Börjar bli varm i kläderna...

Sjätte dagen på ortopeden är över. Nu börjar jag så smått veta i vilka skåp allt finns, hur rutinerna ser ut och i stort sett få kläm på saker och ting. Det känns bra att våga ta egna initiativ, att själv kunna gå på larm och inte behöva vara som en liten svans på handledaren. Jag tyckte det var jättejobbigt de första dagarna när jag inte kunde jobba självständigt, jag är så van att vara bra på det jag gör och kunna ta egna beslut. Men nu känns det bättre.

Idag har jag fått skriva journalanteckningar, och jag har lyckats mäta residualurin med bladder-scan och lyckades "redan" på tredje försöket hitta rätt med ultraljudsmojängen.

I morgon ska jag få lägga upp arbetet och kommendera min handledare. Vi får se hur det avlöper. Hon sade i alla fall att hon tycker att jag är duktig och att hon är glad att hon fick mig som elev, och det känns så klart väldigt bra.

Överlag gillar jag att vara på sjukhuset. Jag har aldrig tyckt att sjukhus är obehagliga ställen, och särskilt inte nu. Det är faktiskt rent av så att jag tycker det är riktigt härligt att parkera cykeln i morgonsolen 06.30 och vandra in i det där stora, vita bygget på morgnarna. Jag gillar att gå i korridorerna och jag gillar mina arbetskläder och jag gillar att komma in på avdelningen. Jag skulle lätt kunna jobba på sjukhuset, det kan jag säga redan nu. 

Jag är positivt överraskad över stämningen bland personalen också. Jag har hört mycket om hierarkin mellan personalkategorierna, att läkarna skulle vara snorkiga och sjuksköterskorna ännu snorkigare, men jag tycker inte alls det är så, i alla fall inte på min avdelning. Uskorna och sköterskorna jobbar tillsammans jättebra och där är det inga konstigheter. Läkarna är öppna och välkomnande till och med mot usk-elever som jag. Ingen fråga är dum och de förklarar gärna saker och ting.

Det enda jag hittills blivit besviken över är att jag inte får följa med på operation i morgon. Jag hade siktat in mig på att följa med på en borttagning av tumör i en höft, men det skulle visst bli en heldagshistoria och det där med att stå och se på när de gräver bort tumörvävnad var visst för magstarkt för en studerande som första ingrepp att observera, de tyckte jag skulle följa med på en knäoperation eller liknande första gången i stället. Jag hade emellertid väldigt gärna sett på utgrävning av tumörvävnad, så det kommer förhoppningsvis fler chanser.