Okej, så här är det: jag är inget stort fan av rosa. Eller snarare är det så att jag egentligen inte har något emot färgen som sådan, men jag ogillar vad den symboliserar. För mig är rosa i första hand en symbol för det tjejiga. Det är tyll och fluff och opraktiska kläder som inte går att leka i och som sitter oskönt men är söööta. För att flickor ska vara söta och inte leka yvigt. Vilket är helt galet, för flickor leker lika yvigt som pojkar och har lika stort behov av bekväma, stryktåliga kläder som kan tvättas i sextio som pojkar. Alla som påstår annat är välkomna att komma och titta när min dotter och hennes tjejkompisar leker.
Av denna anledning har jag inte köpt så mycket "tjejiga" kläder. De är helt enkelt inte av samma goda kvalitet som kläderna på pojkavdelningen (visst är det sjukt att det finns flick- och pojkavdelningar redan från bebisålder och uppåt, jag tycker det borde finnas en barnavdelning och så är det bra med det).
Jag har också ansträngt mig att både tala om för min dotter att hon är fin och att hon är tuff. För hon är både söt och tuff, varför skulle jag uppmärksamma henne bara på det ena? Hon är den tuffaste ungen jag vet, hon är inte blyg för andra barn, hon kan sova över hos folk hon varit hos två gånger utan att fråga efter mamma och pappa en enda gång och hon tycker om att åka jättefort ner för snöbackarna med sin rattkälke. Hon är skittuff. Och hon är söt också. Hon har stora, grönblå ögon och långa, svarta ögonfransar och lockigt hår. Hon älskar att pärla (hennes uttryck för att lägga pärlplattor) och att leka med sina dockor. Hon är både och. Och jag gör mitt allra, allra bästa för att uppmuntra båda delarna, för jag är av åsikten att man ska uppmuntra det barnen gillar, oavsett om det är tjejigt eller killigt.
Men jag känner nu hur dottern börjar glida mer och mer in i det rosa träsket. Det var så klart oundvikligt, hon lär sig av de andra flickorna i dagmammegruppen att flickor ska gilla rosa och söta saker. En dag sa hon att en pojke i gruppen hade en tjejtröja när han hade lila på sig. Jag frågade varför hon tyckte att det var en tjejtröja. Hon svarade att pojkar inte ska tycka om lila. Jag sade att man får tycka om vilka färger man vill oavsett om man är pojke eller flicka och om pojken vill ha lila tröja på sig vill jag inte att hon säger till honom att det är en tjejtröja, för det är det inte, det är en barntröja som är lila och antagligen har han på sig den för att han gillar den.
Jag antar att det är det bästa och mesta jag kan göra, att förmedla att jag tycker att man får klä sig och gilla vad man vill och att det är okej.
Idag lät jag i alla fall dottern få lite utlopp för sin tjejighet (som sagt; uppmuntra båda sidor var det) och gick på Glitter med henne och köpte diadem och hårspännen. Dotra fick välja helt fritt förutom ett halsband som var lite för dyrt och kom ut med ett rosa diadem med stor glittrig blomma, hästhårspännen, ett halsband med en häst och ett hårband med fjärilar. Jag köpte lite åt mig själv också. Dottern tyckte jag hade urdålig smak som valde bruna och grå hårband, men hon erkände i kväll att jag var ganska snygg även om jag inte bar rosa. Det finns hopp.
5 kommentarer:
Det måste vara en svår balansgång det där. Man ska inte nedvärdera det feminina - för det är ju inget fel på det - men samtidigt kommer den normen av så många runt omkring barnen att man borde trycka på bromsen. Man kan slå knut på hjärnan för mindre... *suck*
Exakt! Det är väldigt knepigt. Jag känner att jag många gånger halkar över i motsatt fålla och på pin tji föreslår att hon ska ha på sig något absolut icketjejigt.
Tycker det är svårast just när det kommer till kläder och utseende. När hon kommer där i sin rosa ballerinaklänning (det är inte jag som har köpt den!) och säger "titta vad fin jag är!" så säger jag att ja, det är hon. Men samtidigt är jag jätterädd att hon ska hamna där hon tror att det är det viktigaste, hur fin man är, hur söt man är. För det yttre ska ju banne mig inte spela någon roll!
Vad gäller intressen och aktiviteter uppmuntrar jag allt hon visar intresse för. Hon gillar både Blixten mcQueen och Askungen, både hästar och radiostyrda bilar, så där känns det som att det är bra balans.
Min storpiga har alltid fått välja kläder ur garderoben själv (med lite små hintar om att det ska vara långärmat osv...) och ständigt valt klänning o strumpbyxor/leggings (och gärna i rosa eller lila). Men plötsligt hände det, hon valde blå jeans o en blå tröja. Det var som att vinna på Triss, plötsligt händer det ;)
Håller med dig Anne, även om mitt problem blir från det andra hållet, eftersom sonen är just det , en pojke. :) Och jag tycker också att det viktigaste är att uppmuntra barnen oavsett vad det nu är, om de vill leka med dockor eller bilar o.s.v.
Det blir ju också ganska dubbeltydigt när man som förälder hela tiden har på sig pojk- och flickglasögonen och kategoriserar. Att till exempel Askungen är flickfilm och Blixten är pojkfilm. Jag tycker att det är en bra början att istället försöka ifrågasätta mina egna gamla införlivade genusmönster än att försöka skapa nya genusneutrala barn. Våra pojkar gör ju som vi gör, inte som vi säger.
För pojkar är det ofta svårare att överskrida gränser har jag upplevt. Tjejer som är tuffa (ofta kallas tjejer tuffa när de leker med bilar eller andra "pojkleksaker") uppmuntras nog mer eftersom det manliga är normen i samhället. Killar som gillar söta saker som dockor och kjolar och tyll har ett svårare utgångsläge eftersom kvinnlighet i vårt samhälle ofta symboliserar det svagare... Tyvärr.
Fin blogg förresten, och kul att träffas i verkligheten igår. :-)
Skicka en kommentar