Kolla! Kolla!

Med anledning av ett mycket, mycket positivt besked har jag återupptagit bloggandet på systerbloggen.

Man vet att det är länge sen man gick i skolan när...

...man måste leta reda på en beskrivning med bilder på internet för att kunna vika ett pappersflygplan.

Anatominörderi

Jag och dottern nöjesbläddrar i "Anatomy and physiology - The unity of form and function" och pratar om var i kroppen allting sitter. Dottern frågar om varenda bild och är vansinnigt intresserad. "Jag tror att det här är en fantastisk bok!" säger hon. Och sen ser hon en bild på urinorganens placering i kroppen och pekar och säger "där kommer det kiss".

Det ska bli intressant att se vad det blir av henne en vacker dag.

Praktikplaceringen är klar

Jag önskade mig MAVA, kirurgen och akuten, och fick... Ortopeden.

Nåja, det kan säkert bli bra det med. Informationen på avdelningens hemsida är något knapphändig, men jag kan i alla fall utläsa att det både vårdas akuta fall med alla former för frakturer och eftervård efter planerade operationer av höft, knän, axlar och sånt.

Det ska i alla fall bli roligt att göra något annat, och att se hur arbetet på en sjukhusavdelning ser ut i verkligheten ska bli spännande. Jag hoppas på att få vara med och gipsa. Det finns så många nya material och metoder på det området som det säkert kan vara intressant att fördjupa sig i.

Allra, allra mest hoppas jag på att få vara med på någon operation när de skruvar ihop ett trasigt skelett. Jag är nog Grey's-skadad, men om det är så så står jag för det. Kanske bottnar det i mitt starka intresse för anatomi, att jag så gärna vill se hur en människa ser ut inuti.

Ordkunskap

Dottern lägger pärlplatta och är djupt engagerad. "Tvättobläsk!" utropar hon plötsligt. Jag och maken sitter som två fågelholkar. "Vad betyder det?" frågar jag till slut, när hon inte visar några tecken på att vilja förklara vad hon menar.

"Tvättobläsk, så brukar jag säga. Det betyder att blanda många färger".

Kanske ska skicka in ett förslag till Svenska Akademien?

Beställningsverk

Igår var dottern på fyraårskontroll. Hon är nu 109,5 cm lång, väger 19,5 kg och har perfekt syn och hörsel. Hon kompletterade dessutom kulan i lådan vid hörseltestet med att högljutt utbrista "piiip!" varje gång det pep i hörlurarna.

Hon uppvisade dessutom att hon kan balansera på en rak linje, hoppa på ett ben samt rita sig själv. Det sista blev inte bara en huvudfoting eller streckgubbe, nej det var en detaljerad sak med tår och allt möjligt.

Det sista överraskade mig en aning. Jag har på sistone sett henne måla regnbågar i noggranna halvcirklar som nästan inte flyter ihop, hästar som faktiskt ser ut som hästar och andra trevliga motiv. Men hon har inte ritat en enda människa. Jag visste inte att hon visste hur man gör, men det vet hon uppenbarligen.

Så nu ska jag sätta henne till att rita människor. Våran familj, mor- och farföräldrar, gudmors familj... Som jag har längtat efter de första porträtten! Nu är de här!

Anatomilektion

Den vetgiriga fyraåringen: "Mamma, vad finns inne i dig? Och inne i mig?"

Jag svarade så gott jag kunde, berättade om muskler och vi kände på hjärtslagen och jag berättade kort om hur maten först blir mos och sen bajs, och vi pratade om att om man inte hade något skelett skulle man bara ligga på golvet i en hög. Och dottern frågade varför man har knän och jag visade hur tokigt man skulle gå om man inte kunde böja på benen. Och dottern skrattade åt mig.

Hon funderade sedan högt kring vad som skulle hända om man saknade andra kroppsdelar.

"Om man inte hade fötter, då skulle man få krypa så här"

"Om man inte hade händer och armar skulle det bli svårt att leka"

"Om man inte hade någon mage och rygg då skulle man inte kunna peta i naveln, så här"

Tjejigheter

Okej, så här är det: jag är inget stort fan av rosa. Eller snarare är det så att jag egentligen inte har något emot färgen som sådan, men jag ogillar vad den symboliserar. För mig är rosa i första hand en symbol för det tjejiga. Det är tyll och fluff och opraktiska kläder som inte går att leka i och som sitter oskönt men är söööta. För att flickor ska vara söta och inte leka yvigt. Vilket är helt galet, för flickor leker lika yvigt som pojkar och har lika stort behov av bekväma, stryktåliga kläder som kan tvättas i sextio som pojkar. Alla som påstår annat är välkomna att komma och titta när min dotter och hennes tjejkompisar leker.

Av denna anledning har jag inte köpt så mycket "tjejiga" kläder. De är helt enkelt inte av samma goda kvalitet som kläderna på pojkavdelningen (visst är det sjukt att det finns flick- och pojkavdelningar redan från bebisålder och uppåt, jag tycker det borde finnas en barnavdelning och så är det bra med det).

Jag har också ansträngt mig att både tala om för min dotter att hon är fin och att hon är tuff. För hon är både söt och tuff, varför skulle jag uppmärksamma henne bara på det ena? Hon är den tuffaste ungen jag vet, hon är inte blyg för andra barn, hon kan sova över hos folk hon varit hos två gånger utan att fråga efter mamma och pappa en enda gång och hon tycker om att åka jättefort ner för snöbackarna med sin rattkälke. Hon är skittuff. Och hon är söt också. Hon har stora, grönblå ögon och långa, svarta ögonfransar och lockigt hår. Hon älskar att pärla (hennes uttryck för att lägga pärlplattor) och att leka med sina dockor. Hon är både och. Och jag gör mitt allra, allra bästa för att uppmuntra båda delarna, för jag är av åsikten att man ska uppmuntra det barnen gillar, oavsett om det är tjejigt eller killigt.

Men jag känner nu hur dottern börjar glida mer och mer in i det rosa träsket. Det var så klart oundvikligt, hon lär sig av de andra flickorna i dagmammegruppen att flickor ska gilla rosa och söta saker. En dag sa hon att en pojke i gruppen hade en tjejtröja när han hade lila på sig. Jag frågade varför hon tyckte att det var en tjejtröja. Hon svarade att pojkar inte ska tycka om lila. Jag sade att man får tycka om vilka färger man vill oavsett om man är pojke eller flicka och om pojken vill ha lila tröja på sig vill jag inte att hon säger till honom att det är en tjejtröja, för det är det inte, det är en barntröja som är lila och antagligen har han på sig den för att han gillar den.

Jag antar att det är det bästa och mesta jag kan göra, att förmedla att jag tycker att man får klä sig och gilla vad man vill och att det är okej.

Idag lät jag i alla fall dottern få lite utlopp för sin tjejighet (som sagt; uppmuntra båda sidor var det) och gick på Glitter med henne och köpte diadem och hårspännen. Dotra fick välja helt fritt förutom ett halsband som var lite för dyrt och kom ut med ett rosa diadem med stor glittrig blomma, hästhårspännen, ett halsband med en häst och ett hårband med fjärilar. Jag köpte lite åt mig själv också. Dottern tyckte jag hade urdålig smak som valde bruna och grå hårband, men hon erkände i kväll att jag var ganska snygg även om jag inte bar rosa. Det finns hopp.