Min lilla pratkvarn

Den senaste månaden har dotterns tal ökat helt enormt. Det kommer nya ord hela tiden.
Det började lite smått med dack och vassego (tack och varsågod), adoo (hejdå), tutte, allå (hallå), kissa, bajsa, böja (blöja) och mamma och pappa så klart.
Nu har ordförrådet utökats med ett par färger (gul och gön), hon kan säga sitt namn, hon kan ropa på pappa (ooonniii). Hon kan säga äska däj (älskar dig). När man fiser skrattar hon och säger putta, när man nyser säger hon posit.

Som ni ser har hon i likhet med många andra barn svårt att säga R. Hon lägger inte in något annat ljud i stället, hon utelämnar helt enkelt bara den jobbiga bokstaven. Följdaktligen blir päron pääon och bil bumbum (efter brumbrumbilen så klart).
Hon kan säga cykel, boll, atten (vatten), äska (väska), boll, äpple, banan, säna (stjärna), måne, sol, bomma (blomma), gan (gran) och mån (moln). Hon vet vad en katt, und (hund), anka och äst (häst) är och hur de låter.
När hon ska lägga sig låter det gogatt å gogott! Det betyder så klart god natt och sov gott.

Tisdagstema: vild

Tisdagstemat denna vecka är vild. Mitt bidrag fick bli ett av de få foton jag har på något vilt, nämligen en av änderna vi tittade på förra veckan när vi var ute och fotade höstbilder, hela familjen.

Jag förvånar mig

Idag gjorde jag något jag aldrig trodde om mig själv. En handling så långt från mitt normala beteende att jag inte trodde det förrän jag gjorde det och insåg att det inte var en dröm. Jag som småhånat människor som gör så. Tänkt på dem som överambitiösa hurtbullar. Nu är jag själv en av dem. Vad gjorde jag?

Jo, jag satte mig på cykeln i morse och for och tränade, före klockan åtta på morgonen. Och det kändes bara lite, lite jobbigt att ta sig iväg.
Skönast av allt med detta tilltag var att cykla hem kvart över nio i morgonsolen, luften var så klar som den bara är en solig höstdag, och jag var härligt trött och cyklade långsamt. När jag kom hem drack jag kaffe och kände mig duktig.

Hur gick själva träningen då? Ja, eftersom jag tränade styrka i går kväll var jag lite mör inför morgonens konditionspass. Under de sista fem minuterna på motionscykeln kändes det som om rumpan ville skilja sig från kroppen i ren desperation (vilket en stor del av den säkert hade kommit undan med utan att det skulle märkas), men jag kämpade på. Svetten rann, men inte som förrförra gången när folk måste ha trott att jag satt och grät på cykeln för att det rann så ymnigt i ansiktet.

I morgon är det vägning och mätning. Det ska bli intressant.

Till minne av Paul Newman

Paul Newman blev så pass gammal och har varit skådespelare så länge att jag inte sett många av hans äldre filmer. Blåsningen har jag visserligen sett, men faktiskt måste jag erkänna att jag aldrig sett vare sig the Hustler eller Butch Cassidy and the Sundance Kid.

Den roll jag minns bäst är som John Rooney i Road to perdition. I klippet nedan yttrar han min favoritreplik i filmen, "There are only murderers in this room! Michael! Open your eyes! This is the life we chose, the life we lead. And there is only one guarantee: none of us will see heaven."



Må han vila i frid.

Andra konditionspasset avklarat

Idag har jag varit och tränat kondition för andra gången. Jag går i rask takt på löpbandet, kämpar så svetten lackar på crosstrainer, cyklar så fort det bara går på motionscykeln och avslutar med rodd.
Det känns väldigt effektivt både vad gäller flås och benmuskler, jag tror faktiskt att det tar lite på resten av kroppen också.

I går hade jag gottedag och åt kaka på jobbet och pizza och ett par glas vin på kvällen. Förhoppningsvis brändes en del av de kalorierna bort idag. Nu ska jag äta lunch, det står fisk på menyn.

Gudars skymning vad jag känner mig nyttig.

Krisigt värre

Jag har lite småfascinerat följt ekonominyheterna i veckan. Det kan väl inte ha undgått någon att det varit kris.
Personligen har jag inte varit särskilt orolig, vi har inga bolån som kan bli dyrare, inga nämnvärda besparingar som kan gå upp i rök, jag har en fast anställning inom en bransch som det alltid kommer att finnas jobb i och maken har eget företag och är därmed van vid upp och nedgångar inkomstmässigt.

Men rubrikerna har ju onekligen varit svarta. Tidningarna och tv:s ekonominyheter basunerar ut att det är den värsta krisen sedan 1929.
Och jag kan faktiskt inte låta bli att himla med ögonen. Depressionen eskalerade under flera år och resulterade i en massarbetslöshet och ekonomisk nedgång som inte vände ordentligt förrän andra världskriget startade. Folk svalt. Den här krisen har pågått i en vecka och nu har börsen redan vänt uppåt igen.

Dessutom kan jag inte låta bli att tro att sånt här visar vilket luftslott börsen egentligen är. Det handlar ju trots allt om vad folk tror, vilka aktier de tror kommer att stiga eller sjunka, om det är klokt att sälja eller köpa. Klart som korvspad att börsen rasar när all världens nyheter rapporterar att hela systemet håller på att hamna i härdsmälta. Och om börsen går ner, då går det dåligt för företagen, och så går deras aktier ner ännu mer, och så vidare. Jag undrar i mitt stilla sinne hur stor del av det som händer på världens börser som rotar sig i verkligheten och hur mycket som grundar sig i simpel psykologi.

Jag kan inte heller låta bli att tycka att det hela är en smula vansinnigt. Men jag är så ekonomiskt okunnig att jag inte ens placerat min premiepension, så vad vet jag?

Kulturfyra om Coldplay och bokmässa

Dags för kulturfyra igen.

1. Gillar du Coldplay?
Ja, det gör jag. Ända sedan första skivan, faktiskt. Mina favoriter är Coldplays signumlåtar; de som börjar lugnt och vemodigt och slutar i bombastiska storslagenheter. Till exempel "Fix you":



2. Om du skulle placeras på en öde ö ett år och det inte fanns Internetuppkoppling och inga mobiler, men du hade en mp-spelare där du fick plats med tre skivor. Vilka skivor skulle du ta med dig?
Det är mycket öde-ö-frågor här i kulturfyran... =)
Det skulle nog bli "Achtung Baby" med U2, "Black Album" med Metallica och "Automatic for the people" med REM.

3. När jag såg REM blev jag positivt överraskad, de var bättre live än på skiva, tyckte jag. När jag såg Van Morrison var det tvärtom. Han är bättre på skiva än live. Har du någon sådan upplevelse, att någon artist var bättre eller sämre live än på skiva?
Både U2 och Metallica var bättre live än på skiva, tycker jag.

4. Nästa vecka är Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Tyvärr hinner jag inte åka dit i år. Ska du dit? Om du ska dit: berätta gärna om någon programpunkt du ser fram emot där.
Nej, jag ska inte dit. Har aldrig varit på bokmässa, fast det verkar trevligt. Men det är väldigt långt till sådana evenemang från Umeå.

Uppdrag Barn

Childhood och Vattenfall vill främja debatten om utsatta barn i världen. Därför ger vi dig möjlighet att kommentera alla inlägg i vår blogg – dessutom skänker Vattenfall 20 kronor för varje inlägg du gör i din egen blogg som länkar till uppdragbarn.se. Pengarna går oavkortat till Childhoods verksamhet.

Läs mer här.

Tips till potentiella givare

Jag kan härmed informera om att jag har kommit på vad jag önskar mig i julklapp: ett armbandsur. Inte nödvändigtvis ett dyrt. I svart eller silver. En rejäl sak, med stor, tydlig, analog urtavla. Typ en sån här:

I många års tid har jag varit armbandsurslös. Jag har trivts med det. Jag har till och med haft den outtalade åsikten att det är lite coolt att inte bry sig så mycket om vad klockan är.
Undrar om det är ett mognadstecken att jag nu känner att tiden även angår mig? Får man vuxenpoäng för bärande av armbandsur? Det känns som om man borde få det.

Hur som helst. Nu vet ni.

En jätte i familjen

Vi har mätt dottern, lite amatörmässigt här hemma i och för sig, men det är ändå en fingervisning. Hon är ungefär åttioåtta centimeter lång. Det sägs att när man är två år är man hälften så lång som sin slutgiltiga längd som vuxen.
I så fall blir vår dotter minst hundrasjuttiosex centimeter jättelång. Och med tanke på att hon har fyra och en halv månad på sig tills hon blir två är det mycket möjligt att det blir en bit längre.

Jag är en och sextio. Hon kommer att ta mig under armen och gå.