Småfix

Jag förväntar mig absolut inte att ni ska märka att jag ändrat en smula i designen här på bloggen. Jag valde en ny mall som är förvillande lik den andra, ändrade länktextens färg till en somrigt grön nyans och gjorde brödtextfältet bredare eftersom jag vill kunna bädda in youtubeklipp utan att de klipps av i kanten. För sånt är ju sååå irriterande.

Pepp, pepp

Oj, vad jag längtar tills The Twilight Saga - Eclipse har premiär. Jag vill se Edward välta träd med bara händerna. Jag skulle i och för sig kunna se Edward läsa telefonkatalogen i två timmar, men att välta träd med ondskefulla honvampyrer i smäller ändå liite högre.

Avslöjade

Här har jag gått omkring i fyra år och funderat över hur regeringen egentligen menar när de säger att sänkt a-kassa och skattesänkningar ger fler jobb. Att sänkt a-kassa skulle göra folk som är arbetslösa mer benägna att söka jobb kan jag på något vis förstå logiken i (desperata människor gör vad som helst) även om det inte är en logik jag instämmer i till fullo (för att få ett jobb krävs att du mår bra som människa och har orken och självförtroendet att fortsätta söka när det går trögt, det blir inte resultatet av att utsättas för häxjakt av arbetsförmedlingen). Men fler jobb? Que?

Korrelationen sänkt skatt - fler jobb är också kryptisk. Allvarligt talat, har jag sagt både en och två och tio gånger, hur i helvete tänkte de då? Sänkt skatt gör inte att arbetsgivarna får fler pengar. Tvärtom, många jobb i offentlig sektor borde rimligtvis riskera att försvinna på sikt om skatteintäkterna minskar.
Å andra sidan har jag en känsla av att alliansen inte gillar offentlig sektor och kanske har en baktanke där.

Men idag framgår det av ett par artiklar i Aftonbladet att regeringen minsann har på fötterna i frågan. Det är bara det lilla problemet att sanningen inte skulle vara särskilt populär om den framfördes. Det är nämligen så att alliansen har räknat ut att om a-kassan sänks kommer arbetslösa att tvingas ta jobb med lägre löner (eftersom reglerna säger att du måste ta ett jobb med en lön som är en viss procent av din nuvarande a-kassa, jag tror det är 80%). Och om skatten sänks kommer folk att acceptera lägre löneökningar, eftersom det inte märks lika mycket i plånboken. Och om arbetsgivarna inte behöver lägga lika mycket pengar på lönerna i proportion till vad de behövde tidigare så kanske, kanske de anställer fler (även om det inte är något jag skulle ta för självklart).

Fast folk skulle ju inte gilla att få höra "Vi har tänkt att ni ska få lägre skatt mot att ni får mindre i lön, så i slutändan går det jämnt ut för er del". Då låter det bättre att alla vinner på alliansens skattesänkningar. Även om det inte är sant.

Fascinerande hobby

Idag har jag sett en ny sida hos maken. Jag köpte en byggmodell av Apollo 11 i skala 1:32 åt honom i födelsedagspresent och han har spenderat hela dagen omgärdad av lim- och färgångor. Totalt fokuserad, och alldeles vansinnigt noggrann. Följandes instruktioner till punkt och pricka, han som aldrig öppnar en manual annars.

Det var så fascinerande att se honom att jag har spenderat hela kvällen med att sitta mittemot. Dessutom har jag blivit sugen på att bygga något själv. Skeppet Wasa kanske? Jag kan absolut se oss sitta där med varsin modell på kvällarna, lånandes färgburkar av varann.

Problemet är bara vad vi ska göra av alla färdigbyggda prylar sen? För det första får de inte plats i bokhyllan. För det andra vet jag inte om vi vill skylta med vårt nörderi. Vi kanske får skaffa en skämshylla för våra byggen i någon undanskymd vrå av huset som inte visas upp på husesyner.

Måndagslunch med guldkant

Ugnsbakad lax med pesto, spenat och soltorkade tomater. Fullkornspenne. Kanelsauterad zucchini. Turkisk youghurt blandad med smulad fetaost. Det var så gott så jag blev ledsen när det tog slut.

Tror bestämt att fetayoughurten och zucchinin finner en plats på bordet när det är dags för midsommargrillning med familjen Tureson.

Eureka!

Jag älskar matteguiden.se! Jag som hade sådana väldiga problem med bråkräkning när jag var yngre, nu fattar jag precis! Jag kan, jag kan!

Om jag nu bara kunde återgå till skolbänken i vilken klass det nu var, då skulle de få se på andra bullar, minsann.

Matematiken och jag

Jag har haft svårt med matten sedan jag gick i sjunde klass. Då fick jag en lärare som inte riktigt förmådde förklara talen för mig utan i stället gav mig svaret och hoppades att det skulle göra mig klokare. Det gjorde det inte. Jag och min partner in crime, Josefine, brukade smita in till den andra matteklassen vägg i vägg där det fanns en mattelärare som var bättre på att förklara, men dessa sporadiska aha-upplevelser gjorde mig inte till något mattesnille. Långt därifrån.

Igår, när jag satt med det där högskoleprovet, insåg jag vilket fantastiskt bra resultat jag skulle kunna få om inte mattedelen drog ner poängen så ofantligt. På alla de andra delarna hade jag max tre fel, men på matten fick jag bara 14 av 22. Sånt sticker i ögonen på en over-achiever. Jag bestämde mig på stående fot för att jag ska ta itu med den där fördömda matten igen och förstå en gång för alla. Utan provstress och jämförelseångest kanske det går?

Jag surfade in på matteguiden och gick rätt på grunderna i A-kursen. Och redan där stötte jag på samma problem som jag brottats med lika länge som jag haft svårt att klara av matematik. Jag vill nämligen förstå allt jag räknar. Och när jag stöter på reglerna för hur man ska räkna med positiva och negativa tal (ringer det en klocka om jag skriver a+(-b)=a-b, a-(-b)=a+b osv?) är jag tillbaka vid det välkända vägskälet. 

Här skulle jag kunna göra som alla mina lärare och min mattekunniga far säger och bara lära mig detta utantill och använda det, eller så kan jag göra som jag brukar och låta mitt kritiska tänkande ta över. När jag gör det sitter jag och bryder mitt stackars huvud hur länge som helst med att förstå hur det kan komma sig att minus och minus blir plus. Jag vet ju att det är så, jag kan räkna ut talen, men jag förstår det inte. Jag försöker tänka på en termometer, 3 grader celsius minus -4 grader celsius, hur fan kan det blir +7?

Så försöker jag hejda mig och tala om för mig själv att jag inte ska bry mig, jag ska bara memorera och räkna. Jag försöker analysera mitt eget beteende för att förstå varför jag gör som jag gör, varför kan jag inte bara låta det vara? Jag tror att det är så att jag inte litar på mitt eget minne. Jag litar inte på att jag ska kunna minnas hur man räknar ut arean av en triangel, alltså måste jag förstå varför man ska göra som man gör, för att i framtiden, när jag glömt formeln, kunna komma på själv hur jag ska göra. Jag har alltså någon sorts fåfäng tro på att jag ska kunna vad alla dessa übersmarta människor (Pythagoras m.fl) spenderade hela sitt liv med, nämligen att själv kunna komma på alla formler när jag behöver dem. När jag ser det så inser jag varför mitt sätt är aningens absurt och hyfsat verklighetsfrånvänt.

Acceptera, memorera och räkna, var det. 

Extra motion för kropp och knopp

I kväll var det en nackdel att vara den enda friska föräldern till en treåring som ännu inte riktigt kan kontrollera sin blåsa i sömnen. Vi upptäckte nämligen att blöjorna var slut just som ICA Röbäck stängt för tio minuter sedan. Snabb koll på internet kunde förtälja att även ICA Fyrklövern på Böleäng stängde klockan åtta, så undertecknad fick kasta sig på cykeln och trampa järnet upp på Teg. I motvind.

Nåja, det var säkert jättebra för viktnedgången. Även om jag inte förmådde glädja mig åt det just då.

Resten av kvällen har jag spenderat framför datorn, lösandes ett interaktivt högskoleprov på studera.nu. Jag gjorde samma prov som jag en gång gjorde hösten 1999 och då fick 1,3 i resultat på. I kväll var jag lite äldre, lite mer beläst, väldigt mycket bättre på engelska och med ungefär en promille av den stressnivå jag hade vid det första tillfället. Fast fortfarande lika erbarmligt kass på matte. Detta resulterade i 1,9 (faktiskt bara en poäng från 2,0!). Synd att det inte räknas när man gör provet hemma i vardagsrummet.

Lite klokare än för fem veckor sedan

Nu har jag gjort sista dagen på äldreomsorgspraktiken. Den har faktiskt varit givande, måste jag säga. Ärligt talat var det inga fem veckor jag såg fram emot direkt, men jag har lärt mig mycket. Jag har fått träna förflyttningsteknik, jag har fått bekanta mig med en hel del sjukdomar, hjälpmedel, medicinska göromål och tekniker. Jag har fått träna på att mata människor med svårigheter att äta, hjälpa människor att tro på sin egen förmåga och fram för allt har jag fått öva på kommunikation i situationer där det inte är så lätt att vare sig förstå eller bli förstådd.

Att tala med dementa är speciellt. De är ofta oroliga, rädda, förvirrade, arga eller ledsna. Precis som vi andra, så klart, men skillnaden är att det är svårare att tala med dem om de här känslorna eftersom de just är dementa. Och de individuella skillnaderna är så stora, när jag väl hade klurat ut hur jag skulle nå fram till en upptäckte jag att en annan inte alls förstod mig eller jag honom/henne. 

Men jag upptäckte att något som fungerar med de flesta dementa är det samma som fungerar när man talar med barn (eller egentligen alla andra människor) och det är att i stället för att förminska, släta över och säga "oroa dig inte för det, det är ingenting" bekräfta känslan den demente har och visa att man förstår att denne har det jobbigt. Jag märkte att när jag gjorde det kom lugnet; blicken slutade flacka, greppet om handen blev fastare och vi fick kontakt. Jag vet att det låter konstigt, men det var en häftig känsla, att nå fram till någon som till synes inte riktigt befinner sig i samma värld.

Visst har jag varit med om att byta fler blöjor än jag kan räkna, visst är det slitigt och enformigt och äldreomsorgen är nog inte riktigt mitt förstahandsval. Men de som jobbar där är riktiga hjältar och de gör ett väldigt bra jobb. Att jobba med äldre är mycket, mycket mer än att torka bajs, i så fall hade vem som helst kunnat göra det och så är inte fallet.

Den här praktiken sammanföll som ni vet med att min farmor dog. Hon var också dement och bodde på ett äldreboende sina sista år i livet. Dessa två upplevelser, praktiken och farmors död, har gjort mig smärtsamt medveten om att nu är det mina egna föräldrar som är den äldsta levande generationen i min släkt. Nästa gång är det deras tur att bli gamla, och jag kommer att vara den som kanske ska besöka dem när de flyttat till äldreboende. 

Den insikten kom som något av en chock för mig, för jag ser mina föräldrar som unga och friska fortfarande (vilket de som tur är än så länge också är) och inbillar mig på något sätt att de kan leva i evighet. Visst, de har fått lite fler gråa hår och några krämpor, men jag har fortfarande svårt att se dem som gamla. Å andra sidan ligger det nog mycket i något som min handledare sade när vi pratade om det; att vi som jobbar med äldre blir lite hemmablinda eftersom de äldre vi träffar i jobbet är de sjukaste. Vi glömmer lätt bort att det finns väldigt många äldre som bor hemma, utan hjälp, är hur aktiva som helst och mår jättebra. Jag hoppas innerligt att mina föräldrar kommer att få tillhöra dem länge, länge, länge än.

Livet på landet

Ju längre tid som går sedan den dagen vi flyttade till Röbäck, desto mer trivs jag här. Vi bor på bekvämt avstånd, fyra kilometer från stan, med alla fördelar det innebär, men samtidigt känns det verkligen som att bo på vischan. Visserligen kanske kräsna stadsbor inte tycker att det händer så mycket här, men den femte juni ska vi i alla fall på happening. Då är det kosläpp hos bonden Johansson på Svidjan och hela familjen ska dit. Ska bli kul att titta på ystra kossor, jag ska försöka få lite bra bilder.