Rosa skräp

Dottern har fått en avskyvärd film; Mintys jul från My Little Pony. Jag är helt oskyldig, jag skulle aldrig ha gått med på att köpa den, men jag kan precis se framför mig hur maken veknar när dottern utropar "det är rosa hästar!".

Nåja, nu äger hon den, och hon såg den idag. Fy, så hemsk den är. Jag försökte ignorera den och läsa min bok i stället, men jag kände riktigt hur allt det där pastelliga och puttenuttiga och supertjejiga bildade en rosa gegga inne i min hjärna.

Jag minns precis hur bra jag tyckte My Little Pony var när jag var sju-åtta år. När jag fyllde åtta önskade jag mig så hett, så hett ett stall med en sån där liten ponny i. Ett sånt hade min kompis Nina och jag såg det som höjden av lycka att få äga ett. Jag fick en kasettradio med dubbla kassettdäck i stället. Klokt av mina föräldrar, en stor besvikelse på själva födelsedagen. Men så klart roligare i längden. Men jag gillade verkligen de där pastellfärgade hästarna, jag tyckte de var så fina, jag älskade att borsta deras randiga manar tills de förfabrikerade lockarna gick ur. Jag hade en sån där Titta-lyssna-läs-bok också, om någon sorts dansshow i my little pony-land. Jag minns att min mamma inte tyckte om att läsa den, hon tyckte den var löjlig.

Nu är det jag som tycker det är löjligt, och dottern som förförs av det rosa fluffet. Min enda tröst är att det är en fas. Det kommer att gå över och en dag kommer hon att lägga sin rosa fluff-film i en låda och förtränga att hon någonsin har ägt den.