Nördcravings

Ja, det är supertöntigt, men om jag hade jättemycket pengar (så mycket att jag hade problem att göra av med dem) skulle jag köpa en sån här (attans att den är slutsåld). 199 dollar, det är väl inte så farligt mycket för en grej som bara ska stå där? Fast jag skulle ännu hellre vilja ha en sån här. Den är ju fantastisk, som ett dockskåp. Man får till och med se rum som inte är med i filmen.

Jag inser att det är tur att jag inte är mångmiljonär. Jag skulle bli en excentrisk tant som skulle omge mig med konstiga prylar och jag skulle inte kunna ta mig fram för alla böcker och filmer jag skulle äga. Och på kvällarna skulle jag sitta och leka med mitt Bag-end-dockskåp och mina små lord-of-the-rings-actionfigures. Tur jag är relativt lågavlönad så jag har möjlighet att fungera socialt trots mina mer eller mindre obskyra intressen.

PS. Snart kommer miniatyr-Rivendell också. Komplett med nio torn, sjuttiofem småsmåsmå träd, åttio trappor och 2350 pyttesmå tegelstenar. Den ryktas ta upp ganska mycket plats. Excentrisk tant kanske inte är så dumt ändå, tror jag måste köpa en trisslott.

Börjar bli varm i kläderna...

Sjätte dagen på ortopeden är över. Nu börjar jag så smått veta i vilka skåp allt finns, hur rutinerna ser ut och i stort sett få kläm på saker och ting. Det känns bra att våga ta egna initiativ, att själv kunna gå på larm och inte behöva vara som en liten svans på handledaren. Jag tyckte det var jättejobbigt de första dagarna när jag inte kunde jobba självständigt, jag är så van att vara bra på det jag gör och kunna ta egna beslut. Men nu känns det bättre.

Idag har jag fått skriva journalanteckningar, och jag har lyckats mäta residualurin med bladder-scan och lyckades "redan" på tredje försöket hitta rätt med ultraljudsmojängen.

I morgon ska jag få lägga upp arbetet och kommendera min handledare. Vi får se hur det avlöper. Hon sade i alla fall att hon tycker att jag är duktig och att hon är glad att hon fick mig som elev, och det känns så klart väldigt bra.

Överlag gillar jag att vara på sjukhuset. Jag har aldrig tyckt att sjukhus är obehagliga ställen, och särskilt inte nu. Det är faktiskt rent av så att jag tycker det är riktigt härligt att parkera cykeln i morgonsolen 06.30 och vandra in i det där stora, vita bygget på morgnarna. Jag gillar att gå i korridorerna och jag gillar mina arbetskläder och jag gillar att komma in på avdelningen. Jag skulle lätt kunna jobba på sjukhuset, det kan jag säga redan nu. 

Jag är positivt överraskad över stämningen bland personalen också. Jag har hört mycket om hierarkin mellan personalkategorierna, att läkarna skulle vara snorkiga och sjuksköterskorna ännu snorkigare, men jag tycker inte alls det är så, i alla fall inte på min avdelning. Uskorna och sköterskorna jobbar tillsammans jättebra och där är det inga konstigheter. Läkarna är öppna och välkomnande till och med mot usk-elever som jag. Ingen fråga är dum och de förklarar gärna saker och ting.

Det enda jag hittills blivit besviken över är att jag inte får följa med på operation i morgon. Jag hade siktat in mig på att följa med på en borttagning av tumör i en höft, men det skulle visst bli en heldagshistoria och det där med att stå och se på när de gräver bort tumörvävnad var visst för magstarkt för en studerande som första ingrepp att observera, de tyckte jag skulle följa med på en knäoperation eller liknande första gången i stället. Jag hade emellertid väldigt gärna sett på utgrävning av tumörvävnad, så det kommer förhoppningsvis fler chanser.

Omänskliga kungligheter?

Dottern (med indignerat tonfall): - Pappa säger att jag är en prinsessa!
Jag: - Är du inte det då?
Dottern: - NÄÄ! Jag är faktiskt en människa!

Praktiken är påbörjad!

Jag är klar med all teori på usk-utbildningen nu! Inga fler inlämningsuppgifter, inga prov, ingenting mer. Det känns faktiskt riktigt skönt att vara ledig när jag kommer hem. När jag är mitt i skolarbetet spelar det ingen roll om jag pluggar just den dagen eller har en ledig dag, jag har det ändå i bakhuvudet hela tiden; "jag borde läsa mer om det", "jag borde börja skriva det där" osv. Nu känner jag mig ledig på ett helt annat sätt och det är otroligt skönt.

Däremot är praktiken på ortopeden påbörjad, jag har hunnit med ett eftermiddagspass igår och ett förmiddagspass idag. Igår gick den mesta energin åt till att lära sig hur allt funkar på avdelningen; var saker finns, hur rutinerna ser ut, vad alla heter... Idag har jag hunnit med lite mer. Jag har provat ta venprov på en patient som sade sig vara svårstucken men inte stickrädd, så jag prövade, men fick givetvis inget blod. Det är stor skillnad på att sticka i plastarmar och riktiga armar, kan jag meddela. På riktiga armar kan kärl som känns så tydliga och fina plötsligt försvinna och det känns som om man sticker i blindo. Min handledare tog över och visade hur man kan "leta lite" i kärlet för att få blod, men det tar nog ett tag innan jag vågar göra det...

Sen stack jag en annan praktikant och min handledare och då gick det bättre, så jag ger mig i kast med patienterna igen nästa morgonpass.

Vi har tränat kapillärprovtagning i fingertoppen också och mätt blodsocker och blodvärde på oss själva. Lustigt nog hade jag lägre blodvärde nu än under graviditeten även om mitt nuvarande (140) inte alls är fy skam.

På eftermiddagen fick jag följa med ner på ortopedmottagningen med en patient som skulle gipsas. Undersköterskan som gipsade var hur duktig som helst och en härlig personlighet. Hon fick patienten att slappna av och en högst gemytlig stämning härskade i gipsrummet. Det är verkligen inspirerande att observera någon som är så bra på det de gör.

Det enda negativa hittills är att jag var tvungen att stiga upp 05.00 efter att ha slutat 21.30 igår och följdaktligen inte somnat förrän efter ett (har svårt att snabbt varva ner och behöver två timmar efter hemkomst). Det var trögt att stiga upp för att säga det milt.

Efter middagen slocknade jag och sov i tre timmar så nu ligger jag här i soffan och försöker bli trött. Det går så där. Ny dag i morgon.