Och så var vi tillbaka på ruta ett...

Dotterns dagmamma måste sluta på grund av att jobbet inte funkar för hennes familj. Jag har full förståelse för det, jag hade gjort samma sak om jag varit i den situationen själv. Det känns tråkigt, men jag accepterar det.

I morse berättade hon det för mig vid lämningen, och berättade också att en av de andra dagmammorna flaggat för att hon ville ha dottern i sin grupp. Dottern var där en dag förra veckan, och det gick alldeles utmärkt, hon bara vinkade och sprang in. Skulle den kvinnan bli dotterns nya dagmamma skulle det inte ens behövas någon inskolning, känns det som.

Senare på förmiddagen ringde rektorn. Han var underrättad om att vi visste vad som var på gång, och ville berätta lite om vad som nu kommer att hända. Dotterns nuvarande dagmamma kommer att sluta till månadsskiftet, alltså om två veckor. Från och med första januari kommer dottern att få vara hos den dagmamman som jag nämnt tidigare, hon som vill ha dottern i sin grupp. Men enligt rektorn ska dottern inte få vara där mer än januari ut, kanske en bit in på februari. Sedan ska en ny dagmamma anställas för att ersätta vår nuvarande. Henne ska dottern få börja hos när hon startar.

Någonstans här kände jag att jag började gå i baklås. Dottern har alltså först flyttat till ett helt nytt område och lämnat sitt gamla hem och sin älskade dagmamma Karin för att först gå på ett dagis där vi hade världens jobbigaste inskolning, sedan börjat hos en ny, okänd dagmamma där det visserligen funkat bra men där det också var en jobbig inskolning eftersom den drog ut på tiden på grund av sjukdom. Nu ska hon lämna även den dagmamman, börja hos en ny och vara där några veckor, för att sedan byta igen till en hon aldrig träffat förut.

Jag påpekade att den här dagmamman dottern ska vara hos i januari vill att dottern ska gå kvar där, och att jag tycker det skulle vara en bra idé för både dotterns och vår skull. Rektorn muttrade något om att det redan är många barn i grupperna och att hon just nu skolar in ett nytt barn. Jag bet mig i tungan för att inte säga att det är väl dagmamman själv som avgör hur många barn hon klarar av att ha.

Nej, rektorn tycker dottern ska flytta till den nya dagmamman tillsammans med de två ettåringarna som knappt kan gå som börjat hos hennes nuvarande dagmamma för någon vecka sedan, istället för att vara hos en dagmamma hon känner och är trygg med, tillsammans med barn hon känner som är i hennes egen ålder.

Efter att vi avslutat samtalet skrev jag ett mail till rektorn där jag förklarade exakt vad jag kände, att jag inte tror att det är bra för ett barn att byta barnomsorgsplats fyra gånger på ett halvår och att vi är oroliga för vad det här medför för henne. Han skrev tillbaka att han förstår vad jag menar men inte kan lova något.

Jag funderade länge över vari problemet ligger. Dagmamman vill ha dottern hos sig, vi vill att hon ska vara där, dottern är i princip färdiginskolad. Till slut kom jag på vad jag tror det bottnar i. Om de ska anställa en ny dagmamma måste de ha tillräckligt många barn att placera hos henne. Utan vår dotter finns det bara två barn för henne att ta. Men jag tycker inte man kan tänka så.

På deras hemsida står det att barnens trygghet kommer i första hand. I morgon ska jag ringa till placeringsassistenten och påminna om detta faktum, för den där rektorn verkar jag inte komma längre med.

Jag hatar det här. Just när vi trodde att vi fått ordning på barnomsorgen, en trygg plats för dottern att vara på tills hon börjar skolan, så händer det här. Jag får ont i magen och har bara lust att gråta.