Frestelsen har förlett mig

Jag ska härmed erkänna det pinsammaste jag gjort på länge. Jag har brutit mot en av mina starkaste principer, emotsagt mig själv, brutit ett dyrt och heligt löfte till min bättre hälft och det är inte utan att jag känner mig en smula... besudlad.

Jag har börjat spela Farmville.

Detta förrädiska, lilla spel på facebook har både lockat och frustrerat mig i flera månader. Jag var snabb att blockera det från förstasidan och jag spydde galla över alla som envisades med att lägga upp "NN has fertilized the crops of nine neighbours, return the favour", eller "NN has sent you an apple tree, will you accept?". Jag hatade detta spel. Jag gick till och med med i gruppen "Våga vägra Farmville".
Men samtidigt blev jag nyfiken, vad tiden led. Vad är det med det här spelet som gör att alla tycker det är så roligt? Och igår blev nyfikenheten för stor. Jag måste få VETA.

Försiktigt knappade jag mig in på spelets sida. Jag hann knappt säga "hoppsan" förrän jag tilldelats sex små jordlotter, varav två kunde skördas omedelbart. De vet vad de gör, de där människorna på Zynga, för här tog speldjävulen tag i mig omedelbart, kröp ihop på axeln intill mitt öra och viskade "det skadar inte att pröva, eller hur?" med insmickrande röst.

Nu är jag ohjälpligt fast. Och det värsta och skämmigaste av allt är att jag tycker det är kul. Jag räknar timmar tills jag får skörda mina skärbönor och drömmer om villa, prärievagn och svarta får.

Vet ni förresten hur maken reagerade när jag berättade (läs: erkände) sanningen för honom? Först rågarvade han åt mig i ungefär tre fulla minuter och sen sade han "men vi har ju pratat om det här, du lovade ju..." och så rågarvade han igen. Han har en gång för alla insett att han inte kan få frun utan att nörden följer med.

Underligt

Som ni trogna läsare vet brukar jag ibland roa mig med att kolla vad folk som hittat fram till min blogg via google har sökt på. Idag hittade jag det underligaste sökordet hittills. Personen i fråga har sökt på "pepb pepb".

Vad ännu underligare är: personen spenderade två minuter och trettionio sekunder på min blogg. Trots att jag aldrig skrivit om något som har med "pepb pepb" att göra, än mindre har en aning om vad det är för något.

Dessutom har jag ingen som helst aning om varför det sökordet ledde till min blogg.

Mycket underligt.

Ett användbart tips

Dotterns tandborstning har krånglat en hel del, för att säga det milt. Hittills har (och det låter hemskt, jag vet) metoden varit att lirka och försöka, borsta lite här och lite där, tills hon blir jättearg och skriker, och då borstar man så mycket och fort man bara hinner medan hon i alla fall har munnen öppen. Usch.

Men så läste jag hur Abbes pappa gör. Och nu är det inga problem. Hon skrattar sig igenom tandborstningen. Vi jagar tandtroll som bygger kojor och som har randiga tröjor och som försöker springa och gömma sig bakom tänderna. Efteråt proklamerar hon stolt att vi fått bort "ALLA tandtrollen" fast de sprang så fort från tandborsten.

Ett stort tack till Abbes pappa som gjort våra morgnar och kvällar lite lättare.

I valet och kvalet

Om knappt två månader fyller jag trettio. Det är ingenting jag har ångest över, inte än i alla fall, känner att det är en ganska bra ålder ändå. Känner mig mer som trettio än som tjugo i vilket fall.

Men det är ju det här med firandet. Det känns knepigt. Jag skulle gärna ha något litet party, men jag vill inte att det ska bli för stort. Jag vill å andra sidan gärna bjuda mina vänner, några från jobbet, folk jag gillar och umgås med. Jag skulle vilja ha en liten middag i goda vänners lag och bara ha en trevlig kväll.

Men om jag räknar efter vilka jag skulle vilja bjuda blir det några stycken. En tio-tolv stycken till och med. Och om jag ska ha middag, då är det väl kutym att bjuda respektive också? Då börjar vi nästan vara uppe i storlek med makens och mitt bröllop. Det betyder mycket tid, energi och pengar.

Just nu lutar jag åt någon sorts "öppet hus" (vad tantigt det låter i mina öron, är det det?) och sen en middag med de ALLRA närmast sörjande på kvällen. Då kanske jag kan få ner antalet lite. Eller kanske middag och eftersläpp? Måste nog hyra kvarterslokalen om alla ska få plats.

Hur har ni gjort/planerar ni att göra/hade ni gjort om ni var jag? Jag är i behov av goda råd.

Vilket problem, och ett överraskande sådant. Jag som alltid säger att jag knappt har några vänner...

Klassiker med ny innebörd

Dottern springer runt och sjunger för full hals:

Små groderna, små groderna, är läskiga att se, kakako, kakakoooaaa!

Fler märkliga preferenser

Vi kan nu addera brie-ost till listan över konstiga saker min superkräsna dotter trots allt gillar. Eller brill-ost, som hon säger. Hon beskrev dessutom osten som "ost med smör". Hm.

Hon upphör aldrig att förvåna.

Herregud, folk!

Det var en tjej som svimmade i morse på bussen. Vi var nästan framme vid min hållplats när hon ställde sig upp och bara föll ihop. Jag satt kanske fyra säten längre bak, och nästan alla som satt framför mig ställde sig upp, liksom jag. Men sedan stod de bara där och glodde. Ingen rörde en fena.

Jag och en äldre man var de enda som sprang fram, jag var lite burdus och knuffade undan folk, men det tycker jag de kan ta. Är man så handlingsförlamad att man bara står där och blockerar gången och stirrar får man skylla sig själv. En annan tjej ringde ambulansen. Busschauffören blev skärrad och körde och stannade och körde igen och stannade igen.

Tjejen som svimmat vaknade ganska fort igen, som tur var, och jag försökte komma ihåg vad jag lärt mig under förstahjälpen-utbildningen. Jag kom i alla fall ihåg att fråga henne om hon hade någon sjukdom. Det bestämdes att en ambulans skulle möta upp på Vasaplan. Jag hoppade av strax efter det, så jag vet inte hur det gick, men jag hoppas det gick bra för henne.

En obstinat liten dam

Dottern ligger på golvet och sparkar och gråter så tårarna sprutar. Jag har sagt något hon absolut inte håller med om. Och uppenbarligen har hon bestämt sig för att inte hålla med om något annat jag säger heller.

Jag: Du är jättearg och ledsen, förstår jag.
Dottern: INTE ARG!!! INTE LEDSEN!!! INTE NUUU!!! BUÄÄÄÄÄÄ!!!

Av någon anledning bedömde jag henne som mindre trovärdig.

Vad får de lära sig i skolan nu för tiden?

Idag hamnade jag framför Umeås unga intelligentia på bussen hem. En kille och en tjej, sexton år enligt egen utsago, diskuterade resmål.

Killen: Har du varit till Tjernobyl?
Tjejen: Va?!
Killen: Tjernobyl.
Tjejen: Vad är det?
Killen: Jamen, det där kärnkraftverket i Ryssland som gick sönder.
Tjejen: Jahaaa... ja, just det. Nä, det har jag inte.
Killen: Jag tänkte bara, du har väl varit i Moskva?
Tjejen: Ja, det har jag.

Tyst en stund.

Tjejen: Fast det är klart, jag har ju inte varit i hela Moskva, jag var ju bara där en dag.

Fina vitsord och tråkig kväll

Trots att jag inte var på plats och kunde se det med egna ögon verkar maken ha gjort bra ifrån sig på spelningen på Scharinska. VF:s recensent gillade det i alla fall.

Recension finns att läsa här.

Själv hade jag en inte fullt så spännande kväll framför TV:n. Inte särskilt rock'n'roll. Och jag var så hemsk att jag åt några av dotterns sega råttor som hon fick i fiskdammspåsen på födelsedagskalaset vi var på igår. Men till mitt försvar vill jag påpeka att det enda hon äter ur påsen är fruxoasken och klubban, alla andra godisar stoppar hon i munnen, tuggar en gång, varpå hon tar ut dem och lägger dem i handen på närmaste vuxna person och säger "ta bort den".

Min dotter är till och med kräsen när det kommer till godis. Ni kanske förstår hur middagarna ser ut här i huset?

Tyvärr var det minst rock'n'rolliga att jag fick någon sorts magbakterie, så jag tillbringade en oproportionerligt stor del av gårdagskvällen och -natten på toaletten. Inget kul. Inget kul alls. Men nu har det gått över.

Ronne och hans vänner

I dagens Västerbottens Folkblad finns en intervju med makens band, Hate Ammo. Den är okej, förutom att artikelförfattaren kosekvent kallar min käre make Ronnie för Ronne.

Läs artikeln här.

Sådan mor, sådan dotter

Min kära dotter föredrar sina makaroner med pesto framför ketschup. En liten gourmet in the making?

Fast jag, som var überkräsen som barn, tryckte i mig oliver och inlagda syltlökar på löpande band. Tror att det är det berömda äpplet som inte fallit särskilt lång bort från sitt modersträd.

Läkarbesök

Äntligen har jag fått vara till läkaren. Resultatet blev att jag ska få en remiss till NUS för en endoskopi eftersom läkaren hittade ett litet sår som han inte kunde diagnostisera. Dessutom tog han sig en titt på ett födelsemärke som jag tycker ser lite konstigt ut. Det är hyfsat nytillkommet, dvs jag upptäckte det för ett par månader sedan. Från början trodde jag det var en blemma eller inflammerad hårsäck eller dylikt, men nu har det växt i storlek och det liknar inget annat födelsemärke jag har. Det är illrött i kanterna, brunt i mitten och upphöjt.

Läkaren tyckte det såg rätt bra ut ändå eftersom det är jämnt i kanterna (fast när jag har undersökt saken via sjukvårdsupplysningen står det att även färgen spelar roll), men sade att visst kan han ta bort det, inga problem. Skicka det till patologen och allt. Men sedan började han prata om att vi kan göra det om ungefär en och en halv månad. Då började det blinka röda lampor i mitt huvud och jag protesterade och bad att få göra det så fort som möjligt. Här har man i alla år matats med information om att sådant ska ske så fort som möjligt, att cancer ska behandlas i ett tidigt stadium unt so weiter. Jag har faktiskt oroat mig rätt mycket över det här, nu vill jag VETA.

Ponera att märket är elakartat, då har jag alltså först väntat tre veckor på den här första undersökningen, sedan ytterligare sex veckor tills jag får ta bort det och sedan X antal veckor innan labsvaren kommer. Är det elakartat ska det antagligen undersökas om det spridit sig. Det skulle lätt kunna gå flera månader från upptäckt till att en eventuell behandling sätts in. Värdefulla månader.

Inte konstigt att undersökningar visar att det är de "jobbiga" cancerpatienterna, de som ställer krav och tjatar, som överlever i störst omfattning.

Min bästa vän

Jag har en vän som är min allra bästa. Jag och Josefine har varit bästa vänner i sexton år i år, mer än halva mitt liv. Vi har haft våra duster, men alltid hittat tillbaka till varann, för vi upptäckte att det fanns inga bättre vänner där ute. Vi hör ihop och behöver varann.

Vi träffades ironiskt nog genom musiken. Med tanke på att jag inte fattar vad stickigt ljud är och hon inte vet hur man hittar ett A så är detta smått otroligt. Likväl är det sant. Jag minns så väl hur det gick till, vi befann oss i en stuga vid Tarfala forskningsstation. Där låg vi på var sin brits och lyssnade på radio. Jag jublade varje gång de spelade Country house med Blur och hon när de spelade Roll with it med Oasis. Och genom en gemensam kärlek till britpop föddes en vänskap.

Josefine skolkade och smet hem till mig när jag var sjuk och vi tittade på Blur's hysteriskt roliga turnéfilm Starshaped. Vissa avsnitt spolade vi tillbaka (minns ni - VHS!) och såg om och om igen tills vi grät av skratt. Jag skrattar fortfarande åt Graham Coxon när han superbakis sitter och dricker kaffe i en skumpande bil til tysk schlager.

Vi gick ut nian tillsammans och började gymnasiet. Vi flyttade hemifrån tillsammans, in i en liten etta med kokvrå på trettiotvå ynka kvadrat där vi rymde två sängar, ett skrivbord, två stolar och en bokhylla. Skrivbordet var både pluggplats, TV-bänk och matbord. Där åt vi makaroner med ketschup. Vi gjorde en lista över möjliga maträtter för att få variation: Makaroner med pulversås, makaroner med köttbullar, makaroner med korv och slutligen Josefines trumfkort vita klimp. En dag lyxade vi till det och åt trerätters: chokladbollar till förrätt, mamma scans ostekta köttbullar till huvudrätt och krossad ananas direkt ur burken till efterrätt. Vi vältrade oss i känslan av självbestämmande och möjligheten att bara skita i näringslära och andra regler. Till vårt försvar var vi bara sjutton år.

I fönstren hängde vi flaggor, på väggen hängde vi snygga reklamer vi klippte ur gratistidningen Chili, på garderoben hängde vi konstiga citat från den andra gratistidningen OSA. Vi hade de bästa festerna, vi hade alltid folk hemma hos oss. Till och med mitt i natten kunde vi vakna av att någon vän i behov av samvaro kastade smågrus på fönstret. Så satt vi uppe och pratade och försov oss till första lektionen dagen därpå.

Vi blev sedermera ovänner av att bo så trångt, och jag kastade ut Josefine med buller och bång. Men det tog inte länge, så blev vi sams igen. Vi grät en skvätt och så var det bra. Sedan dess har den största krisen varit när vi bodde ihop andra gången och hennes katt och min katt ville ha ihjäl varann. Vi stod på var sin katts sida och försvarade våra fyrbentas beteenden som de bästa lejonmammor i världen. Men sedan den där första gången har jag aldrig känt att vänskapen varit hotad, och jag kan ärligt talat inte tänka mig att den någonsin kommer att ta slut innan en av oss dör.

Vi har organiserat häxkvällar med våra två medhäxor (nej, ingen magi, bara fyra damer som smider planer för våra karlslokar), vi har hjälpt varandra att spy galla över karlslokar, vi har hjälpt varandra att fly från karlslokar, vi har sagt ett sanningens ord åt varandras karlslokar. Vi har stöttat varandra genom problem på jobbet, i skolan, med föräldrar, med djur och med barn. Josefine var med när jag födde min dotter. Hon var med och planerade tidernas mest sanslösa möhippa för mig (vafaan, är jag i PAJALA???). Vi har suttit med varandra och lyssnat på osammanhängande gråt och djup, djurisk sorg och ångest. Och vi har skrattat tillsammans. Oj, vad vi har skrattat. Vi har svurit och förbannat och tröstat och ställt upp.

Och vi fortsätter att göra det än idag. Jag vet ingen som känner mig så bra som Josefine, inte ens Ronnie, för han må vara min man och min älskade, men han har inte varit med lika länge som Josefine. Hon vet hur liten jag kan vara och hur modig jag kan vara och hur patetisk jag kan vara och hur fin jag kan vara. Och jag känner henne på samma sätt.

Jag är gudmor till hennes barn. Hon åt mitt. Josefine är inte gudmor på pappret, hon är gudmor i verkligheten. Om både jag och Ronnie skulle dö hoppas jag innerligt att det respekteras att vår vilja är att Josefine ska ta hand om vår dotter och lära henne det hon behöver veta här i livet. Jag litar på att hon lär henne allt hon kan och lite där till.

Jag har ingen köttslig syster, men jag har Josefine. Hon är min dotters moster, i själ och i hjärta. Den bästa som finns.

Inte lära barnen fula ord, var det

Dottern gillar att bli kittlad. Ibland kommer hon fram till mig med bus i blick, tittar uppmanande på mig och säger "pipi!". Det betyder att jag ska peta henne i magen och säga just "pipi" varje gång. För det är en sån grej vi gör, helt enkelt, och hon tjuter och har roligt.

Men nyss drabbades jag av tanken att tänk om hon säger till dagmamman att hennes mamma brukar "pippa" på henne. Det skulle lätt kunna bli lite pinsamt att förklara.