Entreprenörer

Jag har funderat på det här med entreprenörer och entreprenörskap, de orden är ju så inne nu (även om de lär höras mindre i det offentliga nu när Maud Olofsson lämnat politiken, hon kunde ju inte säga en mening utan att använda något av ovannämnda ord).

Särskilt inne är de nu eftersom skolan enligt den nya läroplanen ska genomsyras av ett entreprenöriellt (är det ens ett ord?) tänkande. Det märkliga är att detta tydligen bara gäller eleverna på de studieförberedande programmen, de som läser en yrkesförberedande utbildning och faktiskt med stor sannolikhet kommer att starta eget tidigt i livet behöver visst inte vara duktiga entreprenörer. Typisk Jan-Björklund-logik.

Men vad är en entreprenör egentligen? Är det liktydigt med en som driver eget företag? Eller måste man vara lite extra kreativ och uppfinningsrik och driven för att definieras som entreprenör?

Texten nedan speglar endast och enbart mina åsikter, som vanligt.

Det är inte ofta man möter människor som kallar sig entreprenörer. De få jag råkat på eller läst om har ett gemensamt; de har redan i tidig ålder bestämt sig för att de ska starta ett eget företag - och inte nog med det - företaget ska växa och bli stort inom sin bransch och dra in mycket pengar till och generera gott rykte om entreprenören själv. Valet av bransch för entreprenören beror på var det finns pengar att hämta. Citat som "jag såg att här fanns ett tomrum på marknaden" har jag läst flera gånger.
Kort sagt, för entreprenörer som själva definierar sig som entreprenörer verkar pengar vara den främsta drivkraften. Om de tjänas på ett spa eller på att sälja gafflar är egalt.

Men det finns en annan kategori entreprenörer också, och de kallar sig sällan entreprenörer. De har det gemensamt att de brinner för sin grej. De kanske är jätteduktiga på det de gör; att klippa hår eller designa bebiskläder eller bygga friggebodar och kan helt enkelt inte tänka sig att jobba med något annat. Eller så har de uppfunnit något och vill nu få ut sitt lilla skötebarn till människor för att de ska se vilken fantastisk pryl det är. För dessa personer är själva företagandet inte ett mål i sig och har aldrig varit det, de hade som mål att bli jätteduktiga frisörer, designers, snickare eller ingenjörer. Företagandet blir ett medel för att nå målet: att få hålla på med det man älskar och kunna leva på det.

Dessa personer har nog svårt att tänka sig att de skulle starta ett annat företag i en annan bransch om deras eget skulle gå i konkurs, medan någon från den första kategorin antagligen genast skulle börja se sig om efter ett nytt "tomrum på marknaden".

Det här är ju väldigt hårddraget och gränserna är så klart mycket luddigare än jag här beskrivit. En människa som Steve Jobs (som jag som iPhoneälskare på något märkligt vis kommer att sakna) verkade brinna otroligt för sina produkter, min uppfattning är att han var så kontrollerande för att han absolut ville få igenom sin vision. Samtidigt antar jag att han inte hade något emot att bli rik på kuppen, men han verkade ändå till största delen driven av sin kärlek till sin egen produkt.

I mitt tycke är personer vars affärer drivs av deras passion för produkten eller tjänsten de erbjuder intressantare. De brinner för att göra något bra. De är äkta entreprenörer i min bok.

De andra, de pengahungrande företagsledarna? Not so much.

Det här med vikten

Min startvikt när jag blev gravid var inte riktigt den jag önskade, det har jag berättat tidigare. Men det är inte så mycket att göra åt nu och den var ändå mycket lägre än förra gången. Nog bra så.

Men sedan dess har jag mått illa i en månad, en månad då jag inte ville se åt en råkostsallad och blev extremt kräsen. Det var olika saker som gick ner varje dag, men det som (olyckligtvis) gick bäst att äta var antingen fil och mackor eller pasta. Jag mådde som minst illa precis efter att jag tryckt i mig en tallrik spagetti, hur ologiskt det än är.

Dessutom åt jag precis hela tiden eftersom jag mådde mest illa när jag var hungrig.

Summa summarum, jag ställde mig på vågen igår och fick en chock. Jag har gått upp sju kilo på två månader. Jag har känt och sett att det gått uppåt, men inte förstått hur mycket. Det var verkligen ingen rolig upptäckt, om jag säger så. Särskilt inte som min första impuls blir att nu ska jag vända det här, nu börjar jag om och ska ner igen. Och så kan jag inte det nu. Det känns jättejobbigt.

Nyttig mat kan jag äta, så klart, och redan igår gjorde jag ett storkok ugnsbakad lax och en storsats veckosallad. Men ner i vikt kan jag inte gå förrän om ett halvår, och det här med att minimera vidare viktuppgång känns otillräckligt för mig även om jag vet att jag inte har något val.

Surt är det och sur är jag på mig själv. Om ett tag kommer mitt mogna jag säkert att komma till insikt och lugna mig och tänka realistiskt. Men jag måste få vara jätteförbannad på mig själv ett tag först.

Raka motsatsen

Förra gången jag var gravid gick graviditeten sååå lååångsaaamt. Och det faktum att jag var gravid uppfyllde verkligen hela min tillvaro.

Så är det inte nu. Jag tänker inte så mycket på att jag är gravid, faktiskt, särskilt inte sedan illamåendet försvann. Och jag tycker att tiden går snabbt. En tredjedel av tiden har gått bara så där. Så väldigt skönt det är.

Jag är i vecka fjorton nu och härom dagen tyckte jag att jag kände några små buffar där inifrån. Men än så länge är det så sporadiskt och så svårt att skilja från vanligt tarmbubbel att jag inte är säker på min sak.

Men oj då!

Varför äger vi - den filmälskande familjen - inte följande underbara titlar?

- Little miss sunshine
- Eternal sunshine of the spotless mind
- The boat that rocked
- I huvudet på John Malkowich
- Finding Neverland
- The usual suspects
- High fidelity
- Fever pitch

Måste råda bot.

Update: Vi har inte Fear and loathing in Las Vegas heller! Pinsamt!

Påskbebis?

Vårt BF är på påskafton. Hoppas verkligen inte att vårt barn bestämmer sig för att tillhöra de fyra procent som faktiskt föds på den beräknade dagen, för i så fall är det ju upplagt för katastrof. Bemanningen på förlossningen är reducerad eftersom barnmorskorna tagit ut sin flex och åkt till fjällen, och hur lätt är det att få tag i en taxi till exempel klockan 23.00 på påskafton när alla andra är på väg till krogen?

Tiderna förändras

Förra gången jag var gravid var jag tjugosex, jag hann precis fylla tjugosju en vecka innan dottern anlände. Då fanns ingen oro, jag struntade totalt i att oroa mig för missfall, att något skulle gå snett eller att barnet skulle vara sjukt.

Den här gången har jag i stället inte gjort annat än oroa mig. Jag är trettioett och kommer att hinna fylla trettiotvå innan barnet kommer. Jag vet att det inte är någon anmärkningsvärt hög ålder att få barn, särskilt inte idag, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig gammal. Jag har varit jätteorolig för att få missfall, och jag kände en sådan oro för att det skulle vara något fel att vi till slut valde att själva bekosta ett KUB-test där man mäter sannolikhet för vissa vanliga kromosomförändringar.

Testet gav som tur var ett mycket gott resultat: av kvinnor som är i min ålder, har exakt de nivåer av tillväxthormon jag har i blodet och ett foster med exakt så bred (smal) nackspalt som barnet i min mage är det 1 av 10119 som får ett barn med kromosomförändringar. Det är alltså en försvinnande liten risk och nu har jag släppt oron helt och hållet. Det är mycket skönt.

Jag har hunnit vara till barnmorskan två gånger, och har insett att mycket har hunnit ändras i mödrahälsovårdens rutiner sedan jag var gravid senast. Inför det första besöket skulle både jag och maken fylla i var sitt tjockt kompendium med frågor om alla möjliga aspekter av vår hälsa. Sist minns jag att barnmorskan frågade i förbifarten om vi hade vissa ärftliga sjukdomar i släkten och jag fick redogöra för mina alkoholvanor. Nu skulle jag (och maken) svara på allt från hur ofta vi använder tandtråd till om vi har tillgång till barnvakt om vi blir sjuka.

Även om det kändes som ett mindre jobb att svara och skatta och fundera på allt så välkomnar jag att landstinget lägger ner mer jobb på att kartlägga blivande föräldrars hälsa och framför allt att de kommit på att pappans livsstil också spelar en stor roll. Till exempel hjälper det ju föga att mamman är helnykterist om pappan är en våldsam alkoholist.

Jag är väldigt nöjd med vår barnmorska, hon är lätt att prata med och jag känner stort förtroende för henne. Maken sade spontant "vilken tur att vi fick henne" efter första besöket.

Alla prover som tagits hittills har varit bra, jag har precis som förra gången ett fantastiskt blodvärde (även om det senaste gången hade sjunkit från 150 till 140). Mitt BMI är högre än när jag nådde målvikten för snart ett år sedan efter en sommar med sämre karaktär, men inte så högt att jag måste göra en sockerbelastning som förra gången. Jag vägde trots allt nio kilo mindre i utgångsvikt den här gången.

Lite besviken blev jag dock när barnmorskan berättade att nästa besök inte kommer att äga rum förrän om ungefär tio veckor, efter ultraljudet. Tydligen har det kommit nya riktlinjer kring användande av doppler för att lyssna på hjärtljud, det ska helst inte göras under första halvan av graviditeten så vi får ge oss till tåls. Men vi har ju redan varit på ultraljud i samband med KUB-testet så det känns inte så hemskt att behöva vänta på dessa konkreta livstecken.

Låt mig presentera!

Det här är det senaste tillskottet i familjen Björnström. Hon/han är tolv veckor gammal, lite drygt, och huserar än så länge hyfsat obemärkt i min mage.

Den här lilla varelsen är också en kraftigt bidragande orsak till att det varit skralt med inlägg här på bloggen på sistone. Dels har jag mått så illa att jag inte ens orkat tänka tanken, dels har allt jag velat skriva om varit graviditetsrelaterat. Och det gick inte så bra ihop med att jag ville hålla det hemligt för det stora internetet de första tre, kritiska månaderna.

Nu mår jag däremot mycket bättre, första trimestern är över och ni kommer nog att plågas med en del graviditetsrelaterade bloggposter från och med nu.

Hjälp!

På barnkanalen spelar de "Electric" med Layla K. Dottern studsar upp och ned och säger "jag tycker om den här musiken".

Vad har jag gjort för gruvligt fel i mitt föräldraskap? Vad?

Existentiella frågor

Två barn, fyra och fem år gamla, pratar om vad som hänt med det ena barnets hund när den dog.

- De begravde honom och sen hamnade han i himlen.
- Nä-ä.
- Jo, när nån dör då gräver man ner dem.

De kontemplerar detta faktum en stund.

- Och då kommer de till himlen, fortsätter flickan vars hund är död tvärsäkert.
- Men det går ju inte.
- Jo.
- Har du sett det?
- Nä. Han är så långt uppe, så han syns inte.

Avrådan

Den här sommaren har jag faktiskt lyssnat på varenda sommarprogram i P1 som sänts. Många är intressanta, vissa är mest mysiga och det är oftast trevlig lyssning i lurarna under en kvällspromenad.

Jag vill dock utfärda ett par varningar. Lyssna inte på Freddie Wadlings program. Du kommer att bli tokig. Det låter som om han inte bara saknar manus, han saknar stödord, han saknar röd tråd. Det är mest "eh" och "ööh" och "höhö"-anden när han tycker att han själv är skojig. Det är bara det att det är han inte.

Lyssna inte heller på Ulf Brunnberg. Han försöker provocera så mycket han kan och det blir oerhört tröttsamt redan efter fem minuter. Han svingar vilt mot än miljörörelsen, än feminismen. Han säger att hans program inte ska handla om honom själv men sedan halkar han ändå in på "jag och Gösta, ni vet" (Ekman, så klart). Namedroppingen urartar totalt, med klimax i tacktalet mot slutet.
Lite komiskt blir det ändå att höra Ulf beskriva sin snäva världsbild när han berättar om när han besökte Moskva för några år sedan och förvånades över att de "har ju allting där, jag såg inte en enda traktor".

Det värsta var ändå när han med illa dold förtjusning över sin egen genialitet föreslog att något mediebolag borde starta en "male-channel", en tv-kanal för män. Enbart. Gissa vilka program Ulf Brunnberg tyckte skulle spegla exklusivt manliga intressen? Jo, så klart, citat: "boxning, kampsport, motorsport. Vetenskapsprogram, historieprogram. Racing, båt, bilar, motorcyklar".

Alltså, män gillar sport och motorer. Och vetenskap. Och historia. Och sen inte så mycket mer. Han specificerar för säkerhets skull att det inte skulle få förekomma inredning, mat eller samlevnad på hans manskanal. För sånt är män inte intresserade av. Och kvinnor gillar alltså inte vetenskap och historia. Jag antar att jag är man.