Hemma på toaletten i Tärendö hängde en spegel med snobbentryck. Två av karaktärerna stod bredvid varandra med händerna i den enes ficka och texten ovanför sade "Love is sharing a pocket in a cold evening". Ungefär så tycker jag också. Kärlek är de där små sakerna man gör tillsammans som vittnar om omtanke om den andre, de där handlingarna som vittnar om samhörighet och respekt och ömhet.
För att låna snobbens sätt att förklara kommer här några av mina egna "kärlek är - ".
Kärlek är -
- att vilja leva hela sitt liv med den andre. Jag tror stenhårt på att om man inte kan se sig bli gammal med den andre är det inte äkta kärlek. Om det sedan blir så är en annan femma, men känslan måste finnas där från början.
- att vilja göra den andre lite lyckligare. Varje dag. Genom att röra vid varandra, säga något snällt eller uppskattande, hälla ketschupen i hjärtform på makaronerna. Vill man inte göra sånt här överhuvudtaget (och inte bara har glömt det mellan dagishämtningarna, mellanmålen, jobbet och tvätten, vilket faktiskt är lättare hänt än man vill tro) är det fara å färde för kärleken. Det ska inte ta emot att vara snäll mot den man älskar.
- att låta den andre pröva sina vingar. Stötta och uppmuntra utveckling. Äkta kärlek låser inte, äkta kärlek lyfter och stöttar. Givetvis ska det här vara ömsesidigt, det är inte kärlek att hålla tillbaka den andre för att flyga själv. Jag tror att ett bra förhållande är som ett framgångsrikt team.
- när den andre gör en varm och go inuti. Inte som under förälskelsen när man får fjärilar och hjärtstopp vid ögonkontakt, utan när det känns lite bättre när den andre kommer hem efter en helg borta. När man gillar det man ser i andra änden av dubbelsängen när man vaknar. När man ligger sked i soffan och tittar på TV och det känns som om man inte vill vara någon annanstans just då. När man blir glad när man möts på stan och står och tittar när han kommer gående och tänker "fan, vad han är snygg ändå".
2 kommentarer:
Gillar gillar gillar. Den där skylten är köpt på gallerian i Stockholm, med tanke på den där minnesrika kväll när jag lånade Lars Ficka efter folkdanskvällen. Det var så mycket amoriner i luften den kvällen. Och är det fortfarande ibland i det små precis så som du skriver.Mycket klokt skrivet.
Det är vackert, Lars.
Skicka en kommentar