En önskan om mer tid.

Det finns så mycket jag skulle vilja göra om jag hade mer tid. Just nu går all tid till att gå vardagen att rulla och familjen att må bra. Självklart är detta viktigast och därför prioriterat. Men allt det där som prioriteras bort; jag önskar att jag hann mer av det.

Då skulle jag läsa alla de böcker som ännu står olästa i bokhyllan (och läsa om några favoriter), se osedda tv-serier och filmer, lyssna mer på radio, lyssna på skivor, se Agenda och Uppdrag granskning och alla fina naturprogram. Jag skulle sticka mer och bry mig mer om vår pyttelilla trädgård och börja odla på kolonilott. Framför allt skulle jag träffa mina vänner mer.

Visst, det kommer en tid när vardagen inte längre är lika tidskrävande, när man önskar att man träffade sina barn oftare, men ändå. Insikten om hur kort livet faktiskt är börjar drabba mig med full kraft och det ger mig panik. Jag vill hinna så mycket och har så lite tid.

Plockeliplock

Jag begriper inte varför det ständigt är tusen saker som befinner sig på fel ställe i vårt hem! Utifrån hur det ser ut verkar vi mest släppa saker där vi går och står. Det måste vara det vi gör. Det är leksaker, skor, smutskläder, frukostrester, hårborstar, plåster, de där små grejerna som sitter runt öppningen på brödpåsar, tuschpennor, filtar...

Jag tycker att jag bara plockar upp och ur och in och ned och ändå är det som om sakerna sitter på små fjädrar som ba' "sproing" och så ligger samma grej framme igen. Det är ett sisyfosgöra att försöka hålla ordning.

Har en teori om att oredan beror på att vi har för mycket saker att stöka med, så en rensning är igång. Garderoben är genomgången och kraftigt uttunnad, jag har gjort av med hälften av mina CD-skivor och resten av familjen uppmuntras (med varierande framgång) att rensa i sina saker.

Om det kommer att bli mindre att plocka i framtiden återstår att se, men att slänga saker ger mig en känsla av frihet, helt klart. Jag ska äga tingen, inte tingen äga mig.

Äntligen fick vi tummen ur!

Vår "hall" (eller snarare utrymmet närmast ytterdörren) har verkligen behandlats styvmoderligt. I ett och ett halvt år pratade vi om att ta bort garderoben som stod där och tog så mycket plats, och sedan tog det ytterligare drygt ett halvår (tills igår) innan vi införskaffade krokar, lånade borrmaskin och fixade upphängning för dotterns ytterkläder i hennes höjd.

En gammal badrumskrok och en halv sån där leksaksförvaringsgrej från IKEA får tjäna som möss- och vantförvaring, för lämpliga, upphängningsbara korgar för ändamålet har vi inte lyckats hitta. Dottern är i alla fall nöjd och utbrast lyckligt att när hon kommer hem ska hon hänga allt på sin rätta plats. Vi kan ju alltid hoppas att den inställningen håller i sig.

Jag såg en bild

Jag brukar undvika att titta på bilder om det varnas för att de är starka, särskilt om det handlar om barn och djur. Jag vill inte blunda för att hemskheter sker, men jag vill inte ha dessa saker på näthinnan när jag ska sova, och jag orkar inte gråta varje gång jag besöker aftonbladets hemsida.

Men jag såg en bild ändå, och eftersom jag i texten nedan kommer att beskriva den vill jag härmed varna den som inte vill läsa om sådana hemskheter att sluta här.

Det var en bild från inbördeskrigets Syrien, och jag klickade alltså på den, varför vet jag egentligen inte. Den föreställde barn. Mördade barn. En pojke hade ögonen öppna, men de såg ingenting. Det var flera barn, kanske åtta-tio stycken, uppskattningsvis mellan två och tio år gamla.

En liten flicka såg jag särskilt länge på. Hennes ansikte syntes inte, men längd och kroppsbyggnad påminde mig om min egen femåring. Hon hade en tröja och byxor på sig, och på byxorna kunde man se att hon kissat på sig. Jag har läst om att människan ofta tömmer urinblåsan när hon dör, men om denna flicka kissat för att hon dog eller för att hon var så skräckslagen innan dödsögonblicket är egalt. Likheten med min egen dotter och hennes nersölade byxor gjorde att jag inte kunde sluta se henne även efter att jag klickat bort mig från bilden. Det blev omöjligt att se henne som "den främmande andre", någon från ett annat land, en annan kultur, någon som jag i mitt liv här inte har något gemensamt med, inte kan relatera till. Snarare kan jag inte låta bli att relatera.

Och så tänker jag på krigets absurditet. Inte enbart på kriget i Syrien, utan på krig i allmänhet. På att vi ser oss som civiliserade för att vi har formulerat "krigets lagar" och skrivit under på konventioner som beskriver "krigsförbrytelser". Alla krig borde i sig själva betecknas som förbrytelser. Att civila dödas i krig är mord, och det borde vara olagligt oavsett om det är meningen eller ej. Att ett barn används som mänsklig sköld gör det inte rätt att döda det för att komma åt den som skyddar sig bakom det. Att ursäkta civilas död med att soldater placerat sig bland dem är fan ingen ursäkt.

Krig är absurda företeelser. Att skicka iväg unga män och kvinnor för att döda andra unga män och kvinnor (och kanske även civila i alla åldrar) de aldrig mött för politiska syften, det är absurt.