Jag förvånar mig

Idag gjorde jag något jag aldrig trodde om mig själv. En handling så långt från mitt normala beteende att jag inte trodde det förrän jag gjorde det och insåg att det inte var en dröm. Jag som småhånat människor som gör så. Tänkt på dem som överambitiösa hurtbullar. Nu är jag själv en av dem. Vad gjorde jag?

Jo, jag satte mig på cykeln i morse och for och tränade, före klockan åtta på morgonen. Och det kändes bara lite, lite jobbigt att ta sig iväg.
Skönast av allt med detta tilltag var att cykla hem kvart över nio i morgonsolen, luften var så klar som den bara är en solig höstdag, och jag var härligt trött och cyklade långsamt. När jag kom hem drack jag kaffe och kände mig duktig.

Hur gick själva träningen då? Ja, eftersom jag tränade styrka i går kväll var jag lite mör inför morgonens konditionspass. Under de sista fem minuterna på motionscykeln kändes det som om rumpan ville skilja sig från kroppen i ren desperation (vilket en stor del av den säkert hade kommit undan med utan att det skulle märkas), men jag kämpade på. Svetten rann, men inte som förrförra gången när folk måste ha trott att jag satt och grät på cykeln för att det rann så ymnigt i ansiktet.

I morgon är det vägning och mätning. Det ska bli intressant.