Min startvikt när jag blev gravid var inte riktigt den jag önskade, det har jag berättat tidigare. Men det är inte så mycket att göra åt nu och den var ändå mycket lägre än förra gången. Nog bra så.
Men sedan dess har jag mått illa i en månad, en månad då jag inte ville se åt en råkostsallad och blev extremt kräsen. Det var olika saker som gick ner varje dag, men det som (olyckligtvis) gick bäst att äta var antingen fil och mackor eller pasta. Jag mådde som minst illa precis efter att jag tryckt i mig en tallrik spagetti, hur ologiskt det än är.
Dessutom åt jag precis hela tiden eftersom jag mådde mest illa när jag var hungrig.
Summa summarum, jag ställde mig på vågen igår och fick en chock. Jag har gått upp sju kilo på två månader. Jag har känt och sett att det gått uppåt, men inte förstått hur mycket. Det var verkligen ingen rolig upptäckt, om jag säger så. Särskilt inte som min första impuls blir att nu ska jag vända det här, nu börjar jag om och ska ner igen. Och så kan jag inte det nu. Det känns jättejobbigt.
Nyttig mat kan jag äta, så klart, och redan igår gjorde jag ett storkok ugnsbakad lax och en storsats veckosallad. Men ner i vikt kan jag inte gå förrän om ett halvår, och det här med att minimera vidare viktuppgång känns otillräckligt för mig även om jag vet att jag inte har något val.
Surt är det och sur är jag på mig själv. Om ett tag kommer mitt mogna jag säkert att komma till insikt och lugna mig och tänka realistiskt. Men jag måste få vara jätteförbannad på mig själv ett tag först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar