söndag 5 december 2010

Day 01 – Introduce yourself

Jag heter Anne Björnström och bor i Röbäck, en by som i stort sett smält samman med Umeå stad de senaste årtiondena, allt eftersom Böleäng ätit upp Röbäcksslätten. Här har jag bott de senaste femton månaderna och kommer nog att fortsätta göra det de närmaste femton åren, med tanke på hur bra jag trivs.

Röbäck är en by, och jag kommer från en by, en mycket mindre sådan. Långvariga läsare av bloggen vet att jag kommer från Tärendö, en liten by utanför Pajala. En by som bestod av 640 tappra själar när jag flyttade därifrån och ännu färre nu, en by som mest gjort sig känd som bakgrundskuliss i filmen Populärmusik från Vittula och för att ha fostrat en mycket framgångsrik skidåkerska.

Jag är alltså från Tornedalen, men egentligen är jag dansk. Mina föräldrar kommer från Danmark men gjorde det udda valet att flytta från Köpenhamn till Tärendö (mer om det kommer antagligen i kapitlet om mina föräldrar). Där bodde de när jag föddes och där växte jag upp. Min uppväxt var lycklig i det stora hela. Jag åtnjöt en frihet få stadsbarn har, jag har aldrig skjutsats av andra skäl än att avståndet var för stort för mig att forcera. Jag har från rätt tidig ålder på egen hand kunnat ta mig till mina kompisar, mina aktiviteter och ut på mina egna upptåg.

Jag älskar naturen, för jag är van vid den och att vara i den. Skogen står för lek och trevliga upplevelser, den är inte skrämmande. Skogen fanns bakom vårt hus, gick man åt rätt håll genom den skogen kom man inte ut förrän man kom till Kirunavägen ungefär mitt mellan Junosuando och Masugnsbyn, och dit är det drygt tre mil. Skogen och älvarna och ängarna och kalhyggena och bäckarna har varit en del av min vardag, de har alltid funnits där. Jag kan inte bo någonstans där det inte finns äkta natur i närheten, det går inte.

Jag är enda barnet, vilket har gjort mig mer självständig, mer kapabel att ta egna beslut och mindre rädd för att vara ensam. Det förde också med sig att jag var lillgammal, för jag var mer van vid att umgås med vuxna än med andra barn. Faktum är att jag kände mig tryggare och mer viss om hur de sociala koderna såg ut i samvaro med människor som var trettio år äldre än mig än med jämnåriga.

Jag var ett snällt barn, ett alldeles för snällt barn eftersom mindre snälla barn drog nytta av min snällhet. Det gjorde mig till ett misstänksamt barn, och misstänksamheten överlevde till vuxen ålder. Den finns fortfarande där, och under mina bra dagar kallar jag den lite överseende för sund skepsis. Men faktum är att den hindrar mig från att ta kontakt med andra, att ta initiativ till att inleda relationer, eftersom jag är rädd att andra människor bara låtsas tycka om mig och när som helst kommer att sticka en bildlig kniv i ryggen på mig. Och där skule jag få stå med den godtrognes skam.

Jag är gift men min första kärlek. Vi har ett barn tillsammans, och har bestämt oss för att ett till barn kommer om och i så fall när vi verkligen längtar efter ett.

Jag är envis som få när det är något jag vill, och jag tvekar inte att försöka få med andra på tåget om jag anser att jag har en bra idé. Jag slutför saker som måste slutföras av ren pliktkänsla, eftersom min naturliga motivation oftast försvinner på halva vägen. Detta syns i mina hobbyprojekt, som ligger halvfärdiga i väntan på nästa infall att börja virka/knyppla/måla/skriva/spela. När jag inte måste blir det helt enkelt inte färdigt. Som tur är för mig så är min pliktkänsla starkare än min lathet (och det vill inte säga lite, för jag kan vara väldigt lat).

Jag hamnar lätt i både positiva och negativa spiraler, vad gäller allt. Går det bra i skolan ger jag mer, går jag upp i vikt äter jag mer onyttigheter. Jag blir kvar i spiralen tills dess att de där tidigare nämnda infallen kommer och jag gör en kraftinsats och vänder skutan.

Jag var otroligt blyg som barn. Så blyg att jag inte vågade säga "Ja" när jag ropades upp på inskrivningen i skolan. Läraren började titta runt och jag minns att jag i panik tänkte att jag måste ge mig till känna på något sätt men jag fick inte fram ett ljud. Så jag ställde mig liksom lite halvt upp och tittade åt lärarens håll tills hon fick syn på mig, nickade och satte en bock i sin bok utför mitt namn. Min blyghet har orsakat stora problem för mig, och gör än idag i vissa situationer. Jag är blyg när jag träffar nya människor, jag törs inte börja prata direkt utan känner och trevar mig fram tills jag vågar öppna munnen. 

Jag vill inte uttrycka mina åsikter förrän jag känner till ungefär vad de andra tycker. Inte för att jag är rädd för att de inte ska hålla med mig, utan för att jag inte vet om de kommer att hålla med mig eller ej. Är jag beredd på att den andra inte kommer att tycka som jag är det mycket lättare, då kan jag gå in i en debatt med liv och lust. Det hela handlar om att jag vill vara förberedd. Jag vill veta om det kommer att bli en konflikt eller ej, och jag vill veta hur den andra handlar ifall det blir en konflikt.

Jag saknar smak vad gäller heminredning, vilket bottnar i ointresse. Jag har aldrig brytt mig om att följa med i vad som är inne och inte och har svårt att avgöra om något är snyggt eller ej. När det gäller hemmet är funktion viktigare än utseende för mig, och jag skulle aldrig köpa ett bruksföremål för dyra pengar på grund av dess utseende. Däremot kan jag betala mycket pengar för fula saker som fungerar riktigt, riktigt bra.

Det samma gäller egentligen mode, även om jag här har lite mer utvecklade åsikter om vad som är snyggt eller inte. Dessa åsikter överensstämmer dock sällan med vad de rådande trenderna säger.


Jag flyttade hemifrån när jag var sjutton. 

Jag visste fortfarande inte vad jag ville bli när jag var tjugosex. 

Jag har en halvfärdig lärarutbildning och en nästan färdig undersköterskeutbildning. 

Jag är paniskt rädd för spindlar och att det ska börja brinna. 

Jag går nästan aldrig i högklackat och jag är inte intresserad av handväskor. Jag sminkar mig och fixar håret när jag ska på partaj men aldrig annars, även om jag tycker att det är roligt. 

Jag är den mest morgontrötta människan jag vet om. 

Jag skjuter upp det jag kan till en annan dag men är väldigt effektiv när jag väl sätter igång, vilket jag tvingats att lära mig efter alla gånger jag gjort saker i sista minuten. 

Jag är tidsoptimist.

Jag har svårt att bestämma mig,det tar lång tid för mig. Jag har svårt att fatta beslut rent förnuftigt, att väga för- och nackdelar mot varandra, det resulterar ofta i beslut som visar sig felaktiga i efterhand. Om jag däremot låter beslut växa fram, väntar med att ta beslutet tills en känsla av vad som är rätt infinner sig blir resultatet mer lyckat.


Jag läser på om allt och anser att kunskap är en fördel i alla lägen. Jag anser allmänbildning för att vara en av de mest eftersträvansvärda egenskaperna och beundrar den hos andra.

Deadlines och tidspress har dålig inverkan på min prestationsförmåga. Jag får panik och kan bara tänka "jag hinner inte, jag hinner inte" i stället för att fokusera på uppgiften.

Jag tycker om att lyssna på musik och se film och tv-serier av god kvalitet. Min smak är blandad vad gäller alla tre. Jag läser nästan alltid minst två-tre böcker samtidigt.

Jag är ganska klantig och har lite dålig balans, vilket en gång ledde till att bartendern på Havanna nekade mig att köpa öl trots att det var min första för kvällen och jag var spiknykter. 


Jag var tidigare väldigt självisk, men det har blivit bättre genom egna insatser och genom att jag fick barn.Överhuvudtaget ägnar jag mig mycket åt att reflektera över mina dåliga egenskaper och minska deras inverkan på hur jag beter mig.

Jag ligger till vänster på den politiska skalan och har tänkt engagera mig politiskt på fritidsbasis så småningom.

Jag är motsägelsefull och har få principer. De flesta principer jag har har jag brutit mot en eller annan gång. Jag tror att jag är ganska komplicerad och jag vet att jag är svår att lära känna eftersom jag är så motvillig att släppa in människor. Mitt skal är ganska tjockt, eller ska vi säga att jag liksom en lök har många lager?

2 kommentarer:

metamorphosis sa...

Vad roligt ändå. Även fast det var länge sedan jag träffade dig så känns det ändå som att jag nog känner dig ganska bra fortfarande?
Inte helt förståss, mycket har hänt sedan dess - men ganska...

bedstefarLars sa...

Fint skrivit, men nog är det skrämmande många negative gener du ärvt, kram från den förälder som inte gav dig mitochondrierna men så mycket annnat i genväg.