvadrataren) men det löste sig också med tiden. När de tjugotre år senare flyttade därifrån var huset proppat från potatiskällare till vind.

De fyllde sin tid i Tärendö med ett engagemang som inte gick av för hackor. Tillsammans har de nog varit med i alla föreningar som fanns inom räckhåll. Min mamma satt i många år i kommunfullmäktige för Centern, hon var med i Naturskyddsföreningen, i HARO, hon har varit Mulleledare och ordnat amatörteater för barn. Min pappa var ett tag ordförande i Hembygdsföreningen och båda var med i både IFK Tärendö (motionssektionen) och i fotoklubben. Min mamma engagerade sig i hem och skola, min pappa satt i sekretariatet och tog tid på skidtävlingarna. De lärde känna varenda människa i byn och skaffade sig vänner för livet.


Jag växte upp med en far som älskar tåg. Alltid skulle vi åka tåg när vi skulle åka någonstans. Visserligen hatar min mamma att flyga, och ingen som är vid sina sunda vätskor gillar väl bussar, men jag vet att orsaken till de långa tågresorna är min pappas passion för dessa transportmedel. Han bygger modelljärnvägar, samlar på tågtidtabeller och fotograferar tåg. Ett flertal av hans vänner har han träffat via detta intresse. De pratar tåg när de träffas. Det är sant.


Jag hade också ynnesten att växa upp med en far som bakar. Oftast bröd eller frallor, någon enstaka gång kakor. I vårt hem fanns det alltid nybakt bröd. Oh, dessa söndagmorgnar när jag vaknade och kände doften från köket! Hela familjen bänkade sig framför Sköna Söndag med Jesper Aspegren och åt nybakt bröd med smält smör och marmelad. Min pappa var faktiskt så förtjust i att baka att han satte en deg innan han packade upp när vi kom hem från semester. Han hade bakabstinens.
Dessutom är min pappa väldigt duktig på att laga mat och gör en enastående risotto alla Milanese.


Min fars tredje stora intresse är fotografi. Han har alltid haft en systemkamera och alltid fotat allt. Han brukar säga att först fotade han tåg, sedan fotade han min mamma, en kort period fotade han vår hund och så kom jag och blev det stående motivet. Nu fotar han tåg igen, tror jag. 
När jag var liten brukade han framkalla sina svartvita foton hemma i badrummet, och jag fick vara med. Jag minns hur spännande det var att se motivet framträda på pappret, hur kemikalierna luktade och hur mysigt det var med mörkrumslampan som lyste rött.


Min pappa är lika envis som jag, och vi delar ett häftigt humör. Vi har inte alltid dragit jämnt, särskilt inte när jag var i tonåren, men åren har gjort att vi utvecklat en förståelse för varandra och dessutom känner en samhörighet baserad på våra likheter i stället för att låta dem komma emellan oss. Idag njuter vi av att sitta och filosofera och diskutera historia med varann. 


Min mamma är en otroligt snäll och godhjärtad kvinna. Hon vill alla väl. När jag var liten var hon hemma med mig, ända tills jag var tio år och hon började läsa på komvux. På kvällarna gick hon kurser, i vävning, träslöjd, sömnad (hur hon nu fick tid med det mellan alla föreningsmöten är en gåta). Hon delar min egenskap att börja på ett projekt med liv och lust och sedan tappa geisten, hennes skåp och lådor är också fulla av halvfärdiga tennbroderier, klippta men ej hopsydda lapptäckstyger och dylikt.


Jag har en riktig hönsmamma som ofta oroar sig alldeles för lätt och för mycket. Hon månar om sin familj som en lejoninna. Hon bakar väldigt goda kakor och är bra på pyssel efter alla sina år som dagisfröken. Hon är en fantastisk pedagog med ett enormt tålamod. Jag kan inte minnas mer än ett, möjligen två tillfällen då hon blivit så arg att hon tappat fattningen. Hon släpade med mig på långa promenader och på vintern tog vi på oss skidorna, åkte ner på älven och pimplade, det var alltid bara hon som fick napp. Det var dessutom bara hon som skruvade i bilen, hon gick en halv bilmekanikerutbildning en gång.


Min mor är en känslig själ, när hon var ung skrev hon dikter men ingen finns kvar idag. Det är från henne jag har min reflekterande sida, min förmåga att kritiskt granska mig själv på gott och ont. Men min mamma är också modig, hon vågar gå in i konflikter och stå för sin åsikt om det rör en fråga hon brinner för. Mitt tyckande, det kommer definitivt från henne.

Idag är jag själv förälder och kan förstå vissa av konstigheterna mina föräldrar hade för sig. Jag har fått lite sund distans och kan därmed närma mig dem igen. Vi tycker inte lika om allt, vi uppskattar inte alltid samma saker, vi har inte riktigt samma humor (de gillar Keeping up appearances, jag gillar the Office), men de är mina föräldrar. De är väldigt fina, jag älskar dem och jag önskar att vi sågs oftare.

måndag 6 december 2010

Day 02 - Your first love

Min första kärlek kan vi kalla P. Han gick i min klass från lekis till nian. Mina ömma känslor för pojkstackaren började spira någon gång i tioårsåldern, och oförmögen att visa mina känslor på något annat sätt släpade jag med mig min bästis och tvingade henne att hoppa hopprep utanför hans hus. Det här var en ganska genomskinlig manöver eftersom vi inte ens bodde på samma gata. Min bästis var förresten inte så nödbedd. Hon var nämligen också ganska förtjust i P.

P var en riktig nörd, lång och smal och onormalt smart. Idag har han gått på Chalmers och jobbar antagligen med datorer. Han var inte särskilt häftig (faktum är att han är den enda killen i klassen jag sett gråta högt) men urvalet på min byskola var skralt och i mina ögon var han snyggast av de fyra killar som gick i min årskurs.

Jag vet inte riktigt vad vi hoppades uppnå med det där idoga hopprepshoppandet. Kanske väntade jag på att han skulle komma ut? Det gjorde han aldrig. Jag vet att jag fantiserade om att han satt där inne och tittade på mig och tyckte jag var söt. Om han gjorde det vet jag inte, men jag vet att han under hela vår skoltid var olyckligt kär i klassens blondin, så låt oss säga att det är mindre troligt.

Jag var fortfarande kär i P när vi började i högstadiet. I sjuan bestämde jag mig för att innan sommarlovet skulle jag lyckas få honom på kroken, men det lyckades aldrig (han var fortfarande kär i blondinen och ja, jag borde ha fattat att det var kört). Jag försökte så gott jag kunde att göra intryck på honom genom att verka så ointresserad som möjligt, vilket förstås inte ledde någonstans. Jag vill inte minnas att jag berättade för någon om mina känslor, att det skulle komma till hans kännedom var det värsta mitt trettonåriga jag kunde föreställa sig.

När jag började i nian svalnade mina känslor för P till slut, utan att han fått kännedom om min förpubertala crush. Jag berättade det för honom på vår student, och vi skrattade gott åt saken. Det visade sig att han sett oss hoppa hopprep, men missförstått våra intentioner. Han trodde asfalten var bättre på hans gata än på min.

Jag hoppas han har det bra idag.

söndag 5 december 2010

Day 01 – Introduce yourself

Jag heter Anne Björnström och bor i Röbäck, en by som i stort sett smält samman med Umeå stad de senaste årtiondena, allt eftersom Böleäng ätit upp Röbäcksslätten. Här har jag bott de senaste femton månaderna och kommer nog att fortsätta göra det de närmaste femton åren, med tanke på hur bra jag trivs.

Röbäck är en by, och jag kommer från en by, en mycket mindre sådan. Långvariga läsare av bloggen vet att jag kommer från Tärendö, en liten by utanför Pajala. En by som bestod av 640 tappra själar när jag flyttade därifrån och ännu färre nu, en by som mest gjort sig känd som bakgrundskuliss i filmen Populärmusik från Vittula och för att ha fostrat en mycket framgångsrik skidåkerska.

Jag är alltså från Tornedalen, men egentligen är jag dansk. Mina föräldrar kommer från Danmark men gjorde det udda valet att flytta från Köpenhamn till Tärendö (mer om det kommer antagligen i kapitlet om mina föräldrar). Där bodde de när jag föddes och där växte jag upp. Min uppväxt var lycklig i det stora hela. Jag åtnjöt en frihet få stadsbarn har, jag har aldrig skjutsats av andra skäl än att avståndet var för stort för mig att forcera. Jag har från rätt tidig ålder på egen hand kunnat ta mig till mina kompisar, mina aktiviteter och ut på mina egna upptåg.

Jag älskar naturen, för jag är van vid den och att vara i den. Skogen står för lek och trevliga upplevelser, den är inte skrämmande. Skogen fanns bakom vårt hus, gick man åt rätt håll genom den skogen kom man inte ut förrän man kom till Kirunavägen ungefär mitt mellan Junosuando och Masugnsbyn, och dit är det drygt tre mil. Skogen och älvarna och ängarna och kalhyggena och bäckarna har varit en del av min vardag, de har alltid funnits där. Jag kan inte bo någonstans där det inte finns äkta natur i närheten, det går inte.

Jag är enda barnet, vilket har gjort mig mer självständig, mer kapabel att ta egna beslut och mindre rädd för att vara ensam. Det förde också med sig att jag var lillgammal, för jag var mer van vid att umgås med vuxna än med andra barn. Faktum är att jag kände mig tryggare och mer viss om hur de sociala koderna såg ut i samvaro med människor som var trettio år äldre än mig än med jämnåriga.

Jag var ett snällt barn, ett alldeles för snällt barn eftersom mindre snälla barn drog nytta av min snällhet. Det gjorde mig till ett misstänksamt barn, och misstänksamheten överlevde till vuxen ålder. Den finns fortfarande där, och under mina bra dagar kallar jag den lite överseende för sund skepsis. Men faktum är att den hindrar mig från att ta kontakt med andra, att ta initiativ till att inleda relationer, eftersom jag är rädd att andra människor bara låtsas tycka om mig och när som helst kommer att sticka en bildlig kniv i ryggen på mig. Och där skule jag få stå med den godtrognes skam.

Jag är gift men min första kärlek. Vi har ett barn tillsammans, och har bestämt oss för att ett till barn kommer om och i så fall när vi verkligen längtar efter ett.

Jag är envis som få när det är något jag vill, och jag tvekar inte att försöka få med andra på tåget om jag anser att jag har en bra idé. Jag slutför saker som måste slutföras av ren pliktkänsla, eftersom min naturliga motivation oftast försvinner på halva vägen. Detta syns i mina hobbyprojekt, som ligger halvfärdiga i väntan på nästa infall att börja virka/knyppla/måla/skriva/spela. När jag inte måste blir det helt enkelt inte färdigt. Som tur är för mig så är min pliktkänsla starkare än min lathet (och det vill inte säga lite, för jag kan vara väldigt lat).

Jag hamnar lätt i både positiva och negativa spiraler, vad gäller allt. Går det bra i skolan ger jag mer, går jag upp i vikt äter jag mer onyttigheter. Jag blir kvar i spiralen tills dess att de där tidigare nämnda infallen kommer och jag gör en kraftinsats och vänder skutan.

Jag var otroligt blyg som barn. Så blyg att jag inte vågade säga "Ja" när jag ropades upp på inskrivningen i skolan. Läraren började titta runt och jag minns att jag i panik tänkte att jag måste ge mig till känna på något sätt men jag fick inte fram ett ljud. Så jag ställde mig liksom lite halvt upp och tittade åt lärarens håll tills hon fick syn på mig, nickade och satte en bock i sin bok utför mitt namn. Min blyghet har orsakat stora problem för mig, och gör än idag i vissa situationer. Jag är blyg när jag träffar nya människor, jag törs inte börja prata direkt utan känner och trevar mig fram tills jag vågar öppna munnen. 

Jag vill inte uttrycka mina åsikter förrän jag känner till ungefär vad de andra tycker. Inte för att jag är rädd för att de inte ska hålla med mig, utan för att jag inte vet om de kommer att hålla med mig eller ej. Är jag beredd på att den andra inte kommer att tycka som jag är det mycket lättare, då kan jag gå in i en debatt med liv och lust. Det hela handlar om att jag vill vara förberedd. Jag vill veta om det kommer att bli en konflikt eller ej, och jag vill veta hur den andra handlar ifall det blir en konflikt.

Jag saknar smak vad gäller heminredning, vilket bottnar i ointresse. Jag har aldrig brytt mig om att följa med i vad som är inne och inte och har svårt att avgöra om något är snyggt eller ej. När det gäller hemmet är funktion viktigare än utseende för mig, och jag skulle aldrig köpa ett bruksföremål för dyra pengar på grund av dess utseende. Däremot kan jag betala mycket pengar för fula saker som fungerar riktigt, riktigt bra.

Det samma gäller egentligen mode, även om jag här har lite mer utvecklade åsikter om vad som är snyggt eller inte. Dessa åsikter överensstämmer dock sällan med vad de rådande trenderna säger.


Jag flyttade hemifrån när jag var sjutton. 

Jag visste fortfarande inte vad jag ville bli när jag var tjugosex. 

Jag har en halvfärdig lärarutbildning och en nästan färdig undersköterskeutbildning. 

Jag är paniskt rädd för spindlar och att det ska börja brinna. 

Jag går nästan aldrig i högklackat och jag är inte intresserad av handväskor. Jag sminkar mig och fixar håret när jag ska på partaj men aldrig annars, även om jag tycker att det är roligt. 

Jag är den mest morgontrötta människan jag vet om. 

Jag skjuter upp det jag kan till en annan dag men är väldigt effektiv när jag väl sätter igång, vilket jag tvingats att lära mig efter alla gånger jag gjort saker i sista minuten. 

Jag är tidsoptimist.

Jag har svårt att bestämma mig,det tar lång tid för mig. Jag har svårt att fatta beslut rent förnuftigt, att väga för- och nackdelar mot varandra, det resulterar ofta i beslut som visar sig felaktiga i efterhand. Om jag däremot låter beslut växa fram, väntar med att ta beslutet tills en känsla av vad som är rätt infinner sig blir resultatet mer lyckat.


Jag läser på om allt och anser att kunskap är en fördel i alla lägen. Jag anser allmänbildning för att vara en av de mest eftersträvansvärda egenskaperna och beundrar den hos andra.

Deadlines och tidspress har dålig inverkan på min prestationsförmåga. Jag får panik och kan bara tänka "jag hinner inte, jag hinner inte" i stället för att fokusera på uppgiften.

Jag tycker om att lyssna på musik och se film och tv-serier av god kvalitet. Min smak är blandad vad gäller alla tre. Jag läser nästan alltid minst två-tre böcker samtidigt.

Jag är ganska klantig och har lite dålig balans, vilket en gång ledde till att bartendern på Havanna nekade mig att köpa öl trots att det var min första för kvällen och jag var spiknykter. 


Jag var tidigare väldigt självisk, men det har blivit bättre genom egna insatser och genom att jag fick barn.Överhuvudtaget ägnar jag mig mycket åt att reflektera över mina dåliga egenskaper och minska deras inverkan på hur jag beter mig.

Jag ligger till vänster på den politiska skalan och har tänkt engagera mig politiskt på fritidsbasis så småningom.

Jag är motsägelsefull och har få principer. De flesta principer jag har har jag brutit mot en eller annan gång. Jag tror att jag är ganska komplicerad och jag vet att jag är svår att lära känna eftersom jag är så motvillig att släppa in människor. Mitt skal är ganska tjockt, eller ska vi säga att jag liksom en lök har många lager?

Utmaning med modifikation

Jag har efter lite funderande bestämt mig för att anta den där bloggutmaningen som alla andra bloggare gör just nu. Den där med trettio ämnen, där man ska beta av ett för varje dag:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment  


Vissa av de här ämnena tycker jag är störtlöjliga. Till exempel tvivlar jag starkt på att ni är intresserade av vad jag har i min väska. Men vi får väl se. Kanske dyker de upp, kanske hoppar jag över dem eller bloggar om något annat i stället. Jag är inte heller säker på att jag kommer att hinna med ett ämne per dag, särskilt eftersom jag är i sluttampen av den här terminens studier med prov och fördjupningsuppgifter de närmaste två veckorna. Och så är det ju jul.

Men för mig som ofta låter bli att blogga på grund av brist på uppslag kommer det här ändå lite som en hjälp på traven.

fredag 3 december 2010

Rosa skräp

Dottern har fått en avskyvärd film; Mintys jul från My Little Pony. Jag är helt oskyldig, jag skulle aldrig ha gått med på att köpa den, men jag kan precis se framför mig hur maken veknar när dottern utropar "det är rosa hästar!".

Nåja, nu äger hon den, och hon såg den idag. Fy, så hemsk den är. Jag försökte ignorera den och läsa min bok i stället, men jag kände riktigt hur allt det där pastelliga och puttenuttiga och supertjejiga bildade en rosa gegga inne i min hjärna.

Jag minns precis hur bra jag tyckte My Little Pony var när jag var sju-åtta år. När jag fyllde åtta önskade jag mig så hett, så hett ett stall med en sån där liten ponny i. Ett sånt hade min kompis Nina och jag såg det som höjden av lycka att få äga ett. Jag fick en kasettradio med dubbla kassettdäck i stället. Klokt av mina föräldrar, en stor besvikelse på själva födelsedagen. Men så klart roligare i längden. Men jag gillade verkligen de där pastellfärgade hästarna, jag tyckte de var så fina, jag älskade att borsta deras randiga manar tills de förfabrikerade lockarna gick ur. Jag hade en sån där Titta-lyssna-läs-bok också, om någon sorts dansshow i my little pony-land. Jag minns att min mamma inte tyckte om att läsa den, hon tyckte den var löjlig.

Nu är det jag som tycker det är löjligt, och dottern som förförs av det rosa fluffet. Min enda tröst är att det är en fas. Det kommer att gå över och en dag kommer hon att lägga sin rosa fluff-film i en låda och förtränga att hon någonsin har ägt den.

onsdag 1 december 2010

lördag 27 november 2010

Bäst att kolla först...

Dottern pratar i telefon med sin morfar och berättar om sina två Disney-filmer:

"jag kunde hälsa på er och ta med dem. Har ni också TV hemma hos er?"


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett ärligt barn

Igår hälsade dotterns gudmor tillika min bästa vän Josefine på. Dottern älskar sin gudmor och var mycket entusiastisk över besöket. Självklart ville hon visa Josefine sitt rum, men hon var noga med att lägga in en brasklapp innan;

"Kom! Du ska få se mitt rum! Där uppe! (paus) "Det är ganska stökigt."


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett "varm i hjärtat-ögonblick"

I kväll ville dottern inte sova med det samma efter att jag läst hennes godnattsaga. Jag sade att hon fick vara vaken en stund och leka lite i sängen om hon ville.

En stund senare hörde jag henne rumstrera runt ordentligt med grejerna där uppe och ropade åt henne att jag tyckte hon skulle gå och lägga sig. Hon sade att hon höll på och efter en stund blev det tyst. Jag antog att hon faktiskt sov.

Nyss var jag upp och tittade till henne. Tomt i sängen! Min blick gled över rummet i jakt på den försvunna dottern. Och där, mitt på lekmattan, hade hon lagt sig. Så skönt, med täcket dubbelvikt så det agerade både madrass och täcke, den sköna kudden under huvudet och favoritdockan inhyllad i ett eget täcke i famnen.

Jag antar att hon somnade mitt i leken. Hon såg ut att ha det riktigt mysigt, det var nästan inte så jag nändes flytta henne till sängen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Advent

Idag snöar det, ordentligt. Det är säkert kallt också, men jag är osäker, eftersom termometern är översnöad:



Idag ska jag och dottern på adventsknytis och jag har i en veckas tid planerat att ha med en form för lussekatts-butterkaka jag såg i en receptfolder från ICA. Den planeringen har doch fallerat på grund av en utebliven handling av ingredienser igår, helgöppettider på ICA idag och lång tidsåtgång på nämnda kaka. Så det får bli kolakakor och mjuk peppar kaka i stället.

För övrigt bakade vi pepparkakor igår, jag och dottern. De blev precis så halvsega och skrynkliga som hembakta pepparkakor ska vara. Dottern smygåt lagom mycket av degen och var väldigt nöjd. Julen är inledd.



- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 22 november 2010

Nobbad av vårdcentralen

I tider av prioritering måste man tydligen vara rejält sjuk till och med för att få en tid på vårdcentralen. Vill kolla om jag har en begynnande infektion i lungtrakten, men se det går inte. Jag hänvisades till "snuvmottagningen" där det inte finns tidsbeställning utan patienterna får snällt komma dit klockan åtta på morgonen och anmäla sig i receptionen enligt principen om först till kvarn. Egentligen öppnar mottagningen i fråga inte förrän 09.00 men sköterskan rådde mig att komma klockan åtta om jag ville få en chans till en tid, för de tar bara emot sex patienter per dag. Så jag får väl göra det på fredag morgon, när jag är ledig. Från jobbet finns det ingen möjlighet att gå den tiden på dygnet och jag tänker inte sjukanmäla mig för att fara till vårdcentralen och kanske få en tid.

Jag är inte för sjuk för att jobba, än. Det är ju det jag vill undvika att bli genom att behandla vad fanken det nu kan vara som gror i mina luftrör och släpper ifrån sig grön äckelpäckelgeggamoja. Men det verkar som om jag är tvungen att bli lite sjukare först, innan jag kan bli friskare.

BMI-skalor

När jag skulle sätta en målvikt för mig själv tänkte jag mig en som inte var allt för låg. En vikt jag kunde acceptera men som jag inte skulle behöva svälta mig själv för att nå. Och det fungerade ju, jag har ätit mig mätt varenda dag hela vägen och inte behövt gå till några extremer för att nå den här vikten.

Vid valet av vikt utgick jag från BMI-skalan, ni vet den där som räknar ut en vikt i förhållande till ens längd och så får man fram en siffra som på en skala avgör om man är underviktig, normalviktig, överviktig eller lider av fetma. Mitt mål var att hamna i fältet normalviktig på BMI-skalan, vilket man tydligen gör när man väger 65 kilo om man som jag är 160 cm lång.

Jag började på "fet" på skalan, hamnade sedan på överviktig och nu är jag alltså precis normalviktig, men om jag skulle gå upp ett kilo skulle jag vara överviktig igen, jag ligger precis på gränsen med mina 64,5 kilo.

Jag har aldrig kollat hur lite en person av min längd kan väga utan att bli underviktig, men det kollade jag nu av ren nyfikenhet. En person som är 160 cm lång kan enligt BMI-skalan väga så lite som 48 kilo innan den personen klassas som underviktig. 48 kilo! Det är ju sanslöst! Skulle jag väga 48 kilo skulle jag se ut som ett vandrande skelett. Jag höll på att säga att så lite har jag aldrig vägt, men det är så klart inte sant. Men det kanske var i fjärde klass eller nåt.

Jag har tappat allt förtroende för BMI-skalan. Särskilt sedan jag hittade en som gjorde skillnad på kvinnor och män och som tyckte att jag var tvungen att gå ner ytterligare, till 60 kilo, innan jag kunde bedömas vara normalviktig. Nej, den som uppfann BMI-skalan kan ta och stoppa upp den någonstans, jag tänker inte titta på den mer. Jag har storlek medium i kläder, jag får inte lårskav när jag går och när jag mäter bukhöjden liggande på rygg har jag ett par centimeters marginal upp till gränsen för farlig bukfetma. Jag tror det räcker bra så här. Jag vill se ut som en kvinna, inte som en tioåring. Fast lite mer muskler skulle inte skada.

torsdag 18 november 2010

Störd kroppsuppfattning

Jag har som jag berättat tidigare gått ner massor i vikt. Nästan exakt 23 kilo, och målvikten är därmed nådd. Jag har blivit mycket smalare än jag var för ett år sedan och väldigt många i min omgivning applåderar mig och säger att jag har blivit så smal. Några stycken har till och med sagt att "nu räcker det väl, nu ska du väl inte gå ner mer?" som om jag skulle vara fasligt mager. Min chef trodde på mitt utvecklingssamtal att jag passerat min målvikt med flera kilo, trots att jag först uppnådde den morgonen därpå.

Det som är konstigt är att jag har så svårt att se det själv. Visst kan jag se skillnaden när jag jämför gamla bilder med nya bilder, och jag ser siffrorna på vågen svart på vitt (eller snarare digitalsvart mot displaygrått) och vet att jag numera kan stoltsera med att vara normalviktig enligt bmi-skalan. Jag kan se att jag inte är tjock. Men smal? Nej, jag ser det inte själv. Mager? Absolut inte. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag en kurvig kvinna som inte är överviktig, men inte heller smal. Fyllig, kanske.

När maken tog målviktsbilden som jag visade upp här på bloggen nyligen tog han först en annan bild, då jag stod mitt på golvet och han satt i soffan och fotade. Det blev lite underifrånperspektiv, och jag ratade bilden direkt, för jag såg ju för fasen fortfarande tjock ut på den. Skitsur blev jag och utbrast uppgivet att det är något jävla fel, för jag har nått målvikten och ska vara smal nu, varför ser jag fortfarande tjock ut? Maken utbrast i sin tur att jag fick ge mig. Men jag övertalade honom ändå att ta en ny bild.

När jag var i tonåren led jag av störd kroppsuppfattning. Jag var aldrig anorektisk, men jag hade kunnat bli det om jag fått hållas, för jag hade en anorektikers kroppsuppfattning. Jag var smal, jag vägde åtta kilo mindre än jag gör nu, men kunde inte se det själv och gjorde allt jag kunde för att gå ner i vikt. Det här är jag sedan dess medveten om, jag vet att det inte är jag som är tjock och jag skulle aldrig försöka gå ner till en ohälsosamt låg vikt. Jag vet exakt hur lite som är för lite och jag vet hur jag måste äta för att må bra. Det finns kort sagt ingen risk att jag hamnar i den spiralen igen, jag mår för bra för det idag och jag har för stora kunskaper.

Men den störda kroppsuppfattningen finns kvar, trots att jag är medveten om att den är störd. Just för att jag är medveten om den litar jag (till skillnad från då) inte på vad jag ser på bilder och i spegeln. Jag vet att antingen tror jag mig se en smalare eller en tjockare version av mig själv än jag är i verkligheten (ja, jag har periodvis trott att jag varit smalare än jag varit också, fråga mig inte hur det fungerar men så är det). Det är väldigt jobbigt att ha gått ner så här mycket och sedan inte kunna känna mig nöjd när jag ser mig själv i spegeln, trots att jag vet att jag borde vara det.

Hur kan det vara så här? Hur kan jag vara så blind, varför ser mina ögon något annat än verkligheten? Jag har försökt att analysera, jag har stått framför spegeln och verkligen försökt se en normalviktig kvinna framför mig, men det går inte. Är det för att jag fokuserar på de små skavanker som finns kvar? Är det för att jag är så van att möta en tjockis i spegeln att jag fastnat i det? En psykolog skulle säkert kunna svara på mina frågor, men jag orkar inte söka upp en för den skull. Det räcker med att jag är medveten om att det är psykiskt och inte tror att det är på riktigt, för det är då det blir farligt.

Men jag skulle ändå önska att jag kunde se en bild av mig själv och ärligt tycka att jag är smal och snygg. Det hade varit så himmelens roligt.

torsdag 11 november 2010

Målvikten är nådd!

I morse nådde jag äntligen mitt viktmässiga mål. Det har tagit mig tio månader att gå ner 22,7 kilo, nästan en fjärdedel av mig själv har försvunnit. Jag är inte supersmal, rumpan är kvar om än i något mindre format (och det kan den gott få vara - kvar alltså) men jag är i alla fall inte tjock, jag är normalviktig för första gången på flera, flera år. Jag kan inte minnas att jag har vägt så här lite sedan jag var tjugotvå år gammal. Jag är nöjd.

Jag vet att jag ser trött ut, men jag är småbarnsförälder och klockan är över nio. Och jag vet att gunghästen och kojan i bakgrunden drar ner modebloggspoängen, men återigen, jag är småbarnsförälder.

onsdag 10 november 2010

Lönesamtal

Jag har haft mitt årliga löne- och utvecklingssamtal. Min chef sade att hon inte kan hitta någonting jag kan förbättra i mitt arbete. Nu tycker jag själv att man alltid kan bli bättre, men självklart blev jag glad. Min chef gillar mig. Och jag gillar min chef.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 9 november 2010

Bra och dåliga böcker

Jag läste ut Dan Browns Den förlorade symbolen i förrgår. Den rekommenderar jag inte åt någon. Möjligtvis kan man få ut något av den om man inte läst något annat av samma författare tidigare, men om jag mötte någon som inte gjort det skulle jag i stället rekommendera att denne läste DaVinci-koden. Så nej, jag skulle inte rekommendera "den förlorade symbolen" åt någon.

Anledning? Den följer exakt samma mall som Browns andra böcker om Robert Langdon. Jag har läst DaVincikoden och Änglar och demoner tidigare, så jag är bekant med konceptet nu. Robert Langdon dras helt oförhappandes och aldrig på eget initiativ in i en rafflande historia som innehåller makabra mord, mytiska symboler och kluriga ledtrådar. Vid sin sida har han en attraktiv dam. Det finns en äldre, distingerad herre som fungerat som någon form för mentor för Langdon. The bad guy är en fanatiker med konstigt namn.

Redan innan jag hade läst halva boken hade jag räknat ut den ondes sanna identitet. Jag hade också räknat ut under vilken sten frimurarnas skatt befann sig. Har man läst ett par böcker av Brown är man mer än önskvärt bekant med hans sätt att tidigt i historien ge små ledtrådar till upplösningen, och de blir så lätta att identifiera att det är rent fånigt. Jag läser inte många deckare, men ska jag nu läsa en vill jag i alla fall att den ska vara spännande och överraskande. Jag ska inte kunna räkna ut hur allt ska gå halvvägs.

Nej, den boken var ingen höjdare.

Nu har jag börjat med Isabel Allendes Zorro - så föddes legenden, och jag blir påmind om precis varför jag älskar hennes böcker. Jag har inte ens läst hundra sidor och är redan fast i berättelsen. Hennes språk är sprudlande, varmt, målande och härligt. Historien vindlar fram i fantasifulla svängar och jag tänker att ingen kan berätta som Allende. Det är en ren njutning, en upplevelse, att läsa hennes böcker. Det är som att se en film i bokformat, men med ett språk som ger så mycket mer till personbeskrivningarna än en film någonsin skulle kunna göra. När jag är klar med den här boken är jag övertygad om att jag kommer att rekommendera den till alla. 

Det ljusnar

Det har varit en rätt tuff höst för min del. Jag jobbar alltjämt heltid och läser dessutom 200 gymnasiepoäng den här terminen, det är mer än heltid. Jag har inte orkat räkna på saken men gissar att jag landar på en sysselsättningsgrad någonstans kring 220%.

Inte för att jag lägger så mycket tid på skolan. Jag är effektiv när jag läser och skriver och ett studiearbete brukar ta två halvdagar i anspråk, på sin höjd. Men när man har deadlines som hänger över en blir det ändå ett stressmoment. "Jag måste läsa det där kapitlet", "hur ska jag formulera det här svaret på ett bra sätt", "vilket gruppboende ska jag göra studiebesök på" osv.

Nu har jag i alla fall lämnat in alla studiearbeten i psykiatrikursen och har bara provet kvar om en dryg månad. Två studiearbeten, ett fördjupningsarbete samt två studiebesök återstår i utvecklingsstörning/funktionsnedsättning. Den sjuttonde december lämnar jag in det sista och tar jullov. Och från och med nyår ska jag som det ser ut gå ner på 85% på jobbet igen och sluta jobba nätter. Det känns som om hjulen börjar rulla en aning långsammare från och med nu.

Till våren ska jag bara läsa en kurs, sjukvård, och den verkar intressant och lovande. Äntligen mer om kroppen och sjukdomar, och så roliga saker som blodprov och sånt på den praktiska sidan. Jag älskade medicinsk grundkurs eftersom den handlade om just det jag tycker är intressantast, själva kroppen och processerna i den. Alla dessa andra kurser i omvårdnad och etik har självklart inte varit helt och hållet onödiga, men det känns inte som om de tillfört så mycket ny kunskap, snarare återtugg av självklara saker jag redan vet.

I mars-april någon gång räknar jag med att vara klar. Hej, löneökning! Hej, fritid! Jag ser er i ljuset i slutet av tunneln, jag är på väg!

fredag 5 november 2010

Men halloween var ju för en vecka sen?

I köket pågår matlagning och bus. Maken har blivit Monsterkocken som hotar att bjuda på fladdermöss, grisöron eller maskar till middag. Dottern deklarerar bestämt att hon inte gillar någon av rätterna, så det får nog bli köttfärsbiffar som det var tänkt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Höjden av lathet är...

- när man gör saker som man normalt gör med händerna med fötterna i stället, för att man inte gitter sträcka sig en aning. Man skulle ju därmed riskera att förstöra sin perfekta liggställning i soffan, råka knuffa kudden i ett mindre skönt läge eller släppa in kalluft under filten.

Saker som att ta av sig sockarna till exempel. Jag är världsbäst på att ta av mig sockar utan att använda händerna.


- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 3 november 2010

Inte på topp

Dottern har smittat mig med elaka barnbasilusker. Igår kväll började det lite smygande med retningar i halsen och massiv nästäppa. Tidigt i morse när dottern kom och väckte mig hade det eskalerat till ont i hela kroppen och feber. Blä.

Det värsta är att jag i stället för att jobba har fått sjukanmäla mig. Det innebär jättestort avdrag för karensdag på nästa månads lön. Jullönen. Nämen så perfekt. Inte.

Den enda fördelen är att jag har en utmärkt ursäkt att äta upp min Ben & Jerry's chocolate fudge brownie som står i frysen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 2 november 2010

Äntligen!

En app för blogger till iphone! Som jag har längtat. Från och med nu kommer ni att få se betydligt mer av mig här, det kan jag lova.

Passar på att testa funktionerna lite och slänger med en bild på kära dottern i sin egenvalda rockabillyoutfit. Vi löpte linan ut, gjorde en playlist på spotify med Elvis och Jerry Lee Lewis och buggade tills dottern blev snurrig.


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 28 oktober 2010

Husgudarna

Mannen med den bästa rösten jag vet. Och i all sin fulhet tycker jag han är märkligt tilldragande.


Det finns en handfull band jag verkligen gillar. U2, Metallica, Muse, Iron Maiden, för att nämna några. Men de som hängt med längst är ändå REM. Jag har älskat REM ända sedan "What's the frequency, Kenneth?" låg på Trackslistan. Min mamma gillade den också och köpte skivan. Den skyndade jag mig att låna*.

Efter detta första möte var jag såld. Jag köpte Out of time, Automatic for the people och sedan när den kom New adventures in Hi-fi. Jag förälskade mig i låtar som Drive, Losing my religion, Nightswimming, Man on the moon, E-bow the letter och många fler. En skiva med REM snurrade i min CD-spelare nästan dagligen.

När jag och maken träffades blev Be mine våran låt. När livet och förhållandet var som mest uppfuckat 2002 blev I'll take the rain soundtracket i bakgrunden av min misär. I varje stadium av min utveckling från tidiga tonår till ung vuxen fanns Michael Stipes röst där, varje känsla jag hade kunde han sätta ton till.

Jag har aldrig riktigt tagit till mig 80-talets REM. De skivorna är inte tillräckligt sorgsna för mig. Och efter skivorna Up och Reveal tycker jag i ärlighetens namn inte att REM har gett ut så mycket att hurra för. Men det gör ingenting, för nittiotalets alster håller än. Varje gång jag hör mina favoriter är det lite grann som att höra dem för första gången, jag slås av hur fantastiska de är och vill bara höra dem igen och igen och igen.

När det gäller musik är röster väldigt viktiga för mig. Jag älskar Michael Stipes röst. Den lindar sig med sitt vemod runt min själ, den förstår mig, den sätter ord på mina tankar. Den låter som ingen annan röst har låtit. Och när den kombineras med Patti Smiths raspiga stämma, då ryser jag i hela kroppen av välbehag. Fulländning.



* Jag har inte lämnat tillbaka den än.

Högtflygande ambitioner

För några dagar sedan gick jag och dottern en kvällspromenad ner till en av Röbäcks otaliga hästhagar och tillbaka. Dottern har blivit så gammal nu att man kan gå på promenad och prata, och jag älskar det verkligen. Jag är en person som tycker om att prata gåendes med vem det vara månde, så att jag kan göra det med min dotter är toppen.

Hur som helst, månen var uppe och nästan full.

- Mamma, jag vill åka till månen när jag blir stor.
- Jaha? Då måste du bli astronaut.
- Ja, jag ska bli astronaut. Och då måste jag ha ett rymdskepp. Och en rymddräkt.
- Ja, det måste man ha om man ska åka till månen.
- Och så vill jag åka till match.
- Till match?
- Ja. Match är röd.
- Menar du Mars?
- Ja, match. Jag vill åka dit.
- Det skulle vara något. Ingen har varit på Mars. Tänk om du blir första människan där?
- Ja. Det finns stora dinosaurier på Match.
- Nej, det finns det inte. Det bor ingen på Mars. Det är så kallt där, så ingen kan bo där.
- Nej. Pappa kan hjälpa mig att bygga en rymdraket. Som åker iväg så här, med eld, så här: "vommm".
- Du får fråga honom om han inte kan hjälpa dig att bygga en rymdraket i ditt rum som du kan leka med.
- Ja. Och du får följa med till Match, om du vill.
- Vad snällt. Det vill jag gärna.


Sedan berättade hon att hon ville ta med sig svärmors hundar till Mars, och jag berättade om rymdhunden Laika, men bara om att Laika åkte ut i rymden, inte att hon brann upp på vägen tillbaka. Och sedan fick dottern sin första fysiklektion, för jag berättade att jorden är en rund boll och månen en mindre boll som snurrar runt jorden. Sedan insåg jag att "jorden" inte är ett helt självklart begrepp för en treåring och försökte förklara att allting ligger på jorden, Röbäck och stan och Boden och Danmark, oavsett var man åker är man på detta klot. Och som den treåring hon är tyckte hon inte det var konstigt alls.

Det är väldigt roligt att förklara saker för någon som bara suger i sig kunskap som en svamp. Och man lär sig precis lika mycket själv genom att försöka förklara svåra saker utifrån det barnet redan vet och kan referera till. Treårsåldern är i sanning en guldålder.

tisdag 12 oktober 2010

Smörgåsabstinens

Jag har PMS. Med det följer allsköns sug efter olika slags livsmedel, olika varje gång. Lite grann som graviditetscravings, fast de håller bara på i några dagar (och det är då för väl). Den här månaden är jag råsugen på mjukmackor. Så himla synd bara att jag enligt min egenkomponerade kostplan inte får äta mjukmackor annat än på lördag, och ännu mer synd att det inte är lördag idag. Hade det däremot varit lördag står de här påläggskombinationerna högst på listan (jag har fantiserat vilt om dem idag, alldeles för länge för att det ska vara hälsosamt):

- Polarbröd med skivbar leverpastej och gurka
- Små baguetter med köttbullar och rödbetssallad
- Pappas "mjölpaketsbröd" med skinka, senap, gurka och tomat
- Rostat bröd med ägg och kaviar
- Nybakta, danska "rundstykker" (småfrallor) med smör, marmelad och ingenting annat.
- "Mommos bröd" med smör och ost. Eller som julmacka, med tjock skiva julskinka och rödkål på toppen.

Jag kan inte få smörgåsarna ur huvudet. Jag ser dem framför mig, känner smaken i munnen vid första tuggan. Saliven flödar bara av att beskriva dem i text. Hela min kropp skriker efter dem. Jag erkänner, jag är en mackknarkare med abstinens.

lördag 9 oktober 2010

Godkänd nattning

I kväll var det min tur att natta dottern. Jag läste Pelle Svanslös för henne, och när jag var klar ville hon läsa en till bok. Det ville inte jag (vi har en regel om en bok nu för tiden) och det talade jag om för henne. Arg blev hon. Vi kompromissade, och jag lade mig bredvid henne och sjöng vargsången, som jag brukade sjunga för henne när hon var bebis. Hon blundade, och jag trodde nästan att hon hade somnat. Efter den sista, nynnade versen sträckte hon dock ut sin hand - fortfarande med slutna ögon - strök mig över kinden och mumlade:

"Du kan gå ner nu, mamma".

Vår stora, lilla tjej. Nu var hon trygg. Nu klarade hon sig själv. Hon visste det, och hon kunde kommunicera det.

Sluta truga och börja ta hänsyn i stället!

Som ni vet har jag gått ner i vikt hela det här året. Det har gått lättare än jag trott, men det har ändå inneburit att jag varit tvungen att lägga om min livsstil och försaka en del saker jag verkligen älskar åtminstone sex dagar i veckan. Till de sakerna hör kakor och bullar. Jag kan helt enkelt inte gå ner i vikt om jag äter kakor och bullar mitt i veckan förutom på min gottedag. Jag har provat, och det förstör hela den veckans resultat.

Det här stör mig inte så mycket i allmänhet, men det finns situationer då det blir märkbart. En sådan situation är när det vankas personalmöte. Då ska det nämligen ätas kaka, och inget annat än kaka. Jag är inte sådan att jag propsar på att den som står för fikat ska köpa något speciellt åt mig, utan jag brukar ta med mig en hårdbrödmacka eller en frukt själv. De flesta av mina kollegor är också mycket förstående och någon har till och med frågat om jag önskar något särskilt i stället för fika. Det uppskattar jag.

En annan situation då det blir märkbart att man avstår är vid födelsedagar, bjudningar och dylikt. Då "ska" man äta kakor, bullar, tårta eller alla tre sorterna. Ibland gör jag då ett undantag för den goda sakens skull, men vissa gånger vill jag inte, och då vill jag inte bli kritiserad för det. Att äta fika kan väl aldrig vara ett tvång? Ändå trugas det, och jag får nästan känna mig otrevlig som avstår bullarna. Hade jag inte varit så in i Norden envis av naturen hade jag säkert många gånger tagit en kaka till slut bara för att vara snäll och göra det som förväntas av mig.


Allergiker får specialkost, människor bjuder inte en vegetarian på kött, en nykterist får inte vin i glaset (även om jag vet att dessa kategorier människor också får stå ut med en hel del okunskap, hänsynslöshet och särbehandling från omgivningen; jag blev själv bjuden cocacola som alkoholfritt alternativ när jag ammade på ett bröllop där alla andra drack vin - jag menar, hur svårt är det att köpa in alkoholfritt vin?). Varför ska då inte någon som försöker äta nyttigt få ett alternativ när alla andra bjuds? Ni som trugar, försöker ni även få nykterister att dricka vin? Vegetarianer att äta kött? Ger ni dem ingenting annat i stället?

En arbetskamrat berättade för ett tag sedan om en annan kollega (vi kan kalla henne X) hon haft som också försökte äta nyttigt. X hade pratat mycket om hur hon kände sig stark som klarade av att avstå från fikat. X hade också berättat att hon åt mycket vitkål nu när hon försökte gå ner. Varpå min kollega, den veckan hon skulle stå för fikat till personalmötet, hade köpt ett vitkålshuvud åt X. Min kollega - som annars är en trevlig människa -  tyckte det var omåttligt roligt. Det tyckte inte jag, och jag kunde inte låta bli att säga att jag tyckte det var ganska taskigt gjort.

En person som försöker gå ner i vikt och äta nyttigt gör något som är ganska krävande, särskilt i början, när man ska vänja sig till sitt nya sätt att leva. Det här är så klart individuellt, men för väldigt många är det lätt att falla tillbaka, att börja fuska för ofta. Därför är det rent ut sagt ganska elakt att truga, säga "men du kan väl bara ta en bit" eller med förolämpad ton utbrista "men jag har ju stått och bakat den här kakan själv, vill du inte smaka?" Och oavsett om man har svårt att låta bli eller inte vill ingen som äter nyttigt pekas ut som avvikande och konstig. Varför skulle det vara något att håna? Varför ska en person som försöker gå ner i vikt belönas med ett vitkålshuvud?

Nej, visa lite respekt i stället, godta ett nej och gå kanske till och med så långt att du köper lite god frukt eller dylikt nästa gång du har fikabjudning. Det skulle vara omtanke i sin rätta form.

måndag 4 oktober 2010

Ett barn av den nya tiden

Modern berättar för dottern om hur det var när hon var barn, för länge sedan:

- När jag var liten, då fanns det ingen barnkanal. Då fanns bara bolibompa klockan sex, och lilla sportspegeln och så Disneydags på fredagar. Nu finns ju barnkanalen som man kan titta på nästan när som helst.

- Ja, och så kan man kolla på datorn! (hon syftar på SVT plays barnkategori)

- Ja, det kan man också göra.

- Vet du? När man tittar på datorn, då är man fri.

söndag 3 oktober 2010

Läkande superkraft?

Dottern leker superhjälte och går omkring med en barnfilt som cape. Ivrigt berättar hon om saker bara superhjältar kan.

- Vet du, superhjältar, de kan flyga, och så kan de sätta på plåster själva!

torsdag 30 september 2010

Förrädare!

Idag skärskådade både jag och maken min utväxt i håret och hittade inte bara ett utan ett flertal gråa hårstrån. Min frisörvän hittade tre redan för fem år sedan, men jag valde att se dem som isolerade händelser, orsakade av preäktenskaplig stress eftersom de dök upp veckorna innan jag och maken gifte oss.


Men nu är de alltså här, ålderstecknen, de små vita förrädarna. Vissa av dem ligger till och med, för att citera maken, "så inblandade i det andra håret" att de inte bara kan ryckas ut hur som helst. Jag erkänner med det samma, jag gillar det inte alls. Måste man åldras synligt bara för att man har fyllt trettio? Ska det vara så? 

Maken var väldigt snäll och påstod att han tycker det är lite charmigt. "Det är bara ett tecken på att man inte är purfärsk längre". Jag fick något vilt i blicken och sade att om han trodde det skulle göra mig gladare trodde han väldigt fel. Jag vill visst vara purfärsk. "Är det därför alla de här har hamnat i vårt hem?" kluckade maken och svepte handen över den milda, ekologiska ansiktstvätten, det återfettande ansiktsvattnet, den exfolirierande scrubben och de uppstramande dag- och nattkrämerna jag inhandlade för någon månad sedan. Jag muttrade bara surt till svar, något om karlar som klagarsåinihelvete över att deras hår väljer att falla av och ändå inte förstår en kvinnas ålderskval.


Jag borde väl inse att jag inte är purfärsk. Inte mitt hår i alla fall. Egentligen borde jag försonas med det faktum att mina gråa hår beror på min ålder, ingenting annat. Men jag är inte riktigt där än, mentalt. Så jag väljer att skylla allt på regeringen. Ingen kan väl styras av borgare i fyra år utan att bli gråhårig på kuppen?

Nu: Hårfärgning.

lördag 25 september 2010

Grundliga överväganden

Jag har efter det nedslående valresultatet bestämt mig för att gå med i ett parti. Vilket parti det blir har jag emellertid inte bestämt mig för ännu. Ni som känner mig vet att jag inte är den som bestämmer mig på stående fot utan är mer metodisk i mina beslut. Beslut ska ha en ordentlig grund, alla alternativ ska vara fullständigt utredda och gärna jämförda i någon form för lista. Självklart agerar jag på samma sätt när det gäller att bestämma mig för medlemskap i en partiorganisation.

Ideologiskt vet jag att jag står till vänster, det har jag gjort sedan skolvalet 1994 när jag i ett svagt och omoget ögonblick röstade på Folkpartiet. Jag har sedan dess blivit äldre och klokare, och jag lovar härmed dyrt och heligt att det aldrig kommer att hända igen så länge jag är vid mina sinnens fulla bruk.

Frågan är bara vilket av de rödgröna partierna jag ska gå med i? Jag röstade på Vänsterpartiet i valen 1998 och 2002. 2006 gick jag över till Miljöpartiet och jag gjorde samma val i år, i alla fall i riksdagsvalet. I år hade jag dock mina kval kring vilket av de rödgröna partierna som skulle få min röst, jag tvekade ända in i röstbåset om jag ska vara helt ärlig. Men till slut bestämde jag mig för att de ändå går till val tillsammans och då spelar det inte så stor roll. Det är annat när det gäller medlemskap. Om jag går in i ett parti för att delta och försöka påverka vill jag vara 100% säker på att det blir rätt från början.



Därför sitter jag nu och läser partiprogram för brinnande livet för att få en bild av den grundläggande ideologin. Sedan är planen att gå vidare med sakfrågorna i de olika partiernas "vår politik A till Ö". Anteckningar förs över saker jag tycker är mycket bra, mindre bra eller svårt för mig att hålla med om. Pauser görs för reflektion. Det här kommer att ta tid.

Hur lokalpolitiken ser ut väger förstås också in. Det är ju där jag kommer att delta, i första hand. Tyvärr har jag blivit negativt inställd till Miljöpartiet i Umeå redan när det kom fram att det rådde stora motsättningar inom partiet och det förekom en del avhopp. Anklagelser om svågerpolitik och sånt. Att de antytt att de skulle kunna tänka sig att samarbeta med de borgerliga lokalt för att få bort socialdemokraterna från makten gör mig också tveksam. Jag gillar miljöpartiet just för att de idag (åtminstone på riksplan) har tagit ett steg till vänster. Detta är också orsaken till att jag inte röstade på Mp i kommun och landsting i år. 


Vänsterpartiet, mitt gamla parti, är inte uteslutet. Men faktiskt, trots att jag många, många gånger uttalat mig lite föraktfullt om sossarna, inte socialdemokraterna heller. Hemifrån har jag med mig en negativ bild av socialdemokraterna, men jag får betänka att min mor var (är?) centerpartist och min far (även om han aldrig vill avslöja vad han röstar på) i alla fall inte är sosse. Kanske dags för omvärdering? Kanske dags att göra mig en egen bild och ta ett eget beslut? Jag kan inte med respekt för mig själv avfärda ett parti enbart för att mina föräldrar inte gillar dem (även om de skulle utbrista "vi har närt en socialdemokrat vid vår barm" i samma ton som Karl-Bertil Jonssons pappa).


Nåväl, när jag är klar med mitt val ska jag ansöka om medlemskap. Och när jag är klar med min utbildning till våren och äntligen får lite tid över för annat, då ska jag även engagera mig, på riktigt. Jag var medlem i Ung vänster när jag var sjutton-arton, och jag saknar att gå på möten, diskutera politik i både stort och smått, känna gemenskapen med människor som delar mina värderingar. Det ska bli så roligt att ta upp intresset för politik på riktigt igen, i stället för att bara följa med från soffan och skriva arga blogginlägg då och då.


Min mamma var med i kommunalfullmäktige under en stor del av min barndom, och jag skulle absolut kunna tänka mig att ställa upp själv som kandidat i framtiden. Till att börja med är jag dock nöjd med att dela ut flygblad och gå på möten. Kanske knackar jag på din dörr i nästa valrörelse? För vilket partis räkning återstår dock att se.

torsdag 16 september 2010

Vilken uppfostran har folk fått?

När jag växte upp fick jag lära mig att jag skulle vara snäll mot andra. Jag fick lära mig att omtänksamhet, hänsyn, respekt och förståelse är vackra begrepp som ska användas i de dagliga handlingarna. Jag fick lära mig att hjälpa andra, att det är fel att retas och mobba och vara elak. Jag fick det inpräntat att alla är lika mycket värda och att det är rätt att stå upp för någon som blir orättvist behandlad. Jag försöker så gott jag någonsin kan att lära min dotter samma sak. Empati är en av de viktigaste egenskaper vi har, den möjliggör för oss att leva tillsammans med andra, att ha relationer. Motsatsen till empati är psykopati. En psykopat är en person som helt saknar empati.

Det var inte bara från föräldrar och skolan jag fick dessa värderingar. Det var från barnprogram på TV, det var böcker som Alfons Åberg och den där boken om de prickiga och vita kaninerna. Det var barntidningar som Bamse och Kamratposten. Överallt ifrån kom budskapet; man ska ta hand om varandra. Stå upp för dem som blir orättvist behandlade. Försöka förstå varandra hellre än att ta till handgripligheter. Visa empati. Att inte vara egoistisk och bara tänka på sig själv, utan dela med sig till andra barn. Vem har inte fått dela på bullarna, rättvist, lika stora och lika många var? Vem fick inte en åthutning om man försökte ta kompisens bulle?

Dessa värderingar har lett till att jag röstar åt vänster. Jag tycker det är bättre att dela med sig än att vilja ha alla bullarna själv. Jag vill lyssna och försöka förstå dem som är i en annan situation än jag. Jag vill stå upp för människor som blir orättvist behandlade även om jag själv inte drabbas av orättvisan. Jag vill att vi alla ska ha det bra, inte bara att jag ska ha det bra.


Frågan är vilken uppfostran de som röstar på moderaterna har fått. För att inte tala om dem som röstar på SD? Har deras föräldrar och deras lärare talat om för dem att det finns dem som inte är lika mycket värda? Har de inte läst Bamse? Har de inte fått lära sig att dela med sig av sina bullar?

onsdag 15 september 2010

Ungdomsarbetslösheten

Att ungdomsarbetslösheten är skyhög vet vi nog alla vid det här laget. Så har det varit i alltför många år. Det är en viktig fråga i valet. Men vem löser den bäst? Alliansen eller de rödgröna? För mig är det självklart. Låt oss se på vad de båda alternativen vill göra?

Arbetsgivaravgiften

- Alliansen vill fortsätta ha sänkt arbetsgivaravgift för alla anställda under 26.
- De rödgröna vill ta bort arbetsgivaravgiften för den arbetslöse under 26 som anställs.

Om problemet är arbetslösa ungdomar är det väl ändå bättre att satsningen går till dem som anställer, inte till dem som redan har anställt? Dagens sänkning har gett massiva skattelättnader för McDonald's och andra företag som företrädesvis anställer unga, däremot har det inte gett särskilt många nya jobb för ungdomar.
Så: sänkt arbetsgivaravgift till den redan anställde, eller ingen arbetsgivaravgift till den arbetslöse som får anställning? Vad är bäst för att lösa arbetslösheten?

Utbildning

- Alliansen vill ändra gymnasieskolan till att de yrkesförberedande programmen inte ska ge behörighet till högskola och universitet. Detta motiveras med att det idag är många som går ut gymnasiet med ofullständiga betyg. De vill också förändra skolan för att ge bättre kunskaper och kontrollera dessa genom betyg tidigare.
- De rödgröna vill att alla program även i fortsättningen ska ge högskolebehörighet. Det ska vara en rättighet att i efterhand läsa upp sina betyg på komvux. Även de rödgröna vill göra skolan bättre, men vill inte ha betyg lika tidigt som alliansen, däremot ska eleverna redan från första klass få skriftliga omdömen.

Jag tycker det skulle vara ett steg bakåt att de som väljer en yrkesinriktad utbildning i gymnasiet sedan inte har möjlighet att utbilda sig vidare, särskilt om dörren till att komplettera sina betyg på komvux stängs. Jag känner många som läst omvårdnad på gymnasiet som efter några år läser vidare till sjuksköterska, människor som läst barn- och fritidsprogrammet och blivit barnskötare men som senare läst vidare till förskollärare eller fritidspedagog. Varför ska denna möjlighet inte få finnas? Alla som vill läsa vidare läser inte samhälls- eller naturprogrammen för att sedan söka direkt till högskolan, det fungerar inte så bland dagens unga. Många väljer att skaffa sig en yrkesutbildning på gymnasiet, för att sedan jobba några år innan de ger sig i kast med en krävande högskoleutbildning och tar höga lån. Och jag tror att det är bra.

Jag tror faktiskt inte att det är så många som vid 15-16 års ålder är mogna att bestämma där och då vad de vill jobba med resten av sina liv. Människor som är skoltrötta, har det svårt hemma eller bara inte riktigt vet vad de vill göra väljer kanske en yrkesförberedande utbildning för att sedan, när det gått några år efter examen, hitta tillbaka till studiemotivationen. Ska de då inte få den chansen?

Jag tycker det är lite sorgligt att alliansen talar om "begåvningen" i skolan som ska läsa studieförberedande program och "den skoltrötte" som inte behöver teoretisk kunskap för sitt yrke. Det är för mig att förenkla verkligheten. Även de som läser studieförberedande program kan bli skoltrötta och i efterhand behöva förbättra sina betyg för att de ska motsvara deras verkliga kunskaper. Och självklart kan väl de som läser yrkesförberedande program vara begåvningar med förutsättningar att klara en högskoleutbildning om de skulle vilja det senare i livet?


Om möjligheten att läsa vidare minskas finns också ett annat problem. Om man av hälsoskäl inte längre klarar av att arbeta i sitt yrke (vilket är ganska vanligt inom de yrken de yrkesförberedande programmen är till för eftersom de i högre grad är beroende av rörlighet och kroppskraft) behöver dessa människor kunna omskola sig. Hur ska det då gå till? Är det jobbpolitik att de inte ska kunna göra det? Jag har en vän som inte kan jobba med det yrke hon utbildade sig till på gymnasiet av hälsoskäl, hon kompletterade sina betyg på komvux och läste in en högskoleutbildning som sedan gett henne jobb inom sitt nya yrke. Ska andra inte kunna göra samma sak i framtiden?


Anställningstrygghet


- Alliansen vill införa "lärlingsanställningar" där ungdomar under 23 kan anställas i en 18 månader lång provanställning.
- De rödgröna vill att samma regler ska gälla vad gäller provanställning och anställningstrygghet när det gäller såväl ungdomar som äldre.


När det kommer till den här punkten säger jag att jag är glad att jag är äldre än 23 om alliansen får fortsatt förtroende. Ungdomar har redan idag i större utsträckning osäkra anställningar än äldre. Det enda det här leder till är att det blir ännu svårare för unga att få en lägenhet (vilket i många fall krävs fast anställning). Ska vi ha fler mambos, är det det Sverige behöver? Hur ska ungdomar kunna flytta hemifrån för att ta ett jobb om de inte kan få en bostad på den nya orten? Dessutom ser jag det som en ren principfråga; varför ska ungdomar diskrimineras med sämre anställningstrygghet på grund av sin ålder?
Kan en arbetsgivare inte se om en person är lämplig för arbete under sex månader tycker jag att det är arbetsgivaren som borde se över sina rutiner för bedömning av den saken.

Jag tror inte heller att det här leder till fler fasta jobb, snarare tror jag det leder till att arbetsgivare anställer personer under 23 och sedan säger upp dem när lärlingsanställningen tar slut. För att sedan anställa en ny. Då slipper de betala ut löneförhöjningar. Kalla mig cynisk, men det är vad jag tror.


Men det är väl så alliansen ser på oss unga, vi vill bara ha tillfälliga jobb för att sedan resa Asien runt, jobba lite igen osv. Visst finns det ungdomar som tänker så. Men jag läste nyligen om en undersökning av ungas attityder, där det sades att ungdomar idag hellre drömmer om ett fast jobb och familj än om en jorden-runt-resa. Ungdomar söker trygghet. Måhända är det ett resultat av att unga idag upplever att de saknar sagda trygghet?


De olika förslagen finns att läsa om i alliansens jobbmanifest och de rödgrönas regeringsplattform. Jag har valt att bara ta med förslag som finns med där. Utspel och enstaka partiers förslag har jag inte tagit med eftersom jag inte anser att det är lika troligt att de får genomslag i en regeringspolitik.


Jag tycker du själv ska läsa och bilda dig en uppfattning utifrån det som står. Och rösta på söndag, om du inte redan har gjort det.