Här satt jag i lugn och ro och planerade min lediga kväll och så ringer de från ett dammsugarföretag. De har varit hemma hos ett par vi känner och demonstrerat sin svindyra dammsugare och våra vänner skrev min mans och tjugofyra (!) andra bekantas namn på en lapp för att få en vinöppnare (!!!).
Så nu vill de hemskt gärna komma hem till oss och rengöra något. De ringer och tjatar och vill avtala tider, och jag vet inte vad jag ska säga. "Ja, ni får gärna komma och sanera våra soffor, men skippa försäljningssnacket". Jag sa att jag inte kunde säga någon tid som passar förrän maken är hemma igen. Vi jobbar så oregelbundna tider. Jag vet inte när han jobbar. Jag vet inte när jag jobbar. Vi har en ettåring som ska i säng på kvällarna, då kan man inte springa runt och dammsuga.
Det enklaste skulle ju faktiskt vara att bara tacka nej till soffrengöringen. Fast sofforna ser ut som fan och de skulle säkert bli jättefina. Men sen måste man stå ut med en timmes "ja, den kostar 40.000 men ni kan ta den på avbetalning i 300 månader" och "tänk på erat barn som kan bli allergiskt om det inte är kliniskt rent i erat hem, får ni inte dåligt samvete nu?". Och jag: "Men..." "Men..." "Men..."
Och till slut lyckas man få dem att förstå att man inte vill och aldrig har velat ha deras superdammsugare. Och att vi inte har tjugofem kompisar vars namn vi kan skriva på en lapp och att våran vinöppnare fungerar alldeles utmärkt. Och så går de och själv är man alldeles slut. Men man törs inte sätta sig i soffan, för den är ju så ren och fin och annars skulle man ha genomlevt de två senaste timmarna i onödan.
Bäst jag hittar på ett sätt att säga nej tills de ringer igen på tisdag. Om någon har ett bra tips, lämna gärna en kommentar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar