Entreprenörer

Jag har funderat på det här med entreprenörer och entreprenörskap, de orden är ju så inne nu (även om de lär höras mindre i det offentliga nu när Maud Olofsson lämnat politiken, hon kunde ju inte säga en mening utan att använda något av ovannämnda ord).

Särskilt inne är de nu eftersom skolan enligt den nya läroplanen ska genomsyras av ett entreprenöriellt (är det ens ett ord?) tänkande. Det märkliga är att detta tydligen bara gäller eleverna på de studieförberedande programmen, de som läser en yrkesförberedande utbildning och faktiskt med stor sannolikhet kommer att starta eget tidigt i livet behöver visst inte vara duktiga entreprenörer. Typisk Jan-Björklund-logik.

Men vad är en entreprenör egentligen? Är det liktydigt med en som driver eget företag? Eller måste man vara lite extra kreativ och uppfinningsrik och driven för att definieras som entreprenör?

Texten nedan speglar endast och enbart mina åsikter, som vanligt.

Det är inte ofta man möter människor som kallar sig entreprenörer. De få jag råkat på eller läst om har ett gemensamt; de har redan i tidig ålder bestämt sig för att de ska starta ett eget företag - och inte nog med det - företaget ska växa och bli stort inom sin bransch och dra in mycket pengar till och generera gott rykte om entreprenören själv. Valet av bransch för entreprenören beror på var det finns pengar att hämta. Citat som "jag såg att här fanns ett tomrum på marknaden" har jag läst flera gånger.
Kort sagt, för entreprenörer som själva definierar sig som entreprenörer verkar pengar vara den främsta drivkraften. Om de tjänas på ett spa eller på att sälja gafflar är egalt.

Men det finns en annan kategori entreprenörer också, och de kallar sig sällan entreprenörer. De har det gemensamt att de brinner för sin grej. De kanske är jätteduktiga på det de gör; att klippa hår eller designa bebiskläder eller bygga friggebodar och kan helt enkelt inte tänka sig att jobba med något annat. Eller så har de uppfunnit något och vill nu få ut sitt lilla skötebarn till människor för att de ska se vilken fantastisk pryl det är. För dessa personer är själva företagandet inte ett mål i sig och har aldrig varit det, de hade som mål att bli jätteduktiga frisörer, designers, snickare eller ingenjörer. Företagandet blir ett medel för att nå målet: att få hålla på med det man älskar och kunna leva på det.

Dessa personer har nog svårt att tänka sig att de skulle starta ett annat företag i en annan bransch om deras eget skulle gå i konkurs, medan någon från den första kategorin antagligen genast skulle börja se sig om efter ett nytt "tomrum på marknaden".

Det här är ju väldigt hårddraget och gränserna är så klart mycket luddigare än jag här beskrivit. En människa som Steve Jobs (som jag som iPhoneälskare på något märkligt vis kommer att sakna) verkade brinna otroligt för sina produkter, min uppfattning är att han var så kontrollerande för att han absolut ville få igenom sin vision. Samtidigt antar jag att han inte hade något emot att bli rik på kuppen, men han verkade ändå till största delen driven av sin kärlek till sin egen produkt.

I mitt tycke är personer vars affärer drivs av deras passion för produkten eller tjänsten de erbjuder intressantare. De brinner för att göra något bra. De är äkta entreprenörer i min bok.

De andra, de pengahungrande företagsledarna? Not so much.