måndag 22 mars 2010

Det satt visst inte i ryggmärgen, ändå...

Jag har i två dagar försökt virka en mössa till dottern. Det verkar dock vara bestämt från högre ort att den aldrig ska bli klar.

Jag hittade garn och en lämplig virknål, och efter lite tjorv och många försök kom jag på hur jag skulle göra glidöglan också (vadå, man gör den ju bara en gång varje gång man virkar något, det måste väl vara tillåtet att glömma?). Glad i hågen insåg jag att jag utan vidare kom igång, virkningen satt i muskelminnet och arbetet framskred. Dock inte alls som det skulle enligt beskrivningen. Dessutom kom jag av mig i maskräknandet ett flertal gånger och var tvungen att riva upp.

Efter två upprivningar insåg jag att både min nål och mitt garn var tunnare än det som skulle användas. Äh, tänkte jag, jag improviserar. Lite fler varv och så lösa maskor jag kan, så blir det bra det här. Det blev det inte. Jag fick riva upp skiten ungefär fyra gånger till. Till slut lade jag virkningen på bordet och gick och lade mig.

I morse hittade jag själva virkningen i soffan, men virknålen är spårlöst försvunnen. Jag har letat precis överallt, under alla möbler, mellan och under dynorna i soffan, överallt. Virknålen är borta och tänker tydligen inte komma fram för allt smör i Småland. Som tur var hittade jag en annan nål. Den är ännu tunnare än den första, men jag testade och det funkade.

Hela förmiddagen virkade jag. Efter ett tag tittade jag på den lilla rundel jag åstadkommit, på bilden på beskrivningen, och på mitt verk igen. Det var något som inte alls stämde. Det såg inte likadant ut på något sätt. Jag brydde mitt huvud en stund. Nog är det väl själva fan, jag som har virkat en hel del för femton år sedan, inte kan jag väl ha gjort så kapitalt fel att det inte ens liknar?

Till slut var jag tvungen att bita i det sura och surfa in på en virkinstruktionssida. Och jo, mycket riktigt hade jag gjort kapitalt fel. Jag hade stickat hela mössan med smygmaskor i stället för fasta maskor. Hur kunde jag glömma hur man virkar fasta maskor? Bara att riva upp och börja om från början.


Sedan dess har jag virkat en halv mössa som visade sig vara för stor, rivit upp hälften och börjat om därifrån. Dessutom kom jag på att den säkert hade blivit snyggare med stolpar i stället för fasta maskor, men jag ids inte riva upp hela skiten igen. Har jag tur är mössan klar till midsommar i vilket fall.

3 kommentarer:

Ewa sa...

Haha! Förlåt att jag skrattar, men nu behöver jag inte känna mig så misslyckad när jag själv börjar sticka eller virka en dag. (Den dagen får vi nog måla kors i taket.)

Bra att du fortfarande kämpar på!

Emma sa...

Ja, det där känns igen.. Man tror man gör rätt och likväl är det nåt som inte stämmer.. :*)
Kämpa på. Det kommer att ge sig. Ett tips är att sätta en märktråd i början på varvet så är det lättare att hålla reda på vart man är och lättare att kontrollräkna maskor.

Marilene sa...

Kämpa på! Jag har hållt på i nästan 9 år och gör fortfarande fel hela tiden och tvingas riva upp massor!!
Men man är ju ack så stolt när man lyckas få något färdigt.