Min bästa vän

Jag har en vän som är min allra bästa. Jag och Josefine har varit bästa vänner i sexton år i år, mer än halva mitt liv. Vi har haft våra duster, men alltid hittat tillbaka till varann, för vi upptäckte att det fanns inga bättre vänner där ute. Vi hör ihop och behöver varann.

Vi träffades ironiskt nog genom musiken. Med tanke på att jag inte fattar vad stickigt ljud är och hon inte vet hur man hittar ett A så är detta smått otroligt. Likväl är det sant. Jag minns så väl hur det gick till, vi befann oss i en stuga vid Tarfala forskningsstation. Där låg vi på var sin brits och lyssnade på radio. Jag jublade varje gång de spelade Country house med Blur och hon när de spelade Roll with it med Oasis. Och genom en gemensam kärlek till britpop föddes en vänskap.

Josefine skolkade och smet hem till mig när jag var sjuk och vi tittade på Blur's hysteriskt roliga turnéfilm Starshaped. Vissa avsnitt spolade vi tillbaka (minns ni - VHS!) och såg om och om igen tills vi grät av skratt. Jag skrattar fortfarande åt Graham Coxon när han superbakis sitter och dricker kaffe i en skumpande bil til tysk schlager.

Vi gick ut nian tillsammans och började gymnasiet. Vi flyttade hemifrån tillsammans, in i en liten etta med kokvrå på trettiotvå ynka kvadrat där vi rymde två sängar, ett skrivbord, två stolar och en bokhylla. Skrivbordet var både pluggplats, TV-bänk och matbord. Där åt vi makaroner med ketschup. Vi gjorde en lista över möjliga maträtter för att få variation: Makaroner med pulversås, makaroner med köttbullar, makaroner med korv och slutligen Josefines trumfkort vita klimp. En dag lyxade vi till det och åt trerätters: chokladbollar till förrätt, mamma scans ostekta köttbullar till huvudrätt och krossad ananas direkt ur burken till efterrätt. Vi vältrade oss i känslan av självbestämmande och möjligheten att bara skita i näringslära och andra regler. Till vårt försvar var vi bara sjutton år.

I fönstren hängde vi flaggor, på väggen hängde vi snygga reklamer vi klippte ur gratistidningen Chili, på garderoben hängde vi konstiga citat från den andra gratistidningen OSA. Vi hade de bästa festerna, vi hade alltid folk hemma hos oss. Till och med mitt i natten kunde vi vakna av att någon vän i behov av samvaro kastade smågrus på fönstret. Så satt vi uppe och pratade och försov oss till första lektionen dagen därpå.

Vi blev sedermera ovänner av att bo så trångt, och jag kastade ut Josefine med buller och bång. Men det tog inte länge, så blev vi sams igen. Vi grät en skvätt och så var det bra. Sedan dess har den största krisen varit när vi bodde ihop andra gången och hennes katt och min katt ville ha ihjäl varann. Vi stod på var sin katts sida och försvarade våra fyrbentas beteenden som de bästa lejonmammor i världen. Men sedan den där första gången har jag aldrig känt att vänskapen varit hotad, och jag kan ärligt talat inte tänka mig att den någonsin kommer att ta slut innan en av oss dör.

Vi har organiserat häxkvällar med våra två medhäxor (nej, ingen magi, bara fyra damer som smider planer för våra karlslokar), vi har hjälpt varandra att spy galla över karlslokar, vi har hjälpt varandra att fly från karlslokar, vi har sagt ett sanningens ord åt varandras karlslokar. Vi har stöttat varandra genom problem på jobbet, i skolan, med föräldrar, med djur och med barn. Josefine var med när jag födde min dotter. Hon var med och planerade tidernas mest sanslösa möhippa för mig (vafaan, är jag i PAJALA???). Vi har suttit med varandra och lyssnat på osammanhängande gråt och djup, djurisk sorg och ångest. Och vi har skrattat tillsammans. Oj, vad vi har skrattat. Vi har svurit och förbannat och tröstat och ställt upp.

Och vi fortsätter att göra det än idag. Jag vet ingen som känner mig så bra som Josefine, inte ens Ronnie, för han må vara min man och min älskade, men han har inte varit med lika länge som Josefine. Hon vet hur liten jag kan vara och hur modig jag kan vara och hur patetisk jag kan vara och hur fin jag kan vara. Och jag känner henne på samma sätt.

Jag är gudmor till hennes barn. Hon åt mitt. Josefine är inte gudmor på pappret, hon är gudmor i verkligheten. Om både jag och Ronnie skulle dö hoppas jag innerligt att det respekteras att vår vilja är att Josefine ska ta hand om vår dotter och lära henne det hon behöver veta här i livet. Jag litar på att hon lär henne allt hon kan och lite där till.

Jag har ingen köttslig syster, men jag har Josefine. Hon är min dotters moster, i själ och i hjärta. Den bästa som finns.