Påskbebis?

Vårt BF är på påskafton. Hoppas verkligen inte att vårt barn bestämmer sig för att tillhöra de fyra procent som faktiskt föds på den beräknade dagen, för i så fall är det ju upplagt för katastrof. Bemanningen på förlossningen är reducerad eftersom barnmorskorna tagit ut sin flex och åkt till fjällen, och hur lätt är det att få tag i en taxi till exempel klockan 23.00 på påskafton när alla andra är på väg till krogen?

Tiderna förändras

Förra gången jag var gravid var jag tjugosex, jag hann precis fylla tjugosju en vecka innan dottern anlände. Då fanns ingen oro, jag struntade totalt i att oroa mig för missfall, att något skulle gå snett eller att barnet skulle vara sjukt.

Den här gången har jag i stället inte gjort annat än oroa mig. Jag är trettioett och kommer att hinna fylla trettiotvå innan barnet kommer. Jag vet att det inte är någon anmärkningsvärt hög ålder att få barn, särskilt inte idag, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig gammal. Jag har varit jätteorolig för att få missfall, och jag kände en sådan oro för att det skulle vara något fel att vi till slut valde att själva bekosta ett KUB-test där man mäter sannolikhet för vissa vanliga kromosomförändringar.

Testet gav som tur var ett mycket gott resultat: av kvinnor som är i min ålder, har exakt de nivåer av tillväxthormon jag har i blodet och ett foster med exakt så bred (smal) nackspalt som barnet i min mage är det 1 av 10119 som får ett barn med kromosomförändringar. Det är alltså en försvinnande liten risk och nu har jag släppt oron helt och hållet. Det är mycket skönt.

Jag har hunnit vara till barnmorskan två gånger, och har insett att mycket har hunnit ändras i mödrahälsovårdens rutiner sedan jag var gravid senast. Inför det första besöket skulle både jag och maken fylla i var sitt tjockt kompendium med frågor om alla möjliga aspekter av vår hälsa. Sist minns jag att barnmorskan frågade i förbifarten om vi hade vissa ärftliga sjukdomar i släkten och jag fick redogöra för mina alkoholvanor. Nu skulle jag (och maken) svara på allt från hur ofta vi använder tandtråd till om vi har tillgång till barnvakt om vi blir sjuka.

Även om det kändes som ett mindre jobb att svara och skatta och fundera på allt så välkomnar jag att landstinget lägger ner mer jobb på att kartlägga blivande föräldrars hälsa och framför allt att de kommit på att pappans livsstil också spelar en stor roll. Till exempel hjälper det ju föga att mamman är helnykterist om pappan är en våldsam alkoholist.

Jag är väldigt nöjd med vår barnmorska, hon är lätt att prata med och jag känner stort förtroende för henne. Maken sade spontant "vilken tur att vi fick henne" efter första besöket.

Alla prover som tagits hittills har varit bra, jag har precis som förra gången ett fantastiskt blodvärde (även om det senaste gången hade sjunkit från 150 till 140). Mitt BMI är högre än när jag nådde målvikten för snart ett år sedan efter en sommar med sämre karaktär, men inte så högt att jag måste göra en sockerbelastning som förra gången. Jag vägde trots allt nio kilo mindre i utgångsvikt den här gången.

Lite besviken blev jag dock när barnmorskan berättade att nästa besök inte kommer att äga rum förrän om ungefär tio veckor, efter ultraljudet. Tydligen har det kommit nya riktlinjer kring användande av doppler för att lyssna på hjärtljud, det ska helst inte göras under första halvan av graviditeten så vi får ge oss till tåls. Men vi har ju redan varit på ultraljud i samband med KUB-testet så det känns inte så hemskt att behöva vänta på dessa konkreta livstecken.

Låt mig presentera!

Det här är det senaste tillskottet i familjen Björnström. Hon/han är tolv veckor gammal, lite drygt, och huserar än så länge hyfsat obemärkt i min mage.

Den här lilla varelsen är också en kraftigt bidragande orsak till att det varit skralt med inlägg här på bloggen på sistone. Dels har jag mått så illa att jag inte ens orkat tänka tanken, dels har allt jag velat skriva om varit graviditetsrelaterat. Och det gick inte så bra ihop med att jag ville hålla det hemligt för det stora internetet de första tre, kritiska månaderna.

Nu mår jag däremot mycket bättre, första trimestern är över och ni kommer nog att plågas med en del graviditetsrelaterade bloggposter från och med nu.

Hjälp!

På barnkanalen spelar de "Electric" med Layla K. Dottern studsar upp och ned och säger "jag tycker om den här musiken".

Vad har jag gjort för gruvligt fel i mitt föräldraskap? Vad?

Existentiella frågor

Två barn, fyra och fem år gamla, pratar om vad som hänt med det ena barnets hund när den dog.

- De begravde honom och sen hamnade han i himlen.
- Nä-ä.
- Jo, när nån dör då gräver man ner dem.

De kontemplerar detta faktum en stund.

- Och då kommer de till himlen, fortsätter flickan vars hund är död tvärsäkert.
- Men det går ju inte.
- Jo.
- Har du sett det?
- Nä. Han är så långt uppe, så han syns inte.

Avrådan

Den här sommaren har jag faktiskt lyssnat på varenda sommarprogram i P1 som sänts. Många är intressanta, vissa är mest mysiga och det är oftast trevlig lyssning i lurarna under en kvällspromenad.

Jag vill dock utfärda ett par varningar. Lyssna inte på Freddie Wadlings program. Du kommer att bli tokig. Det låter som om han inte bara saknar manus, han saknar stödord, han saknar röd tråd. Det är mest "eh" och "ööh" och "höhö"-anden när han tycker att han själv är skojig. Det är bara det att det är han inte.

Lyssna inte heller på Ulf Brunnberg. Han försöker provocera så mycket han kan och det blir oerhört tröttsamt redan efter fem minuter. Han svingar vilt mot än miljörörelsen, än feminismen. Han säger att hans program inte ska handla om honom själv men sedan halkar han ändå in på "jag och Gösta, ni vet" (Ekman, så klart). Namedroppingen urartar totalt, med klimax i tacktalet mot slutet.
Lite komiskt blir det ändå att höra Ulf beskriva sin snäva världsbild när han berättar om när han besökte Moskva för några år sedan och förvånades över att de "har ju allting där, jag såg inte en enda traktor".

Det värsta var ändå när han med illa dold förtjusning över sin egen genialitet föreslog att något mediebolag borde starta en "male-channel", en tv-kanal för män. Enbart. Gissa vilka program Ulf Brunnberg tyckte skulle spegla exklusivt manliga intressen? Jo, så klart, citat: "boxning, kampsport, motorsport. Vetenskapsprogram, historieprogram. Racing, båt, bilar, motorcyklar".

Alltså, män gillar sport och motorer. Och vetenskap. Och historia. Och sen inte så mycket mer. Han specificerar för säkerhets skull att det inte skulle få förekomma inredning, mat eller samlevnad på hans manskanal. För sånt är män inte intresserade av. Och kvinnor gillar alltså inte vetenskap och historia. Jag antar att jag är man.

Bra inställning

I helgen ska jag och maken åka till Göteborg, hälsa på gamla vänner, gå på stan och se Big 4 på Ullevi. Dottern ska inte med, hon ska vara hos sin gudmor. Vi satt och pratade med henne om det, försökte förbereda henne lite.

Jag och mitt modershjärta är så klart rädd att hon ska vara ledsen och sakna oss men jag har en känsla av att mina rädslor är ogrundade.

Jag: - Jag kommer att sakna dig när vi är i Göteborg. Det tror jag säkert att din pappa också kommer att göra.
Maken: - Ja, det kommer jag att göra.
Dottern: - Men jag kommer att ha roligt!

Slutpraktiserat

Jo, praktiken gick bra, kan jag meddela eftersom jag legat på latsidan och inte bloggat om det än.
Jag fick se en fotledsoperation och en akut fasciotomi på en lårmuskel. Och jag blev så bra på att ta venprov att min sista patient sade "det kändes nästan inte alls". Jag har gett subkutan injektion och tagit bort agraffer och dragit drän. Och satt kateter och klarat det på första försöket.

Mina handledare tyckte jag skulle börja jobba på avdelningen, vilket måste vara det ultimata betyget och jag blev oerhört lycklig över att läsa det i deras slutbedömning.

Jag tyckte - precis som jag förutspådde - att det här med operationer, that's the shit! Nu kan jag bara inte bestämma mig för om jag vill bli anestesisköterska eller operationssjuksköterska. Men det känns som ett riktigt I-landsbeslut som dessutom ligger långt fram än.

Två och ett halvt års slit för ett papper

Det här, närmare bestämt.


Jag är alltså äntligen klar med undersköterskestudierna, även på pappret.
Givetvis gick det inte helt friktionsfritt att få hem betygen eftersom det trots allt är Viva komvux i Umeå vi snackar om; världsmästare i undermålig administration. De hade skickat betygen till fel adress så de hamnat någonstans i grannområdet. Som tur är bor vi i Röbäck där folk är snälla även mot främlingar, och betygen hittade till vår postlåda ändå. I en plastpåse, kan jag tillägga, eftersom det regnat idag och den anonyme, ställföreträdande brevbäraren förstod att så viktiga papper inte mår särskilt bra av väta. Tack för det!

Ack, den unga kärleken

Som nämnt är dottern sedan en tid förtjust i sin killkompis A. Nu tänker hon ta nästa steg och delge honom vetskap om sina ömma känslor. Och hon har full koll på vad som händer då.

- Jag ska berätta för A att jag är kär i honom. Och då blir det dags för en puss.