Måndagslunch med guldkant

Ugnsbakad lax med pesto, spenat och soltorkade tomater. Fullkornspenne. Kanelsauterad zucchini. Turkisk youghurt blandad med smulad fetaost. Det var så gott så jag blev ledsen när det tog slut.

Tror bestämt att fetayoughurten och zucchinin finner en plats på bordet när det är dags för midsommargrillning med familjen Tureson.

Eureka!

Jag älskar matteguiden.se! Jag som hade sådana väldiga problem med bråkräkning när jag var yngre, nu fattar jag precis! Jag kan, jag kan!

Om jag nu bara kunde återgå till skolbänken i vilken klass det nu var, då skulle de få se på andra bullar, minsann.

Matematiken och jag

Jag har haft svårt med matten sedan jag gick i sjunde klass. Då fick jag en lärare som inte riktigt förmådde förklara talen för mig utan i stället gav mig svaret och hoppades att det skulle göra mig klokare. Det gjorde det inte. Jag och min partner in crime, Josefine, brukade smita in till den andra matteklassen vägg i vägg där det fanns en mattelärare som var bättre på att förklara, men dessa sporadiska aha-upplevelser gjorde mig inte till något mattesnille. Långt därifrån.

Igår, när jag satt med det där högskoleprovet, insåg jag vilket fantastiskt bra resultat jag skulle kunna få om inte mattedelen drog ner poängen så ofantligt. På alla de andra delarna hade jag max tre fel, men på matten fick jag bara 14 av 22. Sånt sticker i ögonen på en over-achiever. Jag bestämde mig på stående fot för att jag ska ta itu med den där fördömda matten igen och förstå en gång för alla. Utan provstress och jämförelseångest kanske det går?

Jag surfade in på matteguiden och gick rätt på grunderna i A-kursen. Och redan där stötte jag på samma problem som jag brottats med lika länge som jag haft svårt att klara av matematik. Jag vill nämligen förstå allt jag räknar. Och när jag stöter på reglerna för hur man ska räkna med positiva och negativa tal (ringer det en klocka om jag skriver a+(-b)=a-b, a-(-b)=a+b osv?) är jag tillbaka vid det välkända vägskälet. 

Här skulle jag kunna göra som alla mina lärare och min mattekunniga far säger och bara lära mig detta utantill och använda det, eller så kan jag göra som jag brukar och låta mitt kritiska tänkande ta över. När jag gör det sitter jag och bryder mitt stackars huvud hur länge som helst med att förstå hur det kan komma sig att minus och minus blir plus. Jag vet ju att det är så, jag kan räkna ut talen, men jag förstår det inte. Jag försöker tänka på en termometer, 3 grader celsius minus -4 grader celsius, hur fan kan det blir +7?

Så försöker jag hejda mig och tala om för mig själv att jag inte ska bry mig, jag ska bara memorera och räkna. Jag försöker analysera mitt eget beteende för att förstå varför jag gör som jag gör, varför kan jag inte bara låta det vara? Jag tror att det är så att jag inte litar på mitt eget minne. Jag litar inte på att jag ska kunna minnas hur man räknar ut arean av en triangel, alltså måste jag förstå varför man ska göra som man gör, för att i framtiden, när jag glömt formeln, kunna komma på själv hur jag ska göra. Jag har alltså någon sorts fåfäng tro på att jag ska kunna vad alla dessa übersmarta människor (Pythagoras m.fl) spenderade hela sitt liv med, nämligen att själv kunna komma på alla formler när jag behöver dem. När jag ser det så inser jag varför mitt sätt är aningens absurt och hyfsat verklighetsfrånvänt.

Acceptera, memorera och räkna, var det. 

Extra motion för kropp och knopp

I kväll var det en nackdel att vara den enda friska föräldern till en treåring som ännu inte riktigt kan kontrollera sin blåsa i sömnen. Vi upptäckte nämligen att blöjorna var slut just som ICA Röbäck stängt för tio minuter sedan. Snabb koll på internet kunde förtälja att även ICA Fyrklövern på Böleäng stängde klockan åtta, så undertecknad fick kasta sig på cykeln och trampa järnet upp på Teg. I motvind.

Nåja, det var säkert jättebra för viktnedgången. Även om jag inte förmådde glädja mig åt det just då.

Resten av kvällen har jag spenderat framför datorn, lösandes ett interaktivt högskoleprov på studera.nu. Jag gjorde samma prov som jag en gång gjorde hösten 1999 och då fick 1,3 i resultat på. I kväll var jag lite äldre, lite mer beläst, väldigt mycket bättre på engelska och med ungefär en promille av den stressnivå jag hade vid det första tillfället. Fast fortfarande lika erbarmligt kass på matte. Detta resulterade i 1,9 (faktiskt bara en poäng från 2,0!). Synd att det inte räknas när man gör provet hemma i vardagsrummet.

Lite klokare än för fem veckor sedan

Nu har jag gjort sista dagen på äldreomsorgspraktiken. Den har faktiskt varit givande, måste jag säga. Ärligt talat var det inga fem veckor jag såg fram emot direkt, men jag har lärt mig mycket. Jag har fått träna förflyttningsteknik, jag har fått bekanta mig med en hel del sjukdomar, hjälpmedel, medicinska göromål och tekniker. Jag har fått träna på att mata människor med svårigheter att äta, hjälpa människor att tro på sin egen förmåga och fram för allt har jag fått öva på kommunikation i situationer där det inte är så lätt att vare sig förstå eller bli förstådd.

Att tala med dementa är speciellt. De är ofta oroliga, rädda, förvirrade, arga eller ledsna. Precis som vi andra, så klart, men skillnaden är att det är svårare att tala med dem om de här känslorna eftersom de just är dementa. Och de individuella skillnaderna är så stora, när jag väl hade klurat ut hur jag skulle nå fram till en upptäckte jag att en annan inte alls förstod mig eller jag honom/henne. 

Men jag upptäckte att något som fungerar med de flesta dementa är det samma som fungerar när man talar med barn (eller egentligen alla andra människor) och det är att i stället för att förminska, släta över och säga "oroa dig inte för det, det är ingenting" bekräfta känslan den demente har och visa att man förstår att denne har det jobbigt. Jag märkte att när jag gjorde det kom lugnet; blicken slutade flacka, greppet om handen blev fastare och vi fick kontakt. Jag vet att det låter konstigt, men det var en häftig känsla, att nå fram till någon som till synes inte riktigt befinner sig i samma värld.

Visst har jag varit med om att byta fler blöjor än jag kan räkna, visst är det slitigt och enformigt och äldreomsorgen är nog inte riktigt mitt förstahandsval. Men de som jobbar där är riktiga hjältar och de gör ett väldigt bra jobb. Att jobba med äldre är mycket, mycket mer än att torka bajs, i så fall hade vem som helst kunnat göra det och så är inte fallet.

Den här praktiken sammanföll som ni vet med att min farmor dog. Hon var också dement och bodde på ett äldreboende sina sista år i livet. Dessa två upplevelser, praktiken och farmors död, har gjort mig smärtsamt medveten om att nu är det mina egna föräldrar som är den äldsta levande generationen i min släkt. Nästa gång är det deras tur att bli gamla, och jag kommer att vara den som kanske ska besöka dem när de flyttat till äldreboende. 

Den insikten kom som något av en chock för mig, för jag ser mina föräldrar som unga och friska fortfarande (vilket de som tur är än så länge också är) och inbillar mig på något sätt att de kan leva i evighet. Visst, de har fått lite fler gråa hår och några krämpor, men jag har fortfarande svårt att se dem som gamla. Å andra sidan ligger det nog mycket i något som min handledare sade när vi pratade om det; att vi som jobbar med äldre blir lite hemmablinda eftersom de äldre vi träffar i jobbet är de sjukaste. Vi glömmer lätt bort att det finns väldigt många äldre som bor hemma, utan hjälp, är hur aktiva som helst och mår jättebra. Jag hoppas innerligt att mina föräldrar kommer att få tillhöra dem länge, länge, länge än.

Livet på landet

Ju längre tid som går sedan den dagen vi flyttade till Röbäck, desto mer trivs jag här. Vi bor på bekvämt avstånd, fyra kilometer från stan, med alla fördelar det innebär, men samtidigt känns det verkligen som att bo på vischan. Visserligen kanske kräsna stadsbor inte tycker att det händer så mycket här, men den femte juni ska vi i alla fall på happening. Då är det kosläpp hos bonden Johansson på Svidjan och hela familjen ska dit. Ska bli kul att titta på ystra kossor, jag ska försöka få lite bra bilder.

Han är min man! Min!

Den här recensionen tycker jag att min käre make ska hänga upp på spegeln och titta på om han någon gång känner sig lite nere. Större komplimanger har han nog aldrig fått av någon förutom av mig och sin mamma.

Hon var vacker

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag glömmer lätt bort att människor jag bara känt som äldre personer en gång har varit unga de också. Mina minnen av min farmor är minnen av en äldre dam med gråa strån i det svarta och lite smårynkigt skinn. Men självklart har hon också varit ung och vacker. Hon ser rätt allvarlig ut, men det beror säkert på att hon verkligen hatade att fotograferas.

 Edith Vilhelmine Jensen (f. Jørgensen)

1924-2010

Hypade lokalkändisar

I veckan har maken varit med i både Västerbottenskuriren och Folkbladet i anledning av det nära förestående skivsläppet. På torsdag åker bandet ner till Stockholm för att spela och mingla på den stora releasefesten på Alcazarklubben på Nalen och på fredag blir det släppfest här i Umeå (och vi har fått barnvakt så jag kan vara med, hurra!).

Bandets manager (han som var så generös mot oss på vår bröllopsdag) har tänkt ut alla möjliga små finurligheter till releasefesten. Bland annat ska alla drinkar serveras med is i form av patronhylsor som det står Hate Ammo på (ammo är som ni kanske förstått slang för ammunition). Dessutom ska alla som vill få fota sig tillsammans med sångaren Peder vid entrén. 

Just detta tilltag skrattade jag gott åt, för jag tyckte det verkade en aning befängt att någon skulle vilja fotografera sig tillsammans med en näst intill okänd kille från Umeå bara så där. Men sedan funderade jag lite och kom på att det är ju så PR och hype fungerar: man tar något okänt och behandlar det som något känt så att alla ska tro att det är något alla andra känner till och som man därmed själv borde känna till. Kort sagt talar man om för folk vad de borde gilla.

Bröllopsdagsfirande med överraskning

Igår hade vi bröllopsdag. Jag berättade ju häromdagen att vi planerade att fira det med god mat och en natt på hotell, och det var precis vad vi gjorde. Vi åt på Gandhi i vanlig ordning och maten var precis lika god som vanligt. Mitt under middagen ringde dock makens telefon. Det var tydligen ett viktigt samtal från makens bands manager och ingenting man kan ignorera ens när man firar bröllopsdag med sin fru. Jag suckade lite över detta, men samtalet var snabbt över och vi fortsatte vår trevliga middag.

När vi kom tillbaka till hotellet gick vi direkt till relaxen där vi värmde oss en bra stund i bastun och ångbastun. När vi kom tillbaka till rummet konstaterade maken att han hade fem missade samtal och fyra SMS. Tydligen hade tidigare nämnda manager beställt och betalt drinkar åt oss på Gandhi, men vi hade hunnit gå därifrån innan han hunnit ordna det. Maken ringde upp och tackade för den fina gesten, i alla fall.

En stund senare knackade det på dörren. "Får vi aldrig vara ifed?" hann jag tänka medan maken gick och öppnade. Utanför stod bartendern med tio öl i hinkar med is och ett kort där det stod "ni smet från drinkarna på Gandhi, så nu får ni de här av oss i stället!". Managern och sångaren i makens band hade inte givit upp utan i stället ringt till hotellet. Maken fick ringa och tacka igen.

Är det sånt här man får vara med om som rockstjärnehustru så gillar jag mitt nya epitet skarpt.

PS. Som de småbarnsföräldrar vi är orkade vi inte dricka mer än tre av ölen innan vi somnade framför TV:n.