Mätt

Min älskade, ultragenerösa mor bjöd hela familjen på middag på Invito i kväll. Trerätters. Anledningen är att hon fyllt år, och det kändes ju en aning omvänt att hon bjöd oss på mat när det var henne vi firade, men det är typiskt henne.

Maten var underbart god, och dottern var väldigt nöjd med att barnmenyn innehöll pannkakor med sylt och grädde, även om hon inte var så nöjd med att de dröjde lite. "Det är så tråkigt, jag får aldrig nån mat, jag kommer att dööö!" utbrast hon någonstans mellan för- och huvudrätt.

Hur som helst, tack för maten, den var god!

Det här med kärlek

Dottern ser på Lejonkungen (för typ fjortonde gången på lika många dagar) och uttalar denna reflektion efter scenen där Simba och Nahla blir kära i varandra till tonerna av Elton John:

"Ibland blir en tjej och en kille kära i varandra och då hänger de i lianer och tar det lugnt en stund. Och sen blir tjejen arg och sen blir killen också arg och säger "glöm det" och då går de därifrån och träffar någon annan som de inte heller tycker om."

Ganska träffsäker bild av kärlekens svårigheter, tycker jag.

Inte klokt?

Vi ser på Lejonkungen, dottern och jag.

Jag: "Scar är dum och elak".
Dottern: "Ja, han är så dum att han är klok i huvudet".

Hint?

Jag vaknar före 06.00 varenda morgon, till synes helt utan anledning. Visst, jag är kissnödig, men inte så alarmerande att jag måste springa på toaletten det första jag gör. Och det beror inte på att jag väcks av vare sig man, barn eller väckarklocka.

Det är jättekonstigt, för även om jag verkligen inte är utsövd när jag vaknar har jag så svårt att somna om. Och det är allt annat än naturligt för mig att vakna så dags.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att min kropp förbereder mig för tidiga morgnar och sömnbrist. Ovärd taktik, tycker jag. Borde det inte vara smartare att låta mig sova som en stock hela graviditeten så jag har maxenergi när bebisen anländer?

Saknad

Maken har rest till Portugal på jobb och kommer hem på söndag kväll. Dottern drabbades av akut saknad igår kväll och grät och grät över att hennes pappa var borta. Det hjälpte inte att jag försökte hjälpa henne med tidsperspektivet, för henne var hela helgen obeskrivligt lång.

"Jag saknar pappa för mycket" snyftade hon otröstligt, och jag förundrades mitt i allt över hennes förmåga att sätta ord på sina känslor. För precis så är det ju när man saknar någon så mycket att man gråter; man saknar dem för mycket.

Wild and crazy

Vi har barnvakt, dottern lämnades i min mammas ömma vård på eftermiddagen igår och vi ska hämta henne om ett par timmar. Vilka häftiga, barnfria aktiviteter har vi då ägnat oss åt?

Jo, igår såg vi två långfilmer, Bourne ultimatum och De omutbara. Jag somnade halvvägs in i film nummer två och vi gick och lade oss 22.30, helt utmattade. I morse steg maken upp kvart i sju medan jag - som vaknade ungefär en kvart senare - låg kvar och drog mig tills klockan nästan var åtta.

Wow. Superhäftigt.

Entreprenörer

Jag har funderat på det här med entreprenörer och entreprenörskap, de orden är ju så inne nu (även om de lär höras mindre i det offentliga nu när Maud Olofsson lämnat politiken, hon kunde ju inte säga en mening utan att använda något av ovannämnda ord).

Särskilt inne är de nu eftersom skolan enligt den nya läroplanen ska genomsyras av ett entreprenöriellt (är det ens ett ord?) tänkande. Det märkliga är att detta tydligen bara gäller eleverna på de studieförberedande programmen, de som läser en yrkesförberedande utbildning och faktiskt med stor sannolikhet kommer att starta eget tidigt i livet behöver visst inte vara duktiga entreprenörer. Typisk Jan-Björklund-logik.

Men vad är en entreprenör egentligen? Är det liktydigt med en som driver eget företag? Eller måste man vara lite extra kreativ och uppfinningsrik och driven för att definieras som entreprenör?

Texten nedan speglar endast och enbart mina åsikter, som vanligt.

Det är inte ofta man möter människor som kallar sig entreprenörer. De få jag råkat på eller läst om har ett gemensamt; de har redan i tidig ålder bestämt sig för att de ska starta ett eget företag - och inte nog med det - företaget ska växa och bli stort inom sin bransch och dra in mycket pengar till och generera gott rykte om entreprenören själv. Valet av bransch för entreprenören beror på var det finns pengar att hämta. Citat som "jag såg att här fanns ett tomrum på marknaden" har jag läst flera gånger.
Kort sagt, för entreprenörer som själva definierar sig som entreprenörer verkar pengar vara den främsta drivkraften. Om de tjänas på ett spa eller på att sälja gafflar är egalt.

Men det finns en annan kategori entreprenörer också, och de kallar sig sällan entreprenörer. De har det gemensamt att de brinner för sin grej. De kanske är jätteduktiga på det de gör; att klippa hår eller designa bebiskläder eller bygga friggebodar och kan helt enkelt inte tänka sig att jobba med något annat. Eller så har de uppfunnit något och vill nu få ut sitt lilla skötebarn till människor för att de ska se vilken fantastisk pryl det är. För dessa personer är själva företagandet inte ett mål i sig och har aldrig varit det, de hade som mål att bli jätteduktiga frisörer, designers, snickare eller ingenjörer. Företagandet blir ett medel för att nå målet: att få hålla på med det man älskar och kunna leva på det.

Dessa personer har nog svårt att tänka sig att de skulle starta ett annat företag i en annan bransch om deras eget skulle gå i konkurs, medan någon från den första kategorin antagligen genast skulle börja se sig om efter ett nytt "tomrum på marknaden".

Det här är ju väldigt hårddraget och gränserna är så klart mycket luddigare än jag här beskrivit. En människa som Steve Jobs (som jag som iPhoneälskare på något märkligt vis kommer att sakna) verkade brinna otroligt för sina produkter, min uppfattning är att han var så kontrollerande för att han absolut ville få igenom sin vision. Samtidigt antar jag att han inte hade något emot att bli rik på kuppen, men han verkade ändå till största delen driven av sin kärlek till sin egen produkt.

I mitt tycke är personer vars affärer drivs av deras passion för produkten eller tjänsten de erbjuder intressantare. De brinner för att göra något bra. De är äkta entreprenörer i min bok.

De andra, de pengahungrande företagsledarna? Not so much.

Det här med vikten

Min startvikt när jag blev gravid var inte riktigt den jag önskade, det har jag berättat tidigare. Men det är inte så mycket att göra åt nu och den var ändå mycket lägre än förra gången. Nog bra så.

Men sedan dess har jag mått illa i en månad, en månad då jag inte ville se åt en råkostsallad och blev extremt kräsen. Det var olika saker som gick ner varje dag, men det som (olyckligtvis) gick bäst att äta var antingen fil och mackor eller pasta. Jag mådde som minst illa precis efter att jag tryckt i mig en tallrik spagetti, hur ologiskt det än är.

Dessutom åt jag precis hela tiden eftersom jag mådde mest illa när jag var hungrig.

Summa summarum, jag ställde mig på vågen igår och fick en chock. Jag har gått upp sju kilo på två månader. Jag har känt och sett att det gått uppåt, men inte förstått hur mycket. Det var verkligen ingen rolig upptäckt, om jag säger så. Särskilt inte som min första impuls blir att nu ska jag vända det här, nu börjar jag om och ska ner igen. Och så kan jag inte det nu. Det känns jättejobbigt.

Nyttig mat kan jag äta, så klart, och redan igår gjorde jag ett storkok ugnsbakad lax och en storsats veckosallad. Men ner i vikt kan jag inte gå förrän om ett halvår, och det här med att minimera vidare viktuppgång känns otillräckligt för mig även om jag vet att jag inte har något val.

Surt är det och sur är jag på mig själv. Om ett tag kommer mitt mogna jag säkert att komma till insikt och lugna mig och tänka realistiskt. Men jag måste få vara jätteförbannad på mig själv ett tag först.

Raka motsatsen

Förra gången jag var gravid gick graviditeten sååå lååångsaaamt. Och det faktum att jag var gravid uppfyllde verkligen hela min tillvaro.

Så är det inte nu. Jag tänker inte så mycket på att jag är gravid, faktiskt, särskilt inte sedan illamåendet försvann. Och jag tycker att tiden går snabbt. En tredjedel av tiden har gått bara så där. Så väldigt skönt det är.

Jag är i vecka fjorton nu och härom dagen tyckte jag att jag kände några små buffar där inifrån. Men än så länge är det så sporadiskt och så svårt att skilja från vanligt tarmbubbel att jag inte är säker på min sak.

Men oj då!

Varför äger vi - den filmälskande familjen - inte följande underbara titlar?

- Little miss sunshine
- Eternal sunshine of the spotless mind
- The boat that rocked
- I huvudet på John Malkowich
- Finding Neverland
- The usual suspects
- High fidelity
- Fever pitch

Måste råda bot.

Update: Vi har inte Fear and loathing in Las Vegas heller! Pinsamt!