Nu är jag less

Nu har jag varit gravid så det räcker, känns det som. Jag är less. Foglossningen har börjat och det gör ont i höfterna varje morgon så till den grad att jag vaknar av det och inte kan somna om. Dessutom börjar jag känna mig stor och otymplig och det är aldrig någon angenäm känsla. Positivt på den fronten är dock att jag ska få träffa en dietist för tips, råd och pepp. Jag kan det här med att äta för att gå ner i vikt, men att äta för att gå upp med måtta visade jag mig vara rent ut sagt usel på.

På fredag har jag i alla fall tid hos sjukgymnast för att förhoppningsvis få låna ett höftbälte och en TENS-apparat. Bälte har jag inte prövat tidigare men det känns som om något som håller ihop bäckenet borde hjälpa eftersom just bäckenet känns synnerligen instabilt, ungefär som om benen är på väg åt var sitt håll.

När jag ringde till sjukgymnasten fick jag dessutom bekräftat att en omföderska oftast tas på större allvar än en som ska få sitt första barn. Sjukgymnasten var först lite restriktiv i fråga om TENS-apparat som lämpligt hjälpmedel för mig, men ändrade sig kvickt när jag nämnde att jag hade enorm nytta av den under min förra graviditet. Då var det plötsligt självklart att jag skulle få en.

Summa summarum tycker jag att de fyra månader som återstår känns som en halv evighet. Jag vill återfå min rörlighet, jag vill kunna påbörja min viktnedgång, jag vill kunna äta vacuumförpackad, gravad lax och framför allt vill jag träffa min yngsta dotter.