Lite klokare än för fem veckor sedan

Nu har jag gjort sista dagen på äldreomsorgspraktiken. Den har faktiskt varit givande, måste jag säga. Ärligt talat var det inga fem veckor jag såg fram emot direkt, men jag har lärt mig mycket. Jag har fått träna förflyttningsteknik, jag har fått bekanta mig med en hel del sjukdomar, hjälpmedel, medicinska göromål och tekniker. Jag har fått träna på att mata människor med svårigheter att äta, hjälpa människor att tro på sin egen förmåga och fram för allt har jag fått öva på kommunikation i situationer där det inte är så lätt att vare sig förstå eller bli förstådd.

Att tala med dementa är speciellt. De är ofta oroliga, rädda, förvirrade, arga eller ledsna. Precis som vi andra, så klart, men skillnaden är att det är svårare att tala med dem om de här känslorna eftersom de just är dementa. Och de individuella skillnaderna är så stora, när jag väl hade klurat ut hur jag skulle nå fram till en upptäckte jag att en annan inte alls förstod mig eller jag honom/henne. 

Men jag upptäckte att något som fungerar med de flesta dementa är det samma som fungerar när man talar med barn (eller egentligen alla andra människor) och det är att i stället för att förminska, släta över och säga "oroa dig inte för det, det är ingenting" bekräfta känslan den demente har och visa att man förstår att denne har det jobbigt. Jag märkte att när jag gjorde det kom lugnet; blicken slutade flacka, greppet om handen blev fastare och vi fick kontakt. Jag vet att det låter konstigt, men det var en häftig känsla, att nå fram till någon som till synes inte riktigt befinner sig i samma värld.

Visst har jag varit med om att byta fler blöjor än jag kan räkna, visst är det slitigt och enformigt och äldreomsorgen är nog inte riktigt mitt förstahandsval. Men de som jobbar där är riktiga hjältar och de gör ett väldigt bra jobb. Att jobba med äldre är mycket, mycket mer än att torka bajs, i så fall hade vem som helst kunnat göra det och så är inte fallet.

Den här praktiken sammanföll som ni vet med att min farmor dog. Hon var också dement och bodde på ett äldreboende sina sista år i livet. Dessa två upplevelser, praktiken och farmors död, har gjort mig smärtsamt medveten om att nu är det mina egna föräldrar som är den äldsta levande generationen i min släkt. Nästa gång är det deras tur att bli gamla, och jag kommer att vara den som kanske ska besöka dem när de flyttat till äldreboende. 

Den insikten kom som något av en chock för mig, för jag ser mina föräldrar som unga och friska fortfarande (vilket de som tur är än så länge också är) och inbillar mig på något sätt att de kan leva i evighet. Visst, de har fått lite fler gråa hår och några krämpor, men jag har fortfarande svårt att se dem som gamla. Å andra sidan ligger det nog mycket i något som min handledare sade när vi pratade om det; att vi som jobbar med äldre blir lite hemmablinda eftersom de äldre vi träffar i jobbet är de sjukaste. Vi glömmer lätt bort att det finns väldigt många äldre som bor hemma, utan hjälp, är hur aktiva som helst och mår jättebra. Jag hoppas innerligt att mina föräldrar kommer att få tillhöra dem länge, länge, länge än.