Scary kid

Min dotter är något av det sötaste jag vet. Hon har gigantiska grönblå ögon och långa, täta svarta ögonfransar. Klar hy, en jättefin näsa och en rosenröd liten mun. Men rätt närbildsläge, rakt-på-blixt, svartvita toner samt ett par lagom uppspärrade ögon kan få till och med henne att se ut som tagen ur en skräckfilm. Till och med jag skulle hajja till om det här var det första jag såg när jag vaknade på natten...

Tillfälligt fotobloggeri

Ganska ofta tar jag en bild som jag tänker att "den här ska jag lägga på bloggen". Men sedan ids jag inte alltid (okej, nästan aldrig) lägga över bilden på datorn (fast det bara tar en minut).

Nu har jag ett antal sådana bilder som jag till slut fått tummen ur och lagt in på hårddisken. Så ni får allihop i ett svep, håll till godo.

Här ser ni kära dottern en dag när hon var så trött att hon lade sig på golvet och somnade.

Maken har ett litet nördigt headset som han använder när han ska prata med sina hockeykompisar när han spelar NHL online på PS3:an. Nu har det gått sönder så han måste ha på sig en mössa för att hålla fast mojängen mot örat. Därtill valde han den fulaste mössa det Björnströmska hushållet kunde uppbåda. Män äro lustiga varelser.

Enligt mina ansträngningar i släktforskning finns det samiskt DNA i maken och dottern. Kanske det var därför dottern en kväll helt på eget bevåg tog på sig dessa plagg?

Och här ses dotterns egenkomponerade "dagens outfit". Lila strumpbyxor, nattlinne samt en lite för stor men mycket älskad Alfons & Milla-tröja.

Jag kom ihåg!

I likhet med Josefine brukar jag glömma bort alla högtider utom jul och midsommar. Men igår åt vi faktiskt våfflor, om än klockan halv tio på kvällen när jag kom hem från jobbet.

Ledsen och arg

Tvåårstrots är inte roligt för någon, allra minst för tvååringen.

På promenad med kameran

Efter två och en halv dags inomhusvistelse med näsan i medicinsk grundkurs-boken varje ledig stund kändes det som om jag hade grav syrebrist i hjärnan. Det gick liksom inte att tänka en klar tanke längre, och till slut tog jag kameran och lämnade man och barn hemma.
Egentligen hade jag bara tänkt gå en kort sväng, men så kom jag på att vi behöver en kalender (ett led i ambitionen att få familjen Björnström att bli lite mer organiserad, behovet för detta är stort) och gick mot COOP-forum. På vägen kunde jag inte låta bli att ta en bild på de fulaste husen i Umeå:

Eftersom jag älskar träd tog jag några kort på sådana också. Den stackars björken måste känna sig lite trängd.

Väl där fyndade jag även två filmer (Casino och Plutonen för det sammanlagda priset av nittionio kronor). När shoppingen var avklarad tyckte jag det kändes lite futtigt att bara gå hem igen nu när jag väl var ute, så jag gick upp till Sandahöjd och drömde mig bort (där vill jag bo, i ett av radhusen). Härlig nerförsbacke mot stan är det också.

Däremot skulle jag aldrig våga bo i någon av Margots tuttar, om jag bodde mer än två våningar ovan marken skulle jag aldrig våga gå ut på balkongen. Fast jag medger att de måste ha en utmärkt utsikt.

Sedan gick jag runt Mariedal och hem. Nu har jag en jobbig blåsa på högerfoten, men det var det värt.

Fotoglädje

Jag älskar våran nya kamera. Så gott som varenda bild man tar blir jättebra utan minsta ansträngning. Den hittar fokus fast det man vill fokusera på inte alls befinner sig i mitten av bilden, den är snabb så man hinner fånga det där leendet, och tillsammans med den riktbara blixten blir det fint ljus.
Det är helt enkelt bara att trycka på ON och ta en bild och till och med om den är dåligt komponerad blir den fin:

Tjugonio

Nu är det bara ett år kvar tills jag fyller trettio, minus en dag. Fyllde tjugonio i går, vilket i vanlig ordning firades med en massiv smörgåstårta gjord av undertecknad.
Har funderat lite på att från och med nu vägra erkänna det här med åldrande ett tag, och bara låtsas att jag fyller tjugonio igen och igen. Jag ser ju trots allt rätt ung ut, skulle kanske komma undan med det fram till några och trettio i alla fall?

Jag fick två födelsedagspresenter. Den ena tänker jag inte berätta om eftersom mitt mål är att den här bloggen ska vara personlig men inte privat.
Den andra är nog bland det bästa jag någonsin fått på en födelsedag. Den slår till och med kassettradion med dubbla kassettdäck (så man kunde spela över och göra blandband) 1987. Särskilt eftersom jag just den födelsedagen var grymt besviken, jag hade nämligen önskat mig ett My Little pony-stall och ville inte ha någon dum kassettspelare.

Hur som helst, vad fick jag igår? Jo, en sån här:

Den kommer i början av februari. Då går inget motiv säkert.

Höstminnen

För ett par månader sedan var hela familjen ute på cykeltur, syftet var att ta fina höstbilder. Några bilder hamnade aldrig på bloggen, så det tänkte jag råda bot på nu. (Klicka på bilderna för större versioner)

Annie Leibovitz

Såg just ett program om den fantastiska fotgrafen Annie Leibovitz. Jag blir så vansinnigt avundsjuk på människor som kan fotografera på det där sättet. Jag skulle ge en liten kroppsdel för att kunna göra det själv.

Jag är inte speciellt intresserad av inredning i allmänhet och inte heller konst i synnerhet, men bilder av Annie eller Anton Corbijn skulle jag väldigt gärna hänga på väggen. Måste söka efter replikaplancher.
Blev speciellt rörd av en av hennes mest kända bilder, den ovan på John Lennon och Yoko Ono. Den togs bara timmar innan han dog. Fast jag har en nedärvd avog inställning till Yoko Ono så älskar jag den ändå.
En annan favorit är den här:

Den föreställer Johnny Cash och June Carter. Den bilden är kärlek för mig.