Återfall

Det är länge sedan jag skrev något om något som har med politik att göra. Jag brukade spruta ur mig åsikter, men med tiden blev det mindre och mindre, av ren lathet. Orkade inte blogga varje gång jag blev upprörd över något.

Men nu har jag gått och retat mig länge och väl över en massa saker, så nu får ni stå ut med åsiktssprutans återkomst. Jag ska dock skona er och ta alltsammans i ett par inlägg på raken, så är det över sen. Så kan vi återgå till roliga citat av dottern och senaste nytt i privatlivet.

1. Försäkringskassans människosyn och dess konsekvenser.

I veckan har det varit folkstorm mot regeringen och försäkringskassan över att svårt sjuka cancerpatienter tvingas till att gå till arbetsförmedlingen och söka heltidsjobb i stället för att arbeta deltid hos sin nuvarande arbetsgivare. En storm som jag är förvånad över att den inte kommit tidigare, men det krävdes väl att välutbildade onkologer och andra specialister sade det rätt ut för att Christina Husmark Persson m.fl. skulle reagera. Vi vanliga dödliga är vid det här laget luttrade och vet att Alliansen kör över oss i vilket fall, så det är inte förvånande att de inte hört vårt knorrande i det här fallet.

Hur som helst, regeringen skyller på försäkringskassan, försäkringskassan skyller på regeringen och Sveriges samlade läkarkår, ingen vill ta ansvar, men nu ska reglerna i alla fall förtydligas. I de utdrag av regelverket jag läst står att det finns undantag från 180-dagarsregeln om det finns synnerliga skäl för att man inte kan arbeta, men vad som är synnerliga skäl finns det inga exempel på. Jag, som normalt tror det värsta om vår nuvarande regeringen, är faktiskt villig att ge dem the benefit of doubt och tror att de nog menar att det är ett synnerligt skäl att vara döende i cancer. Men - föga förvånande - väljer försäkringskassan att tolka det på motsatt vis.

Personligen är jag av åsikten att det är så mycket fel med denna förbenade försäkringskassa och dess regelverk att den borde läggas ner ögonaböj och byggas upp på nytt, från grunden. Deras människosyn har gång på gång visat sig vara att svenska folket är en kverulant, hypokondrisk församling som inget hellre vill än att gå hemma med sjukpenning fast de är fullt friska. De har ingen som helst tilltro till att människor vill jobba och göra rätt för sig, alla fuskar och alla är lata.
Ska jag säga vad jag tror så är minst 70% av alla "fuskfall" egentligen fall där den stackars sökanden inte lyckats fylla i blanketten rätt.
Visst, jag är inte så naiv att jag inte tror att det finns de som fuskar, de finns garanterat, men jag tror problemet är kraftigt överdrivet.

Vad jag verkligen inte förstår vad gäller försäkringskassan är att deras egna läkare tillåts att år ut och år in sätta sig över behandlande läkare. Jag kan inte dra någon annan slutsats utifrån vad försäkringskassan säger än att försäkringskassan misstror den svenska läkarkårens kompetens att sjukskriva när det behövs och låta bli när det inte gör det. Om vi ska dra den slutsatsen till sin spets är det alltså läkarnas utbildning och kompetens det är fel på. Det kan åtgärdas genom att läkarutbildningen i viss mån görs om för att läkarna ska klara denna arbetsuppgift bättre, och fortbildning för redan praktiserande läkare. Men några krav på någon sådan åtgärd hörs inte från försäkringskassans håll.

Om vi ska lita på vad försäkringskassan säger, att svenska läkare sjukskriver för lätt, så är det rätt ut sagt förvånande att det inte ställs krav från försäkringskassans håll på att det ska till en förändring. Hur ska vi tolka detta?

Jag tror som så, att försäkringskassan egentligen inte alls tycker att svenska läkare sjukskriver för lätt i särskilt stor omfattning. I alla fall inte i en sådan grad att en stor, genomgripande förändring är behövlig. Nej, om jag ska formulera mina stilla funderingar så är det så att försäkringskassan har en budget som ska hållas. De har fått nya regelverk genom åren som har till syfte att spara pengar i sjukförsäkringssystemet. Både socialdemokratiska regeringar och den nuvarande borgerliga har varit med på det tåget. Nya, hårdare regler har tillkommit och de har även fått en hårdare och hårdare tolkning från försäkringskassans sida. Därför används försäkringskassans egna läkare som medel för att neka sökande sjukpenning för att spara. För att komma undan med detta skyller försäkringskassan på att det är de behandlande läkarna som skriver för luddiga sjukintyg som deras egna läkare inte kan tolka rätt.

Jag anser att det faktiskt är absurt att som försäkringskassan gör hävda att en läkare som inte träffat patienten och enbart läst den behandlande läkarens sjukintyg ska kunna avgöra om patienten ska sjukskrivas på ett bättre sätt än den behandlande läkaren. För att kunna avgöra hur en människa mår, om denne klarar att arbeta, hur allvarligt dennes tillstånd är, måste det väl ändå vara nödvändigt att träffa patienten öga mot öga? En läkare får inte skriva ut medicin till en patient utan att träffa denne, men arbetsförmåga kan bedömas utan att ens tala med patienten?

Om patientkontakt inte är nödvändig för att bedöma en patients tillstånd är det väl lika bra att vi slutar med remissbesök också? Då räcker det väl med att läkaren på vårdcentralen skriver ner lite om patientens symtom, kanske ett utdrag från journalen, skickar det till specialistläkaren som utifrån detta avgör om patientens vidare öde och behandling? Nä, skulle inte tro det.

Försäkringskassan talar om att man ska se till arbetsförmåga, inte till sjukdom. Om jag förstått saken rätt bottnar detta i en lagändring från 1995 där det klargjordes att försäkringskassan ska bortse från arbetsmarknadsrelaterade och sociala hänsyn i sin bedömning av de sökande. Därmed har vi anledningen till att försäkringskassan kan säga att en svetsare som är sjukskriven på halvtid ska söka heltidsjobb på kontor. Vem som helst kan se att det är absurt, att det är så gott som omöjligt för en svetsare att få ett stillasittande arbete utan omfattande omskolning, men se det behöver försäkringskassan inte ta hänsyn till, det står i lagen. Finns det ett arbete, vilket som helst, som personen kan utföra, det spelar ingen som helst roll om den sökande har adekvat utbildning för det, så är personen att anse som arbetsför. Härmed sparar försäkringskassan pengar, för de kan slussa över den sökande till arbetsförmedlingen. Det ekonomiska ansvaret för personens försörjning blir en fråga för A-kassa alternativt kommunen. Med dagens lagstiftning betyder det att staten sparar och de betalande A-kassemedlemmarna eller kommunernas skattebetalare står med ökade utgifter. Att den sökande är för sjuk för att arbeta med det personen kan är irrelevant, det är inte försäkringskassans problem.

Så i stället för att en person jobbar halvtid och betalar skatt blir de heltidsarbetslösa. I bästa fall kommer de att omskola sig (för skattepengar). I nästvärsta fall blir de långtidsarbetslösa. I värsta fall får de ingen A-kassa för att arbetsförmedlingen anser dem för sjuka för att kunna anses stå till arbetsmarknadens förfogande, och i stället hänvisas de till socialbidrag och blir en kostnad för kommunen. Vilket jag, om jag ska vara ärlig, inte tror att de blir friskare av.

Nyligen vann några kvinnor som blivit nekade sjukpenning under sin graviditet mot försäkringskassan i tingsrätten. Försäkringskassans skäl till nekandet är att graviditet inte är en sjukdom och följdaktligen kan inte symtom som är relaterade till graviditeten ge sjukpenning. Hur svåra dessa symtom är anses irrelevant. Men hur resonerar försäkringskassan då? Nyss var det ju arbetsförmågan - inte graden av sjukdom - det skulle tas hänsyn till.

De här personerna är kanske inte sjuka enligt regelverket (även om jag skulle hävda att graviditet inte är en sjukdom men att man kan bli sjuk av att vara gravid) men är de arbetsförmögna? Kan en förskollärare med svår foglossning bedömas ha full arbetsförmåga? Den handläggaren som tog det beslutet kan inte ha någon som helst aning om vare sig vad foglossning är eller vad en förskollärare gör. Jag skulle inte vilja att min dotter togs om hand av en person som inte kan gå i trappor eller ta längre steg än tio centimeter åt gången. För att inte tala om att leka med barnen. Får man åtminstone efterlysa konsekvens i försäkringskassans resonerande?

Nästa inlägg: Frågor jag tycker mitt fack Kommunal borde ta tag i NU.